Istället för debatt, förvirring
En tid innan jag läste Eva Kärfves svar på min artikel i Röda Rummet 3/2012 pratade jag med en person med autismdiagnos om de tidigare inläggen i debatten. Hen sa ”jag förstår inte vad det är ni inte är överens om, egentligen”.
Den där förmågan till – ska vi kalla det konkretion? – är ju en fördel med autism. (Medan oförmågan att förstå varför människor inte kommer överens är en nackdel.) Och hen har rätt, på ett konkret plan är det mycket vi är överens om.
Vi är överens om att kommersialiseringen av den medicinska forskningen och medikaliseringen av sjukvården är ett gigantiskt problem (vilket jag, till skillnad från Kärfve, tyckte var ett huvudtema i min artikel).
Vi är också överens om att mesta som har med ADHD att göra egentligen inte bör behandlas av vården.
Av det kan man så klart också dra slutsatsen att vi delar många kritiska synpunkter på medicinbehandling vid ADHD.
Så vad är det som skiljer oss åt? Det är faktiskt ganska mycket. Ytterst är det nog en känsla, diagnoskritikernas upprepningar om det hot som diagnostisering och medicin utgör; känslan av omedelbar fara, kris. Jag menar att den här känslan får dem att påstå en massa orimliga saker; saker som omöjliggör diskussion, som bara tillför förvirring. Därför vill jag än en gång försöka ge frågan lite rimligare proportioner.
För det första: hur stort är det här problemet?
Det stämmer att användningen av ADHD-läkemedel har ökat. Men diagnoskritikerna blandar ofta ihop olika sorters statistik: siffror över årsprevalens med siffror över bruk i alla grupper med siffror över bruk oavsett diagnos… Sen skriver de texter som handlar om barn, där de (antagligen vägledda av sin egen rädsla) väljer ut den högsta siffra de kan hitta.
Det är ofta svårt att hitta bra statistik över läkemedelsanvändning. Till exempel skrev Svenska Dagbladet nyligen (8 januari) att över 60 000 barn använder ADHD-preparat, antidepressiva läkemedel, lugnande medicin eller neuroleptika. De baserade artikeln på siffror från Socialstyrelsen redovisar för år 2011. Nätverket för läkemedelsepidemiologi (www.nepi.net) har påpekat att 60 000 är alldeles för hög siffra. SvD har inte tänkt på att ett barn kan använda mer än en medicin. Om man tar hänsyn till det blir siffran ungefär 45 000 barn, (som ökade till strax under 50 000 år 2012).
Nästa problem uppstår när författare och journalister glider från hur många som tog en viss medicin under ett visst år (årsprevalens) till hur många som använder en viss medicin just nu (punktprevalens). Eftersom de flesta som tar medicin gör det under en kortare tid än ett år blåser den glidningen upp siffrorna rejält. NEPI har räknat fram punktprevalensen för de fem läkemedelsgrupper artikeln i SvD gällde, alltså hur många som kan tänkas ha tagit en viss tablett en given dag under 2011. Punktprevalensen är ganska svår att beräkna, men de kommer fram till att den ligger mellan 25 000 och 30 000. Siffran, som är den enda korrekta om vi vill tala om hur många som ”använder”, är alltså högst hälften så stor som den SvD anger för läkemedelsgrupperna totalt, och ungefär hälften så stor som diagnoskritikerna brukar ange för ADHD-preparat enbart (preparat som, för att göra livet än mer komplicerat, också kan förskrivas vid andra tillstånd).
Till det skall läggas skillnaden mellan att få mediciner utskrivna, att hämta ut dem på apoteket och att sedan faktiskt ta dem – en skillnad som oftast är avsevärd, men omöjlig att beräkna för en enskild läkemedelsgrupp.
För det andra: hur ser attityderna till ADHD ut, i forskningen och vården?
