ADHD-medicinering ökar bland unga och vuxna. Redan för två år sedan
uttalade FN:s kommitté för barnens rättigheter allvarlig oro över studier som påvisar snabbt ökande utskrivning av psykostimulantia som Ritalin och Concerta till barn med ADHD-diagnos.
Inom psykiatrin i Sverige anses det idag föredömligt att ge dessa preparat till mer än sex procent av pojkar mellan 10 och 14 år. Dessa anses lida av en ärftlig hjärndefekt. Lars Lundström redovisar utvecklingen och ifrågasätter det rådande psykiatriska paradigmets grunder och varnar för dess samhälleliga konsekvenser
Andelen svenskar med ADHD-diagnos har på några år mångdubblats. Dussintals nya privata företag erbjuder dyra snabbdiagnoser. Förutsättningarna för kriminalvårdspolitiken förändras när man vill medicinera nära hälften av alla dömda och bygger upp ADHD-avdelningar på ett stort antal anstalter.
I Sverige erhöll år 2011 över 60 000 barn och vuxna ADHD-preparat. Det handlar framförallt om narkotikaklassade Concerta och Ritalin (metylfenidat) samt Strattera (atomoxetin). Trots att inget av preparaten är godkänt för vuxenbruk har Sverige europarekord med över 30 000 medicinerade vuxna.
Vi står inför en globalt skenande förskrivning av narkotikaklassade medel till allt från treåringar till åldringar. Ett kemiskt experiment utan motstycke, med följder vi ännu knappt kan ana.
Ökningen av medicineringen med ADHD-preparat
I Sverige närmar vi oss en amerikansk situation1 där snart var fjärde person är försedd med en neuropsykiatrisk diagnos. Autism (avskurenhet) har femdubblats från 1993 till 2004. Bipolär sjukdom (tidigare manodepressivitet) har under samma period ökat fyrtio gånger bland barn och tonåringar. Detta särskilt sedan några inflytelserika psykiatrer påstått att barn med ADHD egentligen har bipolär sjukdom. Det har nu konstaterats att dessa symptom direkt kan orsakas av medicineringen mot ADHD.
VAD ÄR ADHD?
Följande definition är den vanliga bland förespråkare för livslång medicinering:
ADHD (Attention Deficit, Hyperactivity Disorder) är en nedärvd biologisk störning som oftast är bestående. Den medför kognitiva, emotionella och funktionella försämringar. Nästan alla som diagnostiseras har samtidigt minst en annan störning, särskilt ångesttillstånd, känslomässiga störningar, missbruk och asocial personlighet. Cirka fem procent av befolkningen är drabbad.2 ”Tillstånden är antingen ärftligt betingade eller uppstår till följd av skador i nervsystemet…”3. Enligt Socialstyrelsen är det tre till fyra gånger vanligare hos pojkar än hos flickor. Kriminalvårdsstyrelsen hävdar att 45 procent av fängelseinternerna har ADHD.4
Egentligen är det fråga om tre diagnoser: AD, koncentrationssvårigheter, HD, rastlöshet och impulsivitet samt kombinationen ADHD. När man insett att det inte går att avgränsa dessa så kallade neuropsykiatriska funktionshinder har begreppet spektrum införts, som till exempel autismspektrum. Autism anses ha samband med ett antal olika syndrom som visar sig tidigt i barndomen. Nyligen har påvisats att autism har starkt samband med stress i samband med graviditeten.
Det förment vetenskapliga sättet att konstruera en diagnos inom det neuropsykiatriska fältet blir alltmer obegripligt. Christopher Gillberg – som väckte uppmärksamhet då han lät förstöra sina ifrågasatta forskningsdata rörande DAMP (en diagnos som i Sverige föregick ADHD) – lanserar nu begreppet ESSENCE (Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neuropsychiatric Clinical Examinations). Med det menar han en rad störningar och syndrom som ofta överlappar varandra.5
– Det handlar om barn med bland annat autism och Aspergers syndrom, om ADHD, som ofta är förenat med trotsighet, negativism och svårigheter att kontrollera känslor. Många med ADHD får också diagnosen ODD/CD – uppförandestörning och trotssyndrom, förklarar Gillberg
Han framhåller också en annan grupp – barn med specifika språkstörningar som nästan alltid har någon mer störning. Många får så småningom en diagnos inom autismspektrat, ADHD eller andra ESSENCE-problem. Symptom som visar sig vara ADHD liknar i hög grad de som senare leder till en autismdiagnos. Det kan enligt Gillberg visa sig vara autism och ADHD, eller ADHD med autistiska drag.
LÄKEMEDELSINDUSTRI MOT MYNDIGHETER
I september 2010 hävdar en europeisk 27-mannagrupp med Ylva Ginsburg och tre andra svenska deltagare (The European Network Adult ADHD, finansierad av Janssen-Cilag som framställer Concerta) följande:
Behandlingen av ADHD hos vuxna måste öka med metylfenidat (Concerta) som första behandlingsalternativ. Det förbättrar inte bara symtomen och de handikappande beteendena som hör ihop med ADHD, utan förbättrar också problem som har samband med dessa, som lågt självförtroende, aggressionsutbrott, humörsvängningar, kognitiva problem, social funktion och familjefunktion. Biverkningarna är vanligtvis milda och övergående.
