Den 5:e mars i år avled Hugo Chávez. Få politiska ledare har så tydligt blivit själva sinnebilden för en radikal social förändringsprocess. Men vad händer nu i Venezuela? Vad kommer det att bli av Chávez’ föresatser om en socialism för 21:a århundradet? Är Venezuela fortfarande på väg mot ett socialistiskt samhällssystem eller är kapitalismen på väg att återstabiliseras? Rolf Bergkvist nagelfar det rådande tillståndet i ett land som för många av vår tids socialister står för en vision om en annan framtid. 
Enligt den privatägda, borgerliga pressen bedriver regeringen i Venezuela en katastrofal ekonomisk politik: budgetunderskott, skuldsättning, skyhög inflation, utbredd korruption och varubrist påstås leda till snar kollaps för ekonomin och landet. Nu är det inget nytt i detta. Samma massmedia har påstått i stort sett samma sak de senaste tio åren. Så – även om det kanske är ett tråkigt sätt att inleda en artikel – ska vi belysa den ekonomiska situationen med lite hårddata.
Internationella valutafonden, uppskattade förra året Venezuelas budgetunderskott till 7,4 procent av landets totala produktion av varor och tjänster, BNP.
I samma rapport beräknade man att landet i slutet av 2012 skulle ha en statsskuld på 51,3 procent av BNP. För att få något grepp om den siffran kan den jämföras med läget i Europa där den genomsnittliga statsskulden samtidigt var 82,5 procent av BNP. (USAs skuld är över 100 procent av BNP, för att ta ett annat exempel.)
Det viktiga är dock landets förmåga att betala sina räntor och amorteringar. Förra året uppgick betalningarna till tre procent av exportintäkterna (till 95 procent oljeexport). Lägg därtill lånemöjligheter från Kina, Brasilien, Ryssland så blir det svårt att se att landets ekonomi skulle på kort sikt bryta samman på grund av att man inte kunde betala av på sina lån.
Nej, det illa dolda hatet mot Venezuela handlar i grunden om den politik som förts i landet de senaste tio åren. En politik som går på tvärs gentemot den som förs i EU eller USA. Låt oss illustrera med några välfärdsindikatorer:
De senaste tio åren har fattigdomen minskat från 71 procent till 21 procent.
Den extrema fattigdomen har minskat från 40 procent till omkring sju procent.
Detta har varit möjligt genom att öka budgeten för ”skola, vård, omsorg” med 61 procent
Det handlar om 20 miljoner människor som på olika sätt gynnats av de sociala reformer (”Misiones”) som genomförts.
Före Hugo Chávez’ tillträde som president 1999 fick 387 000 personer pension. Idag betalas pensioner ut till 2,1 miljoner äldre människor.
Den undernäring som en femtedel av befolkningen led av är i stort sett åtgärdad.
Omkring fem miljoner människor får varje dag gratis mat. Av dem är fyra miljoner barn i de offentliga skolorna och på 6 000 matställen utspisas 900 000 fattiga varje dag.
Barnadödligheten har minskat från 25 per 1000 (1990) till 13 per 1000 (2010)
1998 hade landet 18 läkare på 10 000 invånare – idag är samma siffra 58 läkare
På fyrtio år upprättade tidigare regimer 5 081 kliniker för läkarvård. De senaste 13 åren har den nuvarande regeringen byggt 13 721 vårdcentraler.
Många av dessa reformer har samtidigt medfört att tidigare maktlösa människor organiserat sig i sina bostadsområden. En vårdcentral kräver inte bara en läkare utan även en fungerande administration och logistik. Ett soppkök kräver inte bara statliga medel till inköp av livsmedel, någon måste laga maten och organisera utdelningen. Det är denna politik som stör borgerliga propagandister. Om det är möjligt att föra denna politik i ett land som Venezuela borde den också kunna föras i Europas rika länder.
Men även min beskrivning ovan är naturligtvis propagandistisk, en förenkling som inte ger hela bilden och vidden av de problem som den bolivarianska revolutionen står inför idag, så låt oss gå tillbaka ett år.