Kärfve och hennes meningsfränder menar att vården och den hälsorelaterade forskningen har en mycket fast bild av ADHD: den är en genetiskt orsakad sjukdom i hjärnan som botas med piller. Varken mer eller mindre. Diagnosen kan ställas utan många minuters eftertanke eller undersökning.
Så kan det vara ibland. Men inte alltid. Till exempel kan forskares inställning se ut så här (citat ur Medicinsk Vetenskap 4/2012): ”Att kvotera effekter av arv respektive miljö i olika sammanhang har från tvillingforskningen början varit en grundläggande frågeställning. Det gäller olika sjukdomar, men också egenskaper. Till exempel har tvillingstudier visat att den ärftliga komponenten vid ADHD kan skattas till mellan 45 och 90 procent.” Eller så här, som del i svar på en fråga om kost och ADHD i samma tidning: ”I allmänhet är kopplingen mellan gener, miljö, tarmen och hjärnan ett intressant och växande forskningsområde, där det mesta fortfarande är okänt.” Citaten kommer från några av landets ledande forskare, och framstår i alla fall för mig som ganska ödmjuka och sökande. Själv skrev jag inte om gener en enda gång i den artikel Kärfve svarat på, vi vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om hur de fungerar för att kunna säga något användbart – iakttagelsen att det finns en ärftlig komponent i utvecklingen av ADHD bygger i första hand på erfarenheter hos och observationer av föräldrar till barn med diagnosen, inte på genetisk forskning.
Dessutom ökar intresset för ickefarmakologiskt behandling. Så här skriver författarna till en översikt publicerad i oktobernumret av Current psychiatry report: ”Recent years have seen an expansion of interest in non-pharmacological interventions for attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD). Although considerable treatment development has focused on cognitive training programs, compelling evidence indicates that intense aerobic exercise enhances brain structure and function, and as such, might be beneficial to children with ADHD.”
Hur det ser ut i vården skulle vi kunna låta speglas genom senaste numret av Vårdförbundets tidning Vårdfokus (1/2013), som har ett ADHD-tema. I inledningsartikeln skriver tidningen ”Ingen hävdar att adhd bara skulle bero på genetik och signalsubstanser. Men vissa understryker biologins betydelse mer än andra.” och ”/…/ är det något specialister på neuropsykriatriska funktionsnedsättningar är överens om så är det att diagnosen adhd förutsätter allvarliga funktionsnedsättningar.” Gladys Nordén är kontaktsjuksköterska för barn med ADHD på en mottagning i Farsta. Så här säger hon: ”Vi ser positiva effekter av läkemedelsbehandlingen, men det är viktigt att komma ihåg att det inte är läkemedel som är första åtgärden vid diagnos, utan att anpassa skolan efter barnets behov.” En annan artikel i temat berättar om sambandet mellan ADHD-symptom och graden av skattad självkänsla, sämre självkänsla hänger ihop med mer symptom. Ytterligare en artikel handlar bland annat om bristande resurser i skolan. Jag har svårt att se de lättvindiga diagnoserna, biologismen och den ensidiga tron på tabletterna.
För det tredje: varför behandlar vården ADHD?
Kärfve ger bilden av att vården av ekonomiska och ideologiska skäl begår övergrepp mot barn och vuxna som vi felaktigt diagnostiserar med ADHD, och sedan förgiftar med tabletter.
Från mitt håll ser det ut på ett annat sätt: Vården bedriver i väldigt liten utsträckning uppsökande verksamhet. Kontakten börjar i regel med att patienten på ett eller annat sätt kommer till oss, därför att hen lider. Vi förväntas ta hand om lidandet.
På senare år har en allt större del av det lidande som hamnar i vården kommit att handla om sådant som tangerar det känslomässiga: stress, ångest, depression, utmattning.
