Högerextremismen växer i Europa. Där har vi typiska fascistiska partier som grekiska Gyllene Gryning och Svenskarnas Parti å ena sidan och högerpopulistiska, främlingsfientliga varianter som Sverigedemokraterna och franska Front National å den andra. För att effektivt bekämpa sådana rörelser måste vi veta vad vi har att göra med. Författaren Henrik Arnstad har försökt sig på att analysera dessa strömningar och föreslår också hur de ska bekämpas. I denna artikel granskas kritiskt hans bok Älskade fascism.
Det finns flera anledningar att titta närmare på Arnstads bok Älskade fascism – de svartbruna rörelsernas ideologi och historia (Norstedts 2013). Om det bara handlade om ett försök att teckna de fascistiska rörelsernas historia, då skulle man kunna ta lätt på boken, men problemet är att Henrik Arnstadt (HA) även har ett aktuellt politiskt budskap, som rör dagens högerextremistiska rörelser och hur de ska bekämpas. Hans ståndpunkter i dessa avseenden är mycket diskutabla och har även rört upp en hel del kontroverser, såväl i Sverige som i våra grannländer. Jag anser att HA:s uppfattningar i dessa frågor är felaktiga, och att de, om de tillämpas, faktiskt avsevärt kan försvåra bekämpandet av högerextremismen. Därför är det viktigt att närmare syna hans idéer. Detta inte minst därför att Arnstad i massmedia med stor energi driver sin politiska agenda.
Men innan jag tar itu med kritiken, bör det framhållas att det också finns mycket som är bra med boken. Den sätter fingret på ett viktigt ämne, den framväxande högerextremismen. Den är därtill välskriven och lättläst samt innehåller intressanta detaljer och sidoblickar. Och, helt oavsett vad man anser om hans recept för att bekämpa dagens högerextremism, ställer han frågorna på sin spets och inspirerar till debatt.
Arnstads definition av fascism
HA ansluter sig till den borgerliga fascismsyn som har sina främsta förespråkare bland akademiker i den anglosaxiska världen. Det som de flesta av dessa forskare har gemensamt är att de i sina fascism-definitioner utgår från ideologin, det vill säga vad de fascistiska rörelserna har att säga om sig själva (idéer, program, teori). För övrigt är de långt ifrån eniga – någon samsyn (”konsensus”) finns inte.
För en marxist är det felaktigt att utgå från ideologin. Det är givetvis inte fel att ta hänsyn till ideologin, men utgångspunkten bör vara den materiella verklighet ur vilken de fascistiska rörelserna hämtar sin näring, det vill säga de ekonomiska, sociala, politiska och historiska orsaker och faktorer som bestämmer de fascistiska rörelsernas framväxt, sociala sammansättning, organisations- och aktionsformer med mera. Särskild vikt bör läggas vid de klassintressen som rörelserna representerar, vilka klasser och skikt som de appellerar till. För de flesta borgerliga fascismforskare är sådant inte särskilt viktigt, men även bland dem finns de som håller med om att man måste inbegripa annat än ideologiska kännetecken.
De marxistiska fascismteorierna?
Det är slående hur litet som Arnstadt ha tagit del av marxistiska teorier och debatter rörande fascismen. Han nämner Antonio Gramsci och den nyare Nicos Poulantzas, men använder då bara sekundärkällor (bland annat Roger Griffins antologi International Fascism: Theories, Causes and the New Consensus, från 1998).1 Att detta inte är någon tillfällighet framgår av att inte ett enda arbete av någon marxist nämns i bokens källförteckning.
Om man studerar den omfattande litteraturen om fascismen lite närmare ser man ganska snart att det inte finns någon av alla vedertagen generell definition av ”fascism” – detta gäller oavsett om författaren har en marxistisk utgångspunkt eller om han/hon ansluter sig till en borgerlig uppfattning. Tvärtom finns en rik flora med mer eller mindre motstridiga synpunkter i ämnet. Detta beror dels på att fascismen genom sin historiska roll är mycket värdeladdad och därmed också upprör sinnena, dels – och i synnerhet – på att den faktiskt är svår att få grepp om, eftersom fascistiska rörelser kan uppvisa drag som skiljer sig markant åt beroende på tid och plats. Det gäller särskilt den fascistiska ideologin som varierar en hel del (bland annat av det skälet anser vissa marxister att ideologin är ganska oviktig, att fascismens ideologi utmärks av att den är opportunistisk, det vill säga anpassar sig till rådande förhållanden).
