Den marxistiske fantasy och science fictionförfattaren China Mièville är en av de senaste årens viktigaste nedrivare av gränser mellan den fantastiska litteraturens genrer. De följande sidorna återger hans tankar om litteratur och poilitik mixade ur tre olika intervjutillfällen (vilket må förklara eventuella motsägelser i ståndpunkter).
Konservativ fantasy?
Varför framstår fantasy som en litteratur som generellt hyllar konservativa värden?
Det korta svaret är att under lång tid har en stor andel av fantasyn gjort det. Om man kollar på stereotypisk episk – eller ”high”– fantasy så talar vi om en genre vars berättelser utspelas i en magisk värld med rätt många avskyvärda föreställningar. De tenderar att vara baserade på feodalism; till exempel idén att, om det är problem med styret i kungariket så är det för att han är en dålig kung – att kungen ska styra kan aldrig ifrågasätts. Om bönderna är synliga är de förmodligen enkla rejäla människor snarare än förtrampade stackare (förutom i ett dåligt kungarike). Starka män beskyddar yppiga kvinnor. Superheroiska huvudpersoner skapar historia genom sin vilja som vore de karaktärer i Nietzsches våta drömmar, men samtidigt bestäms skeenden av ödet snarare än av sociala krafter. Hoten mot den sociala ordningen är utifrånkommande patologier aldrig något som föds inuti samhället. Absoluta moraliska värden gäller; karaktärer – och ofta hela raser – sorteras som goda eller onda och det präglar fullständigt beskrivningen av dem.
Fastän en väldig massa böcker i varierande grad passar in i den här stereotypen så är det viktigt hålla i minnet att vi inte pratar om fantasy i allmänhet nu, utan om en speciell historisk strömning inom genren – en strömning som blev massiv på 1960-talet. Man måste också komma ihåg att många verk inom den här traditionen ifrågasätter eller undergräver dess mer konservativa aspekter. Men det är trots allt sant att konservatismen är stark inom genren och det är också den här speciella strömningen – i Tolkiens efterföljd – som folks syftar på när de talar om fantasy.
Hur värderar du JRR Tolkiens och Mervyn Peakes verk?
Tolkiens Härskarringen är utan tvekan den mest inflytelserika fantasybok som skrivits. Den är paradigmatisk för den sorts konservativa fantasier i en ställföreträdande värld som diskuterades ovan. Helt klart fanns det författare före Tolkien som var tongivande – Robert E Howard´s Conanböcker till exempel skrevs på 1930-talet och också de var långt ifrån politiskt radikala – men Tolkien förde in en rad element i fantasy som gjorde att han blev central. Mer än tidigare författare så konstruerade han en utvecklad historia, geografi, lingvistik, mytologi. etc för den värld han uppfunnit och han infogade sin berättelse i den helheten. Visst hade det skapats världar tidigare – Howards Hyboruai, Fritz Leibers Nehown, Clark Ashton Smiths Zothique – men Tolkien såg bygget av en konsistent, ställföreträdande värld som central i det han kallade för sagor, och som vi idag kallar fantasy.
Besattheten i fokuseringen på den sekundära världen är typisk för fantasyn från 1960-talet och framåt. Det är lätt att förlöjliga det, men jag tycker det kan vara mycket intressanta sorts projekt. De inbegriper ofta ett stort mått av kreativitet och uppfinningsrikedom, och det är ett kraftfullt sätt att få till stånd den tilltro till det otroliga som ingår som ett så viktigt element i fantasy. Det är därför fantasyfans ofta är så neurotiska när det gäller att upprätthålla motsägelsefriheten – författare som går vilse i sin egen värld och motsäger sig själva kommer inte undan. (Jag ser det som nörd-kritik: – I andra boken i Elfmonkvintetten så sa du att Redfangbergen låg två dagsritter från staden, men i fjärde boken så tar det Bronmor tre dagar att komma dit…)
Tolkiens världsbild är målmedvetet lantlig, småborgerlig, konservativ, antimodernistisk, misantropisk, kristen och anti-intellektuell. Det visar sig mycket tydligt både i hans skönlitterära verk och i hans essäer. Michael Moorcock har skrivit om det på ett brilliant sätt sin bok Wizardry and Wild Romance (1987):
De små kullarna och skogarna i den projektion av Surrey som är det som bygger upp bilden av Shire (hemvisten för folket som är bokens huvudpersoner –’hoberna’) är ”trygga” men alla trakter bortom Shire är ”hotfulla”…Sagan om ringen är en rent fördärvlig bekräftelse på värderingarna hos en moraliskt bankrutt medelklass…Om Shire är som en engelsk park, så representerar Sauron (den onde härskaren) och hans hantlangare borgerlighetens gamla skräck; pöbeln – galna fotbollshuliganer som kastar sina ölpavor över staketetet – den rädslan är en av de mest obehagliga aspekterna av det moderna samhället: medvetandet hos en skräckslagen bakåtsträvande klass
I opposition mot det han kallade Robotåldern ger Tolkien en motbild av ett förflutet, som naturligtvis aldrig existerat i den skepnad han klär den. Han har inga systematiska invändningar mot moderniteten, bara förskräckta haranger om ”… bättre förr”. Han bemöter kaos med lågmäldhet, så hans revolt mot moderniteten blir i själva verket till surmulen passivitet. 