GOLPE DE TIMÓN
Den 20 oktober 2012, ett par veckor efter sin seger i presidentvalet med 55 procent av rösterna, höll Chávez ett möte med sina ministrar. Hans tal om en kursändring (”Golpe de Timón”) var i långa stycken självkritiskt och kom att bli något av ett politiskt testamente. Det är till tankarna i den genomgången den nuvarande presidenten, Nicolás Maduro, och andra ledare från PSUV (det socialistiska enhetsparti Chávez skapade) idag refererar.
I sin genomgång började Chávez med att betona demokratins grundläggande betydelse för bygget av en ”socialism för det 21 århundradet”. Han påpekade i förbigående att någon socialism aldrig fanns i Sovjetunionen på grund av att det inte existerade någon demokrati. Till skillnad från den begränsade demokratin i ett kapitalistiskt samhälle måste demokratin i en övergång till socialism även utvidgas till ekonomin och den sociala sektorn. Han påpekade självkritiskt att trots alla de reformer som genomförts saknas en ny struktur för att majoriteten av befolkningen ska kunna fatta beslut. Och konstaterade att en lag om kommuner visserligen antagits av parlamentet, men att inga kommuner skapats. ”Var är kommunerna?”, frågar han de församlade ministrarna. Han talade även om att upplösa det kommunministerium som bildats eftersom det givit fel signal.
Den i Chávez’ samhällsmodell centrala byggstenen ”kommun” har inte så mycket likheter med den svenska geografiska, politiska och förvaltningsmässiga enheten med samma namn. I Venezuela är kommunerna grundläggande komponenter i ett försök att skapa en parallell demokratisk struktur vid sidan av, med sikte på att ersätta den i hög grad inneffektiva och av korruption infekterade traditionella stats- och förvaltningsapparaten
Meningen är att kommunerna ska ta hand om gemensamma frågor på lokal nivå och spela en mer aktiv roll i förändringen av samhällsekonomin. De ska understödja och ta initiativ till bildande av produktionskooperativ i sitt område, ta över äganderätten till nedlagda fabriker i regionen och öppna dem under en kombinerad arbetar- och kommunal kontroll samt öppna nya lokala marknader för försäljning av produkter från andra kommuner. Bland de ideologer som försökt utveckla tankarna efter hans död talas om en ”kommunal stat”. En central uppgift för den kommande perioden (2013-2019) fastslogs i hans tal var att utveckla dessa kommuner.
Det är möjligt att den självkritiska tonen i talet återspeglade att Chávez börjat inse den växande klyftan mellan PSUV:s ledning och partiets gräsrötter. Ett par år tidigare hade han tagit initiativ till bildandet av Gran Polo Patriótico. Syftet från Chávez sida var att ena och knyta till sig floran av sociala rörelser, smågrupper och vänsterpartier, som står utanför PSUV, men stöder den politik som förts; med sikte på att vinna presidentvalet. I slutet av 2011 hade 35 000 organisationer – av varierande storlek – anslutit sig till den patriotiska polen. Det var kvinnogrupper, husockupanter, HBT-grupper, kulturgrupper och vänsterpartier. Stödet från GPP-organisationerna kom att bli avgörande för Chávez’ valseger i oktober förra året. Av det totala antalet röster som Chávez fick (8 044 106) kom mer än 1,7 miljoner från GPP. Den största delen, 481 000 röster, stod kommunistpartiet för.
De organisationer som ingick i GPP pekade sedan på de röster som de bidrog med i presidentvalet och menade att det borde medföra att en del av kandidaterna i delstatsvalen i december 2012 hämtades från deras organisationer. Men i nästan hälften av delstatsvalen utsågs PSUV:s kandidater uppifrån, utan någon möjlighet för partiets bas eller GPP-organisationerna att påverka.
