Frilansjournalisten Petter Larsson är en av det handfull ihärdiga vänsterröster som det senaste decenniet verksamt bidragit till att den borgerliga ideologins dominans i samhället åtminstone inte blivit helt monolitisk. Nu har hans texter samlats i bokform. Daniel Brandell har läst och reflekterar över boken.
Det är givetvis alldeles för tidigt att försöka sammanfatta den politiska utvecklingen under 2000-talets första decennium. Emellertid utgör Petter Larssons samlade texter i Till frihetens försvar – krönikor, kommentarer, debattinlägg och intervjuer mellan 2001 och 2010 – något av en provkarta över vad som upptagit den svenska vänstern under den aktuella perioden. Det kan direkt konstateras att detta inte är en historia med lyckligt slut för läsare med socialistiska ideal: berättelsen tar sin början i en hoppfull globaliseringsrörelse där vänstern i stor utsträckning fick genomslag för många av sina problemformuleringar och kunde flytta fram positionerna, men löper vidare till valnederlag, ökande klassklyftor och segrar för postfascistiska och islamofobiska partier som Sverigedemokraterna.
Just globaliseringsrörelsens uppgång och fall är värd att skärskåda närmare och det behöver givetvis göras mer fullödigt än i det begränsade format som en samling korta inlägg från tiden när det begav sig utgör. Detta är kanske det mest betydande vänsteruppsvinget i västvärlden sedan 1968; ändå ebbade det ut mycket snabbt med extremt få reella landvinningar. Den avancerade systemkritiken och samordningen med radikala rörelsers uppgång i Syd som präglade perioden 1999-2001 gled senare över i ett allmänt krigsmotstånd och kritik mot USA:s hegemoni. I sin tur ledde detta till att när Bush-regeringens militära aggressivitet blev mindre iögonfallande, så minskade motståndet. De segrar som kunde inräknas – framgångarna i Latinamerika, de uteblivna militära segrarna för imperialismen i Mellanöstern – var också i förlängningen föga entusiasmerande. Med facit i hand är det snarare en sorglig läsning att återigen förnimma det hopp som Larsson och i stort sett all övrig vänster knöt till ett så löst sammanhållet projekt som globaliseringsrörelsen var när den stod i zenit. Det borde ha varit uppenbart att det var mycket snack och lite verkstad: en rörelse dominerad av akademiker och svagt sammanhållna aktivistgrupper, utan någon egentlig resonans i folkdjup eller massorganisationer. Och att det egentligen var få som byggde rörelser. Att ogilla Irakkriget var svårt att omsätta i reell aktivism på hemmaplan, i vardagen. Rörelsen fann aldrig sitt enande projekt annat än i motståndet mot den imperialistiska maktlogiken. De krav som organisationer som Attac bildades kring – som Tobinskatten – var dömda att generera kortlivade rörelser, främst för de redan frälsta.
Globaliseringsrörelsens historia om uppgång och fall skär också in i vad som varit 00-talets förbannelse för den socialistiska rörelsen, och som går som en röd tråd genom Larssons texter: medialiseringen. Det allt snabbare och mer högljudda mediebruset har lett till ytliga budskap och snuttifiering, på systemanalysens och den ideologiska förståelsens bekostnad. Det har lett till att fokus satts på det spektakulära; tvånget att hitta på något nytt för att överhuvudtaget synas. Och om man inte syns, så finns man inte. Kanske detta kan förklara entusiasmen för nya former av kamp och organisering, då de traditionella – men väl fungerande och demokratiska – formerna inte erbjöd någon medialt attraktiv ”story”? Men eldar dör ut lika hastigt som de flammar upp. Trots att rörelsen organiserade massdemonstrationer, osynliggjordes dessa på de kortsiktiga aktionernas bekostnad, inte minst de som inte var så strategiskt smarta utan främst syftade till konfrontation med polisen eller materiell skadegörelse. I sin förlängning har detta bidragit att föra in även den breda politiska vänstern – både revolutionär och reformistisk – i ett ”postpolitiskt tillstånd”, där politikens yta snarare än dess innehåll blir det väsentliga. Det leder till ett ständigt fokuserande på utspel, och hur dessa skall lanseras för att uppfattas på ett gynnsamt sätt. Detta gynnar knappast vänstern, som har allt att vinna på att klassfrågorna – som ofta är politikens realiteter – hamnar i fokus. Samtidigt har vänstern inte kunnat ta upp striden med borgerligheten på det mediala området. 2000-talet och Larssons textsamling inleds med att socialdemokratins flaggskepp Arbetet går i graven, och därefter följer tio år med slapphänt journalistik som lojalt och lydigt följer högerns think-tanks, även inom public service. Uppsvinget för Ordfront, Arena och vissa vänsterförlag blev sorgligt kortlivat.
Ytterligare en röd tråd genom Larssons texter är att liberalismen (åtminstone socialliberalismen) som ideologi verkar kunna förpassas till 1800- och 1900-talets idéhistoria. De tidigare liberalerna har antagit en benhårt auktoritär hållning, gärna fiskande i det grumliga vatten som islamskräcken utgör. De individualistiskt medborgerliga och frihetliga värderingarna har fått stå tillbaka för kontrollivrande och ett klasshat nedåt manifesterat i en ekonomisk och social press på samhällets svaga. Larsson radar som exempel upp stödet till USA:s anfallskrig, massövervakningen, fackföreningshatet, besattheten att disciplinera i skola och arbetsliv – långt ifrån de klassiska definitionerna av liberalism.
Petter Larssons texter är snärtiga och genomarbetade, och ofta mycket träffsäkra. Två kritiska reflektioner mot boken som helhet infinner sig dock. Den första gäller titeln Till frihetens försvar. Slaget om frihetsbegreppet har inte adresserats tillräckligt i offentlig debatt under den aktuella perioden, även om Larsson genomgående i texterna envist hävdat vänsterns rätt att använda sin sociala och demokratiska definition av frihet. Trots ett tiotal år av ökad övervakning, inskränkta medborgerliga rättigheter i terroristjaktens namn, hårdare asyllagstiftning och ökad främlingsfientlighet står högern fortfarande som segrare i kampen om att få försvara frihet med stort F. Det är inte heller kring frihetsfrågorna som de stora striderna stått under 00-talet: friheten har förvisso attackerats, men inte i samma utsträckning som den ekonomiska jämlikheten eller våra förutsättningar för en ekologiskt hållbar livsmiljö. Om 00-talet från vänsterns ståndpunkt skall betraktas som ett decennium av främst förluster – vilket jag nog menar att det tyvärr finns fog för att påstå – så är det inte främst bland frihetsfrågorna som de tyngsta nederlagen manifesterat sig.
En andra invändning är att Larsson inte tar upp de många frågor om hållbar utveckling – inte minst de alarmerande och accelererande klimatförändringarna – som under det gångna decenniets sista år seglade upp som en dominerande utmaning inom hela det politiska spektrat, och som samtidigt varit ett av borgerlighetens svagaste kort politiskt (och som kanske just därför hamnat i medieskugga det senaste året). Trots att dessa frågor, och den därtill hörande kritiken av tillväxtparadigmet, förmodligen allt mer kommer att kräva större utrymme i den politiska diskussionen hamnar de tyvärr bortom Petter Larssons radar.
Daniel Brandell
.
