Kapitalismen har en oerhörd förmåga att utveckla produktivkrafterna. Trots alla sina brister är systemet därmed i historisk mening progressivt. Detta är i det närmaste axiom inom marxismen som går tillbaka ända till Kommunistiska manifestet. Men stämmer det verkligen i dagens värld? David Graeber rör om bland de förgivettagna sanningarna.
En hemlig undran svävar över oss, en känsla av besvikelse, ett brutet löfte som vi fick när vi var barn, om hur vår värld skulle komma att bli när vi blev vuxna. Jag syftar inte på de typiska falska löften som ges till barn (om att världen är rättvis, att de som jobbar hårt kommer att bli belönade), utan på ett löfte till en speciell generation – ett löfte till de som var barn på femtio-, sextio-, sjuttio- eller åttiotalet – något som aldrig uttalades som ett löfte, utan som en räcka antaganden om hur vår värld som vuxna skulle vara. Och eftersom det aldrig riktigt artikulerades som ett löfte så är vi, nu när det inte besannats, förvirrade; upprörda, men samtidigt besvärade av vår upprördhet; skamsna över hur vi kunde tro på de vuxna från början. För att uttrycka det kort: Var är de flygande bilarna? Var är gravitationsfältinstrumenten, teleporteringsredskapen, tricordrarna, odödlighetsmedicinerna, kolonierna på Mars, och alla de andra teknologiska underverk som varje barn som växte upp från mitten av 1900-talet trodde skulle finnas nu? Även sådana innovationer som tycktes ligga i närtid, som kloning och kryoteknik, lyckade inte alls infria de förhoppningar de ingav. Vi känner mycket väl till datorernas fantastiska värld, nästan som om det vore någon form av oförutsedd kompensation, men i själva verket har vi inte heller fört datortekniken till de nivåer som man på femtiotalet förväntade sig att man skulle ha uppnått idag. Vi har inte datorer som man kan föra ett intressant samtal med, eller robotar som kan rasta hunden eller gå och handla.
Jag var åtta år när Apollo 11 landade på månen och jag minns att jag räknade ut att det magiska år 2000 skulle jag vara 39, och jag undrade hur världen skulle komma att se ut då. Trodde jag att världen skulle innehålla dessa underverk? Självklart, det gjorde alla människor. Känner jag mig lurad nu? Det verkade osannolikt att jag skulle få uppleva alla de saker jag läste om i science fictionböckerna, men det föll mig aldrig in att jag inte skulle få uppleva några alls.
Vid millennieskiftet så förväntade jag mig en massa reflektioner om hur vi kunnat hamna så fel i förutsägelserna om den framtida tekniken. Istället utgick i stort sett alla auktoritativa tänkare – både till höger och vänster – från antagandet att vi lever i en aldrig tidigare skådad teknologisk utopi av ena eller andra slaget. Det vanliga sättet att hantera den obehagliga känslan att detta kanske inte stämmer är att fösa undan den, att framhärda i att allt framåtskridande som kunnat ske har skett, och att förvänta sig mer är bara dumt: ” – Aha, du menar Jetsongrejerna?” frågar man mig. Underförstått; –Det var ju bara för barn! Som vuxna fattar vi ju att Familjen Jetson gav en ungefär lika verklighetstrogen bild av framtiden som Familjen Flinta av stenåldern. 
Fast även på sjuttio- och åttiotalet så upplyste så pass sansade källor som National Geographic och Smithsonianinstitutet den tidens barn om att rymdstationer och bemannade resor till Mars var nära förestående realiteter. Science fictionfilmer brukade ge konkreta årtal, oftast bara en generation in i framtiden, för när de futuristiska fantasierna utspelade sig. År 1968 tyckte Stanley Kubrick att biobesökarna skulle finna det helt naturligt att det trettio år senare, 2001, skulle finnas kommersiella månresor, rymdstationer som liknade städer och datorer med mänsklig personlighet vilka övervakade astronauter som försatts i dvala med förlångsammad ämnesomsättning på rymdfärden mot Jupiter. Videotelefoni är i princip den enda nya teknik som förekommer i filmen som verkligen har uppstått, och den var teknisk möjlig redan när filmen visades. 2001 kan förstås vara ett kuriöst undantag, men vad ska man säga om Star Trek? Mytologin i tv-serien härstammar ju också från sextiotalet då den började sändas, men serien har sedermera återupplivats flera gånger vilket tvingar en tittare, från säg år 2005, att hantera det faktum att enligt programmets tidslinje så skulle de själva leva i en värld som håller på att återhämta sig efter att nedkämpat de genetisk tillverkade övermänniskorna i det Eugenetiska kriget på nittiotalet. När skaparna av Tillbaka till framtiden II år 1989 skildrade vanliga ungdomar som färdades med flygande bilar och antigravitations-skateboards så var det oklart om det skulle tolkas som ett skämt eller en förutsägelse.
Vanligen är man i science fiction vag med dateringen av skeendet så att man framställer ”framtiden” som ett område för ren fantasi, inte olikt Midgård eller Narnia eller som i Star Wars´ ”a long time ago in a galaxy far, far away”. Således är science fiction-framtiden oftast ingen framtid alls, utan mer en alternativ dimension, en drömtid, ett teknologiskt någon annanstans, som existerar i ett kommande på samma sätt som alver och drakdödare existerade i ett förflutet – blott en annan arena där man kan låta moralisk dramatik och mytiska fantasier utspela sig för en publik som sitter fast i den njutningsfyllda konsumtionens återvändsgränd.
Kanske kan den känslighet för kulturfenomens innebörd som man brukar benämna postmodernism bäst förstås som en utdragen meditation över de teknologiska förändringar som aldrig kom? Frågan dök upp hos mig när jag tittade på en av de senaste Star Wars-filmerna. Filmen var usel, men jag kunde inte undgå att imponeras av kvaliteten på specialeffekterna. Medan jag drog mig till minnes de klumpiga specialeffekter som var typiska för femtiotalets science fictionfilmer tänkte jag på hur imponerad en publik från den tiden skulle vara om det vetat vad vi kan åstadkomma nu – bara för att sedan inse: Nej, i själva verket inte alls. De skulle nog inte alls vara särskilt imponerade. De trodde att vi skulle kunna göra de här på riktigt vid det här laget. Inte bara hitta på bättre sätt att simulera dem.