Till detta måste läggas att flera PSUV-ledare knappast var beredda att göra de ingående rörelsernas krav till sina egna. Ett exempel är att partiet kategoriskt undvek att ta ställning för kvinnoorganisationernas krav på en legalisering av rätten till abort. Istället försvarade flera nationella partirepresentanter att aborter skulle fortsätta vara olagliga. Inom parentes kan nämnas att många PSUV-ledare inte följde i Chávez spår då han började kalla sig ”feminist” – till skillnad från 2005 då samme Chávez kom ut som ”socialist”.
En annan betydande organisering inom GPP var ockupationsrörelsen. Representanter för rörelsen träffade Chávez 8 januari 2011, och han försvarade då ockupation och expropriering av outnyttjat utrymme till förmån för hemlösa, i synnerhet de som drabbats av naturkatastrofer. Inspirerade av Chávez uttalade stöd började rörelsen utarbeta planer för att förvandla tomma ytor till ”socialistiska samhällen” och kontaktade kommunala råd för att presentera byggnadsprojekt, Misión Vivienda. Men trots en del inledande framgångar har aktivister klagat på att ledare för PSUV ofta sätter upp hinder för att få deras förslag till husbyggen genomförda av kvartersgrupper. Enligt Héctor Castro, nationell samordnare för Comité de Tierras Urbanas, har motståndet sin grund i påtryckningar från mäktiga byggnadsföretag.
Konsekvensen blev att alternativa kandidater (från GPP) ställde upp i vissa delstater. Ett exempel är Bolívar där den impopuläre PSUV-guvernören, Francisco Rangel Gómez, kandiderade. Rangel har anklagats för att stå på företagsledningarnas sida mot kraven på arbetarkontroll i de statliga bolagen i Guayana (där Bolívar ligger). Kommunistpartiet valde att stödja en alternativ Chavista-kandidat i Bolívar – liksom i tre andra delstater – som med åtta procent av rösterna nästan gjorde att den borgerliga kandidaten vann.
Nu blev guvernörsvalen trots dessa motsättningar till folkrörelserna en framgång för PSUV. Partiets kandidater inte bara behöll de delstater där de regerat tidigare – de vann dessutom ytterligare fyra delstater. Totalt segrade PSUV i 20 av 23 delstater och vann 186 platser i delstaternas parlamentariska råd mot 51 för den borgerliga oppositionen.
Ett oroande faktum var dock att i de delstater där PSUV sedan tidigare haft guvernörsposten minskade partiet sitt röstetal. Att partiet ändå vann dessa poster berodde på att den borgerliga kandidatens röstetal minskade mycket mer. Men med fyra viktiga undantag: i de delstater där borgarna styrt – och som PSUV nu vann – ökade partiet relativt kraftigt sitt röstetal. Det folkliga missnöjet med de borgerliga guvernörerna ledde till ökad uppslutning för PSUVs kandidater!
FÖRSTATLIGANDE
Under Chávez tredje presidentperiod 2007 – 2013 genomfördes omfattande förstatliganden av banker, tung industri, livsmedelsindustri, byggföretag och distribution. I slutet av 2012 hade regeringen förstatligat 1168 företag. För den inhemska kapitalistklassen återstår kontrollen över stora delar av finanssektorn (omkring 70 procent), massmedier (TV-kanaler och de största dagstidningarna), delar av livsmedelsproduktionen (det privatägda Polar är landets största livsmedelsproducent) och varuhuskedjor. Förstatligandena stärkte regeringens position gentemot den privata sektorn och pekade i riktning mot en socialisering av de viktigaste produktionsmedlen, vilket låg i linje med den officiella målsättningen att bygga en socialism för det 21 århundradet. Samtidigt skapade det förväntningar om en utvecklad demokrati på de förstatligade företagen, förväntningar som inte har infriats.