För Tolkien är syftet med den fantasy han skriver att ”ge tröst”. Om man läser hans essä, Om Sagor, så finner man att för honom är det centrala inom fantasy ”den tröst som det lyckliga slutet skänker”. Han låtsas att sådana lyckliga slut är något som sker ”mirakulöst”, ”aldrig något som man kan förvänta sig igen”. Men den förespeglingen av tillfälligheternas spel är idiotisk eftersom han precis innan hävdar att ”alla fullödiga sagor måste innehålla det [ett lyckligt slut]. Det är deras högsta syfte.” Med andra ord, långt ifrån att vara ”något som man aldrig kan förvänta sig igen”, vet både författaren och läsaren att för att kvalificeras sig som fantasy kommer ”ett tröstande” lyckligt slut att dyka upp i varje berättelse – hans teori om fantasy är alltså i själva verket en policydeklaration. Det är knappast någon överraskning att den här sortens fantasy är konservativ. Tolkiens essä är så nära man kan komma en skriven konstitution för fantasylitteraturen, och han definierade fantasy som en litteratur som ska överbeskydda läsaren snarare än att utmana denne.
Hos Tolkien är intentionen att läsaren ska finna tröst i tanken att orosstiftare utifrån orsakar problemen i samhällsordningen och att hederliga människor, som är nöjda med saker och ting som de är, kommer att vinna till slut. Fantasy som bekvämlighetslitteratur. Olyckligtvis har en hel del av Tolkiens arvtagare – som kanske inte alls delar hans politiska syn – tagit efter många litterära grepp där många av dessa föreställningar ligger insprängda.
Peake är så ojämförligt mycket bättre. Hans skrivsätt är strukturerat och frodigt, hans idéer är komplexa, karaktärerna vägra falla in i mallar. Politiken som finns inbäddad i Gormenghasttrilogin är tidvis tragisk, aldrig förenklad. Peake är en av de få av dem som skrivit fantasy som traditionella kritiker behandlar med res
pekt. Det är sant att Peake inte passar så vidare bra in i genren – även om han högaktas av fantasyfans – och han hade till skillnad från de flesta fantasyförfattare inte heller känsla av att han skrev i en genretradition. Han är samtidigt både utanför och inuti fantasyn. 
Jag tror att det är det som gör att hans skrivande känns så unikt; det är svårt att hitta influenser hos Peake, både innanför och utanför genren. Och även om hans inflytande varit mycket starkt så har det varit ganska diffust och nebulöst. Det är inte alls så starkt som Sagan om ringen som fullständigt smälte in i genren.
Det trevligaste någon sagt om Perdido Street Stationen var att det var som att läsa en fantasybok skriven i en alternativ värld där Gormenghasttrilogin var det mest inflytelserika verket i genren istället för Sagan om ringen.
Ur: International Socialism Journal nr 88 hösten 2000
Är fantasy verklighetsflykt?
Det är den vanligaste anklagelsen som riktas mot fantasy av litterära genresnobbar, men också av vänsterfolk som ogillar fantasy. Det är den ytliga inställningen att fantasy handlar ju inte om den verkliga världen och är således inte av något högre värde. Samtidigt så har många av dem som velat försvara fantasy accepterat påståendet att genren är eskapistisk, men försöker försvara hela projektet med verklighetsflykt.
Återigen, detta går tillbaka till Tolkien. I Om Sagor säger han ”Varför ska man håna en människa som då han hamnat i fängelse, försöker komma ut och ta sig hem? Eller när han inte kan det, istället tänker på andra saker än fångvaktare och fängelsemurar?” Fantasyförfattaren Terry Pratchett uttrycker det mycket enkelt: ”Fångvaktare gillar inte verklighetsflykt.” Problemet är, som Michael Moorcock påpekat, fångvaktare älskar verklighetsflykt – det dom inte gillar är flykt.