Generisk fascism vad är det?
Arnstads främsta inspirationskälla är britten Roger Griffin. Denne har formulerat en kortfattad definition som gör anspråk på att inbegripa alla varianter av fascism, det vill säga ett ”generisk fascismbegrepp”. Det som Griffin anser är fascismens kärna är den extrema nationalismen. Arnstad återger i sin bok (s. 40) Griffins definition så här:
Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse
Griffin anser att ju kortare definition desto bättre, och har själv föreslagit att den kan reduceras till två ord: ”palingenetisk ultranationalism” (där palingenetisk betyder återfödelse).
HA ansluter sig till denna definition, som är mycket omstridd, även bland andra borgerliga fascismforskare, vilket också Arnstad på flera ställen vidgår – därvid medger han för övrigt att det inte finns någon ”konsensus” beträffande fascismdefinitionen, vilket HA tidigare hävdat, men nu säger han i stället att det råder konsensus mellan fascismforskarna när det gäller att karakterisera moderna högerextremistiska rörelser som fascistiska – detta anser undertecknad inte heller är korrekt.
Det kan följaktligen ifrågasättas om idén att skala bort det mesta som brukar förknippas med ”klassisk” fascism och reducera det hela till enbart ultranationalism är en vettig idé? Fascismen och de fascistiska rörelserna är ett komplext fenomen, så varför skulle definitionen bli bättre om man abstraherar bort alla komplikationer? Om de kastas ut genom dörren kommer de bara tillbaka genom fönstret. Är det inte vettigare att se fascismen som den faktiskt var/är i stället för att utgå från en teoretisk abstraktion? Verkligheten är ju konkret!
Om ”checklistor”
Ett annat sätt att definiera fascism än att utgå från Griffins ”kärnmyt” är att ställa upp mer komplexa kriterier, till exempel använda ”checklistor”, det vill säga räkna upp de egenskaper som man anser utmärker fascistiska rörelser. Det har gjorts av många borgerliga fascismforskare, bland annat flera av de som Arnstad själv hänvisar till i sin bok.
Arnstad menar att det är felaktigt att ställa upp ”checklistor” (som tar upp element som brukar förknippas med fascism, såsom våldsinriktning, utomparlamentariska aktioner, paramilitära grupper, ledarkult och så vidare) för att undersöka om en organisation är fascistisk eller ej.
HA har en poäng i att om man har en ”checklista” så kan man råka ut för att någon egenskap som man vill knyta till fascism inte är uppfylld och att organisationen därför faller utanför ramen,fast den med lite annorlunda kriterier skulle hamna inom. Men det är inget bra argument för att förkasta checklistor som sådana, ty dels kan de olika punkterna ha olika tyngd och dels måste man göra en helhetsbedömning (vilken relevans har den punkt som saknas) – och dessutom bör man betänka att det finns aspekter som är svåra att formulera som punkter i en lista, men som ändå kan vara viktiga att ta med i beräkningen. Inte heller detta betyder att checklistor är oanvändbara, bara att man även måste ta hänsyn till andra aspekter.
Ett konkret exempel: Jobbik i Ungern. Jobbik är ultranationalistiskt (kräver till och med territoriell utvidgning – Storungern), klart rasistiskt (inklusive antisemitiskt), homofobt, har en paramilitär rörelse (Ungerska gardet) knuten till sig (som terroriserat minoriteter och meningsmotståndare), använder sig av symboler på liknande sätt som fascister brukat göra (inklusive Hitler-hälsning), har tendenser till ledarkult och så vidare. Däremot har det inte öppet förespråkat avskaffande av demokratin. Således skulle man inte kunna bocka av den sista punkten i en checklista, men enligt min mening så räcker de övriga punkterna mer än väl för att hänföra Jobbik till fascismkategorin.
Olika slag av nationalism
HA verkar inte ha klart för sig att det finns olika slags nationalism. Han skiljer förvisso mellan konservativ nationalism och den nationalism som utmärker fascister, men det är inte den distinktionen (som jag anser vara mindre viktig), som diskuteras i det följande.