Simulera, är ett nyckelord. De teknologier som har utvecklats sedan femtiotalet är i huvudsak antingen medicinsk teknologi eller informationsteknologi – i stor utsträckning simuleringsteknologier. Det är teknologier för det Jean Baudrillard och Umberto Eco kallar ”det hyperrealistiska”; förmågan att göra imitationer som är mer realistiska än originalen. Den postmoderna känsligheten; föreställningen att vi på något sätt hade brutit in i en exempellös ny historisk period där vi insåg att det inte fanns något som verkligen är nytt, att stora historiska berättelser om framåtskridande och befrielse nu var meningslösa, att allt var efterapning, ironisk upprepning, fragmentering och ändlösa pastischer. Allt det där blir begripligt i en teknologisk miljö där det enda de verkliga genombrotten handlade om var sådant som gjorde det lättare att skapa, överföra och rearrangera virtuella projektioner av saker som antingen redan existerade eller, kom vi att inse, aldrig skulle komma att existera. Vi skulle säkert inte ha pratat på det här sättet om det var så att vi semestrade i kupoler på Mars, bar runt på kärnkraftverk i fickformat eller telekinetiska tankeläsningsapparater. Det postmoderna ögonblicket var en desperat strävan att omvandla det som annars skulle ha varit en bitter besvikelse till något epokgörande, nytt och spännande.
Postmodernism
I de tidiga framställningarna om postmodernismen, som i stor utsträckning kom ur den marxistiska traditionen, fanns en hel del av den här teknologiska bakgrunden med. I Fredric Jamesons Postmodernism, or the Cultural Logic of Late Capitalism föreslog han termen postmodernism för att beteckna den kulturella logik som kännetecknade en ny teknologisk fas av kapitalismen, en fas som hade förutspåtts av den marxistiska ekonomen Ernest Mandel redan 1972. Mandel hävdade att mänskligheten stod inför ”en tredje teknologisk revolution”, lika omvälvande som den neolitiska eller den industriella revolutionen; i vilken datorer, robotar, nya energikällor och informationsteknologi skulle ersätta industriarbetet. ”Arbetets död”, som det snart kom att kallas, skulle komma att reducera oss alla till designers och datatekniker som matar in våra fria visioner i de cybernetiskt styrda produktionsanläggningarna.
Resonemang om arbetets död var populära under sent sjuttiotal och tidigt åttiotal, då samhällstänkare bearbetade frågan vad som skulle hända med den av arbetarklassen ledda kampen för samhällsförändring om arbetarklassen inte längre existerade. (Man svarade: kampen kommer att omvandlas till identitetspolitik.) Jameson ansåg att han undersökte de medvetandeformer och historiska varseblivningsmönster, som troligtvis skulle uppkomma under denna nya tidsålder.
Det som istället hände var att utbredningen av informationsteknologi och nya sätt att organisera transporter – containeriseringen av sjöfarten, till exempel – gjorde det möjligt att utlokalisera samma gamla sorts industrijobb till Ostasien, Latinamerika och andra länder där tillgången på billig arbetskraft tillät arbetsgivarna att använda betydligt mindre teknologiskt avancerade produktionslinor än vad de skulle ha tvingats göra i hemländerna. För dem som levde i Europa, Nordamerika eller Japan tycktes resultatet på många sätt bli det som förutsagts. De rökbolmande fabrikerna försvann, jobben delades mellan ett lägre skikt av tjänsteproducerande arbetare och ett övre skikt som, inneslutna i hermetiska bubblor, satt och lekte med datorer. Men under allt lurade en obehaglig medvetenhet om att denna civilisation där arbetet avskaffats var en gigantisk bluff. Våra noggrant utformade högteknologiska löparskor producerades inte av intelligenta cyborger eller av självreplikerande molekylär nanoteknologi. De syddes på motsvarigheten till gammaldags Singer-symaskiner, av döttrarna till mexikanska och indonesiska bönder, vilka som en följd av handelsavtal genomdrivna av WTO och NAFTA fördrivits från sin familjejord. Under det postmoderna varseblivningsmönstret, med dess hyllningar till det ändlösa spelet med bilder och ytor, låg en lurande skuldmedvetenhet.
Varför skedde inte denna så livfullt skildrade teknologiska explosion – månbaserna, robotfabrikerna – som alla förväntade sig? Det finns två möjligheter. Antingen var våra förväntningar om takten i den teknologiska utvecklingen orealistiska (och då måste vi förklara varför så många intelligenta människor inte trodde det) eller så var förväntningarna inte orealistiska (och i så fall måste vi försöka förstå hur så många lovande idéer och antaganden helt spårade ur). De flesta samhällsanalytiker väljer den första förklaringen och kopplar problemet till kalla krigets rymdkapplöpning. Hur kom det sig, frågar de, att både USA och Sovjetunionen blev besatta av bemannade rymdfärder? Det var ju aldrig något effektivt sätt att bedriva vetenskaplig forskning. Och det uppmuntrade till en massa orealistiska idéer om hur mänsklighetens framtid skulle komma att se ut. Kunde svaret vara att både USA och Sovjetunionen, ett århundrade tidigare, varit pionjärsamhällen; det ena expanderande västerut, det andra ut över Sibirien? Bar inte båda länderna på en mytbildning om en gränslös, expansiv framtid; om mänsklig kolonisering och vidsträckta obefolkade territorier, som bidrog till att övertyga ledarna för de båda supermakterna att det kampen gällde var förmågan att kontrollera själva framtiden? Utan tvekan spelade alla möjliga myter in i utvecklingen, men det säger trots allt ingenting om det övergripa
nde projektets genomförbarhet. En del av de här science fiction fantasierna skulle ha kunnat se dagens ljus (vi kan i nuläget inte veta vilka). För tidigare generationer hade utvecklingen verkligen frambringat deras science fiction fantasier. För dem som växte upp vid förra sekelskiftet, som läste Jules Verne och H-G Wells och som försökte föreställa sig hur världen skulle vara, till exempel 1960, med flygande maskiner, rymdskepp, ubåtar, radio och TV – och ja, det var på det stora hela vad de fick också. Om det inte var orealistiskt att år 1900 drömma om att människan skulle flyga till månen varför var det orealistiskt att på sextiotalet drömma om ryggraketer eller städrobotar?
Innovationstakt
Faktum är att redan när dessa drömmar fick sina konturer så höll den materiella basen för att uppfylla dem på att vittra bort. Det finns skäl att tro att den kraftfulla teknologiska innovationstakten från början av 1900-talet hade saktat in redan på femtio- och sextiotalet. Det kom en sista rusch på femtiotalet när mikrovågsugnen (1954), p-pillret (1957) och lasertekniken (1958) uppfanns i snabb följd. Men sedan dess har teknologiska framsteg handlat om att kombinera befintliga teknologier på nya sätt (som i rymdkapplöpningen) eller nya sätt att göra befintliga teknologier tillgängliga för konsumenter (där televisionen som uppfanns 1926 men började massproduceras först efter andra världskriget är det mest tydliga exemplet). Trots det så var den allmänna bilden på sextiotalet, delvis som en följd av att rymdkapplöpningen gav intrycket att det skedde betydande framsteg, att takten i den teknologiska förändringen ökade på ett okontrollerbart, skrämmande sätt.
