Med konkurrensen som den avgörande relationen mellan människor, måste ett nyliberalt system kunna förklara den allt större mängden förlorare. Tidigare hade kyrkan sitt syndaregister. Nutiden laborerar med funktionshinder och symptom. Det skriver Eva Kärfve i debatten om ADHD.
I två nummer av Röda rummet har ADHD-diagnostiken diskuterats. I den första artikeln, Opium åt folket – läkemedelsindustrin exploaterar samhällskrisens effekter på individen (nr 1/2021) kunde psykologen Lars Lundström peka på förkrossande forskningsbevis: ADHD är knappast en giltig diagnos, och det finns starka indikationer på att centralstimulantia, den huvudsakliga behandlingen, är ineffektiv och dessutom skadlig på lång sikt. Han kunde visa att ”ADHD-problematiken” är ett ekonomiskt instrument för att utöka vinsterna för läkemedelsbolagen – och ge sysselsättning åt många andra, till exempel företag som sysslar med stödverksamheter, privata skolhem, privatpraktiserande läkare och hela kadrer av experter.
I nummer 2/2012 träder Jörgen Hassler till försvar för det nya diagnossystemet. Han ställer uppriktigt frågan vad vänstern har för anledning att debattera ADHD.
Och vad kan kritikerna ha för motiv? Frågar han sig. Han inser att Lars Lundström och jag inte är scientologer. Och eftersom scientologerna är de enda kritiker som erkänns av diagnosetablissemanget, undrar Hassler vilket ärende vi då kan ha. Han är brydd och efterlyser förklaring och argument. Det ska han få. Här följer alltså sju argument för varför vänstern har all anledning att debattera ADHD.
För det första: Psykiatrisk forskning styrs av industrin.
Hassler är medveten om detta men ser inte några problem. En naturlig motfråga till Hassler blir: finns det ingen anledning för vänstern att oroas över att den psykiatriska kunskapsproduktionen flyttats över till kommersiella företag?
Att läkemedelsbolagen, som inte arbetar för mänsklighetens bästa utan för vinst, inte bara styr forskning kring psykofarmaka utan i stort sett hela ADHD-forskningen, måste ju ses som ytterst oroande. Det är också den farmakologiska industrin som propagerar för ADHD som ärftligt och livslångt.
Fri och objektiv forskning kring psykisk ohälsa och behandlingsmetoder var tills nyligen en självklarhet. Socialstyrelsen efterfrågar enbart denna bolagsforskning när de godkänner preparat. Över huvud taget är kopplingen mellan universitet och näringsliv, som åtrås så hett av nyliberaler på alla positioner, något som vänstern självklart måste ta starkt avstånd ifrån.
För det andra: Diagnosen ADHD är ovetenskaplig.
Detta följer av ”bolagiseringen”. ADHD är ingen gammal diagnos utan uppstod på 1980-talet.1 Den ska ses som ett utslag av den samhällssyn som etablerades under Reagan-Thatcher-epoken.
Diagnosen, som inte ställs utifrån objektiva kriterier, har förändrats, spätts ut och uppgraderas vid varje revision av den amerikanska diagnosbibeln DSM, som ges ut av Amerikanska psykiatriska föreningen. Barn som diagnostiseras nuförtiden behöver därför inte ha mycket gemensamt med dem som diagnostiserades för tio till femton år sedan.
Uppmärksamhetsstörning har blivit ”svårigheter att reglera uppmärksamheten”. Vad är detta? Finns det något vetenskapligt normalvärde – utifrån ålder och situation – för hur uppmärksam en människa ska vara? Och hur ställer läkaren diagnos på detta?
Svaret är: på hörsägen. Läkaren utgår från svaren i frågeformulär, ifyllda av föräldrar och kanske lärare. Barnet undersöks med hjälp av IQ-test.
En psykiatrisk diagnos förutsätter avvikande symptom. Men ouppmärksamhet, rastlöshet och impulsivitet är normalbeteenden. Diagnosen blir då en fråga om gradskillnad. Och inte ens denna är fastställd utan varierar mellan olika regioner och olika läkare. Svenska forskare har uppskattat antalet ”neuropsykiatriskt sjuka” barn till 22 procent.2 Eftersom det inte finns någon överenskommelse om normalvärden, och inte heller någon forskning kring detta, kan ADHD och liknande diagnoser fås att omfatta allt större grupper av befolkningen.