Det är viktigt att känna till att både kliniska studier och klinisk erfarenhet stöder synsättet att metylfenidat inte leder till beroende av centralstimulantia eller andra droger. Tvärtom så har det visats att den har en neutral eller reducerande inverkan på missbruk och risken för återfall.6
De europeiska läkemedelsmyndigheter som samtidigt behandlar Janssen-Cilags ansökan om godkännande av Concerta för vuxenanvändning gör istället följande bedömning:
Det finns inga signifikanta positiva effekter för vuxna av metylfenidat (Concerta). Preparatet gav flera allvarliga skadeverkningar. Concerta har ”negativ nytta/risk-balans” för vuxna. Studierna ger klara bevis för att Concerta kan orsaka ångest, depression, tics, aggressivt/fientligt beteende och agiterade (starkt oroliga) tillstånd.
Man kan inte ens påvisa någon kortsiktigt positiv effekt (efter 7 eller 13 veckor). Risken att drabbas av maniska/psykotiska tillstånd, abnorma tankar och beteende samt villfarelser ökar trefalt. De försvinner när medicineringen upphör.
Man gör bedömningen att det i normala doser finns en euforisk effekt med avsevärd missbruks- och spridningsrisk. Vuxna kan försöka skaffa sig diagnosen ADHD för att komma åt metylfenidat på ett legalt sätt 7.
Detta omdöme ledde till avslag för Janssen-Cilags ansökan om godkännande av Concerta för vuxenbruk i Europa (26 maj 2011) och producenten drog tillbaka sin ansökan i förhoppningen om att de negativa resultaten inte skulle spridas. Enbart de som medicinerats som barn utan skadeverkningar, och där man provat att avbryta medicineringen, får fortsätta med metylfenidat som vuxna.
I Janssen-Cilags reklam framställs detta som att Concerta är det enda metylfenidatpreparat som är godkänt för vuxna. Ett svårslaget rekord i vilseledande marknadsföring.
Hur ska Socialstyrelsen och Läkemedelsverket hantera den uppkomna situationen med konstaterat negativ nytta/risk-balans? Vad ska man göra med alla som blivit beroende av psykostimulantia? Metylfenidat verkar på samma sätt som kokain i hjärnan.
DEN NYA KUNSKAPSÖVERSIKTEN
För tio år sedan utkom Socialstyrelsen förra kunskapsöversikt om ADHD.
I början av 2012 kom den nya kunskapsöversikten med syftet ”att systematiskt sammanställa kunskapsunderlaget när det gäller metoder för diagnostik och behandling av patienter med ADHD och autismspektrumstörningar.”8
Rapporten konstaterar sammanfattningsvis att det inte finns tillförlitlig diagnostik. Detta är dock inte något problem hävdar gruppens ordförande, psykiatriprofessor Jacobsson, i Aktuellt. Det är bara att fortsätta som vanligt. Man kan nämligen lita på läkarna.
Jacobsson beklagar sorgset att det inte finns några långtidsundersökningar. Han lyckas då glömma den mycket omfattande amerikanska MTA-studien (Multimodal Treatment Study of Children With ADHD) som i kunskapsredovisningen 2002 höjdes till skyarna som en ”milstolpe i barnpsykiatrins utveckling”. En gång för alla skulle den bevisa hur bra det var med metylfenidat.
MTA-studien försvann helt ur sikte när den visade motsatsen – det finns ingen positiv långtidseffekt9. De medicinerade barnen blev några centimeter kortare och fick allvarliga biverkningar. Även den stora australiensiska Rainestudien har förpassats till den stora glömskan. Den visade att medicinering varken förbättrar barnens sociala och emotionella välbefinnande eller skolframgång. Blodtrycket påverkades negativt och medicinerade barn löpte tio gånger så stor risk att bedömas fungera under sin åldersnivå jämfört med icke-medicinerande barn.10
När Jacobssons beklagar att det inte finns långtidsundersökningar skorrar det även illa eftersom han måste vara medveten om att läkemedelsbolagen aktivt förhindrar nya långtidsundersökningar. Resultaten har helt enkelt varit alltför nedslående.
När Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) av undertecknad (i tidningen Dagens Medicin) påminns om MTA-studien måste man ändå försöka hitta på några argument för att den försvunnit så fullständigt. Låt oss syna dem i tur och ordning.
Argument 1: Det fanns ingen placebobehandlad kontrollgrupp i MTA-studien, skriver SBU. Man inser säkert att detta inte är ett relevant kriterium när det gäller undersökning av euforiframkallande medel. (Tänk er att man undersöker effekten av alkohol med vatten som placebo). Ironiskt nog är det svårigheterna att utföra placebostudier som oftast dras fram för att motivera varför det är omöjligt att göra långtidsundersökningar. Så kan samma argument återanvändas i skilda syften.
Den så kallade Norrtäljeundersökningen med metylfenidat mot ADHD hos fängelseinterner11 stupade på att försökspersonerna direkt visste om de fått sockerpiller eller metylfenidat. Läkemedelsverkets expert, professor Lars Gunne, har påpekat att detta gör studien värdelös. Norrtäljestudien kännetecknas av systematiska bortsorteringar som gör det omöjligt att få några generella resultat. Man sållade till och med bort deltagare som visat sig okänsliga för behandling med det preparat som skulle studeras.