Marxister har länge gjort åtskillnad mellan förtryckta nationers/nationaliteters nationalism och förtryckarnas (till exempel imperialistiska staters) nationalism. I första fallet så kan nationalismen representera och ge uttryck för en kamp mot förtryck, medan den i det andra fallet används för att motivera förtryck. Givetvis finns dessutom olika grader och former av nationalism av båda slagen och nationalismen och dess uttryck kan även förändras med tiden. Det betyder att man inte kan skära all nationalism över samma kam.
Historiskt sett har exempelvis irländsk, baskisk, katalansk och kurdisk nationalism i större eller mindre grad representerat förtryckta nationer/nationaliteter. Deras nationalistiska ideologier skiljer sig åt en hel del och de är heller inte förtryckta i samma utsträckning (det är tveksamt om baskerna och katalanerna idag är utsatta för nationellt förtryck).
Det finns knappast något land som inte har nationella minoriteter som på ett eller annat sätt upplever sig som förtryckta, eller som av en eller annan anledning vill frigöra sig från det som den uppfattar som nationellt förtryck. Förutom de redan nämnda kan vi foga flamländare i Belgien, ungrare i flera Centraleuropeiska länder, albaner i Makedonien, serber i Kosovo, sunnimuslimer i Irak, kurder i Turkiet, kristna i Egypten, tjetjener i Ryssland, tibetaner och muslimer i Kina – och samer i Sverige och så vidare. Att beteckna den nationalism som dessa utvecklat för fascistisk eller fascistoid är nonsens.
Inte ens den nationalism som odlas i ”fria” nationer/stater kan kategoriseras som fascistisk, även om den kan utnyttjas för att förtrycka andra. Exempelvis är nationalismen i Latinamerika oftast riktad mot USA, det vill säga den uttrycker en strävan att vilja frigöra det egna landet från imperialismen. Det gäller också många länder i Asien: Under 1900-talet fördes kampen mot imperialismen i avsevärd utsträckning under nationalistiska förtecken i till exempel Indien (Gandhi, Nehru), i Kina (Sun Yat-sen, Mao) liksom i Indokina – inte var dessa rörelser fascistiska!
Arnstads källor
Vi har redan konstaterat att HA ensidigt knyter an till den anglosaxiska akademiska fascismforskningen. Exempelvis den viktiga forskning som gjort i Tyskland finns inte med i bilden.
Hans källor innehåller heller inte marxistiska arbeten om fascismen. Ändå var det länge marxister, som var de som mest envetet försökte studera och analysera fascismen. Men för HA existerar varken klassiker som Trotskij, Thalheimer, Silone, Arthur Rosenthal, Daniel Guérin och Georg Lukács eller modernare marxister såsom Ernest Mandel eller Dave Renton (som skarpt kritiserat Griffin & Co).
Arbeten om fascismen på svenska, liksom översättningar, är också dåligt representerade, oavsett författarens politiska färg. Författare med vänstersympatier som Gunnar Gunnarson och Jörn Svensson lyser helt med sin frånvaro.2 Men även när det gäller borgare så är urvalet magert, för att inte säga märkligt. Exempelvis nämns liberalen Herbert Tingstens tidiga bok om den italienska fascismen, Från parlamentarism till diktatur: fascismens erövring av Italien, medan hans senare, mer generella och mer kända Den nationella diktaturen: nazismens och fascismens idéer (1:a upplagan 1936, sista 1992) inte finns upptagen. I källförteckningen ingår inte heller De fascistiska rörelserna (1968), författad av pionjären när det gäller borgerlig fascismforskning, tysken Ernst Nolte eller den finländske statsvetaren Lauri Karvonens Fascismen i Europa (Studentlitteratur 1990).3 Utelämnandet av dessa arbeten blir desto märkligare eftersom HA hävdar att det innan hans bok ”aldrig existerat något sammanhållet modernt svenskt verk om fascismen”.