För det tredje: ADHD måste betraktas som en sjukdom. Störningar i hjärnans funktioner är patologier. Varför sorteras annars ADHD inom medicinen och inte inom socialtjänsten eller psykologin? Och varför är first choice-behandlingen psykofarmaka?
Som jag ser det är en av ADHD-diagnosticeringens effekter att sjukförklara (eller kategorisera som ”funktionsnedsatta”, i praktiken detsamma) människor med låg normalintelligens. Genom att göra ”symptom” av de beteendestilar som man finner hos människor med 80-90 poäng på IQ-testerna skapas ett nytt ”sjukligt tillstånd”, som är av intresse både för läkemedelsindustrin och för de dominerande skikten i samhället.
Man kan lätt sjukförklara människor från de lägsta sociala skikten, eftersom det finns ett bevisat samband mellan dåliga resultat på IQ-tester, fysisk och psykisk ohälsa och låg positionen i samhället. I de ”underprivilegierade skikten” saknas mycket av den stimulans som är förutsättningen för att barn ska kunna utvecklas maximalt.
För det fjärde: ADHD är ett gigantiskt experiment.
Vi kan alla på rak arm erinra oss tidigare experiment med allvarliga konsekvenser: neurosedynkatastrofen, östrogenbehandlingen, svininfluensa-vaccinationen. Hassler påpekar också att det förekommit en rad ”experiment” men förefaller inte se att ADHD-medicineringen är ett experiment av ett ovanligt illavarslande slag. De utpekade barnen matas med ett sjukdomsmedvetande3 och medicineras med preparat som det finns all anledning att varna för. Lars Lundström ger en mängd goda exempel, och jag ska lägga till ytterligare ett.
Redan 2001 lät läkemedelsföretaget Ciba-Geigy genomföra experiment på unga friska råttor. Man gav dem amfetamin i doser som motsvarade vad man gav människobarn och medicinerade dem fram till puberteten. När man avlivat dem fann man utbredda hjärnskador, framför allt i de hjärncentra som, paradoxalt nog, övervakar ”ADHD”-beteenden. Forskarna ville nu se om hjärnförändringarna läkte och gjorde därför om experimentet. Nu avslutade man amfetaminbehandlingen precis vid samma tidpunkt som tidigare men lät råttorna leva till vuxen ålder innan man avlivade dem. Man fann att hjärnskadorna hade ökat i omfång – trots att man avslutat medicineringen långt tidigare.4
Före ADHD-boomen på 1980-talet var det mer eller mindre otänkbart att ge barn psykofarmaka. Vi som var föräldrar då övervägde noga innan vi gav våra febriga barn en Alvedon. Nu får de inte bara amfetaminliknande preparat. Även sömnmedel ingår ofta i behandlingen, eftersom det är svårt att varva ner efter dagens Ritalindos. Som förstärkning lägger man till medel mot psykoser och epilepsi – i det senare fallet utan att barnen haft den minsta antydan till krampanfall. Numera vet man att medel mot psykos minskar mängden grå och vit hjärnsubstans hos medicinerade barn.5
Experiment? Eller gammal, beprövad och harmlös ”evidensbaserad” behandling?
För det femte: ADHD är kopplat till en marknad.
Det är svårt att tänka sig utvecklingen av ADHD (och hela batteriet av ny psykisk sjuklighet) utan marknaden som drivkraft. Människor mår dåligt, och antalet barn som känner sig stressade och deprimerade har ökat oroväckande. Den som noterat den snabba förändringen i ekonomin och effekterna som denna har på hela samhället, är knappast förvånad. För en vänster som kritiskt granskar samhällsideologin är en rimlig tolkning att många av tankegångarna inom den ”nya” psykiatrin kommit att ingå i ett mörkläggningsförsök – och ett på det hela taget lyckat sådant – där kollektiva försämringar läggs på individen.
Arbetslösheten, som är en av orsakerna till den växande marknaden för både 
diagnoser och amfetamin, skylls på den enskilde. På samma sätt får nu var och en stå till svars för sin psykiska hälsa. Och samtidigt som denna hälsa på ett postmodernt, chict sätt blir allt svårare att definiera – är vi inte alla berättigade till åtminstone någon diagnos? – blir det nyliberala fantiserandet allt svårare att genomskåda.
För det sjätte: Psykiatrisk diagnostisering påverkar hela samhället.