I sammanhanget kan noteras att Norrtäljestudien inte har kunnat prestera den planerade obligatoriska ettårsuppföljningen av deltagarna. Ändå läggs den enligt Kriminalvårdsstyrelsen till grund för upprättandet av ADHD-avdelningar på fängelser där man installerar utrustning för så kallade QB-test. Den avgångna generaldirektören Lars Nylén hyllar QB-testet i ett brev till justitiedepartementet: ”Det är ett sätt att objektivera en undersökning” där man efter att ha fått sin objektiva ADHD-diagnos också kan sköta inställningen av mängden amfetamin som fångarna får.
Närmare hälften av alla interner anses alltså lida av en ärftlig och kronisk hjärnskada som kräver livslång medicinering med metylfenidat – som bland annat kan orsaka aggressivitet och har hög missbrukspotential. Denna kriminalpolitiska innovation har helt förbigått SBU och redovisas inte i rapporten. (Rimligen borde detta lett till en bred politisk diskussion om dessa helt förändrade grunder för kriminalpolitiken eftersom vi redan för hundra år sedan övergav föreställningen om kriminalitet som medfödd). Det amerikanska diagnossystem som tillämpas i Sverige utesluter dessutom ADHD-diagnos om det föreligger traumatiserande uppväxtförhållanden.
Argument 2: Ett annat av SBU:s argument är att MTA-studien innebar att ett fåtal deltagare, färre än tio procent, för att få effekt även medicinerades med dexamfetamin. Inte heller detta är relevant – tvärtom. I Sverige pågår regelmässigt exakt samma typ av kompletterande medicinering med detta väsentligen likartade amfetaminpreparat. MTA-studiens negativa resultat gällande psykostimulantia kan alltså inte avfärdas. Trots en i vissa fall förstärkt medicinering erhålls ingen långsiktig effekt.
Argument 3: SBU utlovar att den förvunna MTA-studien kommer att behandlas i en framtida rapport där den ”sorteras under ett kapitel om kombinationsbehandlingar, där läkemedelsbehandling ingår som en del av behandlingen”. Men SBU måste veta att detta inte är en korrekt beskrivning av MTA-studien som innehöll fyra distinkta undergrupper:
1.Enbart psykostimulantia (metylfenidat, typ Ritalin, Concerta)
2. Enbart beteendeterapi
3. Kombinationsbehandling (1 och 2)
4. Normalomsorg
Utan denna utformning hade det inte varit möjligt för en av studiens huvudforskare att efter treårsuppföljningen sammanfatta vad det finns för bevis för att barnen blivit hjälpta av medicinering: ”
I den tidiga studien överskattade vi de positiva effekterna av medicinering. Vi trodde att om barnen medicinerades längre så skulle resultatet bli bättre – men det stämde inte. Det finns inga positiva effekter. Det finns inga bevis för att medicinering är bättre än ingenting – inga bevis alls.” (professor William Pelham)
ADHD-EPIDEMINS HUVUDAKTÖRER
Läkemedelsindustrin vars framgång mäts i aktieutdelning, inte i patientnytta. Här handlar det om mångmiljardvinster som motiverar gigantiska reklamkampanjer/sponsringsinsatser, bjudresor och betalda forskare.
”Vi måste visa omdömet att benämna farmakaföretagens alla gåvor vid sina rätta namn – som mutor och korruption.” säger Steven Sharfstein, ordförande för APA, American Psychological Association.
Nu befinner sig den förväntade vuxenmarknaden i kris eftersom metylfenidat inte har godkänts för vuxenbruk, vilket förstås är mycket allvarligt för tillverkaren Janssen-Cilags affärer. Moderbolaget Johnson & Johnson har nyligen tvingats betala en miljard kronor för olaglig marknadsföring och bestickning i USA, ett faktum som är pinsamt för alla tjänstemän och psykiater som byggt sina karriärer på att marknadsföra drogen i Sverige. 
Metylfenidat gör att hjärtat ansträngs tio procent mer. Det kommer redan oroande rapporter om hjärtsvikt och även om utvecklandet av Parkinssons sjukdom hos tidigare amfetaminmedicinerade. Läkemedelsverket har dessutom varnat för allvarliga problem med blodtryck och hjärtfrekvens vad gäller ADHD-preparatet Strattera; ett misslyckat antidepressivt medel (atomoxetin) med aggressivitet som ofta belagd biverkan. Europeiska läkemedelsmyndigheten har tidigare konstaterat att det kan ge allvarliga leverskador och skapa fientlighet och emotionell instabilitet.
Läkare och psykiater vill förstås svara mot förväntningar från stressade barn och vuxna. Eftersom läkarna är biologiskt inskolade och ofta saknar utbildning för sociala/psykologiska/pedagogiska behandlingsalternativ blir de lätt offer för läkemedelsreklamen.
Då man inte insett att enstaka som positivt bedömda medicineringseffekter snabbt avtar och försvinner ökar de successivt doserna. Man begärde under 2010, enligt Läkemedelsverket, tillstånd att skriva ut de allra starkaste amfetaminpreparaten, dexamfetamin (Metamina), och amfetamin till tusentals individer som erhållit dålig effekt eller skadeverkningar av Ritalin, Concerta och Strattera.