Problemet med verklighetsflykt är att när man läser eller skriver en bok så sitter samhället i fåtöljen tillsammans med dig. Man kan inte fly från sin historia eller sin kultur. Så idén, att eftersom fantasyböcker inte handlar om den verkliga världen så ”flyr” de, är löjlig. Fantasy skrivs och läses genom den sociala verklighetens filter. Därför är vissa fantastiska berättelser (som Swifts Gullivers resor) så direkt allegoriska – men inte heller den mest bisarra fantasyn kan undgå resonansen från läsarens medvetenhet om sin egen verklighet, även om det ljuder på ett förvirrat och oklart sätt.
Ta en bok som Rats and Gargoyles av Mary Gentle. Den utspelar sig i en fantasyvärld och den innehåller diskussioner om rasism, industrikonflikter, sexuell passion och så vidare. Verkar det vettigt att påstå att boken till sin natur, som en följd av den litterära formen inom dess genre, är mer eskapistisk än det som Ian Bankas kallar ”Hampsteadromaner” om det privata grälandet i medelklassfamiljer som tycks hermetiskt isolerade från sociala konflikter i samhället i stort. Bara för att sådana böcker låtsas handla om ”den verkliga världen” betyder det inte att de ger en djupare resonans, är mer seiösa.
Just för att man läser och skriver böcker med samhället inuti huvudet, är den ”flykt” som Tolkien och andra strävar efter dömd att misslyckas. I själva verket är det precis de eskapistiska böcker som tar den verkliga världen för given som är mest fjättrade till den ideologiskt beslöjade verkligheten. Problemet med den mesta fantasyn inom genren är att den inte är tillräckligt fantastiskt. Den söker verklighetsflykt, men den kan inte fly.
Är fantasy oundvikligen reaktionär då?
Nej. Återigen, det är att döma fantasy efter en minsta gemensam nämnare i litteraturgenrens moderna form. Jag vill hävda att författare som Mary Gentle, Mikhail Bulgakov, Gregory Maguire, StefanGrabinski, M John Harrison och massor av andra gör slut på den diskussionen en gång för alla.
Ur: International Socialism Journal nr 88 hösten 2000
Bistra slut?
Jag läste några artiklar ur en diskussion kring din bok Iron Council, och en författare hävdade att dina böcker är ganska bistra – att du inte låter dina karaktärer ”vinna”. Jag undrar om du upplever att det ligger någon sanning i det?
Faktamässigt tycker jag inte att det är helt sant. Det finns positiva slut, eller försonande slut i böckerna. Men om jag erkänner att materialet på det hela taget tenderar att vara tämligen ”dystert” – även om jag tycker att just den termen är ganska enfaldig. Jag accepterar hennes åsikt, men jag förstår den egentligen inte. Det har jag aldrig gjort.
Vi har en dålig tradition av detta inom vänstern, en mycket dålig tradition som vi behöver lägga bakom oss. Hur många kulturrecensioner med vänsterperspektiv har jag inte läst som menar, ”detta är en intressant film, men den erbjuder inget alternativ”. Det är faktiskt inte vårt jobb! Eller, “detta är obevekligt mörkt”. Det kanske är sant, men det är irrelevant för dess kvalitet som litteratur och dessutom irrelevant för det politiska budskapet.
Även idag hör jag ofta människor som snackar om ”utopisk, hoppfull, progressiv science fiction” som om det skulle vara samma sak. Ofta kan ”hoppfull” fiktion vara bland det mest reaktionära. Ibland kan den ”mörkaste” och mest deprimerande fiktionen vara verkligt radikal och även om den inte är det så kan det vara fantastisk fiktion.
Uppenbarligen så är det en fråga om smak. Om du inte gillar ”mörka” böcker kommer du troligtvis inte gilla många av mina böcker. Det är helt okej, sådan är smaken.
H.P. Lovecraft är uppenbarligen en viktig influens för dig, men Lovecraft var också skrämmande rasistisk. Hur hanterar du detta att någon som är en stor inspirationskälla också har mycket dubiösa politiska åsikter?
Jag har skrivit en massa om Lovecraft, och jag har tänkt mycket på Lovecraft och hans rasism. Det finns en hel skog av teoretiska analyser runt Lovecraft, vilka verkligen börjar få grepp om i vilken utsträckning rasismen är en grundläggande strukturerande drivkraft i hans arbeten.
Min egen känsla är att jag vill ha både ock – för jag tycker inte det är tillräckligt för oss inom vänstern att säga ”Jag gillar verkligen den här författaren och det politiska är irrelevant”. Jag menar att om du har en helt bunt med författare som du tycker om och varenda en av dem är fascist, är det åtminstone något som bör analyseras.