2010 gick regeringen med på att de anställda skulle få välja ordförande vid de största statliga företagen i Guayana. De som valdes tog i många fall ställning för de anställda och krävde att korrupta chefer skulle sparkas och att kontrakt med multinationella företag (som man ansåg stred mot nationella intressen) skulle avslutas. De godkände även nya förmåner för de anställda. Detta gav upphov till en rad strider med företagsledningarna på de statliga industrierna. Under 2012 ingrep regeringen och avsatte de arbetarvalda ordförandena på de statliga företagen, inklusive stålverket SIDOR och aluminiumverket ALCASA. De radikala arbetarledare som påpekar det odemokratiska i regeringens agerande har naturligtvis helt rätt: de företrädare som utsetts av arbetarna ska naturligtvis bara kunna avsättas av arbetarna själva. Den demokratiska kontrollen underifrån – den arbetarkontroll – som krävdes i förstamajtågen för ett antal år sedan har inte blivit verklighet. Den har stoppats i produktivitetens namn. Detta är naturligtvis ett steg bakåt som skapat missnöje bland arbetare, som tagit Chávez upprepade maningar att ta kontroll på fullt allvar.
Trots detta har de förstatligade företagen inneburit positiva förändringar för fattiga grupper. Det statliga telebolaget, CANTV, har prioriterat en utbyggnad av servicen i fattiga områden. Sedan 2007 har 64 procent av de nya telenäten dragits i de fattigaste kvarteren. Där har också bolaget bistått med utbildning i användandet av mobiltelefoner. På ett liknande sätt har de nya statliga bankerna prioriterat utlåning till familjer med låg inkomst, bland annat har program för lån till hushållsutrustning inrättats. På de stora statliga industrierna, PDVSA, CANTV, SIDOR, och elbolaget Corpoelec har inhyrd personal tillsvidareanställts och den tidigare outsourcingen upphört. I den nya arbetsmarknadslagstiftningen som antogs 2012 görs även outsourcing olaglig.
MADURO NY PRESIDENT
Den 5 mars avled Hugo Chávez efter ett par års kamp mot cancer. Val av ny president hölls den 14 april. Nicolás Maduro, som Hugo Chávez på sin dödsbädd utnämnde till sin efterträdare, vann valet. Det var en mycket knappare seger än de flesta räknat med. Maduro fick 7 559 349 röster mot den borgerliga kandidatens, Henríque Capriles, 7 296 876. Marginalen var 262 473 röster eller 1,77 procent. För att förstå allvaret i detta valresultat kan det vara lämpligt att jämföra med siffrorna från förra hösten. Vid presidentvalet den 7 oktober fick Hugo Chávez 8 044 106 röster (55,11procent) mot 6 461 612 (44,27 procent) för Capriles, en marginal på 11 procentenheter. Med nästan lika stort valdeltagande (en minskning med inte fullt 215 000) betyder det att närmare 700 000 personer, som tidigare röstade på Hugo Chávez, nu lade sin röst på den nyliberala och proimperialistiska kandidaten. De varningsklockor som redan tidigare börjat ringa skräller nu med full styrka.
Capriles valkampanj var i långa stycken en fortsättning på den linje han höll i oktobervalet: löften att de sociala reformprogrammen ska fortsätta, en omedelbar 40-procentig höjning av minimilönen, krafttag mot kriminaliteten och korruptionen, kritik av byråkratins privilegier och av den del av borgarklassen som gynnats av Chávez politik. Valet fick en våldsam uppföljning. Som en försmak av vad en seger för borgerlighetens kandidat skulle medföra började sympatisörer till den besegrade borgarkandidaten gå bärsärkagång, brände ned vårdcentraler och statliga livsmedelsbutiker med subventionerad basmat. Flera av PSUV:s kontor och partimedlemmars privatbostäder brändes också ned. I Miranda angreps en vårdinrättning med brandbomber under slagorden ”ut med kubanerna”. Då de boende i området fick reda på angreppet organiserade de omedelbart ett försvar av de tio kubanska läkare, som jobbar där sedan vårdcentralens invigning i december. I San Cristóbal brändes PSUV:s kontor ned, flera närradiostationer attackerades och en person dödades i Santa Ana. Även TV-kanalen teleSURs och den statliga Venezolana de Televisións kontor omringades och de anställda hotades med fysiskt våld. Det nationella valrådets ordförande, Tibisay Lucena, fick sitt hem angripet. Huvudparollen vid dessa våldsamma attacker var att ”avvisa valresultatet”.