Det kanske mest osympatiska med läkemedelsbolags och psykiatrers agerande när de ifrågasätts är att de väljer att huka bakom anekdotisk bevisföring och sponsrade anhörigföreningar som avvisar alla kritiska synpunkter som djupt kränkande. I The Anatomy of an Epidemic omtalar Robert Whitaker att enligt psykiatrilobbyn i USA skulle all kritik bemötas genom att härledas till scientologin.
Den enskilda individen ska uppfatta sig som drabbad av en kronisk hjärndefekt, vilken måste behandlas med dyra kemiska preparat. Fördelen kan vara att dessa även kan användas som partydroger. Det effektivaste sättet att bli hög diskuteras flitigt på nätet. Varför är det egentligen så lockande med en diagnos? Något som förklarar allas vår upplevda otillräcklighet?
Enligt en av de få undersökningar (Moline & Frankenberger) som intresserat sig för ADHD-medicinerade ungdomars egna upplevelser framkom att sex av tio antingen vill avbryta medicinsk behandling eller var osäkra om de ville fortsätta. Bara en av tio ansåg att de var i behov av medicin för att kunna koncentrera sig.
Den viktigaste positiva effekten av behandlingen med centralstimulantia var enligt barnen att deras lärare och föräldrar gillade dem mer när de tog sin medicin. Över hälften uppger biverkningar som aptitlöshet, sömnsvårigheter och mag- eller huvudvärk. Fyra av tio rapporterar tics (ofrivilliga ryckningar). Försäljning av ADHD-preparat till skolkamrater var vanligt förekommande.
Oroliga och uttröttade föräldrar, arbetslösa eller människor pressade av krav på höjd produktivitet intalas att deras barn har en kronisk problematik som måste medicineras. Paradoxalt kan diagnos och medicinering användas för att ursäkta destruktiva beteenden och därmed motverka normala uppfostringsinsatser. Närpolisen på Gotland omvittnar att föräldrar och ungdom ofta hänvisar till diagnoser som ursäkt för aggressiva/asociala beteenden.
Örebroforskaren Terese Glatz har undersökt hur föräldrar till tonåringar reagerar när de stöter på svårigheter. Medan föräldrar backar undan och blir mer tillåtande vad gäller alkohol, visar hennes forskning att ADHD-beteenden hos ungdomar som utvecklas i tidig ålder är påfrestande för föräldrar och kan leda till att föräldrar upplever maktlöshet. Detta i sin tur kan innebära att de beter sig negativt gentemot barnen. Samtidigt, som de negativa reaktionerna blir starkare, minskar det positiva beteendet – föräldrarna tenderar att ignorera barnen och visa mindre värme. Föräldrar behöver strategier för att bryta mönstren och i stället få energi och möjlighet att hantera problemen. Mycket framgångsrikt familjearbete bedrivs till exempel i Ystad av barnpsykiater Ulf Korman.
Media. Eftersom läkemedelsindustrin i Sverige inte får göra reklam för narkotikaklassade medel sprider man i stället med hjälp av kändisar en bild av ADHD. Läkemedelsindustrin har faktiskt i stor utsträckning övergått från att göra reklam för mediciner till att göra reklam för sjukdomar. Och det med stor framgång vad gäller exempelvis ADHD och bipolaritet. Man utnyttjar journalister med bristfälliga kunskaper om ämnet för att föra fram budskapet om amfetaminliknande preparat som en mänsklig rättighet. Upprört beskriver man exempelvis hur orättvis det är att flickor inte medicineras i lika hög grad som pojkar eller kräver att fängelseinterner måste få rätt till dessa preparat – som har hög missbrukspotential och kan framkalla aggressivitet.
Det långvariga närmast totala informationsmonopolet för läkemedelsindustrin i riksmedia bröts dock hösten 2011 genom en artikelserie i Aftonbladet som avslöjade korrupta, massdiagnosticerande läkare och köpta experter.
Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. Vi återfinner här många så kallade experter på två stolar och starkt lierade med industrin. Läkemedelsverket finansieras till stor del av den industri som den är satt att kontrollera. Aftonbladet granskade Läkemedelsverkets 16 statligt avlönade ADHD-experter. Hälften har redovisat samarbete med läkemedelsbolag. De har varit rådgivare eller fått betalt för föreläsningar och studier. Har de övriga bara struntat i att redovisa jävsförhållanden? Som professor Johan Franck på Karolinska institutet, vilken dolt att han har arbetat för åtta olika läkemedelsbolag och erhållit 100 000 kronor från Janssen-Cilag. Henrik Pelling som ligger bakom den höga förskrivningen på Gotland och i Uppsala arbetar för Eli Lilly och Ylva Ginsberg, ansvarig för Norrtäljeundersökningen, är knuten till Janssen.Cilag. För att nämna några få.
FARMAKOLOGINS MOTOFFENSIV
På 50-talet hälsades psykofarmakan med optimism inom mentalvården. Biverkningarna blev dock med tiden alltmer uppenbara. Det växande motståndet illustreras av den enorma framgången för filmen Gökboet (1975) med Jack Nicholson i huvudrollen. Alla psykiatrer accepterade inte heller den biologiska modell som krävde kemiska ingrepp i hjärnans funktionssätt. En del höll fast vid den freudianska uppfattningen att individens livshistoria är betydelsefull, andra hävdade att psykisk sjukdom kunde vara en frisk reaktion på en galen värld.