Den kreativa psykiatrin med sina ständigt nya symptomlistor krymper normaliteten. Tidigare hade kyrkan sitt syndaregister. Nutiden laborerar med ”funktionshinder” och ”symptom”. Här finns dock inte syndabegreppets möjlighet: att bli en bättre människa. Är man en förlorare så är man, och vad man behöver är ”hjälp och stöd”. Med konkurrensen som den avgörande relationen mellan människor måste ett nyliberalt system kunna förklara den allt större mängden förlorare. Detta gör man, och på ett sätt som knappast kan kallas ”nytt”.
För det sjunde: ADHD-ideologin är reaktionär.
Tvärtemot allt tal om ökad tolerans, annonseras nu hårdare tag mot de psykiskt sjuka i den nya psykiatrilagsutredningen.6 Möjligheter att lägga folk i spännbälte utökas. Och i botten av detta ligger den ”nya” psykiatrin, med sina ”nya” kunskaper, som är en uppfräschning av en djupt reaktionär människosyn. Det är en 1800-talsmässig föreställning om individen som har hållits tillbaka något under efterkrigstiden. Och här oroar det mig att Hassler så oförväget gör sig till tolk för denna bild. Han hånar kritikerna –som tror att ”uppfostran” skulle hjälpa ADHD-människan:
”Problemet med det är att ADHD grundas på personlighetsdrag, och försök att uppfostra bort fysiologiskt grundade personlighetsdrag snarare orsakar än förebygger ADHD”.
Detta är kanske det mest häpnadsväckande som Hassler för fram. Han har i ett annat stycke betonat att medicinering inte ska komma på tal förrän alla andra alternativt har uttömts. Vilka alternativ kan detta vara? Försök att ”uppfostra bort” ADHD-symptom?
Låt oss vara tydliga. Uppfostran är detsamma som social påverkan. Det är det icke-farmakologiska alternativet.
Men, menar Hassler, en människa med ADHD har personlighetsdrag som trotsar alla försök till korrigering – försöker man uppfostra bort dem, alltså lära barnet andra beteendemönster, så orsakar man ADHD.
Men vad pratar han om? Tidigare i sin artikel håller han ju med Tomas Ljungberg som visat att ADHD-dragen inte är annorlunda än alla andra personlighetsdrag.8
Men: om ADHD-dragen är precis som alla andra drag – då måste slutsatsen av Hasslers resonemang bli att uppfostran inte hjälper – inte någon, inte någon gång.
Detta kallas genetisk determinism. Det är inte ett vetenskapligt faktum utan en åsikt. Och i svensk press brukar åsikter av det här slaget sällan presenteras, annat än möjligen i Axess.
Den reaktionära sidan av ADHD-ideologin ligger i öppen dager: skillnaderna mellan människor är medfödda och ohjälpliga. Detta är grundtanken i all repression.
Hassler skriver: ”… här skulle det vara intressant att se hur en uppfostran som avhjälper ADHD ser ut”.
Vilka förslag har då en kritiker?
1) Ta bort alla idéer om fasta ”personlighetsdrag”. Utmönstra alla spekulationer kring medfödd ohjälplighet. Det är mycket otroligt att generna består oss med fasta och livslånga beteendemönster. Genetiken utgör fortfarande mycket av en oknäckt kod, och det enda vi rimligen kan tro är att våra gener förser oss med benägenheter. Vi kan använda det sociologiska begreppet ”habitus”, som utgår från människans sociala liv. Det är erfarenheterna som mejslar fram ”personlighetsdragen”. För att använda pianot som metafor: om generna ger tangenterna så är det det sociala livet – människans erfarenheter – som skapar melodin.
2) Undersök barnen förutsättningslöst. Varje problematiskt barn måste undersökas utan färdiga symptomlistor. I vilka sammanhang uppvisar barnet felaktiga beteenden? Vem bedömer detta? Är den kyla och irritation som anses vara så naturlig för omgivningen att känna för ”dessa barn” i själva verket orsak till barnens problem? Barnet är i ett extremt underläge i förhållande till vuxenvärlden – kartlägg därför denna vuxenvärld först.
3) Behandling: Ja, just det, uppfostran! Barn är läraktiga. Dålig självkontroll och oförmåga att bedöma konsekvenser kan tränas bort. Det kan ta några år. Men principen måste vara: om man upptäcker beteendemönster hos barnet som aktivt hindrar henne från att utveckla sina inneboende möjligheter, sätt då redskap i händerna på henne!