Talesmän för den borgerliga oppositionen har deklarerat att de kommer att försöka göra lokalvalen 8 december till en omröstning mot regeringen. Det ekonomiska krig som bedrivits utomparlamentariskt ska växlas in i missnöjesröster i borgmästarvalen. Därefter har de tänkt kräva regeringens avgång och ett nytt presidentval. Det är mycket troligt att dessa krav kommer att framföras med samma våldsamma metoder som efter Maduros seger i presidentvalet.
Kanske blev den knappa valsegern verkligen en signal till att förstärka initiativ som redan påbörjats. ”Gaturegering” var ett av dessa initiativ. Gaturegeringen är en mekanism implementerad av Maduro, vilken innebär att regeringen besöker landets regioner och håller möten med kvartersråd och sociala rörelser. Syftet är att få fram projekt som de lokala organisationerna tar ansvar för att genomföra, men som finansieras av staten. I september genomfördes en nationell räkning av de lokala organisationerna. Då registrerades 33 223 kommunala råd, 1 234 kommuner och 17 332 sociala rörelser. Även om aktiviteten i dessa organisationer varierar och många är små säger det en del om den självorganisering som faktiskt existerar.
Ett andra mer långsiktigt syfte är att börja bygga de kommuner – för större geografiska områden än det egna kvarteret – Chávez lyfte fram i sitt Golpe de Timón-tal. ”I detta steg av gaturegering är den centrala målsättningen att konsolidera konstruktionen av kommuner, att gå med folket …att ge dem redskap, makt och kunskap och den ekonomiska makten för att genomföra de offentliga arbetena”, förklarade Maduro i början av oktober då den andra fasen av gaturegeringen inleddes. Under den andra fasen ska även de tidigare överenskomna projekten kontrolleras. Denna kontroll och revision är samtidigt en viktig bit i regeringens kamp mot den utbredda korruptionen.
KAMPEN MOT KORRUPPTIONEN
Lördagen den 12 september arresterades borgmästaren i Valencia och PSUV medlemmen Edgardo Parra för en rad korruptionsbrott, varvid även hans bankkonton har frysts. Parra anklagas för utpressning, korruption och organiserad brottslighet. Justitieminister Miguel Rodríguez sa sig ha fått information från anställda i kommunen och företag om ett parallellt kontor för utfärdande av kommunala kontrakt. De som försökte få ett kontrakt med kommunen var tvungna att betala mutor på detta parallella kontor till borgmästaren, hans son och ytterligare två anställda. Parra styrde även 14 kooperativ genom vilka han tog betalt för tjänster. Under utredningen fann man 14 egendomar – inklusive jordbruk, lägenheter, fastigheter, en yacht, flygplan och bilar – som han lagt beslag på genom kooperativens kontakt med det parallella kontoret. Egendomarna beslagtogs i samband med arresteringen.
Valencia, är Venezuelas tredje största stad och ligger ett par timmars bussfärd från huvudstaden, Caracas. Det är känt som landets industristad med fabriker ägda av utländska bolag och biltillverkare. Arresteringarna i Valencia är ingen isolerad händelse. De ingår i den noll-tolerans-kampanj mot korruptionen som pågått sedan början av året och trappats upp under sommaren/hösten. Bara mellan 8 juli och 13 augusti genomfördes 103 arresteringar. Bland de arresterade finns tjänstemän från ett flertal statliga verk och bolag, ett antal polischefer och sex höga jurister. I juli fråntogs oppositionsledamoten Richard Mardo sin parlamentariska immunitet för att göra det möjligt att ställa honom inför rätta efter anklagelser om skattefusk och penningtvätt. Samma månad anhölls 13 medlemmar ur gruppen ”Revolutionens änglar” för att ha tagit avgifter från bland annat pensionärer och bostadslösa familjer som ville ansöka om pension eller bostad. Gruppens medlemmar tog upp till 3000 dollar i avgift av de behövande. Båda de reformer som avser pensioner eller ny bostad (från det ”miljonprogram” för nya bostäder som regeringen genomför, Misión Vivienda) är enligt regelverken helt avgiftsfria.