Först på senare tid har det blivit uppenbart hur miljö och terapi direkt kan påverka hjärnkemin. Även placebo (sockerpiller) ger faktiska förändringar och bevisat effektiva preparat ger sämre resultat om de misstros (noceboeffekten).
Kring 1980 kom den väl förberedda farmakologiska motoffensiven. Den utgick från det faktum att psykiaterna var läkare och kunde skriva ut de preparat som den biologiska modellen krävde. Psykologer och socialarbetare kom i underläge och psykiaterna blev läkemedelsindustrins gunstlingar och guldkalvar. De sponsrades nu med mycket mer pengar än andra läkare, trots psykiatrins allmänt låga status inom medicinen.
Antalet diagnoser ökade snabbt i diagnosbibeln (DSM, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders som utges av det amerikanska psykiatriska sällskapet). Från 265 diagnoser 1980 till 365 diagnoser år 2000. Ordföranden för den senaste versionen (Allen Frances) har dock fått kalla fötter och varnar för kommande DSM, ”som blir en guldgruva för läkemedelsindustrin men kommer att förorsaka alla nya felbedömda patienter enorma kostnader, när de fångas in i det alltför vida diagnosnätet”. 13
För många är det förvånande att inse att dessa diagnoser med åtföljande kemiska preparat är helt konstruerade och saknar referenser till vetenskapliga undersökningar. Sjukdomsavgränsningarna grundas enligt psykiatriprofessorn George Vaillant på gissningar, fördomar och förhoppningar. Marcia Angell (före detta chefredaktör för New England Journal of Medicin) talar om diagnoserna som uppenbarelser och ger ett exempel: Om alla läkare vore överens om att fräknar är ett tecken på cancer så skulle den diagnosen enligt DSM:s definition vara tillförlitlig – trots att den helt saknar vetenskapligt stöd.14
Sanningen är att det inte finns några objektiva tecken eller test för till exempel ADHD. Gränserna mellan normalitet och avvikelse är ofta oklara och i hög grad kulturbundna. Vilken vuxen kan koncentrera sig om man stillasittande måste lyssna på något man inte förstår och som är tråkigt och opedagogiskt framfört? Det intressanta testet kanske vore att undersöka koncentrationsförmåga vid uppgifter som intresserar individen. Borde vi hellre tala om motivationsbrist än om koncentrationssvårigheter?
FRÅN ATT FÖRSTÅ TILL ATT BENÄMNA
Om man till exempel har minst fem av nio symptom i DSM får man diagnosen ”svårt depressiv” inom kategorin ”affektiva störningar”. För ADHD finns nio frågor rörande koncentrationsförmåga och nio frågor rörande rastlöshet, av typen ”är ofta lättdistraherad”, ”är ofta glömsk” och ”går ofta på högvarv” etc. Minst sex av frågorna ska besvaras med ja och beteendet ska återfinnas i två olika miljöer till exempel skola och hem. Man kan då ha AD eller HD eller ADHD.
Vi skapar, säger psykiatern Daniel Carat ”illusionen att vi förstår våra patienter när allt vi egentligen gör är att ge dem beteckningar”. Detta är den biologisk/medicinska psykiatrins omänskliga slutstation.
”Psykiatrin har nästan helt köpts upp av farmakaföretagen.” ”Vi försöker inte längre förstå individer som helheter i sina sociala sammanhang − snarare förväntas vi korrigera patienternas neurotransmittorer.” (Loren Mosher i sitt avskedsbrev till det amerikanska psykiatriska sällskapet)
VAD ÄR DET MAN ”HAR”?
Låt oss återvända till definitionen av ADHD. Ärftlighetstänkandet inom psykiatrin har lett till märkliga slutsatser som att den svenska arbetarklassen (socialgrupp 3) skulle vara genetiskt problematisk eftersom man i större utsträckning har ADHD.
Tomas Ljungberg, professor i psykiatri, har mot bakgrund av senare forskning påvisat att ärftligheten för ADHD genom metodfel har överdrivits och troligen enbart motsvarar ärftligheten för andra personlighetsdrag. Ljungberg menar i sin bok ADHD i nytt ljus att det inte heller finns vetenskaplig grund för att hävda att behandling med centralstimulerande medel leder till ökad aktivitet i dopaminsystemet som i sin tur leder till minskade ADHD-symtom.
Enligt Ljungberg finns det samband mellan ADHD och:
låg ekonomisk standard (låg socialklass), lägre inkomster, sämre ekonomiskt ansvarstagande fäder
mer föräldrakonflikter, sämre sammanhållning inom familjen, sämre emotionellt klimat inom familjen, ökad negativism mot och kritik av barnet, mer vanligt med skilsmässor och ensamstående föräldrar
mer vanligt med psykisk sjuklighet (ångest/depression) hos modern och ökad förekomst av missbruk och kriminalitet hos fadern
ökad förekomst av otrygg och desorganiserad anknytning
Troligen handlar ADHD enligt Ljungberg väsentligen om känsliga individer som drabbas av socio-psykologisk stress.