Men samtidigt tror jag att det är helt möjligt att hysa den största beundran för en författares verk och på samma gång vara djupt kritisk mot det vidriga politiska innehållet, som det välkända fallet med Trotskijs syn på Louis-Ferdinand Celine.
Jag tror inte det är någon motsägelse i det. Jag tror att man kan tycka att Mörkrets hjärta är en enastående bok och också acceptera att dess kraftfullhet delvis bygger på nedtystandet av varje afrikansk röst. Det är ett verk vars form bestäms av en speciell sorts rasism. Om det hade haft mindre sådan rasism hade det kanske varit mycket mer politiskt tilltalande, men skulle ha förlorat något som skönlitteratur betraktat. Fast, kanske vunnit på andra sätt.
Det är en av de obekväma saker vi bara får acceptera. Kraften i de här verken har inget att göra med om de är politiskt tilltalande. Men det är ju något som är helt möjligt att bena ut teoriskt. Det är en av de saker jag gillar med att kritiskt granska skönlitteratur – man har möjlighet att förstå källorna till verkens kraft utan att för den skull moraliskt frikänna dem . 
Jag tycker Lovecraft är en häpnadsväckande fantasifull författare, och källan till hans föreställningsförmåga är, i många fall, rashat. Hur ska man hantera det? Ska man säga: ”Jag tänker inte läsa något av honom”? Eller säger man; ”Jag är imponerad av hans extatiska fantasier”? Det är jag. Att förstå att de har ett verkligt vidrigt ursprung är ett sätt att säga att man inte ställer upp på hans politiska åsikter, men man förnekar inte att det som, – med Michel Houellebecqs ord – ”lyfte honom till nivåer av poetisk trans” var rashat.
Ur: Socialist Worker/20110523
Om Kolonialism och det sublima
Det kan hävdas att science fiction som genre – från Jules Vernes svävande farkoster över ”Afrikas okända regioner” till H. G. Wells´ Dr. Moreaus ö – utvecklades ur den kombinerade andan av industriell revolution, vetenskapligt upptäckande och kolonial erövring. Det är tydligt hur genren har rötter i kapitalistisk expansion och vetenskaplig upptäckt. Men den är lika djupt rotad i imperialismens och kolonialismens samhällsförhållanden och har hämtat bildspråk och många grundläggande teman ur våldsam expansion, folkmord och erövring. Många författare har senare utvecklat dessa grunddrag till kritiska motberättelser, genom att berätta historierna ur ett alternativt eller ur ett helt omvänt perspektiv. Andra reproducerar i sina arbeten det värsta ur den imperialistiska, koloniala nybyggarideologin och den nationalistiska paranoian. Givet det faktum att science fictions berättarram i själva sin form innefattar skildringen av det politiska skeendet i möten mellan varelser, världar och kulturella system; kan du se några tecken på att sådana tänkta möten kan utspela sig utanför ett paradigm av dominering och exploatering? Kan du prata om hur du behandlar, eller frigör dig från, olika former av dominans, kolonialism och imperialism i ditt skrivande?
Jag misstänker att det är riktigt, att vi inte kan tänka utanför de tankesystemen och jag är tämligen misstänksam kring hela konceptet att försöka tänka utanför något överhuvudtaget. Vi kan aldrig tänka utanför de paradigm vi befinner oss inom. Tanken att man kan överskrida ramarna är sorgligt nog en felaktig föreställning eftersom kolonial kapitalism, baserad på idén om vit överlägsenhet, är ett helhetssystem. I fallet med science fiction och dess klassiska teman om expansion och upptäcktsfärder är min misstanke att de kategorierna är så tungt integrerade i den koloniala moderniteten att det är omöjligt att avkolonisera dem; att det är omöjligt att tänka sig utforskande utan att ha kolonialismen bredvid sig i rummet. Detta innebär förstås inte att det är ett system utan sprickor och utan interna konflikter.
Vad tänker du om andras arbete som behandlar kolonialism ur en kritisk ståndpunkt? Nalo Hopkinsons arbeten är ett exempel.
C: De flesta kategorier vi tänker inom kommer att vara – ganska elakt – befläckade. Detta hindrar inte att vi kan använda vår estetiska, dialektiska eller sociala förmåga när vi gör vissa saker med dem; tänka intressanta – potentiellt radikala – politiska eller kritiska tankar inom kategorin. Men det är utopiskt, i en dålig bemärkelse, att tro att man kan dränera dessa sociala förhållanden på dess kraft. När man som författare blir medveten om att man har kolonialismen bredvid sig på stolen kan resultatet bli ganska emancipatoriskt. Hellre än att intala sig att man kan förbigå ämnet, kan man explicit och implicit ta sig an det.
