Boko Haram i Nigeria, al-Shabab i Somalia, Ansar al-Din i Mali – under senare år har namn på radikala islamistiska grupper blivit allt vanligare i nyhetsfloden från den afrikanska kontinenten. I Mali, som det kanske allra mest talande exemplet, har man tagit makten i ett område större än Sverige. Men vad är roten till denna utveckling? Conn Halinan tecknar en bakgrund till den rådande situationen.
Rapporterna som sipprar ut från Mali är skrämmande: ett ungt par som stenats till döds, berömda urgamla tempel som rivits ner, och nästan 365.000 flyktingar som flyr undan misshandel och piskning för minsta brott mot sharialagarna. Men den mardröm som utvecklar sig i detta västafrikanska land är mindre ett resultat av en radikal variant av islam än västs kapplöpning efter resurser på denna jättelika kontinent och syndens lön för det nyligen genomförda kriget i Libyen.
Den rådande krisen i norra Mali – ett område lika stort som Frankrike – har sina rötter i USA:s politik under Bushadminstrationens första år, då man deklarerade att Sahara var ett drivhus för terrorism och öste in vapen och specialstyrkor i området som en del i det så kallade ”Transsahariska Antiterrorisminitiativet”. Men enligt antropologen Jeremy Keenan, som utfört omfattande fältarbeten i Mali och kringliggande områden, hade beteckningen terrorism inget med verkligheten att göra utan var bara till för att ”legitimera militariseringen av Afrika”.
Amerikanska militären hävdar att när talibanerna styre föll i Afghanistan så flyttade
sig terroristerna västerut, till Afrikas horn, Sudan och Sahara. Men enligt Keenan finns det ”inte ett uns av bevis för det” och han menar att det är ”ett helt uppdiktat påstående”. Det verkliga syftet med den ökade amerikanska militära närvaron var dels att säkra oljeresurser, och dels en ”reaktion på hotet från den gradvis ökande kinesiska etableringen på kontinenten”.
USA får för närvarande 18 procent av sin energiförsörjning från Afrika, en siffra som beräknas stiga till 25 procent 2015. Afrika står också för en tredjedel av Kinas energibehov, plus andra råvaruresurser som koppar, platina, järn och timmer. Enligt Financial Times har också nya gasfält upptäckts på gränsen mellan Algeriet och Mali.
En härva av lokala konflikter
Det har förvisso ägt rum terroristdåd i Afrika. Bombattacker riktades mot hotell i Kenya 1998 och mot en synagoga i Tunisien 2002. De som utförde terroristattackerna i Madrid 2004 hade anknytning till Marockanska islamistiska kampgruppen, en organisation som också genomförde bombdåd i Casablanca 2003.
Men dessa grupper hade inget samröre med al-Qaida och den enda organisation som kan sägas ha sitt ursprung i Sahara var den algeriska Salafistgruppen För kamp och predikan, en organisation som senare bytte namn till Al-Qaida i islamska Magreb.
2006 drog, den internatinenllt välrenomerade analysgruppen, International Crisis Group, slutsatsen att ”Sahara inte var något drivhus för terrorism” och att de flesta nordafrikanska regeringar såg det Transsahariska Antiterrorisminitiativet som ett sätt att få tillgång till högteknologiska vapen – som attackhelikoptrar, utrustning för nattseende och sofistikerad kommunikationsutrustning.
När USA:s Afrikakommando (AFRICOM) bildades 2008 tog det över initiativet och började arbeta direkt med länder i regionen – som Mali, Marocko, Tunisien, Tchad, Niger, Mauretanien och Senegal. Det enda land i regionen som inte hade några band till AFRICOM var faktiskt Libyen.
USA har också avtal om baser med Uganda, Ghana, Namibia, Gabon och Zambia. Omkring 1.500 marinkårssoldater är för närvarande förlagda i Lemonier i Djibouti på Afrikas horn, vilket tidigare var en bas för franska främlingslegionen.
Terroriststämpeln har alltid brukats i politiskt maktsyfte. Exempelvis stödde USA Etiopiens invasion av Somalia som störtade regeringen under Islamiska domstolarnas högsta råd (UIC – Union of Islamic Courts). Washington påstod att UIC hade anknytning till al-Qaida men lade aldrig fram några bevis. UIC var en moderat islamistisk rörelse som drev ut de USA-stödda krigsherrarna och gav Somalia fred för första gången sedan 1991. Den innehöll radikala islamistiska grupper som al-Shabab, men dessa organisationer dominerade inte regeringen.
Etiopiens invasion förändrade allt detta. För somalier är Etiopien en traditionell fiende och al‑Shabab lyckades ena en stor del av befolkningen mot ockupationen. På så sätt blev en liten grupp som var marginell i UIC ryggraden i motståndet. ”Kontentan av den USA-stödda invasionen blev att Somalia drevs in i al-Qaidas fålla”, säger Somalias tidigare utrikesminister Mahmoud Hurre.
Krisen i Mali har en lång historia med rötter å ena sidan i landets djupa fattigdom och å den andra sidan handlar det om en offensiv från tuaregernas sida – ett nomadiskt berberfolk som sedan länge kontrollerat handeln över Sahara – för ett vidare självstyre och en större andel av den ekonomiska utvecklingens frukter. Tuaregerna har iscensatt fyra misslyckade revolter sedan Mali erövrade självständighet från Frankrike 1960, men Muammar Gaddafis fall i Libyen gav dem ett gyllene tillfälle.