Valet av förklaring av ADHD – som en biologiskt orsakad förändring av hjärnans funktionssätt eller som en stress-sårbarhetsreaktion – har betydelse för vilka behandlingsmetoder som tillämpas. Ljungberg exemplifierar med två mottagningar för barn i invandrade familjer med traumatiserade vuxna:
Mottagning A talar om sekundär traumatisering, ställer inte diagnosen ADHD och behandlar psykologiskt/psykopedagogiskt.
Mottagning B talar om neuropsykiatriskt funktionshinder, ställer diagnosen ADHD och behandlar med läkemedel.15
MÅNGA SAMVERKANDE ORSAKER
Frånvaro av socialiserande fri lek är enligt en amerikansk undersökning en viktig orsak till ADHD-beteende. En annan undersökning av 12 000 barn visar att det är dubbelt så vanligt att barn som fötts sent på året får diagnosen ADHD och medicineras med centralstimulantia i jämförelse med barn som är födda tidigt på året. Samma riskfaktor gäller enligt en mycket stor svensk undersökning även för barn med ensamstående och lågutbildade föräldrar.
En holländsk studie som nyligen redovisats i The Lancet visar att det för två av tre diagnosticerade är fråga om födoallergier. Andra undersökningar antyder samband med allt från sömnbrist till bekämpningsmedel och passiv rökning. Omfattande TV-tittande ger diagnosrisk och man har varnat för att ensidig, opersonlig och datorfokuserad ”interaktion” kan försvåra bildandet av de spegelneuroner i centrala nervsystemet vilka gör det möjligt för oss att identifiera oss med andra individer. Järnbrist vid för tidig födsel är en annan påvisad riskfaktor, liksom miljögifter som bisfenol-A och ftalater (mjukgörare i plast, etc). Nyligen har stress i samband med graviditet påvisats ha samband med autism hos barnet
Yttersta-orsak-tänkandet när det gäller ADHD-beteende kommer säkerligen att visa sig lika ofruktbart som det har visat sig vara när gäller miljön. Det är alla samverkande faktorer som slutligen blir för mycket för ett system – om det är ett träd, ett hav eller en människa.
Den uppenbara bristen på vetenskaplig underbyggnad förklarar varför psykiatrin så desperat söker ”objektivt” stöd för sina påhittade diagnoser. Triumferande kunde Gillberg nyligen förklara att man påvisat den ärftligt-biologiska orsaken till ADHD. Tittar man närmare på den aktuella engelska studien så har man funnit en liten genetisk avvikelse hos knappt var femte med ADHD-diagnos (16 procent), särskilt hos de svagbegåvade. Denna avvikelse återfinns även bland annat vid schizofreni och hos nästan var tionde individ i befolkningen. Vad undersökningen lika gärna kan anses bevisa är att fyra av fem ADHD-diagnoser är felaktiga.
ADHD-BETEENDE OCH JÄMLIKHET
I USA kallas det ekonomiska stödet för psykiska handikapp av ekonomen David Autor för ”det nya socialbidraget”. För att komma ifråga krävs i princip att de sökande tar psykofarmaka. Allt fler vinstdrivna företag hjälper fattiga familjer att ansöka för att kunna överleva ekonomiskt.
Den norska studien ”Barn i Bergen” omfattade 9000 barn och landade i att 1.7 procent uppvisade ADHD-beteende. För att förklara den låga förekomsten försökte man hänvisa till genetiska säregenheter, men faktiskt även till att befolkningen i de nordiska länderna inte är så fattig och klyftorna inte så stora.
En av den amerikanska psykiatrins förgrundsfigurer, Gabrielle Carlson, undersökte på 1990-talet 600 barn i 10 – 12 årsåldern i ukrainska Kiev. Resultatet: 19,8 procent av barnen hade ADHD, bland pojkarna var det 28,3 procent. I ett ögonblick av klarsyn skrev Carlson och hennes medförfattare: ”Det är möjligt att hyperaktivt-impulsivt beteende är tydligare (och mer problematiskt) i överfulla ukrainska lägenheter.”
Lägenhetsstorlek kan alltså ha en avgörande betydelse för om barn blir hyperaktiva. Barn som lever under goda sociala förhållanden, som barnen i Bergen uppvisar ett beteende som i mycket liten grad överensstämmer med de psykiatriska diagnoschecklistorna för ADHD. Och barn som lever under dåliga sociala förhållanden som barnen i Kiev uppvisar ett beteende som i mycket hög grad stämmer överens med checklistorna.
Denna insikt leder till olika politiska krav: lika lön, sextimmars arbetsdag, bra och billiga bostäder, mindre barngrupper på dagis, bra näraliggande skola för alla.
Blir vi i allt större utsträckning psykiskt handikappade och offer för ärftliga hjärndefekter? Eller är ”sjukförklarandet” av individen ett sätt att avleda kritik mot miljöförstöring och ökande klassklyftor. tio procent av Sveriges vuxna befolkning tar antidepressiva medel. Drygt en halv miljon kvinnor och en kvarts miljon män.
Diagnosfixeringen innebär att man knappast längre diskuterar hur man har det i sitt liv, i sin familj och kanske framför allt − i det samhälle och i den politiska miljö där vi lever.
Så kan man försöka trolla bort traumatiska uppväxterfarenheter, diskriminering, fattigdom, kvinnoförtryck och den ekande tomhet som uppstår när allting förvandlas till varor och individens enda värde är som konsument. Ett kemiskt marinerat diagnossamhälle istället för jämlikhet, demokrati och medmänsklighet.
