Det senaste årets politiska utveckling i Burma har väckt förundran i omvärlden. Är en av världens äldsta militärdiktaturer, som för bara några år sedan våldsamt krossade den inhemska oppositionen, på väg att omvandla landet till en demokrati? Danielle Sabai beskriver utvecklingen och analyserar dess bakomliggande drivkrafter.
Vad händer i Burma? En presidentamnesti den 12 januari innebar att ungefär 300 politiska fångar frigavs, en kraftfull gest som verkar vilja ge folket och det internationella samfundet ett budskap att Burma slår in på en demokratisk väg. Detta tillkännagivande kommer i ett politiskt sammanhang där avsevärda förändringar sker på åtminstone tre nivåer:
den politiska scenen och förhållandet till oppositionen
frågan om de beväpnade etniska grupper som är i krig med den burmesiska staten
de internationella relationerna.
Förändringarna illustrerar en omsvängning av situationen i landet, som mellan 1962 och mars 2011 bara upplevt militärdiktaturer. Men, med tanke på att det bara är ett år sedan Burma styrdes av en rovgirig militärjunta och var ett av de mest slutna länderna i världen, är det svårt att tänka sig att den burmesiska militären har konverterat till demokrati. Så vilka motiv driver dem att inleda reformer som de har vägrat genomföra under decennier? Vilka är de verkliga framtidsutsikterna för demokratisering och förbättrade levnadsförhållanden för det burmesiska folket?
POLITISKA FÖRÄNDRINGAR
Den första större politiska förändringen ägde rum med valen den 7 november 2010, som beskrevs som resultatet av en ”vägkarta till demokrati” som hade inletts av militärjuntan 1993 och startats om på nytt 2003. Långt från att vara en demokratisk process var valen noga kontrollerade. Det viktigaste oppositionspartiet, Nationella förbundet för demokrati (NLD – National League for Democracy) och flera partier som företrädde etniska grupper hade upplösts eller förhindrats att ställa upp med kandidater.
Efter valen bildades en halvt civil regering i mars 2011. Den består av ett stort antal före detta militärer. Den nya presidenten, Thein Sein, var själv general och juntans sista premiärminister innan han beklädde sina nya funktioner.
Den nya regeringen har brutit med de metoder som militärjuntan använde när den satt vid makten, och har försökt upprätta relationer till oppositionen och i synnerhet till Aung San Suu Kyi. Det har ägt rum officiella möten på högsta statlig nivå, de första förra sommaren mellan Aung San Suu Kyi och ministern Aung Kyi. Diskussionerna mellan de två parterna har inte avslöjats i detalj, men det verkar som om Aung San Suu Kyi och Aung Kyi diskuterade behovet att få ytterligare humanitär hjälp för att förbättra situationen för detta ytterst fattiga land. Mer konfliktladdade frågor, som situationen för de politiska fångarna eller 2008 års konstitution, ska också ha diskuterats. Det andra mötet följdes av en gemensam deklaration som slog fast de två parternas beredskap ”att samarbeta för att försöka uppnå stabilitet och nationell utveckling”, ”att undvika motstridiga ståndpunkter och samarbeta på ömsesidig basis”.1 Ytterligare en tröskel passerades den 19 augusti 2011, då Aung San Suu Kyi inbjöds att träffa president Thein Sein själv. Mötet hade en ytterst symbolisk karaktär och de två deltagarna fotograferades under ett porträtt av Aung San, Suu Kyis far och nationell hjälte från den burmesiska självständighetskampen.
Efter detta möte deklarerade Suu Kyi att hon trodde att president Thein Sein verkligen ville demokratisera landet och att hon var beredd att ta plats i regeringen efter fyllnadsvalen som ska äga rum 1 april 2012. Nyligen registrerades NLD officiellt på nytt efter att ha varit upplöst sedan 2010, och Aung San Suu Kyi tillkännagav att hon skulle vara kandidat i nästa val.
Revolterna 1988 och 2007 ledde till blodbad och ett mycket hårt förtryck.
I ett läge där den burmesiska oppositionen är ytterst försvagad verkar Suu Kyi chansa på att det är möjligt med en verklig utveckling genom att stödja de nuvarande förändringarna, trots att de ännu är väldigt begränsade.
Parallellt med avspänningen med oppositionen har regeringen tagit initiativ i fråga om mänskliga rättigheter och demokratiska friheter. Politiska partier och fackföreningar är nu tillåtna, liksom rätten att strejka, även om det inte riktigt har förverkligats i praktiken. Regeringen har också inrättat en kommission för mänskliga rättigheter och på så sätt medgivit att det finns den sortens problem i Burma. Det är ett första steg.