Tid och arbete. Riktig behandling kostar pengar. Det är dyrare än medicinering. Håll fast vid åsikten att barn inte ska medicineras med psykofarmaka – den är fortfarande giltig. Det finns ingen anledning att experimentera.
4) Ställ inga diagnoser!
Ge tidsbegränsade problembeskrivningar. Skandalomsusade kändisar må ha allt att vinna på en diagnos, men för de flesta gäller att ADHD-stämpeln stigmatiserar. Lyssna inte på det cyniska försvaret att barnen genom sitt eget uppförande redan är stigmatiserade. En psykiatrisk etikett gör omgivningen ännu mer negativ.7
För att utveckla en stabil självkänsla måste man få veta att man duger. En neuropsykiatrisk diagnos säger motsatsen. Att ständigt begrunda sina funktionshinder förbättrar varken självförtroende eller förmåga att handskas med livet.
5) Identifiera och motverka socialdarwinismen!
På ett allmännare plan behöver vi motverka den reaktionära människosyn, som trivs så bra tillsammans med det postmoderna fladdret och struntpratet.
Människosynen kan knytas till den ekonomiska ordningen. Att vara nyliberal innebär att man håller sig med en ultrakonservativ människosyn, som påstår att det sociala livet spelar en underordnad roll, och där allt från skolk till kriminalitet och alkoholism ses som medfödda defekter.
Detta påstående kommer inte från genetiska forskningen. Utanför gruppen av hängivna och överproduktiva ADHD-forskare, knutna till läkemedelsbolagen, talas det mycket sällan om genetisk determinism. Arv-och-miljö-frågan är långtifrån löst. Tvärtom, den framstår som allt mer komplicerad. En ny forskningsinriktning, epigenetiken, hävdar att miljöfaktorer kan ingripa i ärftligheten trots att människans DNA inte ändras. Miljön, som trauman och fattigdom, kan därför ha betydligt större inverkan på människan än vad den biologiska psykiatrin hävdar. 9
Till sist: de problem som psykiatrin beskriver är verkliga. Det innebär inte att allt lidande är sjukligt. De nya psykiska diagnoserna utgör en del av den massiva uppskrivningen av antalet människor som anses odugliga och hjälpbehövande. Det finns anledning att vara misstänksam mot den ”privatisering” av verkligheten som pågår, och det är i detta sammanhang man ska se det maniska sökandet efter mänskliga defekter.
Psykiatrin är dominanta gruppers redskap för politisk handling. Just därför ska vänstern behålla sin kritiska distans – och fortsätta granska och debattera.
EN ARTIKEL AV Eva Kärfve
Artikelförfattaren är universitetslektor vid Sociologiska institutionen i Lund. Hon
har bland annat skrivit böckerna Hjärnspöken– DAMP och hotet mot folkhälsan,Symposion förlag, 2000 och Det moraliska spelet Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2010. Inom kort utkommer hon med Diagnosexplosionen, på Karneval förlag (http://karnevalforlag.se).
NOTER
1. George Still, som framställs likt en slags ”ADHD:s fader”, beskrev 1902 barn med väsentligen andra problem, bland annat högmod, samvetslöshet och kriminalitet – oftast restsymptom från hjärnhinneinflammation.
2. Landgren, M (1999): Deficits in Attention, Motor Control and Perception – DAMP. Göteborg: University of Göteborg.
3. Hjörne, Eva (2004). Excluding for inclusion? Negotiating school carrers and identities in pupil welfare settings in the Swedish school. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.
4. Moll, Gunther H. et al: Early Methylphenidate Administration to Young Rats Causes a Persistent Reduction in the Density of Striatal Dopamine Transporters. Journal of Child and Adolescent Psychopharmacology. March 2001, 11(1): 15-24.
5. Ho BC, Andreasen NC, Ziebell S, et al. (2011) Long-term antipsychotic treatment and brain volumes: a longitudinal study of first-episode schizophrenia. Arch Gen Psychiatry. 68:128-137
6. SOU 2012:17. Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd – http://www.regeringen.se/sb/d/15773/a/189660.
7. Read, John & Harré, Niki (2001): ”The role of Biological and Causal beliefs in the Stigmatisation of ’mental patients’. Journal of Mental Health, 2001, vol 10, no 2, ss 223-235.
8. Ljungberg, T (2008): AD/HD i nytt ljus. Nyköping: Exiris,
9. Cohen, David (2010). Probabilistic epigenesis: An alternative causal model for conduct disorders in children and adolescents. Neuroscience and Biobehavioral Reviews 34, 119-129