En artikel av Lars Lundström
Artikelförfattaren är legitimerad psykolog och har arbetat som skolpsykolog. I sindoktorsavhandling undersökte han dyslexi; Reading difficulties and the twofold character of language : how to understand dyslexia (Uppsala universitet, 2004). Han har gett ut en populärvetenskaplig bok i samma ämne; Läsning – från bild till bokstav (Bild och Bokstav förlag, 2009)
FAKTA OM QB-TEST
Ett QB-test tar cirka 15 minuter och innebär att individen förses med en markör på huvudet och sätts inför dataspelsliknande uppgifter. Huvudrörelserna fotograferas och resultatet skickas för ”analys”. Inom någon minut kommer diagnosen. Inga besvärliga utredningar. QB-testet introducerades inom neuropsykiatrin i Sverige i början av 2000-talet med förförisk reklam: ”Systemet tillhandahåller inte bara ovärderliga objektiva mätningar, det kan också minska din undersökningstid och öka din inkomst rejält.” Ett stort antal privatföretag erbjuder idag QB-undersökningar för tiotusentals kronor. Metoden påminner om 1800-talets frenologi (skallmätning) och är lika ovetenskaplig. Ingen mätfunktion finns belagd.
”KRITERIERNA FUNKAR INTE, MEN SJUKDOMEN FINNS DÄR…”
Ett typiskt exempel på den tidiga överoptimism som MTA-studiens William Pelham beskriver är överläkare Henrik Pelling vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han sitter i styrgruppen för läkemedelsfabriken Eli Lillys kursverksamhet och är inblandat i företagets försök att lanseras Strattera som ADHD-preparat.
I Attention nr 2 (2005) säger Pelling att vi kan överge allt tal om att vi vet för lite om medicinens effekter. Han betonar att det inte kan uppstå något missbruk och hävdar att biverkningarna inte är särskilt allvarliga. USA med sina då två eller tre procent medicinerade är inte någon förebild men i Sverige med 0.1 – 0.6 procent är vi för återhållsamma. Minst en procent av alla barn och ungdomar borde ha medicin.
År 2011 har medicineringen i Uppsala tredubblats sedan 2006 och fem procent av pojkarna mellan 10 och 14 år medicineras. Pelling säger till Uppsala Nya Tidning (14/9 2011) att han är övertygad om att Uppsalas nivå kommer att gälla i hela landet. Som anställd även på Gotland är han arkitekten bakom de 6.4 procent i samma åldersgrupp som medicineras på ön.
I en föreläsning för läkare i februari år12 påstår Pelling: ”Vi kan titta in i hjärnan idag. Vi kan se att det finns problem med dopamin och så vidare. Men det kostar ju miljoner. Vi kan inte göra det med några procent av Sveriges befolkning och det vore dumt och opraktiskt. Så att diagnosen är lite luddig och så men den är bra för att vi kan fånga upp på ett bra sätt dom som behöver få hjälp.”
Tror Pelling verkligen själv på att det går att konstatera ADHD genom att ”titta in i hjärnan”. Det finns inga sådana metoder.
Pelling vill enligt amerikanskt mönster göra reklam för bipolär sjukdom hos barn: ”Det kan ju se väldigt olika ut det här. Det är ju ett problem. Och det är också ett problem att det kan gå så snabbt i förhållande till vuxna. Man kan vara manisk på förmiddan och deprimerad på eftermiddan, eller tvärtom. Och det stämmer ju inte med läroböckerna. Då ska man vara deprimerad en vecka och man ska vara hypoman i fyra dar. Kriterierna funkar inte, men sjukdomen finns där. Så då gäller det att börja kunna misstänka och se hur vi ska kunna hjälpa till.”
Följande passus uppfattar jag som det centrala elementet i Pellings diagnostiska metod: ”vi har upptäckt ju mer vi har hittat ADHD ju mer har vi sett att i andra grupper också finns ADHD, i autismspektrumgruppen, i utvecklingsstörningsgruppen, som kan ha nytta utav att vi har på oss ADHD-glasögon” . Det är detta förutbestämda seende han lärt ut i Uppsala och på Gotland. Man ska alltid misstänka ADHD och/eller bipolaritet. ”Kriterierna funkar inte men sjukdomen finns där ”
Följaktligen får vi diagnoser som till exempel ”atypisk ADHD” och flickor som anses ha ADHD utan att uppfylla kriterierna. Detta är i sanning en märklig rundgång: ADHD är en beteendediagnos utan belagd orsak, men denna icke belagda orsak kan ändå ta sig uttryck på helt andra sätt än i det beteende som utgör den enda definitionen av ADHD.
Pelling ägnar sig även åt omvänd diagnostik. Man prövar Concerta och ser om det fungerar. Men många högskolestuderande använder psykostimulantia vid tentamensläsning. Har de ADHD?
Pelling tillhör den sammansvetsade grupp Gillberganhängare som ligger bakom det senaste decenniets medicineringsexplosion i Sverige. Problemet är att de erhållit sådana privilegier från läkemedelsbolagen och investerat så mycken personlig prestige att det knappast går att hoppas på någon självreformering. Den aktuella diagnosen kan vara RMS (Right Man Syndrome).