Alvins Tofflers bästsäljare Framtidschocken, från 1970, hävdade att i stort sett alla sextiotalets samhällsproblem kunde härledas till den ökande teknologiska förändringstakten. En ändlös ström av vetenskapliga genombrott omvandlade grundvillkoren för den dagliga existensen och gjorde amerikanerna osäkra på vad ett normalt liv innebar. Om man tittar på familjen så var det inte bara p-pillret utan också utsikterna till provrörsbefruktning, ägg- och spermadonation som tycktes göra själva idén om moderskap till något som tillhörde det förgångna.
Människorna var inte psykologiskt anpassade till den här förändringstakten, skrev Toffler. Han myntade en term för fenomenet ”accelerative thrust” (ungefär; accelerationsskapande framryckning). Denna hade börjat med den industriella revolutionen, men omkring 1850 var den ett ovedersägligt faktum. Det var inte bara att allting runtomkring oss förändrades, utan det mesta – den mänskliga kunskapen, befolkningens storlek, industritillväxten, energianvändningen – växte exponentiellt. Enda lösningen, hävdade Toffler, var att få någon form av kontroll över processen; att skapa institutioner som kunde bedöma framväxande teknologier och deras förmodade konsekvenser, förbjuda sådana som sannolikt var socialt söndrande och att leda utvecklingen mot social sammanhållning.
Fastän flera av de historiska trender som Toffler beskriver är verkliga så hade de flesta av dessa exponentiella trender stannat av när boken kom ut. Ungefär 1970 började ökningen av antalet publicerade vetenskapliga artiklar i världen – en siffra som tidigare dubblerades var femtonde år – plana ut. Detsamma gällde antalet böcker och patent.
Tofflers användning av termen ”acceleration” var särskilt missvisande. Under största delen av människans historia har toppfarten en människa kunnat färdas i varit cirka 40 km/t. Vid sekelskiftet 1900 hade den stigit till 160 km/t och under de följande 70 åren tycktes den öka exponentiellt. När Toffler skrev, 1970, var den snabbaste hastigheten en människa färdats ungefär 40 000 km/t, vilket uppnåddes av besättningen på Apollo 10 bara ett år tidigare. Med en sådan exponentiell ökningstakt måste det ha verkat förnuftigt att tänka sig att mänskligheten inom ett antal årtionden skulle utforska andra solsystem.
Efter 1970 har ingen ytterligare hastighetsökning skett. Besättningen på Apollo 10 har fortfarande rekordet. Passagerarflygplanet Concorde, som flög första gången 1969, nådde en maxfart på 2 250 km/t, och dess ryska motsvarighet Tupolov Tu-144 var ännu snabbare med 2 500 km/t. Men dessa hastigheter har inte ökat utan minskat efter att de båda projekten fullbordats och planen tagits ur bruk.
Inget av det här bromsade emellertid Tofflers egen karriär. Han fortsatte med att ompaketera sin analys och återkom med nya spektakulära förutsägelser. På åttiotalet producerade han The Third Wave, vars argumentation var hämtad från Ernest Mandels ”den tredje teknologiska revolutionen” – förutom det att, medan Mandel trodde att dessa förändringar innebar slutet för kapitalismen så antog Toffler att kapitalismen var evig. På nittiotalet var han intellektuell guru åt den republikanske kongressmannen Newt Gingrich, som hävdade att hans politiska program Kontrakt för Amerika delvis var inspirerat av insikten att USA måste frigöra sig från ett förlegat, materialistiskt, industriellt tänkesätt och gå mot en ny Tredje vågen-civilisation med fri marknad och informationsteknologi. Det var en relation bemängd med historisk ironi. En av Tofflers största bedrifter var att i början på sjuttiotalet inspirera regeringen att skapa utvärderingsorganet Office of Technology Assessment (OTA). En av Gingrichs första åtgärder, när hans parti 1995 fått majoritet i Representanthuset, var att ta bort anslagen till OTA, som man ansåg vara ett exempel på värdelös, statsfinansierad extravagans. Men det hela är inte så motsägelsefullt som det låter; vid den här tiden hade Toffler för länge sedan gett upp försöken att politiskt verka genom den allmänna opinionen och livnärde sig huvudsakligen på att föreläsa för verkställande direktörer och privata tankesmedjor. Hans insikter hade privatiserats.
Informationsåldern
Gingrich gillade att beteckna sig som ”konservativ framtidsforskare”. Det låter ju onekligen som en motsägelse, men i själva verket var Tofflers egen syn på framtidsforskning aldrig progressiv. Framåtskridandet framställdes alltid som ett problem som behövde lösas.
Det är snarast rimligt att se Toffler som en lightvariant av Auguste Comte, artonhundratalets samhällsanalytiker, som trodde att han stod på tröskeln till en ny era – i det här fallet Industrins tidsålder – som drevs fram av teknikens obönhörliga utveckling, och att de katastrofartade sociala skeendena på hans tid berodde på att de sociala systemen inte anpassade sig. Under den gamla feodala ordningen hade den katolska ideologin utvecklats, ett tänkande om människans plats i kosmos som var perfekt anpassat till dåtidens samhällssystem och därtill en institutionell struktur – kyrkan – som förmedlade och förstärkte de här föreställningarna på ett sätt som gav en känsla av mening och tillhörighet åt var och en. Industrins tidsålder hade frambringat ett motsvarande system av idéer – vetenskapen – men vetenskapsmännen hade inte lyckat skapa någon motsvarighet till katolska kyrkan. Comte drog slutsatsen att vi måste utveckla en ny vetenskap, som han kallade ”sociologi”, och han menade att sociologer borde ta på sig prästrollen i en ny samhällsreligion som bland medborgarna skulle uppmuntra kärlek, samhällsanda, arbetsdisciplin och högaktning av familjen. Toffler var mindre ambitiös, hans futurologer tänktes inte axla rollen som präst.
Gingrich hade ytterligare en guru, en libertariansk teolog vid namn George Gilder, som likt Toffler var besatt av teknologi och samhällsförändring. På sitt udda sätt var Gilder mer optimistisk än Toffler. Som anhängare av en radikal variant av Mandels teori om en tredje våg hävdade han att det som skedde med datorerna uppkomst var ett ”kullkastande av materian”. Det gamla industrisamhället, där värde skapades genom fysiskt arbete, ersattas nu av Informationsåldern där värdet frambringas direkt ur företagarnas medvetande, precis som världen ursprungligen skapades ur intet från Guds sinne eller som pengar, i en verklig utbudsekonomi, skapas ur intet i Centralbanken för att sättas i händerna på värdeskapande kapitalister. Gilder drog slutsatsen att ekonomisk utbudspolitik skulle garantera att investeringar inte styrdes i riktning mot statligt resursslöseri som rymdprogrammet, utan mot de mer produktiva områdena informationsteknologi och medicinsk teknologi.