Bakom lidandet finns naturligtvis andra saker. Jag gick nyligen en vidareutbildning i beteendemedicin (ickefarmakologiska medicinska behandlingar) på Karolinska Institutet. I samband med den hade vi seminarier kring patienter som vi behandlade. Om var och varannan sas saker som: ”men det problem patienten egentligen har är den som hen är gift med”, eller ”fast det grundläggande här är nog en stor obearbetad sorg” eller ”men bakom det där finns ju problemet att patienten är så väldigt ensam”.
Varken äktenskap, sorg eller ensamhet är sjukligt. Så varför kommer de här människorna till vårdcentralen? Ett skäl är att de oftast också har påtagliga kroppsliga besvär. Ett annat är att medvetenheten om att det finns hjälp vid psykiskt lidande ökat, samtidigt som stigmat i att vara ”psykpatient” är mindre nu än tidigare.
Men ett tredje, och kanske än viktigare skäl, är att så många arenor för den här typen av problem försvagats eller försvunnit. Kyrkan, föreningslivet, familjen, grannskap, arbetsplatser, politiska partier; allt det som (på gott och ont) bygger varaktiga sociala och känslomässiga band spelar allt mindre praktisk roll i människors dagliga liv. Därför fylls vården av allt mer existentiella problem, sociala problem, känslomässiga problem och relationsproblem.
Det är inte någonting som vården har bett om, men eftersom det finns en tydlig koppling till människors hälsa är det något som den måste hantera. De flesta av oss som arbetar i vården gör nog så gott vi kan för att hjälpa patienterna. Men vi gör det utifrån vårt uppdrag, och det uppdraget kan sammanfattas ”bota, lindra, trösta”.
I den mån det nya psykiska lidandet är nytt så är det naturligtvis kopplat till samhällsutvecklingen. Men att vänta sig av läkare, psykologer, sjuksköterskor och sjukgymnaster att vi ska försöka vända samhällsutvecklingen i mötet med patienten, det är att vänta sig för mycket. De som kommer med sitt lidande till vården kommer att få en behandling på individnivå – det finns ingen annan nivå för oss att arbeta på.
För det fjärde: hur ser stigmat ut?
Kärfve visar upp en ambivalent syn på ADHD-diagnosen. Den kan vara ett övergrepp som vuxenvärlden begår mot den diagnostiserade. Den kan också vara något mer ömsesidigt, där diagnosen leder till att ett ”sjukdomsmedvetande” hos patienten. Eller så kan den vara något åtråvärt, uttryckt som att alla verkar ha rätt till en psykiatrisk diagnos nu för tiden. Men grundhållningen är klar: en ADHD-diagnos är stigmatiserade.
Den klassiska sociologiska förståelsen av stigmatisering är den innebär ett negativt utpekande på grund av yttre företräden, tillexempel mörk hudfärg eller homosexualitet. I förhållande till personer med ADHD-diagnos skulle det i så fall vara beteendet – att inte kunna sitta still, att inte kunna dämpa impulser, att inte kunna rikta sin uppmärksamhet – som ligger till grund för stigmat.
I vårdsammanhang är ett sådant yttre företräde att vara patient i psykiatrin, eller gå hos en psykolog. Faktiskt kan, särskilt bland män, vårdkontakt oavsett orsak upplevas som ett stigma. Det är i första hand kontakten, inte diagnosen, som utgör stigmat.
Men, som jag nämnde ovan, upplevs vård för psykiskt lidande idag mindre stigmatiserande än tidigare. Ett exempel på det: för ett tag sedan var jag i ett sammanhang med ungefär trettio okända personer. Vi skulle presentera oss genom att först rita saker vi tyckte var viktiga på ett papper, sedan berätta om det vi ritat. Vid presentationsrundan hade två av deltagarna oberoende av varandra bland mycket annat skrivit bokstavsdiagnoser på sina papper. De tyckte uppenbarligen att det var viktig information att ge till gruppen, och intrycket jag fick var att det var ganska odramatiskt både för dem som presenterade sig och för oss andra.