”Vem som än är inblandad i skumraskaffärer och tror att de kan dra fördel av den makt regeringen gett dem för att stjäla, det är deras tid nu…ingen är oberörbar, vi kommer att ge allt i kampen mot korruptionen vare sig det är korruption i röd basker eller korruption från den gula fascistiska bourgeoisien”, har president Maduro sagt. Under september blev 326 personer klara med sin utbildning till ”socialistiska inspektörer” som är en del av regeringens anti-korruptionskampanj. De utgör en del av totalt 800 inspektörer, som utbildats för att kontrollera eventuell korruption inom statligt finansierade basprojekt såsom livsmedelsförsörjning, hälsovård etc. På sikt ska totalt 4 000 inspektörer vara utbildade. Men de kommer även att ha del i kampen mot det ekonomiska krig den borgerliga oppositionen organiserat det senaste året.
Kriminaliteten
De senaste åren har det kriminella våldet ökat i omfattning. Trenden finns över hela Latinamerika. Venezuela ligger dock i toppen bland de fyra värst drabbade länderna. Enligt lokala organisationer kritiska till regeringen har antalet mord tredubblats de senaste tolv åren till 73 mord per 100 000 invånare. Regeringen har tidigare medgett en mordnivå över 50 per 100 000, vilket ligger en bra bit över grannländernas. En rad initiativ har tagits för att bekämpa kriminaliteten. Det har handlat om att förbättra och utveckla lagstiftningen, utbilda nya kriminaltekniker och poliser, utredningar och avskedande av korrupta poliser. 2009 började en helt ny nationell polis skapas för att ersätta de lokala polisstyrkor, som var ökända för sin korruption och deltagande i kriminell aktivitet. Enligt regeringen var de lokala polisstyrkorna ansvariga för vart femte brott som begicks. Samtidigt har regeringen betonat vikten av sociala satsningar i fattiga områden för att ungdomar inte ska dras in i de kriminella gängen. Det har handlat om investeringar i fritidsgårdar, idrottsanläggningar och sociala aktiviteter för ungdomarna. Målsättningen är också att de nyutbildade poliserna ska samverka med de kommunala råden och kommunerna för att få ned kriminaliteten.
DET EKONOMISKA KRIGET
En del i det utomparlamentariska regeringsmotstånd som oppositionen organiserar handlar om att underminera landets valuta. På kvällen den 8 februari tillkännagav regeringen att valutan skrivits ned med 46,5 procent – från 4,3 bolívares per dollar till 6,3. Det är inte den första devalveringen sedan regeringen 2003 upprättade valutakontroll för att förhindra kapitalflykt ut ur landet, inte heller är det den största. 2010 devalverades valutan med 100 procent – från 2.15 bolívares per dollar till 4,3.
Devalveringen av valutan var en ren försvarsåtgärd, ett svar på den spekulation som pågick på den svarta eller ”parallella” marknaden. Dollar som företag och rika privatpersoner erhållit genom den statliga valutamyndigheten CADIVI för import av varor eller utlandsresor har istället sålts på den svarta valutamarknaden till en kurs fyra gånger den officiella.
Liksom när det gäller korruptionen i allmänhet har kampen mot den svarta valutahandeln skärpts under de senaste månaderna. I slutet av oktober arresterades sex förare inom motorsporten för att med falska dokument bedragit staten på 60 miljoner dollar. Tre andra personer arresterades för att ha växlat till sig dollar för att importera medicinsk utrustning – istället för att importera utrustningen hade de nöjt sig med att ”importera” tomma emballage och behållit all dollarvaluta för egen vinning. Samtidigt rapporterade chefen för CADIVI att mellan 400 och 500 företag utreds för att ha fått dollar på felaktiga grunder. Ett uttalande från centralbankens tidigare ordförande, Edmée Betancourt visar på problemets omfattning; omkring 20 miljarder dollar gick förra året till rena ”pappersbolag” utan någon verksamhet.