Men om det togs ett medvetet, eller halvt medvetet, steg bort från sådan forskning som ledde till bättre raketer och robotar och mot forskning som ledde till sådant som laserskrivare och datortomografer så var det något som hade skett före Tofflers Framtidschocken från 1970 och Gilders Wealth and Poverty 1981. Vad deras framgång visar är att de frågor de lyfte fram – att de teknologiska utvecklingsmönstren skulle leda till social oro, och att den teknologiska utvecklingen måste styras i riktningar som inte utmanade de rådande maktstrukturerna – gav eko i maktens korridorer. Statsmän och företagsledare hade sedan en tid tillbaka begrundat dessa frågor.
Industrikapitalismen har befrämjat en extremt snabb vetenskaplig och teknologisk innovationstakt, utan motsvarighet i den tidigare historien. Även kapitalismens främsta kritiker Karl Marx och Friedrich Engels hyllade frigörandet av ”produktivkrafterna”. Marx och Engels trodde också att kapitalismens inneboende drift att revolutionera de industriella produktionsmedlen skulle leda till dess fall. Marx hävdade, utifrån specifika tekniska resonemang, att värde – och därmed profit – endast kan utvinnas ur mänskligt arbete. Konkurrensen tvingar fabriksägarna att mekanisera produktionen för att minska kostnaderna för arbete. Men fastän mekaniseringen på kort sikt är till förmån för det enskilda företaget leder det till att den allmänna profitnivån sjunker.
I 150 år har ekonomer debatterat huruvida detta stämmer eller inte. Men om det stämmer, så verkar industrikapitalisternas vägval helt rationellt, när de på sextiotalet valde att inte satsa stora forskningsresurser på att skapa de robotfabriker som alla förväntade sig och istället flyttade sin tillverkning till arbetskraftsintensiva, lågteknologiska anläggningar i Kina eller i andra länder på södra halvklotet.
Som jag påpekade är det troligt att den teknologiska innovationstakten vad gäller produktionsprocesserna – själva fabrikerna – började sakta ned på femtio- och sextiotalet, men att en bieffekt av rivaliteten mellan USA och Sovjet var att den istället tycktes öka. Rymdkapplöpningen samverkade med amerikanska industriplanläggares frenetiska aktivitet för att tillämpa den existerande tekniken på utveckling av nya konsumtionsvaror till att skapa en optimistisk anda av spirande välstånd och garanterade framsteg, vilket skulle komma att göra traditionell arbetarklasspolitik mindre lockande.
Det amerikanska agerandet var reaktioner på initiativ från Sovjetunionen, men det är en del av historien som det är svårt för amerikaner att komma ihåg. För när kalla kriget tog slut hade bilden av Sovjetunionen skiftat från en oförvägen och skrämmande motståndare till ett patetiskt samhällsvrak – själva urtypen för en dysfunktionell samhällsform. På femtiotalet misstänkte i själva verket många amerikanska taktiker att sovjetsystemet fungerade bättre än deras eget. De beaktade det faktum att Sovjet på trettiotalet, då USA satt fast i depressionens träsk, hade haft en årlig tillväxt på tio till tolv procent. En prestation som följdes av produktionen av stridsvagnsarméer som besegrade Nazityskland, därefter av Sputnik 1957 och av Vostok, den första bemannade rymdfärden, 1961. Det har ibland sagts att Apollomånlandningen var sovjetkommunismens största historiska bedrift. Och visst; USA skulle aldrig ha satt igång ett sådant företag om det inte vore för den sovjetiska politbyråns kosmiska ambitioner. Vi är vana att tänka oss politbyrån som ett gäng fantasilösa, gråa byråkrater, men det var byråkrater som vågade drömma häpnadsväckande drömmar. Drömmen om världsrevolution var bara början. Det är förvisso också sant att de flesta av drömmarna – att vända de sibiriska flodernas lopp, den typen av idéer – visade sig vara antingen ekologiskt och socialt katastrofala, eller aldrig kom att bli genomförda; som Josef Stalins Sovjeternas palats, 100 våningar högt eller en 100 meters staty av Lenin.
Sovjetdrömmar
Efter de inledande framgångarna med det sovjetiska rymdprogrammet var det få av de storslagna projekten som förverkligades, men ledarskapet upphörde inte med att lägga fram nya. Till och med på åttiotalet, när USA försökte genomföra sitt storstilade Star Wars-projekt, fortsatte Sovjet att utveckla planer för att omvandla världen genom kreativ teknologianvändning. Utanför Ryssland är det inte många som kommer ihåg de här projekten, men det satsades stora resurser på dem. Det är också värt att notera att, till skillnad från Star Wars, som utarbetades för att kväsa Sovjetunionen, var flertalet sovjetprojekt inte av militär karaktär, som till exempel försöket att råda bot på världssvälten genom att skörda ätliga spirulinabakterier ur sjöar och hav. Eller ansatsen att lösa världens energiproblem genom att lägga hundratals gigantiska solenergipaneler i banor i rymden och stråla elenergin ner till jordytan. USA:s seger i rymdkapplöpningen medförde att de amerikanska planläggarna efter 1969 inte längre tog tävlan på allvar. Trots att utvecklingen och forskningen gick i andra riktningar, bort från dem som skulle kunna leda till baser på Mars och robotfabriker innebar segern dock att myten om expansionen ut i rymden, mot ”the final frontier” kvarstod.
Den allmänna bilden som förmedlas är att det här var marknadens triumf. Apolloprogrammet var emellertid ett stort, statligt styrt projekt – snarast sovjetinspirerat i det avseendet att det krävde en nationell satsning, koordinerad av statsförvaltningens byråkratier. När det sovjetiska hotet väl tonade bort återgick kapitalismen till teknologiska utvecklingsbanor som stämde bättre med dess normala, decentraliserade marknadsdrivkrafter; som privatfinansierad forskning inriktad på att skapa säljbara produkter, som till exempel persondatorer. Det var en bana vilken män som Toffler och Gilder följde under det sena sjuttio- och det tidiga åttiotalet.
Emellertid övergav USA aldrig de gigantiska regeringskontrollerade teknologiska utvecklingsprojekten. I huvudsak bytte man inriktning mot militärteknologisk forskning – och inte bara mot projekt i sovjetisk skala som Star Wars, utan också nya vapenprojekt, forskning inom kommunikations- och övervakningsteknologier och liknande säkerhetsrelaterade områden. I viss utsträckning var detta inget nytt; de summor som satsades på utveckling av missilteknologi hade alltid varit mycket större än rymdprogrammets kostnader. Men på sjuttiotalet kom också grundforskningen att utföras efter militärens prioriteringar. En anledning till att vi inte har robotfabriker är att ungefär 95 procent av anslagen till robotforskning har kanaliserats via Pentagon, där man är mer intresserad av att utveckla obemannade drönare än helautomatiserade pappersbruk.