Gaddafi hade stött tuaregernas självständighetskrig under lång tid, och många tuareger tjänstgjorde som legosoldater på regeringens sida i Libyen. Efter Gaddafis fall hade tuaregerna tillgång till ett överflöd av vapen, som man snabbt tog i bruk mot Malis till stor del ineffektiva armé.
De så kallade terroristgrupperna – som Ansar al-Din, al-Tawhid wa al-Jihad och AQIM trängde in först sedan Azawads ,Tuaregernas nationella befrielserörelse hade kastat ut Malis armé från norr och utropat sig till en egen självständig nation. Det är dessa grupper som stenar människor till döds, river ner Sufitempel och genomdriver strikta sharialagar. Tuaregerna har till stor del tvingats bort, många av dem har återvänt till öknen och övergivit städer som Timbuktu, Gao och Kidal till de islamistiska grupperna.
Utöver de ursprungliga stridande i norra Mali ser vi växande spänningar mellan islamisterna och songhai, Malis största etniska grupp. Konfliktens komplexitet får ytterligare en dimension genom att det ryktas att songhaibyar organiserar miliser.
Inget av detta hade behövt hända
När FN:s säkerhetsråd antog resolution 1973 den 17 mars förra året var det för att ”skydda civila” i Libyen. Vid den tidpunkten försökte de 53 medlemmarna i Afrikanska unionen (AU) förhandla fram en lösning på krisen, men två dagar efter att FN:s resolution antagits inledde NATO Operation Odyssey Dawn.
Den 20 mars möttes AU i Mauretanien i ett försök att få slut på striderna. ”Vår önskan är att Libyens enhet och territoriella integritet ska respekteras liksom att all form av utländsk intervention ska avvisas”, löd det gemensamma AU-uttalandet. AU var klart medvetet om att Afrikas bräckliga postkoloniala gränser är en mycket stark källa till instabilitet, och att Libyen skulle kunna bli en fallande dominobricka.
”Oavsett motiven för NATO:s viktigaste krigförande länder [att driva bort Gaddafi] så avlägger lagen om oavsiktliga konsekvenser en tung börda på dagens Mali”, sa FN:s tidigare sändebud Robert Fowler till The Guardian. Han fortsatte ”och när det enorma förrådet av libyska vapen sprider sig över området, en av de mest instabila regionerna i världen, kommer den bördan läggas över hela Sahel*.”
Ett decennium av amerikansk militär inblandning på kontinenten har inte bara misslyckats med att reducera spänningstillståndet och de så kallade terroristgruppernas tillväxt. USA:s aktioner i Somalia och Libyen har direkt underblåst bildandet av sådana organisationer. ”Utbildning” av utländska militärer har knappast heller stabiliserat läget. Amadou Sanogo, den maliska armékapten som störtade den civila regeringen i kölvattnet till tuaregoffensiven, utbildades av USA:s militär. Sanogo gick på Defense Language Institute 2005 och 2007, en amerikansk arméunderrättelseutbildning 2008 och en officersutbildning 2010.
Det kommer att slå tillbaka
”Terrorismen” i Afrika får sin näring från lokala förhållanden, inte från en internationell jihadistisk planläggning. Boko Haram i Nigeria återspeglar spänningarna mellan landets, till stor del utfattiga, norra islamska del och den mer välmående kristna södern. Liknande brottytor skär genom Niger, Elfenbenskusten och Kamerun. Terrorismen i Algeriet och Marocko återspeglar att dessa ekonomier misslyckats med att ge jobb till en enorm del av befolkningen, samtidigt som auktoritära politiska strukturer kväver alla försök att göra något åt det. Somalia var först en bricka under det kalla krigets spel och därefter själva definitionen på kaos. När en islamistisk regering började lindra detta kaos störtade USA den, vilket banade väg för al-Shabab.
Hundratals miljoner dollar i hjälp används för att bekämpa terrorismen på kontinenten och USA:s militär utbildar de väpnade styrkorna i dussintals länder i Afrika. En malisk armékapten utnyttjade denna hjälp och denna utbildning för att genomföra en kupp som nu hotar att övergå i ett regionalt krig.
Kommer Marocko att använda USA:s hjälp för att bekämpa terrorismen eller istället stärka sitt grepp om det mineralrika Västsahara och trappa upp sitt krig mot Polisario igen? Kommer Niger att bekämpa ”terroristerna” eller krossa tuaregernas motstånd mot fransk uranbrytning i Sahara? Kommer Algeriet att slå mot AQIM eller mot sina egna förbjudna islamistiska organisationer? Kommer hjälpen för att bekämpa terrorismen i Nigeria att dirigeras om för att krossa lokalbefolkningens motstånd mot oljeproduktion i Nigerdeltat?
Källan till terrorism och instabilitet i Afrika kommer inte att lösas med vapenmakt. Försök till militära lösningar har i själva verket en tendens att stärka grupper som AQIM. Afrika har inte behov av fler vapen – kontinenten behöver bistånd, utveckling och program som lyfter en ansenlig del av kontinentens befolkning ur fattigdomen.
Översättning från engelska, Göran Källqvist
Från Foreign Policy in Focus, 23 augusti 2012
Sahel är regionen söder om Sahara – öa.
En artikel av Conn Hallinan
Artikelförfattaren är journalist på Foreign Policy in Focus (www.fpif.org). Han följer bland annat nogsamt USA:s så kallade krig mot terrorismen.