Det finns en viss sorts naiv antikolonialism – grundad i stereotypen om den ädle vilden – som helt enkelt återger föreställningen om en skön urbefolkning och ett ursprung som har svaret på alla våra samtida politiska problem, om vi bara kunde återvända dit. Det är väldigt svårt att inte fångas i en sådan typ av berättelse när man inser äckligheten i de koloniala förhållandena.
Det här leder tillbaka till sättet som en del, som är på samma politiska bog som jag velat försvara den här litteraturformen – folk som arbetar med teorier i den utopiska traditionen; som pratar om hur science fiction framställer fascinerande, radikala alternativ. Idén att en bok som utspelar sig i ett annat sorts samhälle kan var utopiskt användbar i så måtto att vi kan lära oss av den hur vi kan ha ett annat sorts samhälle – det är helt enkelt inte så det fungerar. Därför har den grundläggande kategorin för mig alltid varit det alternativa, inte det utopiska. Jag tror att det finns något i det storslagna – och känslan av att det storslagna befolkar vardagslivet – som kan fungera som en förbindelse mellan tankestråk som har sitt ursprung i referens till alternativa verkligheter (eller i utopism), och kritiskt ifrågasättande av den vardagliga världen. Och grejen med det sublima är att man kan betrakta det från kullarna där man står och det är helt jävla sinnesvrängande, trotsar all beskrivning, bortom språk – känslan av det orepresenterbara, känslan av det överväldigande. Det överväldigande är ett ord som vi har kommit att skämmas över i science fiction. Jag säger, låt oss rehabilitera det! Låt oss ha en kritiskt utarbetad, socialistisk upplevelse av överväldigande – och rummet för det, tror jag, är en slags radikal vardaglig sublimitet
Ur: Social Text Journal 2012-01 04
Marxism och Fantastik
Varför kan det finnas skäl för socialister att intressera sig för fantasylitteratur?
Fantasy intresserar mig eftersom jag växte upp med den, och det är – tillsammans med Science fiction och Skräck, tre oupplösligt sammanlänkade genrer – det jag fortfarande tycker om att läsa
För socialister i allmänhet finns det, tycks det mig, tre anledningar. Det första handlar om förståelsen av masskulturen. Titta på bästsäljar-listorna: Stephen King, J K Rowling och Terry Pratchett lyser med neonskrift. Tolkien är en av förra århundradets mest populära författare. Jag tror vi bör intressera oss för varför vissa konstformer och genrer är populära, och försöka förstå dem.
Det andra skälet är att fantasy, SF och skräck, av konventionella litteraturkritiker, är totalt svartmålade som vulgär och undermålig litteratur. Jag menar att socialisters antenner borde reagera på motkulturer, subkulturer och alternativ till den ”polerade” smaken. Jag blir misstänksam så fort dessa halvofficiella kvalitetsdomare, med nödtorftigt skyld snobbism, förklarar för oss att något är under deras värdighet. (Jag påstår, självklart inte, att marginalisering är en automatisk kvalitetsstämpel).
Till sist, och det som är mest intresseväckande; det tycks finnas en udda släktskap mellan radikal politik och skönlitterär fantastik. Det finns ett flertal fantasy- och SF-författare som har seriösa vänsterståndpunkter av något slag: Iain Banks är socialist, Ken MacLeod och Steven Brust är trotskister, Ursula Le Guin ochMichael Moorcock är vänsteranarkister och det finns många fler, hela vägen bakåt till William Morris och även före honom. Jämför med surrealismen, som man kan hävda var en höjdpunkt för fantastiken inom bildkonsten; en rörelse vars anhängare i hög grad såg systematiskt socialistiskt engagemang som oskiljbart förenat med deras estetik. Naturligtvis finns det massor av utmärkta fantasyförfattare som är opolitiska, eller som är högervridna, men jag menar att blotta storleken på den minoritet författare som är vänster ger anledning att fundera på om det finns något i den här skrivformen som är gynnsam för radikal och subversiv estetik.
Hur har marxistiska tänkare sett på fantasy och science fiction?
Det mest inflytelserika marxistiska ställningstagandet är förmodligen Darko Suvin´s teoretiserande, framför allt i hans Metamorphoses of Science Fiction (1979). Han ställer sig politiskt bakom SF och ser genren, i synnerhet i dess tidiga utvecklingsfas, som besläktad med borgarklassens progressiva projekt. Han menar att SF karaktäriseras av det han kallar ”kognitivt förfrämligande” genom att vara grundad i ett rationalistisk/vetenskapligt tänkesätt, men samtidigt bortom här och nu, vilket ger genrens säregna frihet till kreativt extrapolerande. Fantasy å andra sidan, brukade Suvin hävda, var en genre som byggde på att föra in anti-kognitiva lagar i den empiriska verkligheten… bara en sorts variant ”kyrkogårdsrysare”, närmast en subgenre inom den andligt mystiska litteraturen. Att av kommersiella skäl klumpa ihop fantasy och SF är således att göra den senare en otjänst, att betrakta som ett uttryck för samhälligt förfall.