Man skulle kunna hävda att skiftet mot utveckling av informationsteknologier och mediciner inte i först hand var en omorientering i mer marknadsdriven, konsumentstyrd riktning, utan också del i en övergripande satsning att följa upp den teknologiska förödmjukelsen av Sovjetunionen med en total seger i det globala klasskriget; i form av amerikansk militär dominans i utlandet, och fullständig fragmentering av de sociala rörelserna på hemmaplan. För de teknologier som togs fram visade sig vara ytterst användbara inom områden som övervakning, disciplinering av arbete och social kontroll. Persondatorer har gett oss nya former av frihet (vilket man ständigt påminner oss om), men istället för att leda till den utopiska befrielse från arbetet som Abbie Hoffman föreställde sig så har de kommit att användas för att framkalla en motsatt effekt. De har möjliggjort finansiella instrument som drivit stora delar av arbetarklassen in i skuldfällor, samtidigt som man gett arbetsgivarna verktyg för att skapa ”flexibla” arbetsvillkor som både förstört traditionell anställningstrygghet och ökat antalet arbetstimmar för alla. I kombination med utlokaliseringen av industrijobben till främmande länder har dessa arbetsvillkor kuvat fackföreningsrörelsen och omintetgjort varje möjlighet till effektiv politik från arbetarklassens sida. Samtidigt väntar vi, trots exempellöst stora investeringar i medicinsk forskning, fortfarande på botemedel mot cancersjukdomarna och vanlig förkylning. Och de mest dramatiska medicinska genombrotten har genererat läkemedel som Prozac, Zoloft och Ritalina; skräddarsydda för att se till att kraven under de nya arbetsvillkoren inte ska göra oss helt dysfunktionellt galna.
Nyliberalismen
I beaktande av detta, hur kommer man i framtiden värdera nyliberalismen? Jag tror att historiker kommer dra slutsatsen att det var en form av kapitalism som systematisk prioriterade politiska drivkrafter framför ekonomiska. Ställd inför handlingsalternativ där man valde mellan att framställa kapitalismen som det enda möjliga ekonomiska systemet och att omvandla kapitalismen till ett livskraftigt, långsiktigt ekonomiskt system valde nyliberalismen i varje läge det förstnämnda. Det finns ingen anledning att tro att man genom att förstöra anställningstryggheten skapar en mer produktiv arbetsstyrka, för att inte tala om en mer innovativ eller lojal sådan. Förmodligen får det negativa resultat i ekonomiska termer, ett intryck som styrks av att i stort sett hela världen präglades av sjunkande tillväxttal under åttio- och nittiotalen.
Men nyliberalismens val har varit effektiva instrument för att avpolitisera arbetarklassen och styra utvecklingen. Ur ekonomisk synpunkt är växande arméer, poliskårer och privata säkerhetsföretag bara tyngande utgifter. Det är möjligt att blotta tyngden av den ekonomiskt improduktiva ideologiska apparat som kapitalismen skapat för att garantera dess seger till sist kommer att sänka den. Men det är samtidigt enkelt att se hur nödvändig förmågan att kväva varje känsla av en annan, befriande framtid – som är annorlunda än den nuvarande världen – som ett villkor i det nyliberala projektet.
Militär teknik
Så här långt tycks alla pusselbitar passa. På sextiotalet växte oron bland politisk konservativa kretsar för de socialt omvälvande effekter som den teknologiska utvecklingen tycktes leda till och arbetsgivare bekymrade sig för effekterna av mekaniseringen. Det borttynande sovjetiska hotet gav utrymme för att styra resurser i riktningar som mindre utmanande den sociala och ekonomiska ordningen, eller i själva verket i riktningar som syftade till att rulla tillbaka sociala landvinningar som folkiga rörelser tillkämpat sig, och till att vinna en slutlig seger i vad den amerikanska eliten såg som ett globalt klasskrig. De förändrade prioriteringarna framställdes som ett tillbakadragande av resurser från projekt styrda av centralregeringen och en återgång till marknadsstyrning, men i själva verket var det ett skifte av den statligt styrda forskningen bort från program som NASA och alternativa energikällor, mot militär teknik samt informations- och medicinsk teknologi.
Naturligtvis är detta inte hela förklaringen. Framför allt svarar det inte på frågan varför vi inte ens inom dessa områden, vars forskningsprojekt får väldiga anslag, sett de framgångar som man förutsade för femtio år sedan. Om nu 95 procent av anslagen till robotforskning är av militärt ursprung; var är stridsrobotorna som skjuter dödstrålar ur ögonen (ungefär som Klatuu i Mannen från Mars)?
Självklart har det skett en betydande utveckling av militär teknologi de senaste decennierna. Ett av skälen till att vi alla överlevde Kalla kriget var att medan själva kärnvapnen var välfungerade så var missilsystemen det inte. De interkontinentala missilerna hade inte precision nog för att träffa enskilda städer, för att inte tala om specifika mål i städerna, vilket gjorde det meningslöst att starta en nukleär
förstaslagsattack om man inte vill ödelägga hela världen.
Nutida kryssningsmissiler har jämförelsevis stor precision men tycks aldrig kapabla att utplåna specifika individer (Saddam, bin-Ladin, Khadaffi), inte ens när man avfyrar hundratals. Och strålvapen har inte materialiserats, helt säkert inte för att man inte har försökt. Man kan utgå från att Pentagon har lagt ner miljarder på att få fram dödstrålar, men det närmaste man kommit är laserstrålar som, om de riktas korrekt, gör en motståndare blind om denne tittar direkt in i strålen. Förutom det osportsliga draget är det dessutom patetiskt; laser är femtiotalsteknologi. Något i stil med Star Treks faser, som kan förlama en fiende, tycks inte ens finnas på ritbordet, och när det gäller dagens infanteri är standardbeväpningen fortfarande AK-47 av sovjetisk design, automatkarbinen som fick sitt namn från det år den började tillverkas, 1947.
Internet är onekligen en anmärkningsvärd innovation, men det handlar trots allt inte om något annat än en supersnabb och globalt tillgänglig kombination av bibliotek, postkontor och postorderkatalog. Om man beskrivit Internet för en science fictionentusiast på femtio- eller sextiotalet, och visat upp det som den mest dramatiska tekniska prestationen sedan dennes tid, skulle reaktionen vara besvikelse: ” –Är detta det bästa som våra vetenskapsmän frambringat på femtio år? Vi förväntade oss datamaskiner som kunde tänka!”
Överlag har forskningsresurserna ökat dramatiskt sedan sjuttiotalet. Visserligen är det företagens andel som ökat mest dramatiskt; i USA anslår nu den privata företagssektorn dubbelt så mycket resurser som staten till forskning, men ökningen av forskningsmedel är så stor att statsmaktens totala forskningsanslag i reala penningsummor är mycket högre nu än på sjuttiotalet. Så väldiga summor satsas nuförtiden trots att grundforskning, som inte syftar till en omedelbar praktisk tillämpning av resultaten och som bedrivs för själva egenvärdet i kunskapen – vilket är den gren som mest sannolikt kommer att generera oväntade vetenskapliga genombrott – utgör en ständigt minskande andel av de totala resurserna, har även de nivåerna ökat i reala termer.