Inte heller nämns ”klassiska” arbeten som Alan Bullocks Hitler – en studie i tyranni (7 upplagor, den första 1960, den senaste 1995) och William Shirers Det tredje rikets uppgång och fall (1960-61). Båda arbetena påvisar att viktiga delar av det tyska storkapitalet (särskilt inom kol- och stålindustrin) tidigt stödde Hitler ekonomiskt. Specialarbeten som specifikt behandlar storkapitalets stöd till nazismen saknas också, såsom J & S Pool, Who financed Hitler? (flera upplagor sedan 1979, den sista 1995). Inte heller nämns storkapitalisten Fritz Thyssens memoarbok Jag betalade Hitler (på svenska 1942), som Thyssen skrev efter att 1939 ha råkat i luven på Hitler och lämnat Tyskland. Kan det bero på att Arnstad anser att det betydande stöd som fascister fann hos storfinansen är oväsentligt i sammanhanget?
Fascism är inte bara ”ultranationalism”
I senare delen av sin bok (särskilt i Del VIII om den fascistiska kvinnan och den virile supermannen) gör HA själv utvikningar från grundtesen att det avgörande för fascismen är ultranationalismen och kompletterar med flera andra typiska drag och egenheter, såsom att fascismen hyllar ett mansideal som karakteriseras av extrem maskulinitet. Att hävda att detta följer mer eller mindre självklart ur 
ultranationalismen är inte särskilt övertygande. HA redovisar även andra ingredienser, såsom ungdomsdyrkan, antifeminismen och andra uttryck för fascistisk människosyn – avsnitt som är läsvärda.
Om nu HA anser att sådana kännetecken är typiska för fascismen, då har han i själva verket frångått definitionen om fascismen utifrån ultranationalism. Och om det är OK att ta med sådana kännetecken, varför då inte också ta med andra som brukar förknippas med fascismen? Det är en aspekt som även borgerliga fascismforskare (Passmore, Blinkhorn, Ian Kershaw, Richard Bosworth med flera), framhållit som en svaghet hos Griffin: ultranationalismen räcker inte till för att definiera fascismen.
Att göra fascismen rumsren
Britten Dave Renton skriver i sin bok Fascism Theory and Practice att borgerliga fascismteoretiker ofta i praktiken förskönar fascismen och ger flera exempel på detta. Liknande tendenser finns även hos HA: Om man som honom anser att Sverigedemokraterna är fascister, då bidrar man just till detta (är fascister inte värre än så?).
I Arnstadts bok demonstreras detta på ett annat sätt när han skriver om Francos Spanien. Bokens del VI, som har rubriken ”Fascismen och konservatismen”, inleds med ett citat från Stanley Payne ”Franco var ingen fascist, han var någonting mycket värre”.
För att detta uttalande ska bli begripligt måste vi klargöra att HA inte anser att frankismen var fascistisk, eftersom den främst baserade sig på traditionella, konservativa eliter (borgarklassen – särskilt jordägare, kyrkan, militären) och inte, som fascismen, på en folklig massrörelse (där ”medelklasser” intar en nyckelroll). En korrekt iakttagelse enligt min mening.
Detta att nationalistiska konservativa högerdiktaturer/militärdiktaturer, såsom Francos, skulle vara värre än fascistdiktaturer tycker jag är ett uttryck för att HA missat en mycket viktig aspekt av fascismen vid makten: dess totalitarism i kombination med att den bygger på en massrörelse gör att den tränger in djupare in i samhällets alla porer än andra borgerliga diktaturer – därför blir fascistiska diktaturer mer totalitära än andra diktaturer.
Norge på väg att bli fascistiskt?
Boken innehåller ett långt avsnitt om Norge (s 367 ff). HA:s beskrivning av Norge som ett land som utmärks av en extrem nationalism har upprört många i Norge, även politiskt progressiva vänstermänniskor. Givetvis är inte Norge (eller ens Fremskrittspartiet) fascistiskt. Nationalism, även extrem sådan, är inte liktydigt med fascism. Däremot kan nationalism under vissa omständigheter exploateras av fascister.
Motstånd mot invandring
Inte heller är motstånd mot invandring i sig ett uttryck för rasism (eller fascism). Man kan vara emot invandring för att man tror att samhället inte klarar av att hantera det, ekonomiskt och/eller på andra sätt, utan att ha det minsta något emot kineser, araber, judar, polacker eller muslimer. Exempelvis behöver inte det faktum att många svenska byggnadsarbetare protesterar mot att polska byggjobbare kommer till Sverige, dumpar löner och ”tar jobb” från inhemska byggnadsarbetare vara ett uttryck för rasism eller främlingsfientlighet. Men sådant kan givetvis utnyttjas av rasister och fascister, och på sikt – om det inte effektivt motarbetas – leda till att alltmer rasistiska uppfattningar får fotfäste. En viktig del av lösningen på just det problemet är att via fackliga avtal, lagar och andra åtgärder se till att företagen inte lönemässigt eller på andra sätt kan ställa arbetare mot arbetare; utan de som arbetar i Sverige ska omfattas av svenska avtal.