Vad jag vet så är stigmatisering i förhållande till ADHD ganska outforskat, debatten förs oftast utifrån teoretiska antaganden. Men i en kandidatuppsats från socialhögskolan i Lund har Linnéa Warenius och Moa Svensson (Betydelsen av att få en ADHD-diagnos: En studie av sex självbiografiska berättelser) undersökt sex personers upplevelser av att ha fått en diagnos i vuxen ålder. Så här skriver de i sin sammanfattning:
”De beskriver det som omtumlande att få diagnosen, men att det överlag kändes som en lättnad då de fått en förklaring till varför deras beteende varit på ett visst sätt. Författarna beskriver att de ibland fortfarande känner sig annorlunda, men att det är lättare att hantera då de nu vet att det är ADHD som är orsaken. De har också lärt sig att vissa av de egenheter de har tack vare sin ADHD kan vara en tillgång i vissa situationer. Vissa av författarna skriver att de har haft stor hjälp av att träffa andra med samma diagnos, eftersom de känner igen sig mycket i varandra. Alla känner att diagnosen är viktig för dem. Det är bara en av författarna som skriver uttryckligen att hon är orolig för andras intolerans då de får reda på att hon har ADHD.”
För det femte: förhållandet mellan patienter, vården och läkemedelsindustrin.
Kärfve tar sin utgångspunkt i att läkemedelsindustrin har ett intresse av att framställa och sälja piller som stora grupper av människor ska ta under lång tid, helst under resten av livet. Sen drar hon slutsatser som om det intresset genomsyrade allt som har med ADHD och de barn som diagnostiseras att göra. Vårdpersonal, föräldrar och barnen själva reduceras till automater, som agerar utförare åt läkemedelsindustrin.
Men så ser det inte ut. De flesta som arbetar i vården vill patienternas bästa. Därför är många snara att hoppa på en ny behandling när den kommer, ett exempel på det skulle kunna vara att skiva ut en ny medicin. Sen visar det sig nästan alltid dels att effekten inte var lika stor som man först trodde, dels att biverkningarna var fler och allvarligare än man föreställt sig. Då minskar utskrivningen.
Den skulle kunna kallas en läkemedelsepidemis normalförlopp. Det har hänt med till exempel Losec, det händer just nu (i olika stadier) med till exempel statiner (blodfettsreglerare), blodtyckssänkare och antidepressiva (ssri).
Föräldrar vill oftast också sina barn väl. Inte heller de kommer i längden att acceptera en behandling som har svåra biverkningar och få positiva effekter. De kommer att söka andra vägar.
Till sist har barnen en förmåga att agera självständigt. Som jag skrev i mitt förra inlägg tar patienter ganska sällan mediciner i den utsträckning som de skrivs ut. Jag vet inte hur det förhåller sig med barn med ADHD, men med tanke på hur deras beteendemönster ser ut kan jag tänka mig att de glömmer, tappar, ger bort, säljer eller provar att stoppa pillren i öronen istället för i munnen i ganska hög grad.
För oss som är kritiska till medikaliseringen av sjukvården kan läkemedelsindustrins intressen och planer verka skrämmande. Men jag tror att vi kan hämta trygghet i verkligheten: livslång massmedicinering kommer inte att fungera. På sikt kommer vi som söker andra metoder att vinna.
Vidare, några mer specifika kommentarer till det som Kärfve skriver.