En annan del i det ekonomiska krig den borgerliga oppositionen bedriver består i att framkalla livsmedelsbrist. Sedan slutet av 2012 och under större delen av innevarande år har brist på åtskilliga basvaror varit ett problem. Det handlar om exempelvis mjölk, socker, majsmjöl, matlagningsolja och toalettpapper. Vid oannonserade inspektioner hos livsmedelsproducenter och grossister har tonvis av bristvarorna hittats i lagerlokaler (istället för på hyllorna i affärerna). För att lösa det akuta problemet har regeringen slutit nya avtal med grannländerna. Under årets två sista månader kommer 400 000 ton livsmedel att levereras från andra latinamerikanska länder, enbart Brasilien har utlovat 80 000 ton mat. Den varubrist som organiserats av den borgerliga oppositionen och de svarta valutamarknaderna är några av de viktigaste förklaringarna till den höga inflationen, som för närvarande ligger över 40 procent. Även med de återkommande höjningarna av minimilönerna regeringen genomfört innebär det naturligtvis problem för stora grupper fattiga människor.
LÄRDOMAR AV VENEZUELA
Vilka lärdomar kan socialister från andra delar av världen dra ur den venzolanska samhällsprocessen?
Det första som måste betonas är naturligtvis det levande exemplet på att en helt annan politik än den som förs i Nordamerika och Europa är fullt möjlig. Även om våra stora massmedier noggrant undviker ämnet har den politik som förts i Venezuela varit en formidabel framgång för landets fattiga befolkning.
Det andra är att den samhällsklass som fortfarande besitter den ekonomiska och sociala makten är beredda att använda alla utomparlamentariska resurser som de förfogar över (och de är stora) för att stoppa de sociala reformer som genomförts. Den statskupp som genomfördes i april 2002 (men stoppades av massiva folkliga protester och delar av militären), det stopp för oljeproduktionen som organiserades av cheferna på det statliga PDVSA för att försätta landet i en ohållbar ekonomisk situation, det ekonomiska krig som pågått det senaste året med sabotage inom livsmedelsdistributionen och aktioner mot landets valuta är bara de synligaste exemplen på detta. Det kommer att fortsätta så länge den välbeställda klassen har möjlighet att kontrollera de viktigaste produktionsmedlen, distributionen och finansbolagen.
Det tredje är att den statsapparat som finns inte är något redskap för en grundläggande samhällsförändring. Korruptionen på olika nivåer av statsapparaten kommer att fortsätt även med välutbildade ”inspektörer”.
Det fjärde är den kritiska reflektion som Hugo Chávez tog upp i sitt ”Golpe de Timón”-tal: ”Var är kommunen?” Eller för att uttrycka det med ett annat ord: var är den demokratiska folkmakten?
Det är nödvändigt att bemöta lögnerna i borgerliga massmedia om utvecklingen i Venezuela och försvara de sociala reformer som genomförts. Samtidigt är det nödvändigt att se de begränsningar som kan försvaga den pågående revolutionen. Om reformerna ska behållas måste den demokratiska kontrollen utvecklas. Det betyder att nya, demokratiska maktorgan – vid sidan av och som alternativ till de reellt existerande statliga organen – måste utvecklas i bostadsområden och på arbetsplatserna. Det är på arbetsplatserna som kontroll över produktion och distributionen kan förhindra spekulation och sabotage mot landets ekonomi. Men ska demokratin utvecklas måste även borgarklassens makt brytas.
Det betyder att hela finanssektorn måste överföras i samhällets ägo, liksom att ett statligt monopol över utrikeshandeln upprättas._★
En artikel av Rolf Bergkvist. Artikelförfattaren är latinamerikakännare och mångårig medarbetare i Röda rummet med ett flertal tidigare artiklar som analyserar Venezuela.