Han har ändrat ståndpunkt nuförtiden och är mer vidsynt vad gäller fantasy, men hans ursprungliga formuleringar har fortfarande stort inflytande. När jag talar med socialister stöter jag fortfarande på många som är skeptiska eller rent avfärdande gentemot fantasy på grund av förekomsten av magi eller spöken eller något liknande, och sådant tror ju inte vi marxister på. Dom menar att det är något skumt med en litteratur som gör sken av att sådant är verkligt. Som jag ser det är det ett missförstånd av vad konst är. Jag har skrivit spökhistorier – det innebär inte för ett ögonblick att jag tror på spöken. Jag skriver en berättelse som inte utger sig för att vara en direkt representation av den verkligt existerande världen. Att släppa sin naturliga misstro mot det otroliga är avgörande.
Den enda ytterligare, någorlunda omfattande, marxistiska bok om fantasy jag känner till är José Monleon´s A Specter is Haunting Europe: A Socoihistoric Approach to the Fantastic (Ett spöke går genom Europa: En socialhistorisk syn på Fantastiken). Han menar att fantastiken avspeglar det faktum att – och här lånar han titeln från en av Goyas mest kända bilder – ”det sovande förnuftet frambringar monster” (1799). [se omslaget] Jag tror att det är en mycket användbar utgångspunkt. Goyas bild visar en sovande man som hotas av en hop kusliga varelser. Monleon menar – korrekt anser jag – att Goya upprättar en orsaksrelation mellan förnuft och irrationalitet. 
Den tidiga kapitalismens omfamnande av det vetenskapliga tänkandet var progressivt jämfört med vad som föregick det, och man kunde utifrån det hävda att kapitalismens var en det rationella systemets triumf, och att alla krafter som motsatte sig var irrationella eller ”anti-rationella”. Men vi vet också att kapitalismen frambringar, helt ofrånkomliga, krafter som kan och måste ställa sig i motsättning. Systemet förtrycker i princip varje mänsklig impuls du kan tänka dig och de dyker upp igen i olika former. Det mest grundläggande är att det frambringar och förtrycker arbetarklassen, och frambringar och förnekar dess politiska befrielseprojekt. Kapitalismen ger sken av att klasskonflikter är avarter i systemet men i själva verket är de inneboende i det. Revolutionens spöke tycks vara själva grunden för det icke-rationellas återkomst i allmänhet och för den fantastiska litteraturen i synnerhet. Så de ”icke-rationella” inslagen i fantasy är en sorts motpoler till kapitalismens ”rationalitet”.
Inom den ramen gör Monleon begripligt hur den fantastiska litteraturen framträder i olika former vid olika tider. De rädslor för det uråldriga och det förmoderna som skräckromantikens litteratur i början på 1800-talet uttrycker (gamla slott, skogar, kyrkogårdar etc) är en avspegling av att de revolter som grodde ur kapitalismens utveckling vid den här tiden, kom från en arbetarklass som fortfarande ofta var lokaliserad till landsbygden eller helt nyligen urbaniserad; vars revolter (som luddismen) på ett oklart sätt riktade sig mot det ”moderna”. Senare på 1800-talet, när arbetarklassens protester blev mer programmatiska, placerade fantastiken sina ”monster” i hjärtat av staden, eller så var de ett resultat av ett vetenskapligt tänkesätt. (Mary Shelley´s Frankenstein är ett utmärkt exempel).
Jag tror att idén om ’förnuftets sömn’ är till otroligt stor hjälp för att förklara varför den fantastiska litteraturen är en sådan efterhängsen följeslagare till den kapitalistiska rationaliteten. Idén gör det möjligt att se det historiska förloppet i fantastikens utveckling och lämnar utrymme för att, inom ramen för paradigmet, göra mer specifika analyser, antingen av särskilda drag i den fantastiska litteraturen eller av individuella verk eller författare. Jag menar att Monleons bok är ovärderlig ur den synpunkten.