Kärfve menar att ADHD-diagnosen är ovetenskaplig eftersom den förändrats. Problemet är att det som hon ser som ett tecken på ovetenskaplighet i själva verket är ett tecken på vetenskaplighet – begrepp och vetande som inte förändras i förhållande till nya rön och nya analyser hör hemma brukar vi kalla för religion. Och att det inte går att hitta några objektiva kriterier för att sätta en diagnos är inget unikt för ADHD, till exempel innehåller allmänt accepterade definitionen av smärta just att det är en subjektiv upplevelse: ”An unpleasant sensory and emotional experience associated with actual or potential tissue damage, or described in terms of such damage”. (http://www.iasp-pain.org/AM/Template.cfm?Section=Pain_Definitions#Pain) Så om vi ska slänga ut alla diagnoser som inte går att belägga objektivt får vi inte bara göra oss av med största delen av psykiatrernas diagnosmanual DSM-IV, dessutom åker en stor del av alla diagnoser som gäller kroppsligt lidande, först av allt alla smärtdiagnoser.
Sen skriver Kärfve att ”svenska forskare” har uppskattat antalet ”’neuropsykiatriskt sjuka’” barn till 22 procent. Det är en hög siffra. Men noten hänvisar till en text av Magnus Landgren, skriven för 15 år sedan. Så här skrev Landgren (tillsammans med andra) i Läkartidningen (36/2012) i höstas: ”Andelen barn med utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar uppgår i förskoleåldern till ca 5–7 procent, och i skolåldern är frekvensen snarare 10 procent. Förekomsten av ADHD uppgår enligt många prevalensstudier till ca 5 procent, autismspektrumtillstånd förekommer hos ca 1 procent av barn och utvecklingsstörning hos 1–2 procent. Dessutom förekommer funktionsnedsättningar sällan isolerade, det vanliga är att de föreligger samtidigt hos ett och samma barn.” Om man ska diskutera forskningsläget, eller enskilda forskares ståndpunkter, så gynnas debatten av att man diskuterar dem som de faktiskt ser ut, inte som de såg ut i slutet av 1990-talet.
Därefter hävdar Kärfve utan några egentliga argument att det inte är någon skillnad på en sjukdom och ett funktionshinder. Att bortse från den skillnaden bara för att den underminerar ens argument är så uppenbart oseriöst att det är svårt att kommentera. Och att det skulle finnas en koppling mellan ADHD och ”beteendestilar” som hänger ihop med låga poäng på iq-test går på tvärs med hur funktionsnedsättningen betraktas idag. Så här skriver till exempel Thomas E. Brown, senior forskare vid Yale i Psychology Today (augusti 2011): ”ADD has nothing to do with how smart a person is. Some individuals with ADD are super-smart on IQ tests, many score in the average range, and some are much lower.” (Brown använder termerna ADD och ADHD synonymt.)
Och, än en gång: psykofarmaka är inte ”first choice” vid ADHD. Inte enligt riktlinjer (se mitt inlägg i Röda Rummet 2/2012), inte heller i praktiken. Om 5 procent av alla barn uppfyller diagnoskriterierna och 1,5 procent medicinerar (siffran hämtad från Vårdfokus 1/2013), så är påståendet inte bara osant, det är helt orimligt.
När Kärfve själv ska förklara de beteenden som ligger bakom diagnosen skriver hon så här: ”I de ’underprivilegierade skikten’ saknas mycket av den stimulans som är förutsättningen för att barn ska kunna utvecklas maximalt.” Det är en uppseendeväckande formulering i en marxistisk tidskrift. Finns det forskning som visar det, eller citerar doktor Kärfve bara sina egna klassfördomar? Lika uppseendeväckande är idén om ”den nya psykiatrin” som en del i ett globalt mörkläggningsförsök av nyliberalismens följder. Vem har gjort vad för att mörklägga exakt vad när hur och varför? Mörkläggningen gäller väl inte den växande psykiska ohälsan väl, efter som den ju blir tydlig just genom diagnoserna i DSM-IV?
Vidare skriver Kärfve: ”Tvärtemot allt tal om ökad tolerans, annonseras nu hårdare tag mot de psykiskt sjuka i den nya psykiatrilagsutredningen.” Jag har inte läst den utredningen, men jag har läst tillräckligt mycket för att se att den gäller Lagen om psykiatrisk tvångsvård och Lagen om rättspsykiatrisk vård. De lagarna berör personer som oftast helt tappat kontakten med väsentliga delar av verkligheten, och är en akut fara för sig själva eller andra. Oavsett vad vi tycker om förslagen i utredningen så är kopplingen till barn med ADHD långsökt.