Trots det är de flesta bedömare ense om att resultaten varit futtiga. Helt klart ser vi inget av det kontinuerliga flöde av omvälvande teoribildningar – genetisk ärftlighet, relativitetsteori, psykoanalys, kvantfysik – som människor blivit vana vid, och till och med förväntade, sig för hundra år sedan. Varför?
Gigantomani
En del av svaret ligger i hur resurser har koncentrerats på ett litet antal gigantiska projekt; ”big science” som de kommit att benämnas. Hugoprojektet – den fullständiga kartläggningen av människans gensekvenser – framhålls ofta som ett exempel. Man har spenderat tre miljarder dollar och enrollerat tusentals vetenskapsmän och administratörer i fem olika länder, men resultatet visade huvudsakligen att kartläggningen av gensekvenser inte ger särskilt mycket bieffekter inom andra områden. Dessutom framgår det, av den hype och politiska prestige som omgärdar den här typen av projekt, hur också grundläggande forskning nuförtiden tycks drivas i politiska, administrativa och marknadsmässiga syften, vilket också gör det osannolikt att något revolutionerande kommer att komma från den.
Vår fascination kring mytologin om
Silicon Valleys och Internets uppkomst förblindar oss för vad som egentligen sker. Vi leds till att föreställa oss att forskning och utveckling nuförtiden framför allt drivs fram av små team av djärva entreprenörer, eller den typ av decentraliserade företag som producerar mjukvara med öppen källkod. Det stämmer inte, även om det är den typen av forskningsteam som har störst sannolikhet att generera resultat. Fortfarande drivs forskning och utvecklingsarbete i form av gigantiska byråkratiska projekt.
Det som förändrats är den byråkratiska kulturen. Sammanvävningen av offentlig verksamhet, universitet och privata bolag har fått alla att tillägna sig språk, administrativa rutiner och organisationsformer som har sitt ursprung i företagsvärlden. Måhända har detta hjälpt till att skapa marknadsmässiga produkter – det är ju det som företagsbyråkratier är formade för att göra – men vad gäller att driva fram originell forskning är resultatet katastrofalt. Mina egna erfarenheter härrör från universitet i både USA och Storbritannien. I bägge länderna har man de senaste trettio åren sett en veritabel explosion av andelen arbetstimmar som läggs på administrativa uppgifter på bekostnad av i stort sett allt annat. På mitt eget universitet har vi till exempel fler administratörer än fakultetsmedlemmar, och fakultetsmedlemmarna förväntas också lägga åtminstone lika mycket tid på administration som på undervisning och forskning sammantaget. Detsamma gäller, mer eller mindre, för universitet över hela världen.
Ökningen av administrativt arbete är ett direkt resultat av att managementmetoder från företagsvärlden införts. Ständigt motiveras det med att det är ett sätt att öka effektiviteten och att föra in konkurrens på alla nivåer. Vad det i praktiken leder till är att alla hamnar i en situation där man tillbringar sin mesta tid med att försöka sälja saker; bokförslag, bedömningar av studentjobb och anslagsansökningar. Därtill bedömningar av kollegor, reklamprospekt för nya ämnesöverskridande kurser eller konferenser och institut eller reklammaterial för själva universiteten (som nu har blivit varumärken som ska marknadsföras till hugade framtida studenter eller finansiärer).
I takt med att marknadsanpassningen flödar in i universitetsvärlden produceras dokument om att gynna fantasi och kreativitet, som lika gärna kunde ha skapats med den medvetna avsikten att strypa fantasin och kreativiteten i sin linda. Det har inte utkommit något betydande samhällsvetenskapligt arbete i USA på trettio år. Vi har blivit som medeltidens skolastiker. Vi skriver våra ändlösa kommentarer till fransk teori från sjuttiotalet, men är skamset medvetna om att i fall en ny inkarnation av Gilles Deleuze, Michel Foucault eller Pierre Bourdieu skulle dyka upp i akademin skulle han förvägras anställning.
Det fanns en tid då universitetsvärlden var en fristad för excentriker, snillen och opraktiskt lagda. Inte så längre. Nu är det en domän för professionella marknadsförare av egen förträfflighet. Följaktligen tycks vi, i ett av de historiskt mest bisarra anfallen av självdestruktivitet, beslutat att vi inte längre har plats för våra excentriska, snillrika och opraktiska medborgare. De flesta försmäktar i sina mammors källare, oförmögna till annat än att, som bäst, göra ett eller annat avtryck på Internet.
Om allt det här gäller för samhällsvetenskaperna, där forskningen fortfarande i stor utsträckning bedrivs individuellt, snarare än i centralstyrda forskarlag, så kan man ju föreställa sig hur mycket värre det är inom astrofysik. En astrofysiker, Jonathan Katz, riktade nyligen en varning till studenter som överväger en forskningskarriär. Även om man tar sig igenom – det vanligtvis tioåriga – trälandet som assistent åt någon annan, så är det man har att se fram emot hur ens bästa idéer systematiskt kommer att motarbetas:
”Du kommer att tillbringa tiden med att skriva anslagsansökningar istället för att forska. Vad värre är, eftersom dina ansökningar kommer att bedömas av din medtävlare, så kan du inte utgå från din nyfikenhet utan tvingas lägga dina ansträngningar och din begåvning på att förutse och avvärja kritik snarare än att lösa viktiga vetenskapliga problem… Det är ett känt faktum att nya, originella idéer gör att en anslagsansökan inte bifalls, eftersom det ju inte är bevisat att de fungerar.”
Det är till stora delar förklaringen till varför vi inte har teleporteringsapparater eller antigravitationsskor. Sunda förnuftet säger att om man vill maximera vetenskaplig kreativitet samlar man ett antal smarta personer, ger dem de resurser de behöver för att genomföra de idéer som dyker upp i deras huvuden och sedan låter man dem vara ifred. De flesta kommer inte att komma fram till någonting, men en eller två kommer att upptäcka något. Men om man vill minimera möjligheten för oväntade kunskapsgenombrott, säger man till samma människor att de inte kommer att få några resurser om de inte tillbringar merparten av sin tid med att tävla mot varandra för att övertyga oss om att de på förhand vet vad de kommer att upptäcka.
Privatisering
Till de företagsmässiga organisationsprincipernas tyranni kan man inom naturvetenskapen också lägga konsekvenserna av privatiseringens forskningsresultat. Som den brittiske ekonomen David Harvie har påpekat är open sourceforskning inte något nytt. Vetenskaplig forskning har alltid präglats av öppna källor i den meningen att forskare delar material och resultat med varandra. Det finns utan tvivel konkurrens, men den är snarast av jovialisk karaktär. Detta gäller inte för forskare verksamma inom företagssektorn, där upptäckter bevakas svartsjukt, och spridningen av näringslivsmentalitet inom den akademiska världen har lett till att även offentligt finansierade forskare behandlar sina upptäckter som privat egendom. Akademiska förlag bidrar till att ytterligare inhägna de intellektuella allmänningarna genom sin prissättning på publicerade resultat. Resultatet är att den tidigare kollegiala konkurrensen med öppna källor förbytts till något som mycket liknar klassisk marknadskonkurrens.