Medicineringen länsvis. Ovan; barn och unga. Nedtill; vuxna
EN ANNAN BILD…
En lärare på skoldaghem berättar:”Det känns inte som om vi pratar samma språk som barnpsykiatrin, eftersom det alltid återkopplas till diagnosen, inte personen som sitter framför mig. Samtidigt måste ju alla vi inblandade veta samma sak; att barnen är en produkt av en massa olika saker, inte bara en bokstavskombination”.”Ett barn som det inte förväntas något av, stannar i växten. Rimliga krav och trygghet sätter fart på utveckling, det vet vi ju, men när inte föräldrarna får sina barn att gå ur sängen eller gå ut ur huset på grund av sin diagnos, avstannar allt”.
På det nämnda skoldaghemmet uppmärksammar man den starka kreativiteten hos ADHD-diagnosticerade men är allvarligt oroade eftersom man tycker sig se hur medicineringen gör att de stannar upp i utvecklingen och senare ofta hamnar i
missbruk. Inte blir de heller lugnare av sömnbrist och aptitlöshet som följer av medicinering. De barn som slutar tycker man att det går bättre för. Men då kan psykiatrin hota med att dra sig ur.
Idéhistorikern Karin Johannisson talar (SR, Godmorgon världen) om den nya diagnosshoppingen där bokstäverna blir ett chict tillbehör i identitetsbygget och fungerar som självuppfyllande profetior. Det blir betydligt allvarligare när man inser att även barn ska övertygas om att de har ett fel som för all framtid måste medicineras – trots att de känner sig friska.
GABOR MATÉ
Spädbarnets skrik tystnar inte. Den oroliga modern kontaktar barnläkaren som talar om för henne att alla judiska spädbarn nu skriker. Detta var i mars 1944. Hitler hade invaderat Ungern eftersom han tröttnat på att Ungern inte tillät nazisterna att deportera judar. Eichman sändes till Budapest för att sköta den saken. Raul Wallenberg var verksam.
Hur kunde barnen veta? Det kunde de förstås inte. De reagerade på de vuxnas stress och panik. Den ungerskfödde kanadensiske läkaren Gabor Maté var ett av dessa skrikande spädbarn. Hans far var satt i tvångsarbete och hans mors föräldrar skulle snart skickas till Auschwitz och mördas.
En extrem situation, men vad gör ett barn under hög stress? Barnet stänger av säger doktor Maté. Och därmed programmeras stressen in i hjärnan. Själv utvecklade han koncentrationssvårigheter och missbruksbeteende. Men det var förstås inte föräldrarnas fel.
Hur drabbas barn idag av ökande klyftor, arbetslöshet och miljökatastrofer. Hur och för vem får de gestalta sin stress och var får de möjlighet att uppleva mening och tillhörighet?
Noter
1. Bruce E. Levine: A conversation with Robert Whitaker. The
Astonishing Rise of Mental Illness in America. http://www.
counterpunch.org/2010/04/28/the-astonishing-rise-ofmental-
illness-in-america/
2. European consensus statement on diagnosis and treatment of
adult ADHD: The European Network Adult ADHD http://www.
ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2942810/?tool=pubmed
3. Gillberg, Ch., Ekman, S. Debattartikel DN 970920
4. Bättre sent än aldrig. Utvärdering av ADHD-projektet på
Norrtäljeanstalten (Kriminalvården)
5. Tidningen Specialpedagogik sept. 2010.
6. European consensus statement on diagnosis and treatment of
adult ADHD: The European Network Adult ADHD http://www.
ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2942810/?tool=pubmed.
7. De europeiska läkemedelsmyndigheternas bedömning av
Concerta (metylfenidat) maj 2011
8. SBU:s kunskapssammanfattning rörande bl a diagnos och
behandling av ADHD http://www.sbu.se/upload/psykiatrirapport_
regeringen120111/Psykiatri_slutredovisning.pdf
9. MTA-studien. Sammanfattning (2009) http://www.ncbi.nlmnih.gov/pmc/articles/PMC3063150/
10. Raine-studien http://www.health.wa.gov.au/publications/
documents/MICADHD_Raine_ADHD_Study_report_022010.
pdf
11. Norrtäljestudien http://clinicaltrials.gov/ct2/show/
NCT00482313 Ginsberg Y, Lindefors N. Methylphenidate
treatment of adult male prison inmates with attention-deficit
hyperactivity disorder: randomised double-blind placebocontrolled
trial with open-label extension. Br J Psychiatry.
2012 Jan;200(1):68-73. Epub 2011 Nov 10
12. Henrik Pelling föreläser i februari 2012 http://www.youtube.
com/watch?v=urKEgAGTi5
13. Allen Frances, den senaste amerikanska diagnosmanualens
(DSM4) ordförande om utvecklingen http://www.
huffingtonpost.com/allen-frances/america-is-overdiagnosed_
b_1157898.html
14. Marcia Angell. Sammanfattande artikel i the New York Rewiev
of Books http://www.nybooks.com/articles/archives/2011/
jul/14/illusions-of-psychiatry/
15. Ljungberg, T. (2008) ADHD i nytt ljus (Exiris).
Ljungberg, T. ADHD – dags att också uppmärksamma psykosociala
förhållanden. Socialmedicinsk Tidskrift 6/2011