Men så finns det problem med Monleon: han fokuserar för ensidigt på att fantasy handlar om ”det monstruösa”. Och, vilket är ännu mer problematiskt, han använder ett reduktionistiskt teoretiskt paradigm där begreppet ”dominerande ideologi” spelar huvudrollen, och han dömer fantasy med måttstockar ur det paradigmet. Der är alldeles för förenklat, och det innebär att hans politiska bedömning av fantasy är alldeles för negativ. Han menar att genren avspeglar viktiga problem men ”inordnar” dem i litteraturen på ett sätt som klär av dem deras radikala innehåll – ”en undanträngning skedde som gav det dominerande samhället möjlighet att kontrollera eller tämja icke-rationaliteten”. Så den skräckromantiska litteraturen, till exempel, ser han mer eller mindre som ”en försvarare” av status quo.
Och efter 1917, när kapitalismen i krig och revolution tillgrep sin egen form av ’barbarisk irrationalitet’ för att försvara sin påstådda ’rationalitet’ så menar han att fantasyns ’irrationalism’ spränger sina gränser och generaliseras, och blir till syvende och sidst en reaktionär spegelbild av kapitalismens irrationalitet. Det är en ståndpunkt, färgad av Lukács, som är konstnärligt och politiskt inskränkt. Han mildrar det en del i de sista kapitlen i sin bok, men det är helt klart att han ansåg att fantasy kommit att bli en genre som bärs upp av kapitalistisk irrationalism på ett sätt som att genren närmast närdes av den, och att fantasy i sin tur var en del i ett reaktionärt borgerligt projekt som bar upp kapitalismen: ”Fantastiken ’återspeglade’ mycket reella hot: å andra sidan skapade den ett universum där dessa hot kunde omvandlas till övernaturligheter och monstrositeter, och hjälpte därmed till att omforma de filosofiska premisser som bar upp fantastiken och till att effektivt föra den sociala utvecklingen i nya riktningar.” Hans läsning av böckerna är på tok för ensidig och han tillskriver fantastisk litteratur samhällig kraft som jag inte tror att den har. (Hoppas jag!)
Jag tror att fantasyns sätt att uttrycka de spänningar som kapitalismen alstrar gör det mycket svårare än vad Monleon påstår att läsa litteraturen som antingen ”reaktionär” eller ”progressiv” – kategorier som ju kan vara mycket användbara sammanfattningar men som är grovt schematiska i sammanhanget. Litteraturen är helt enkelt mer ambivalent och mer komplex, relationen till irrationalism är mindre rak och entydig, och utrymmet för det kritiska och subversiva är mycket större i den fantastiska litteraturen än vad han hävdar.
Ur: International Socialism Journal nr 88 hösten 2000
Revolution och skrivande?
Hur ser du på förhållandet mellan litterärt skapande och revolutionär politik?
När jag skriver en roman så berättar jag en historia och beskriver en värld som ska bibehålla läsarens intresse och få denna att fortsätta vända blad. Mitt jobb är inte att med bokens hjälp vinna människor för socialismen – en 700 sidig fantasybok vore en uppseendeväckande ineffektiv propagandaform. Men uppenbart, eftersom jag är en politisk skönlitterär författare så är det oundvikligt att jag är en författare till politiskt skönlitteratur. 
Jag försöker verkligen behandla politiska idéer i mina böcker. När man gör det i fantasy, som har en sådan konservativ tradition, blir det både ett politiskt engagemang i allmänhet och i politiken inom den genre man skriver. Politiken finns i mina böcker för att det ger min värld struktur och för att det är ett sätt att undersöka idéer. Om folk som läser vill hoppa över en del av politiken så, visst, låt dem göra det, men om det politiska i böckerna, för mig som socialist, vore det huvudsakliga så skulle jag bli rejält besviken. Jag tror inte skrivandet kan ersätta traditionellt politiskt engagemang och kamp för att föra fram socialistisk politik.
Jag är en passionerad älskare av kusliga berättelser, spökhistorier, serieskräck och Science fiction men det kommer inte att förändra världen. Därför är jag romanförfattare och aktiv revolutionär socialist.
Kan du säga något specifikt om vilken betydelse fantasy kan ha för revolutionär socialism?
Som jag försökt förklara så är såväl mitt politiska engagemang som mitt skönlitterära skrivande centrala i mitt liv, men det råder inte en relation av direkt, oförmedlat inflytande mellan dem. Jag tror dock att det finns något som är av grundläggande vikt för det mänskliga medvetandet i förmågan att kunna föreställa sig det omöjliga – det fantastiska. En massa av teoretiker inom fantasy och SF försöker uttrycka detta med en idealistisk begreppsapparat. Eric Rabkin menar att ”människans storhet ligger i att hon inte är bunden till verkligheten. Människan reser i fantasins världar”. Paradoxen är att i den modellen är man fånge i verkligheten, så när man föreställer sig det fantastiska överskrider man verkligheten. Det är en modell som separerar det fantastiska från det verkliga.