Privatiseringen har många former, inklusive att man från företagens sida helt enkelt köper och hemlighåller nya okonventionella upptäckter av rädsla för deras ekonomiska konsekvenser. (Vi vet ingenting om hur många formler för syntetiska bränslen som köpts upp och begravts i oljebolagens kassaskåp, men det är svårt att tro att inget i den stilen händer.) Mer subtilt är sättet som företagstänkandet avskräcker till varje äventyrlig idé, särskilt om de inte utlovar några omedelbara resultat. Märkligt nog kan Internet också vara en del av problemet. Neal Stephenson beskriver det så här;
”De flesta som jobbar i företag eller i den akademiska världen har upplevt något i stil med följande: Ett antal ingenjörer har samlats och bollar idéer mellan sig. Ur diskussionen uppstår ett nytt koncept som verkar lovande. Då kommer besked från någon som på laptopen googlat fram att den här ”nya” idén i själva verket är gammal. Den – eller åtminstone något som vagt påminner om den – har redan testats. Om den var misslyckad kommer ingen i ledande ställning som vill behålla sitt jobb satsa något på att blåsa liv i den, och om den var lyckad så betyder det att den är patenterad och antas vara otillgänglig för fortsatt utveckling. De som först kom på den kommer att ha fördelen att vara först på marknaden och kommer att ha skapat hinder för andra att etablera sig där.” Miljontals lovande idéer har antagligen krossats på det här sättet.
En byråkratisk mentalitet präglad av försiktighet häftar vid varje aspekt av kulturellt liv. Den är utsmyckad i ett språk av kreativitet, initiativ och entreprenörskap. Men det är ett meningslöst språk. De tänkare som har bäst förutsättningar att skapa nydanande begreppsbildningar är de som minst sannolikt kommer att erhålla forskningsanslag, och om de lyckas göra vetenskapliga genombrott är det inte troligt att de kommer att hitta någon som är villig att följa upp de mest djärva effekterna därav.
Goivanni Arrighi har påpekat att efter Söderhavsbubblan så övergav brittisk kapitalism i stor utsträckning bolagsformen.[Söderhavsbubblan var en spekulationsbubbla i början av 1700-talet. ö.a] Vid tiden för den industriella revolutionen förlitade sig Storbritannien istället på en kombination av finanskapitalism och små familjeföretag – ett mönster som bestod genom hela artonhundratalet, en period präglad av exceptionella vetenskapliga och teknologiska innovationer. (Storbritannien var vid den här tiden ökänt för att vara lika generöst mot sina excentriker och kufar som dagens USA är intolerant mot sina. Ett vanligt förfarande var att låta dem bli kyrkoherdar på landsbygden, vilka kom att vara en av de främsta källorna till amatörvetenskapliga upptäckter).
Den nutida byråkratiska företagskapitalismen var inte en brittisk skapelse utan har sitt ursprung i USA och Tyskland, de rivaliserande makter som utkämpade två blodiga krig under första halvan av 1900-talet om vem som skulle ersätta Storbritannien som den dominerande världsmakten – krig som, talande nog, kulminerade i statsfinansierade vetenskapliga program som syftade till att bli den som först utvecklade atombomben. Det är då följdriktigt att vår nuvarande teknologiska stagnation tycks börja efter 1945, då USA ersatte Storbritannien som organisatör av världsekonomin.
Amerikaner tycker inte om att betrakta sig själva som en nation av byråkrater – tvärtom – men så fort vi slutar se byråkrati som ett fenomen begränsat till offentlig förvaltning blir det uppenbart att det är precis vad vi blivit. Den slutliga segern över Sovjetunionen ledde inte till marknadens dominans utan befäste en konservativ företagselits herravälde, bolagsbyråkrater som med kortsiktigt konkurrens- och vinsttänkande som förevändning kvävde allt som skulle kunnat ha någon form av revolutionerande implikationer.
Att vi inte märker att vi lever i ett byråkratiserat samhälle beror på att byråkratiska normer och beteenden har blivit så allestädes närvarande att vi inte kan se dem eller, ännu värre, inte kan föreställa oss att man kan göra saker på ett annat sätt. Datorer har spelat en avgörande roll i de här begränsningarna av vår fantasi. Precis som uppfinnandet av nya typer av industriell automatisering på sjutton- och artonhundratalet fick den paradoxala effekten att allt fler av världens befolkning förvandlades till heltidsarbetande industriarbetare, har all mjukvara som skapats för att befria oss från administrativa uppgifter förvandlat oss till deltids- eller heltidsarbetande administratörer. Precis som universitetsprofessorer verkar tycka att det är ofrånkomligt att de ska ägna mer av sin tid åt att administrera bidrag, så ifrågasätter inte välbärgade hemmafruar att de måste ägna veckor varje år åt att fylla i fyrtiosidiga internetformulär för att deras barn ska börja grundskolan. Vi ägnar allt mer tid åt att knappa in lösenord i våra mobiler för att ta hand om bankärenden och åt att lära oss att utföra arbetsuppgifter som tidigare sköttes av resebyråtjänstemän, mäklare och bokhållare.
Någon lär ha räknat ut att genomsnittsamerikanen kommer att fördriva sex månader av sitt liv väntande på att trafikljus ska slå om. Jag vet inte om det finns liknande beräkningar gjorda för hur lång tid vi anslår åt att fylla i formulär, men det bör var minst lika länge. Aldrig tidigare i historien har en befolkning ägnat tillnärmelsevis så mycket tid åt pappersarbete.
Poetisk teknologi
I detta kapitalismens sista, fördröjda stadium har vi övergått från poetisk teknologi – med det menar jag, användandet av rationella och tekniska verktyg för att göra vilda fantasier till verklighet – till byråkratisk teknologi. Poetiska teknologier i den här betydelsen är lika gamla som själva civilisationen. Lewis Mumford påpekade att de första komplexa maskinerna bestod av människor. Egyptens pyramider kunde byggas tack vare en mästerlig förmåga att hantera administrativa procedurer; vilka gjorde det möjligt att utveckla tekniker för produktionslinjer, uppdelandet av komplicerade uppgifter i dussintals enkla handlingar, vilka var och en utfördes av speciella arbetslag – och detta med en mekanisk teknologi som inte var mer komplicerad än hävstänger och lutande plan. Administrativ arbetsledning förvandlade en armé av bönder till kuggar i en väldig maskin. Mycket senare, när mekaniska kuggar uppfunnits, utvecklades komplexa maskiner efter principer som ursprungligen uppkom för att organisera människor.
Vi har sett hur dessa maskiner – vare sig deras rörliga delar är armar fästa vid människokroppar eller pistonger, kugghjul och transmissionsremmar – bringats i arbete för att förverkliga omöjliga fantasier, katedraler, månresor, transkontinentala järnvägar. Otvivelaktigt finns det också något skrämmande med poetiska teknologier; poesin kan lika gärna mynna ut i helvetesvapen som i frihetsbejakande teknik, men de rationella administrativa teknikerna syftade alltid mot ett fantastiskt mål.