Sedan konstaterar Kärfve upprört att Hassler verkar vara mot uppfostran. Det är jag inte ensam om. Sedan andra världskriget har stark kritik riktats mot själva idén om att uppfostra barn. Under de senaste åren har kritiken givits ny aktualitet av en uppsättning tv-nannys. Tom Andersen, professor i socialpsykiatri, uttrycker den så här i boken Reflekterande processer ”[många] antar [åter] att människor kan förändras utifrån /…/ Till exempel har instruktiva program riktade mot ouppfostrade barn och deras föräldrar blivit populära igen.” En liknande kritik framför den danska psykologen Jesper Juul, vars böcker säljer i massupplagor, till tidigare uppfostringskritiker kan bland andra Alice Miller räknas.
Kärfve har en vid definition av uppfostran: ”Låt oss vara tydliga. Uppfostran är detsamma som social påverkan.” Det skulle innebära att vi blir uppfostrade så fort vi i verkligheten eller i tanken har med en eller flera andra människor att göra, det vill säga i stort sett under varje vaken sekund. Dessutom är grunden för Kärfves idétradition – sociologin – ju just de socialliberala försöken att uppfostra bort klassmotsättningarna. Arbetarna ska uppfostras, bland annat därför att, som hon själv skriver: ”I de ’underprivilegierade skikten’ saknas mycket av den stimulans som är förutsättningen för att barn ska kunna utvecklas maximalt.” Men, som Karin Johannison (citerad i Warenius och Svensson ovan) påpekat, det som idag kallas ADHD kallades ofta tidigare ”vanart”. Jag tror att Kärfve ska vara försiktig med hur hon uttrycker sig, så att inte den progressiva kamp hon själv tycker sig föra att blir till en kamp för de vanartiga barnets återkomst.
Så till Tomas Ljungberg, och tanken om personlighetsdrag. För det första, än en gång: det som Ljungberg hävdar är inget unikt för honom. Tvärt om är det så vi ser på psykisk ohälsa idag, och så som grundläggande psykiatri lärs ut, i alla fall vid Karolinska Institutet. För det andra: om personlighetsdragen vars extremform i kombination med annat kan leda till en ADHD-diagnos ärvs och beter sig precis som andra personlighetsdrag, vilket i sig inte är särskilt förvånande, måste de väl liksom… finnas? För om de som Kärfve hävdar inte finns kan de väl inte bete sig? Om personlighetsdragen finns måste de finnas någonstans, och det stället där de finns, bör en marxist (eller annan materialist) anta, existerar i den fysiska verkligheten. Då hjärnan är bra ställe att börja leta på. Och i så fall kanske det organets struktur och nivåer för signalsubstanser och hormoner blir (en av flera) giltiga analysnivåer, om vi vill förstå mekanismerna bakom det som kallas ADHD?
Kanske grundas hela Kärfves resonemang på att hon inte vet hur ordet ”drag” (trait) används i medicinsk forskning. I så fall ett förhoppningsvis klargörande exempel, hämtat från Plos One (Maj 2009), Mehling et al: ”[…a second key] trait, relatively stable but potentially modifiable [by targeted, therapeutic interventions].” Alltså, drag är relativt stabila, men modifierbara.
Vidare: Kärfve hävdar att den nyliberala ordningen med nödvändighet kombineras med en ultrakonservativ människosyn. Men det stämmer inte. Tvärt om brukar den medvetna nyliberala ideologin kombineras med en postmodern, liberal, individualistisk människosyn – tron att det inte finns några mönster, inte finns några gränser för vad en människa kan bli, eller formas till. Med andra ord en människosyn som är ganska lik den Kärfve själv gör sig till tolk för i slutet av sin artikel.