Regeringen har också hävt förbudet mot vissa Internetsidor och oppositionens radiostationer, som The Irrawaddy, BBC, Democratic Voice of Burma och Radio Free Asia. De finns nu tillgängliga i Burma även om det fortfarande bara sker sporadiskt. Efter 23 års censur tilläts Suu Kyi publicera en artikel i tidningen Pyithu Khit News, och tidningen The Messenger publicerade en intervju med Nobelpristagaren på första sidan.
Och så slutligen frigivningen av 651 fångar, som fick uppmärksamhet på internationell nivå. Det är ett av de villkor som västmakterna har ställt för att upphäva de ekonomiska sanktionerna. Viktiga personer inom oppositionen, såsom ledaren för Generation 88, Min Ko Naing, den etniska ledaren Shan U Khun Tun Oo och en av munkarnas ledare, U Gambira, var bland dem som frigavs.
Men enligt Förbundet för hjälp till burmesiska politiska fångar (AAPPB – Association for Assistance to Burmese Political Prisoners) är bara 272 av de 651 frigivna fångarna samvetsfångar. Deras frigivning kom till stånd ”i enlighet med brottsbalkens artikel 401, som betyder att frigivningarna är villkorliga. Enligt denna artikel upphävs domarna tills vidare men de annulleras inte. Så de kan närsomhelst arresteras på nytt och tvingas att avtjäna resten av sina ursprungliga straff.”2 De politiska fångarna har inte fått någon ursäkt från den nya regeringen för de orättvisor de utsatts för – vissa av dem har varit fängslade i mer än 20 år. Uppenbarligen finns det fortfarande omkring 1 000 politiska fångar i Burma, som inte erkänns som sådana av de burmesiska myndigheterna.
DE ETNISKA KONFLIKTERNA?
Men den politiska situationen i Burma är mycket mer invecklad än en motsättning mellan regeringen och armén å ena sidan och den burmesiska demokratiska oppositionen å den andra. Praktiskt taget sedan självständigheten 1948 har Burma hemsökts av väpnade sammandrabbningar mellan etniska minoriteter och staten, som styrs av burmeser. De etniska grupperna krävde rätt till självstyre och var mot de burmesiska nationalisterna, vars mål var att upprätta en centraliserad enhetlig stat. Det har pågått någon konflikt mellan etniska grupper och Tatmadaw (den burmesiska armén) oavbrutet i mer än 60 år, vilket lett till oerhörda förluster i människoliv och förhindrat den ekonomiska utvecklingen av hela regioner.
I början av 1990-talet skrev juntan under en rad överenskommelser om vapenvila med 17 av de viktigaste etniska grupperna och flera fraktioner. Situationen förbättrades i vissa områden men vapenvilan följdes aldrig av samtal som kunde ha lett fram till en varaktig fred. Kraven från de etniska minoriteterna som låg bakom konflikterna diskuterades aldrig.
2009 försämrades återigen förhållandet med de väpnade etniska grupperna avsevärt. Medan juntan förberedde sig för att omvandla sig till en civil regering, ville armén tvinga de väpnade grupperna att bli en del av de nya gränstrupperna, vilket skulle ställa dem under den reguljära arméns kommando. Majoriteten av de väpnade grupperna vägrade och som vedergällning förklarade juntan alla tidigare överenskommelser om vapenvila för ogiltiga.
Under de följande månaderna bröt striderna ut på nytt, inklusive i zoner där vapenvilan hade respekterats under många år. Situationen på fältet har inte alls förbättrats sedan den civila regeringen inrättades. Antalet människor som tvångsförflyttats på grund av angrepp eller övergrepp i konfliktområdena har fördubblats, från ett årligt genomsnitt på 70 000 till nästan 150 000.
I september 2011 tog situationen en ny vändning. Presidenten erkände den etniska frågans betydelse och erbjöd sig att inleda en dialog med alla väpnade grupper, i synnerhet övergav han kravet att grupperna skulle införlivas i gränstrupperna som villkor för alla överenskommelser.3 Tre av de viktigaste etniska grupperna har sedan dess skrivit under en överenskommelse om eldupphör och kontakter har upprättats med majoriteten av de väpnade etniska grupperna. Men på fältet är situationen fortfarande konfliktladdad. De väpnade grupperna är mycket vaksamma och skeptiska mot regeringens verkliga avsikter. Det är inte första gången som det ingåtts överenskommelser om vapenvila och ingen av dem har hittills lett till någon varaktig fred.