Källor
Golpe de timón I Consejo de Ministros del nuevo ciclo de la Revolución Bolivariana (Hugo Chavez tal till ministrarna har publicerats av informations- och kommunikationsministeriet) kan nås på www.minci.gob.ve
Venezuelanalysis.com Internets bästa webbplats för nyheter, analyser, diskussioner om utvecklingen i Venezuela (på engelska)
Rebelión.org spansk webbplats med omfattande material om Venezuela, latinamerika (och resten av världen)
Latinnews.com Kommersiell nyhetswebbplats med dagliga nyheter från hela latinamerika (engelska)
Artiklar
Från venezuelanalysis:
The Revolution Has Brought Substantial Improvements to Working-Class Neighbourhoods
Venezuela’s Communal Economic System
Interview with Interior and Justice Minister Miguel Rodriguez Torres
Venezuelan Government Occupies Toilet Paper Factory to Fight “Economic War”
“The Commune Has to Be the New Economic Power,” Says Venezuela’s Maduro
Desiring the Commune
Venezuela’s President Maduro Assures Food Shortages Are Due to “Economic Warfare”
Venezuelan Government Announces Measures to Overcome Food Shortages
Venezuela Adds More than 800,000 Welfare Beneficiaries in 2012
II Meeting of Feminists and Women’s Organisations Concludes in Anozategui, Venezuela
Maduro Demands Greater Government Support for Venezuela’s Communes
20 New Communes to Launch in Venezuelan Capital
Venezuelan Milk Workers Demand Worker Control Following Sabotage
Workers in Venezuelan State Run Companies Protest “Bureaucratic” Management
Expectations Surpassed as Over 1000 Communes Registered in Venezuela
“The Commune or Nothing”: Popular Power and the State in Venezuela
Venezuelan President Maduro Launches Second Phase of Street Government
Fuel Smugglers Making Large Profits, Venezuelan Authorities Crack Down
Socialist Party of Venezuela City Mayor Arrested for Alleged Corruption
Venezuela: Focusing on Disaster by Ignoring the Facts
The Chávez Administration at 10 Years: The Economy and Social Indicators
3800 More Toilet Paper Packs Found Hoarded
Five Arrested in Venezuelan Crackdown on Corruption
Four New Cases of Corruption “Mock” Venezuelan People, Says Maduro
Opportunists, Opposition, and Revolutionaries in Fight Over Corruption Crackdown
Venezuelan Opposition Legislator Loses Immunity Following Tax Fraud Charges
Venezuelan Government Continues Crackdown on Corruption
Corruption Charges Shake the Venezuelan Opposition
Pro- and Anti-Chavez Public Servants Disqualified for Acts of Corruption in Venezuela
Venezuelan Government Announces “Massive” Food Imports to Combat Shortages
Venezuela Continues to Search for Solutions to High Crime Rate
Chavez Plans to Curb Crime Rates with New Social Program
Venezuelan Government Launches New Crime-Fighting Mission
Commercial Sale of Firearms and Ammunition Banned in Venezuela
Venezuela Deploys Crime-Fighting Unit, the People’s National Guard
Putting Community First: Bolivarian Police in Barrio Antímano, Caracas
Venezuela’s 21st Century Socialism: Neo-Developmentalism or Radical Alternative?
Venezuelan Economic and Social Performance Under Hugo Chávez, in Graphs
Från Rebelión:
62.616 organizaciones sociales se han registrado en Censo Comunal 2013
¿Hacia el Estado Comunal?
Un año del Golpe de Timón: ¿Hacia el Estado Comunal?
Habilitar al Pueblo Bolivariano antes de que sea demasiado tarde
Venezuela está cerca de cumplir la meta hambre cero
Maduro contra la corrupción
Revolución Bolivariana y corrupción
¿Qué está pasando en Siderúrgica del Orinoco?
Entre el poder de las masas, la burocracia y la oligarquía
”El ‘gobierno de calle’ es una revolución dentro de la Revolución”
El pueblo se organiza para luchar por la estabilidad económica y la seguridad alimentaria
¿Qué esconde la Guerra Económica contra el Proceso Bolivariano?