Ur det här perspektivet utgör alla dessa galna sovjetiska planer – även de som aldrig blev verklighet – höjdpunkten för poetisk teknologi. Vad vi har nu är motsatsen. Det är inte det att fantastiska idéer inte uppmuntras utan att de flyter helt fritt. Det finns inte ens längre i någons föreställningsvärld att de skulle kunna bli verklighet. Den mäktigaste nation som någonsin har existerat har ägnat de senaste decennierna åt att intala sina medborgare att de inte längre kan förvänta sig fantastiska kollektiva företag, även om – med den globala miljöförstöringen i åtanke – jorden framtid hänger på sådana.
Vilka är de politiska konsekvenserna av allt det här? För det första så måste vi ifrågasätta några av våra mest grundläggande antaganden om kapitalismens natur. Ett sådant är att kapitalism och marknad är identiska, och att de båda således är motståndare till byråkrati, vilket antas var ett fenomen som bara har sitt ursprung ur offentlig förvaltning. Ett annat antagande är att kapitalismen till sin natur är teknologiskt progressiv. Det kan verka som Marx och Engels – med sin ohöljda entusiasm för industrirevolutionens framsteg – hade fel på den punkten. Eller för att var mer precis; de hade rätt i att framhärda i att mekaniseringen av industriproduktionen skulle leda till kapitalismens undergång, de hade fel i förutsägelsen att marknadskonkurrensen, trots detta, skulle tvinga fabriksägarna att mekanisera. Att det inte, skedde som de antog, visar att marknadskonkurrens inte är ett så oundgängligt inslag i kapitalismens natur. Om inte annat så skulle de vara totalt överrumplade av den nuvarande formen av kapitalism, där mycket av konkurrensen sker på internmarknader inom de byråkratiska strukturerna i halv-monopolistiska företag.
Systemförsvar
Kapitalismens anhängare brukar rättfärdiga systemet med tre generellt historiskt påståenden: Först; kapitalismen har drivit fram snabb vetenskaplig och teknologisk utveckling, för det andra; även om systemet gör ett litet fåtal enormt förmögna ökar samtidigt det allmänna välståndet och, för det tredje, detta leder till en säkrare och mer demokratisk värld för alla. Det är uppenbart att kapitalismen inte längre gör någonting av detta. I själva verket har många av dess försvarare retirerat från att hävda att det är ett bra system till att det är det enda möjliga – åtminstone det enda möjliga systemet för ett komplext, teknologiskt avancerat samhälle som vårt.
Men hur kan man påstå att de rådande ekonomiska arrangemangen också är de enda som kommer att vara funktionsdugliga i varje möjligt framtida teknologiskt samhälle? Argumentet är absurt. Hur kan man veta något om det?
Förvisso är det en position som folk i båda ändarna av det politiska spektrat intagit. Som antropolog och anarkist stöter jag på civilisationskritiker som inte bara insisterar på att den nuvarande industriteknologin inte kan leda till något annat än kapitalistiskt förtryck, utan att detta med nödvändighet också gäller för varje framtida teknologi, och att människans befrielse således bara kan åstadkommas genom att man återvänder till stenåldern. De flesta av oss är inte teknikdeterminister, men anspråken på oundvikligheten hos kapitalismen måste baseras på en sorts teknologisk determinism. Det är skälet till att om den nyliberala kapitalismen har som mål att skapa en värld där ingen tror att något annat ekonomiskt system kan fungera, så måste man undertrycka inte bara varje idé om en annan frihetlig framtid, utan också varje radikalt annorlunda teknologisk framtid. Men här ligger en motsättning. Försvarare av kapitalismen kan inte satsa på att övertyga oss om att den teknologiska förändringen har ebbat ut – det skulle betyda att kapitalismen inte är progressiv. Nej, de försöker övertyga oss om att det teknologiska framåtskridandet visst fortgår, att vi lever i en tid av underverk, men att dessa tar sig mer oansenliga former (den senaste iPhonemodellen) eller övertyga genom rykten om uppfinningar som är på gång (”Det sägs att vi snart kommer att ha flygande bilar”), eller med mer komplexa sätt att jonglera med information och bilder, och alltmer komplexa plattformar för att fylla i formulär. Jag påstår inte att den nyliberala kapitalismen – eller vilket annat system som helst för den delen – kommer att lyckas med detta. Det första problemet är att försöka övertyga världen om att man visar vägen i det teknologiska framåtskridandet när man i själva verket bromsar det. USA är särskilt uselt i det här avseendet med sin infrastruktur i förfall, handlingsförlamning inför den globala uppvärmningen, och det symboliskt förödande i att man ger upp sitt bemannade rymdprogram samtidigt som Kina ökar takten i sitt. För det andra kan inte förändringar hållas tillbaka hur länge som helst. Genombrott kommer att ske. Man kan inte permanent undertrycka obekväma upptäckter. I andra, mindre byråkratiserade delar av världen – eller åtminstone i delar av världen där byråkraterna inte är så fientligt inställda till kreativt tänkande – kommer man långsamt men obevekligt att tillskansa sig de erforderliga resurserna för att ta vid efter USA och dess allierade. Internet ger också möjligheter till samarbeten och spridning, som kan visa sig vara avgörande för att åstadkomma genombrott. Inom vilka områden kommer de att äga rum? Vi kan inte veta. Kanske kan 3D-printing göra det som robotfabriker förväntades uträtta? Eller så kommer det vara något annat. Men det kommer att ske.
Vi kan i alla fall vara säkra på en sak; det kommer inte att ske inom ramen för den nuvarande företagskapitalismen – eller någon annan form av kapitalism. För att börja bygga baser på Mars, för att inte tala om att utveckla redskap för att hitta och kontakta främmande civilisationer, måste vi komma fram till ett nytt ekonomiskt system. Måste ett sådant system ha formen av en massiv ny byråkrati? Varför utgår man från det? Bara genom att bryta ner de existerande byråkratiska strukturerna kan vi komma igång. Och om vi ska komma att uppfinna robotar som tar hand om tvätten och städar köket måste vi se till att vad som än ersätter kapitalismen har en i grunden mycket mer jämlik fördelning av rikedom och makt – ett system utan vare sig superrika eller desperat fattiga, som är villiga att göra hushållsarbetet åt dem. Bara då kan teknologin inriktas på att fylla mänskliga behov. Det är det bästa skälet för att bryta sig ur fondförvaltarnas och koncernchefernas strypgrepp – att befria våra fantasier och drömmar från de nät som fängslar dem, att låta vår gränslösa fantasi åter bli en materiell kraft i mänsklighetens histora.
Ur The Baffler nr 19 (2012)
Översättning: Peter Jervelycke Belfrage