Det kommer aldrig att kunna uppstå någon demokratisk stat i Burma utan att hänsyn tas till de olika folkgruppernas speciella krav, ty de utgör omkring en tredjedel av landets befolkning. Minoriteterna består av etniska och religiösa grupper men också av invånare av indiskt eller kinesiskt ursprung, vilka är utsatta för diskriminering av den burmesiska majoriteten. Det går knappast att skapa någon varaktig fred utan att ta hänsyn till deras krav, som handlar om lika rättigheter, självstyre och ekonomisk utveckling och frågan om en federal burmesisk stat.
INTERNATIONELLA RELATIONER
Reformerna fick också konsekvenser för Burmas relationer till sina grannar och då i första hand Kina. Militärjuntan har alltid haft mycket starka band till Beijing. Kina investerade flera miljarder dollar i landet – i infrastruktur och kontrakt för upphandlingar av råvaror utan att den burmesiska befolkningen fick någon nytta av det. Bland de stora projekt som Beijing genomförde 2009 fanns bygget av den gigantiska Myitsonedammen i Irrawaddyfloden i Kachinregionen. 90 procent av dammens produktion skulle transfereras till Yunnan i södra Kina. I samband med undertecknandet av kontraktet 2006 möttes projektet av mycket starkt motstånd, speciellt bland Kachinfolket. I och med den pågående liberaliseringen fick kritiken genklang på nationell nivå. Ställd inför detta hårda motstånd föredrog presidenten att skjuta upp bygget av dammen på obestämd tid, utan att ens förhandsinformera Beijing. Beslutet verkar också tyda på en villighet hos regeringen att bredda sitt stöd på det internationella planet och inte förbli alltför beroende av Beijing. 
Burmas relationer med ASEAN (Association of South-East Asian Nations) har också utvecklats betydligt. Regeringen lyckades få det roterande presidentskapet för ASEAN 2014, två år innan det var dess tur. Denna internationella position bör göra det möjligt för regimen att skaffa sig legitimitet i Burma innan de allmänna val som måste hållas 2015.
EFTERTRAKTAD MARKNAD
Amnestin för samvetsfångar, de upptinade relationerna till politiska motståndare och utvecklingen av de demokratiska friheterna har hyllats som ”viktiga framsteg” både av motståndare i landet och av det internationella samfundet. Men regeringens reformer, som var otänkbara för ett år sedan, är inte resultatet av någon omvändelse till demokrati. President Thein Seins främsta prioritering är att försöka häva de ekonomiska sanktionerna som på nytt skulle tillåta investeringar från väst i landet. Den enda vision den styrande juntan har för landet är att personligen berika sina medlemmar, att plundra och leda bort detta lands naturtillgångar. Efter 50 års militärdiktatur har landet åderlåtits och är nu enligt FN ett av ”världens minst utvecklade länder” Den ekonomiska underutvecklingen är så uttalad att det utan tvekan nu är omöjligt att fortsätta att berika sig utan att inleda verkliga ekonomiska reformer.
Från sitt håll betraktar de stora västmakterna varenda ny åtgärd, oavsett hur begränsad den är, som ett steg mot demokrati, för att rättfärdiga att de återvänder till landet. Exploateringen av Burma är en ofantlig potentiell marknad som retar de multinationella företagens aptit. Burma är rikt på naturresurser – byggnadstimmer, ädelstenar, gas och olja. Det ligger strategiskt placerat vid korsvägen mellan Indien och Kina och har tillträde till Indiska oceanen. Det är inte svårt att inse varför skaror av representanter från västmakterna (USA, Australien, EU, Storbritannien, Frankrike, Norge…) nu dimper ned i Burma.
Militären verkar vilja säkerställa en politisk övergång som gör det möjligt för dem att behålla makten över ekonomin och affärerna, och på samma gång visa en fasad som åtminstone är godtagbar för de västmakter som kan tänkas investera i landet. Men det är inte lätt att gå från militärdiktatur till demokrati – eller till en demokratisk fasad. President Thein Sein har slutit en överenskommelse med Suu Kyi för att kunna genomföra reformerna utan uppror på gatorna. Han ger löften till västmakterna som bara väntar på att få motiv för att häva sanktionerna mot att få investera i landet ska. Men den sociala rörelse som utvecklades kring Myitsonedammen verkar tyda på att saker och ting kanske inte blir så enkla.
Ur International Viewpoint nr 445 februari 2011
Översättning: Göran Källqvist
NOTER
International Crisis Group, Briefing nr 127 – ”Major reform underway”, s 3.
”Update: Amnesties of January 12, 2012”, Info Birmanie.
International Crisis Group. Report 214, ”Myanmar – a New Peace Initiative”.