Men titta på Marx´ argumentation i Kapitalet: ”Men det som i grunden skiljer den sämste byggmästare från det duktigaste bi, är att han har byggt cellen i huvudet, innan han bygger den i vax. Vid arbetsprocessens slut framkommer ett resultat, som redan från början fanns i arbetarens medvetande, alltså redan existerade ideellt.” Med andra ord så är mänsklig produktiv verksamhet grundad i en medvetenhet om det icke-verkliga. Man måste veta hur världen inte är för att kunna förändra den
I den reella verkligheten kan det icke-verkliga särskiljas som, det möjliga; det ännu inte möjliga; och det som aldrig är möjligt. Men i medvetandet kan man inte alltid vara säker på dessa distinktioner. Man kan påbörja en uppgift utan att vara säker på att om den är möjlig att genomföra eller inte – vad som är säkert är att det efterstävade resultatet inte är verkligt då man börjar. Med andra ord så skiljer sig den modell jag hämtar från Marx gentemot de traditionella kritikernas genom att det icke-verkliga inte är separerat från det verkliga. Det verkliga skapas genom en process av kontinuerlig referens till det icke-verkliga. Vår uppfattning om vad som är möjligt och vad som inte är det påverkar direkt vår förmåga att förändra. Den förmågan betingas i allmänhet av medvetandets pendlande mellan det verkliga och, antingen det möjliga eller det ännu inte möjliga, i det icke-verkliga.
Fantasy är annorlunda. När man berättar en fantasyhistoria så låtsas man att saker som man vet är omöjliga är – inte bara möjliga utan – verkliga. På sätt och vis skapar man ett mentalt rum (en alternativ värld, eller vad man vill kalla det) som omdefinierar (eller skenbart omdefinierar) det omöjliga Det är en psykologisk och estetiskt radikal handling – det ger möjlighet till en form av mentalt trick. För om man omdefinierar ”det omöjliga”, ändrar man kategorierna inom det icke-verkliga. Och det jag försöker argumentera för är att, genom den mentala pendling som Marx beskrev; om man ändrar det icke-verkliga så får man möjlighet att tänka annorlunda kring vad som är möjligt i verkligheten.
Jag ser den här processen som ett mentalt trick, eftersom det ju är inte är så att man på riktigt omdefinierar det omöjliga (fantasyns betingelser är defintionsmässigt omöjliga) men man ger sken av att man gör det (eftersom dessa betingelser påstås vara verkliga).
Allt det här är teoretiserande i efterhand. Så länge jag kunnat läsa har jag älskat ”weird fiction”, och så länge jag har varit politisk medveten har jag lutat åt vänster – en process som för sju år sedan ledde mig till marxismen och den revolutionära socialismen. Jag är övertygad att dessa båda faktum hänger ihop. Jag är inte säker på att jag förstått hur, men jag famlar vidare efter en förklaring.
Ur: International Socialism Journal nr 88 hösten 2000
Texten på baksidan är hämtad ur Mievilles novellsamling Looking for Jake and other stories (Macmillan 2005) Originalets titel: Entry taken from a medical encyclopedia.
Översättning:
Peter Jervelycke Belfrage
China Mièville har förutom sina skönlitterära böcker givit ut Between Equal Rights: A Marxist Theory of International Law (2005) hans doktorsavhandling i internationell rätt. Han har var parlamentskandidat för Socialist Workers Party i valet 2001 men lämnade SWP i år och är nu aktiv i kretsen kring grundandet av det nya brittiska arbetarpartiet Left Unity.
Böcker & Länkar
Böcker av China Mièville:
King Rat (1998)
Perdido Street Station (2000)
The Scar (2002)
The Tain (2002)
Iron Council (2004)
Looking for Jake (novellsamling)
Un Lun Dun (2007)
The City & the City (2009)
Kraken (2010)
Embassytown (2011)
Railsea (2012)
Länkar till de fullständiga intervjuerna med Mièville:
Fantasy and revolution: An interview with China Miéville av John Newsinger, International Socialism Journal nr 88 hösten 2000 http://pubs.socialistreviewindex.org.uk/isj88/newsinger.htm
Politics and the fantastic, Interview: China Miéville av Nicole Colson, Socialist Worker 2011-05-23 http://socialistworker.org/2011/05/23/politics-and-the-fantastic
Socialist Irrealism: an interview with China Miéville av Jayna Brown och Alexis Lothian, Social Text Journal 2012-01 04 http://socialtextjournal.org/periscope_article/socialist_irrealism_an_interview_with_china_mieville/