När den nyliberala ordningen krisar och slår över i sin onda tvilling – den nyliberala oordningen – slår politiken över åt konservativt håll, och människosynen blir samtidigt konservativ.
Som Pierre Bordieu påpekade i Om Televisionen kan all kunskap användas på två sätt, kliniskt eller cyniskt – för att hjälpa eller för att stjälpa. Till exempel kunde kunskapen som byggdes upp i den liberala traditionen under 1700-talet ge upphov både till den samhällsomstörtande marxismen och till den samhällsbevarande sociologin. Som sedan i sin tur givit upphov till samhällsbevarande marxism och till samhälls-, om inte omstörtande så i alla fall omstöpande, sociologi.
Det innebär att den kunskap som ligger till grund för det neuropsykiatriska paradigmet inte med nödvändighet är konservativ. Det går att utnyttja den för att rättfärdiga klasskillnader, men det låter sig inte göras utan problem, eftersom det skulle kräva att någon i forskning verkligen lyckas koppla vissa neurologiska karaktäristika till vissa positioner i klassamhället.
I dagens läge tror jag att borgarklassen i sitt konservativa projekt snarare kommer att satsa på idéer om kultur och etnicitet, och att de kommer att hämta stöd åt dem i ekonomi och sociologi snarare än i medicinen.
I det läget skulle den neurologiska forskningen kunna leverera argument för tolerans och jämlikhet genom att peka på den naturligt förekommande variationen i personlighetsdrag, och dess koppling till variationer i mänsklig fysiologi snarare än till ursprung, på samma sätt som den moderna genetiken levererat avgörande argument mot rasism eller som zoologin försett oss med argument mot att homosexualitet skulle vara naturvidrigt.
Efter en lika slängig som ogrundad känga åt postmodernisterna avslutar Kärfve sin text med ett stycke som skulle kunna vara direkt hämtat från en av postmodernismens superstjärnor, Michel Foucault: ”Psykiatrin är dominanta gruppers redskap för politisk handling. Just därför ska vänstern behålla sin kritiska distans – och fortsätta granska och debattera.” Det var sant under 1960-talet då Foucault formulerade kritiken, och än sannare under de historiska epoker som han studerade. Men idag är påståendet mer tveksamt, därför att psykiatrin är den medicinska disciplin som har absolut lägst anseende. Ingen medicinsk disciplin ifrågasätts heller lika allmänt eller granskas hårdare. Det gör dess användbarhet politiskt redskap för dominanta grupper begränsad.
Det hindrar förstås inte att vi kritiskt granskar och debatterar. Tvärt om. Däremot är distans ett problem. Kanske är det en önskvärd position för enskilda intellektuella – för den politiska vänstern är det en katastrof. Vi kommer bara att uppnå resultat när stora grupper gemensamt agerar. I fallet neuropsykiatriska diagnoser skulle det innebära att de diagnostiserade, deras föräldrar och delar av sjukvården, sluter sig samman för att påverka vården och samhället.
Och det här är för mig det avgörande argumentet för att Kärfves väg inte är en framkomlig väg för vänstern: tjugo år av granskning och debatt har vad jag kan se inte resulterat i någonting. Kärfve tycker sig i diagnoserna se ett övergrepp från vård, skola och föräldrar; en vuxenvärld som behöver granskas. Det väcker frågor: om det nu varit så här i åtminstone 20 år, var är offren? Varför organiserar de sig inte? Varför talar de inte själva?
EN ARTIKEL AV JÖRGEN HASSLER
Artikelörfattaren är legitimerad sjukgymnast och före detta ansvarig utgivare veckotidningen Internationalen. Tidigare redaktör för Oberoende, en tidning om läkemedels- och narkotikaberoende som ges ut av brukarförbundet RFHL.