SD och annan extremhöger
HA argumenterar för att klämma in Sverigedemokraterna (SD) i fascism-fållan.
Han börjar med att konstatera att en del av dagens högerextremister ofta är ”anhängare till demokrati och det liberaldemokratiska politiska systemet”, vilket helt klart skiljer sig från mellankrigstidens fascister där hatet mot demokratin var en central fråga, vilket dock HA anser vara ganska ovidkommande för fascism-klassificeringen – likaså är våldsmentalitet, ledarkult, hat mot arbetarrörelsen och annat oväsentligt. Inte heller fascismens typiska karaktär av massrörelse (eller strävan att bli en sådan), baserad främst på småborgerliga skikt och marginaliserade element, är något som man behöver bry sig om. Det räcker med ultranationalismen. Och eftersom SD – enligt HA – uppfyller det kriteriet (vilket inte ens det är solklart) så är SD fascistiskt, liksom i stort sett all extremhöger ute i Europa. Inga nyanser, inga skillnader mellan olika högerextremister tycks vara intressanta – det är svart och vitt som gäller.
Men det allvarligaste när det gäller Arnstad och SD är den politik som han förespråkar för att bekämpa partier av detta slag. Av vad HA skriver i sin bok och övriga artiklar av denne framgår att han huvudsakligen förespråkar två sätt att bekämpa SD:
1: Bilda blocköverskridande allianser
I Belgien försökte de övriga partierna i det belgiska parlamentet 1989 sätta det högerpopulistiska Vlaams Blok (nu: Vlaams Belang) i karantän. Det kan inte påstås att detta blev särskilt framgångsrikt – partiet fortsatte att stärkas (dess stora genombrott kom i valen 1991). Och efter några år bröt karantän-politiken ihop.
Liknande försök att parlamentariskt isolera och frysa ut högerextrema partier har gjorts på fler ställen i Europa, med tvivelaktiga resultat – på lite längre sikt är det snarare kontraproduktivt (och samarbetet bryter ihop när andra partier anser sig kunna vinna på det). Det senaste exemplet på detta är Fremskrittspartiets i Norge som till och med tagit plats i regeringen.
2: Debattera inte med SD
HA anser att man inte skall debattera med SD. Han menar att det är liktydigt med att ”köpa SD:s problemformulering”, vilket kan vara riktigt i vissa fall, men som inte alls behöver vara det. Det beror ju också på hur man tar upp frågorna (och övriga omständigheter). I DN debatt 15/11 2012 går HA så långt att han skriver:
Att Tyskland accepterade Hitlers tanke om ”judefrågan” innebar inget bakslag för hans parti, tvärtom. Att ”judarna” diskuterades som samhällsproblem i stället för vad de egentligen var – en samhällsresurs – satte kursen mot katastrofen.
Således skulle inte katastrofen inträffat om man inte diskuterat ”judefrågan”. Nu diskuterades ju inte den frågan överhuvudtaget i Italien innan fascisterna tog makten, så det kan alltså inte stämma för den italienska fascismen. Och det stämmer inte heller för nazismen i Tyskland – det var helt andra faktorer som var avgörande (i synnerhet den ekonomiska krisen och det är inte ens säkert att den militanta anti-semitismen gynnade nazisterna – det fanns också många som stöttes bort av denna). Och huvudorsaken till Hitlers seger var splittringen inom arbetarrörelsen, den mellan socialdemokrater och kommunister, som kämpade mot varandra inbördes i stället för att gemensamt slå mot nazismen.
