På internationell politisk nivå råder handlingsförlamning inför klimatförändringarna. Målet att begränsa temperaturstegringen till två grader tycks politiskt ouppnåeligt. Samtidigt visar ny forskning att det inte är tillräckligt. Rikard Warlenius belyser det bistra läget.
Omkring 100 av världens länder (tyvärr enbart i Syd) och många miljöorganisationer menar att det så kallade tvågradersmålet – att begränsa jordens genomsnittstemperatur till två grader över den förindustriella – är ett allt för farligt mål, och kräver istället högst 1.5 graders global uppvärmning. En liten seger under det annars dystra toppmötet i Köpenhamn var att det skrevs in i överenskommelsen att en översyn skulle göras 2015 för att se om tvågradersmålet behöver skärpas till ett 1.5-gradersmål. Nyligen framförde även Vänsterpartiet kravet på att Sverige ansluter sig till 1.5-gradersmålet.
Vetenskapligt finns ett stort stöd för det kravet. Tvågradersmålet formulerades på 1990-talet, och även om det är ett uttalat politiskt mål hade det ett vetenskapligt stöd som en ungefärlig gränslinje mellan besvärlig men ändå acceptabel klimatförändring och farlig klimatförändring. Men forskningen som har publicerats sedan dess pekar dessvärre entydigt på värre klimatförändring inträder redan vid lägre temperaturhöjning. Så när FN:s klimatpanel IPCC gjorde en utvärdering av tvågradersmålet år 2009 kom de fram till att med samma logik som användes för att bestämma tvågradersmålet, borde nuvarande kunskaper leda till att man i stället satte ett engradersmål. En grad är det nya två grader; två grader utgör nu snarare gränslinjen mellan farlig klimatförändring och extremt farlig klimatförändring.
Så att det finns stöd för 1.5-gradersmålet är tveklöst – om något borde det skärpas ytterligare. Men det är inte bara forskningen som har gått framåt sedan 1990-talet – utsläppen har dessutom fortsatt att öka, och ökat snabbare än någonsin. Det gör att tvågradersmålet – för att inte tala om mer ambitiösa målsättningar – har blivit allt svårare att nå.
Till råga på allt har inte klimatforskningen riktigt hängt med. Det finns en massa klimatmodelleringar gjorda för koldioxidhalter på 450 och 550 ppm (miljondelar i atmosfären), vilket förmodligen leder till mellan tre och sex graders uppvärmning, men nästan inga modeller för vilka utsläppsbanor som krävs för att nå 1.5 graders uppvärmning.
Men efter de politiska kraven på mer ambitiösa målsättningar har forskningen börjat studera saken. Alldeles nyligen publicerades en artikel i den vetenskapliga tidskriften Climatic Change som har gått igenom tidigare forskning och även redovisar ny forskning inriktad på 1.5-gradersmålet. Författarna ställer helt enkelt frågan: ”Is it possible to limit global warming to 1.5°C?”
Jo, det tycks det vara. Men forskarna bedömer det som nästan ouppnåeligt att hålla uppvärmningen under 1.5 grader utan en period av ”overshoot”, det vill säga då temperaturen är upp och vänder över målet. Men om vi tänker oss en sådan period på högst 50 år, och att den tillfälliga överskjutningen är mindre än 0.5 grader, och vi accepterar att möjligheten att nå målet inte är mer än 50 procent krona eller klave – så kan vi klara det. Det tyder flera modelleringar på. Men det ställer höga krav på oss.
De utsläppsbanor som tycks förenliga med målet – definierat som ovan – delar nämligen tre egenskaper:
Tidiga åtgärder. De globala utsläppen måste kulminera omkring 2015 och ha sjunkit tillbaka till ungefär 45 (44-48) GtCO2e år 2020 (ungefär liktydigt med 2005 års globala utsläpp).1
En snabb utsläppsminskning efter 2020 på mellan tre och fem procent per år
Väldigt låga utsläpp 2100, mellan högst två till fyra GtCO2e per år (vilket ungefärligen innebär en 95 procentig minskning jämfört med 2005) och fortsatt sjunkande utsläpp under 2100-talet ner till noll eller under noll.
”We find that each of these criteria must be met for our 1.5°C goal to be feasible”, skriver forskarna. Dessvärre stämmer dessa kriterier väldigt illa med vad som beslutades på FN:s senaste toppmöte i Durban, där man bland annat bestämde att det avtal som ska ersätta Kyotoprotokollet inte ska vara plats förrän efter 2020.
Lakoniskt konstaterar forskarna att den beslutade översynen av tvågradersmålet år 2015 kan ligga för sent för att kunna vidta de nödvändiga åtgärderna för att nå ett skarpare mål.
NOTER
1. GtCO2e står för gigaton (= miljarder ton) koldioxidekvivalenter
EN ARTIKEL AV Rikard Warlenius
Artikelskribenten är doktorand i humanekologi och frilansjournalist. Har bland annat skrivit Utsläpp och rättvisa (Cogito 2008).
Tidigare publicerad på http://warlenius.wordpress.com/ 7 Mars, 2012