Idén om att man ska vägra diskutera de problem som SD drar fram är felaktig. Fördomar försvinner inte för att man inte tar upp dem till granskning; när reaktionärer i stor omfattning får stå oemotsagda på nätet och dra alla muslimer över en kam, samt beskriva dem som potentiella terrorister, ja då sprids dessa uppfattningar bland vanligt folk. Detta kanske inte spelar någon större roll på kort sikt, men därmed sprids misstroende och fördomar. Och om/när samhället hamnar i en svår kris så kan detta bli ödesdigert. Tänk på hur snabbt fascismen i både Italien steg upp från att vara små marginella företeelser till att komma till makten (Italien 1919-1922, Tyskland 1929-januari 1933).4
Anledningen till att de växte så snabbt var den ekonomiska krisen, arbetarrörelsen oförmåga, men också att de kunde anknyta till folkliga fördomar (om judar med mera). Och sådana bekämpas inte genom att sopa dem under mattan och vägra diskutera dem, utan med upplysning, fakta, kritik.
Tredje väg?
HA menar att ”Fascism är inte höger eller vänster utan en ’tredje väg’” (intervju i ETC 15 mars 2013). Vad betyder det? Om det menas att fascism skulle stå ”över klasserna”, det vill säga varken höra hemma på den borgerliga eller den anti-kapitalistiska” (socialistiska) sidan, ja då måste en marxist protestera. Fascismen uppstår i kapitalistiska samhällen och har inga aspirationer på att avskaffa kapitalismen – nazisternas tal om ”socialism” motsvarades inte av någon verklig strävan, det var bara demagogi.
Det viktigaste är vad fascisterna gör, inte vad de säger (här ser vi återigen bristen med att bara utgå från ideologin). Det finns inga exempel på fascister som försökt avskaffa kapitalismen när de väl kommit till makten. De har heller inte haft sin främsta massbas inom arbetarklassen utan bland småborgarklassen och mellanskikt (i synnerhet statens våldsapparater, militär och polis), liksom en del marginaliserade grupper (till exempel arbetslösa). Såväl de fascistiska rörelsernas klassammansättning som deras praktiska politik har hållit sig inom de kapitalistiska ramarna. Vi har således att göra med borgerliga rörelser. Det är ingen ny upptäckt utan något som även borgerliga författare tidigare insett. Redan i inledningen till sin klassiska Nazismens och fascismens idéer (1936) slog Herbert Tingsten fast detta basala faktum:
Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning. Ett vagt antikapitalistiskt, ”socialistiskt” drag finns visserligen i nationalsocialismen och den italienska fascismens tidigare propaganda, men i rörelsens praktiska politik och ideologi har detta drag ringa betydelse. (a.a. s. 6)
En artikel av Martin Fahlgren. Skribenten ingår i Röda rummets redaktion och driver även hemsidan marxistarkiv.se
En utförligare version av denna artikel kommer inom kort att publiceras på marxistarkiv.se
NOTER
1. Således ingår inte ens Poulantzas till svenska (1973) översatta bok Fascism och diktatur i Arnstads Litteraturlista. Vidare påstår sig HA sig citera Poulantzas, s (s. 32) – ”Poulantzas skrev” – när han i själva verket citerar Griffins tolkning av Poulantzas (sid 44 i Griffins International Fascism…)
2. Gunnarsons Fascism och klassherravälde är läsvärd. Svenssons texter, främst Korporatismen och den borgerliga klassdiktaturen, är mindre imponerande. Hans fascism-syn får honom att betrakta alla borgerliga diktaturer som fascistiska, och han ansåg också (felaktigt) att fascismen höll på att växa fram organiskt i hela Europa redan på 1960-talet – han pekar på ”korporatismen”, dvs klassamarbetet, som ett avgörande bevis på detta. Dessutom skrev han en hel bok om Tyskland, Vägen till det fjärde riket (1963), där han försökte leda i bevis att Västtyskland var på god väg att bli fascistiskt.
3. Bortsett från John Weiss´, Den fascistiska traditionen (1972), som tar upp fascismen mer generellt, så behandlar de flesta av svenskspråkiga böcker som Arnstad nämner 1) olika aspekter av nazismen (det gäller t ex Alf W Johanssons Den nazistiska utmaningen: aspekter på andra världskriget och H. Lööws arbeten om den svenska nazismen); 2) specifika länder (t ex Italien och Spanien); 3) framträdande personer (som Mussolini, Hitler och Franco) eller 4) sidofrågeställningar som inte har direkt med fascismen att göra.
4. I Italien bildades fascistpartiet 1919. Det tyska nazistpartiet fick 2,6 % av rösterna 1928 – sommaren 1932 hade det blivit största parti med 37 %.
