Ur nr 3-4/2011
De fokuspunkter där klassmotsättningarnas hetta strålar samman och plötsligt slår ut ibrand har en tendens att vara märkligt svåra förutse. I botten kamp för bröd, arbete och politiska rättigheter, men den tändande gnistan kan också vara en elefant i ett rådhus. En antologi om 1800-talets upplopp får Anne Berg att ställa frågor om klasskampsbegreppets räckvidd
Hur kommer det decennium vi har bakom oss och det som ligger framför oss att framstå i historiens backspegel? Kommer upploppen i Aten, den spanska torgockupationsrörelsen och ett brinnande London ses som enskilda brott i en annars harmonisk och konsensuspräglad samhällsutveckling i Europa som pågått ända sedan 1900-talets mitt? Kanske det. Men möjligheten finns att kritiska forskare och författare istället kommer att tolka upplopp som något karaktäristiskt för vår tid. Kanske kommer Göteborgskravallerna, Reclaim the street-ockupationerna och till och med stenkastningarna och bilbränderna i de svenska förorterna att tas upp som exempel.
En sådan historisk synvända är just vad som görs i den populärhistoriska antologin Det stora elefantupploppet – Och andra berättelser från Sveriges bråkiga 1800-tal (Pluribus 2011), redigerad av historikerna Andrés Brink Pinto och Magnus Olofsson. Förutom att skildra en rad upplopp i Sverige under 1800-talet är syftet med antologin också att diskutera vad dessa historiska fragment säger om hur vi ska betrakta den tidens svenska samhälle.
Bokens inledande artikel av Martin Nyblom handlar om det så kallade elefantupploppet i östgötska Skänninge år 1806. Staden fick besök av en cirkus och de lokala makthavarna inhyste en ung elefanthanne – cirkusens dragplåster – i rådhusets övervåning. Borgmästaren satte dock ett så högt pris för nöjet att få titta på djuret att detta ledde till konflikter. Snart utbröt ett upplopp på själva rådhustrappen, en elefant hade blivit en resurs som olika sociala grupper handgripligen slogs om!
Martin Ericssons artikel om ett uppror på Öland 1850 inleds ur den frysande underjägaren Gustaf Adlerbjelkes perspektiv. Det är en spännande vinkel där vi får följa den statsanställdes inre tankegångar inför uppgiften att återställa ordningen bland drängar och bönder som protesterar mot både inskränkningen av deras uråldriga rättigheter till skogsallmänningen och beslutet att låta rannsaka deras hus och hem efter spår av olaglig skogsplundring. Ericsson visar hur böndernas protester bröt ut som en följd av förstatligandet av skogsmarken. Men framför allt lyckas författaren ge inblick i hur statsapparatens utsända agerade och resonerade, vilket får läsaren att se staten inte bara som apparat utan som ”människor de också”. Det är ett perspektiv med intressanta implikationer.
Stefan Nyzell tar med oss till Jönköping och ett av 1800-talets och det tidiga 1900-talets många hungerupplopp. Bakgrunden till de två dagarna av upplopp i september 1855 var att borgerskapet hade drivit upp spannmålspriserna. Detta kunde inte tolereras från stadens arbetare och hantverkare och missnöjet tog snart form i stenkastning, fönsterkrossning och högljudda protester. Efter två dagar var dock oroligheterna stävjade med hjälp av militärens ingripande och massarresteringar. Nyzell fokuserar särskilt de efterföljande rättegångarna mot upprorsmännen, vilka ger en bild av hur statsmakten såg på den här typen av brott. Upprorsledarna dömdes till hårda straffarbeten i fem till åtta år. Påföljder av samma storleksklass som för mordbrand och järnvägssabotage eller för grova återfallsförbrytare.
Läktargnista
Kungsträdgårdsupploppen 1868 är i fokus för Magnus Olofssons bidrag. Den resurs om vilka olika klasser och grupper kämpade i denna artikel var en åskådarläktare! Bakgrunden till kravallerna var ceremonierna kring avtäckande av en staty över Karl XII i Kungsträdgården. Statybyggandet var väldigt omskrivet i pressen och var del i 1860-talets nationella uppvaknande, vilket präglades av rysskräck och en vurm för stormaktstidens kungar. När statyn väl skulle avtäckas hade stadens dignitärer låtit uppföra åskådarläktare där samhällseliten skulle få njuta av den nationella festen. Men att bygga in statyn med läktare skar av de lägre skiktens, folkmassans, möjlighet att delta och det var detta som var grunden till kravallerna. Vid tiden för statyinvigningen hade en stark missnöjeskänsla spridits bland den breda Stockholmsbefolkningen och en grupp unga män började kvällen den 28:e november att gå lös på en av läktarna. Stenkastning, förstörelse och strider med militären följde under de kommande dygnen. Olofsson menar att kravallerna självklart i grunden inte handlade om en snickrad läktare utan om folkets missnöje med eliten, och med samhällets politiska ojämlikhet som dessa ”herrar” gjorde allt för att upprätthålla. Karl XII var vid denna tid både en symbol för antidespotism och för den nationella svenska gemenskapen; en nationell symbol som olika sociala klasser stred om att fylla med sitt egna ideologiska innehåll.
Andrés Brink Pintos artikel om kravallerna i Lund 1898 avslutar kvintetten av texter om specifika upplopp. Arbetarna på sockerbruket i Svedala hade begärt löneförhöjning men nekats av brukets disponent. Arbetarna gick ut i strejk men frivilliga svartfötter i form av lundastudenter kom till brukets undsättning. En kväll när strejkbrytarna var på väg hem från järnvägstationen i Lund utbröt våldsamma protester och kravaller. Ordningsmakten sattes in och under de kommande dygnen var Lund fast i en våldsspiral. Oroligheterna dog ut, dels på grund av att brukets ägare vägrade att längre ta hjälp av strejkbrytande medelklassynglingar och dels efter att många av de protesterande hade arresterats och dömts.
Brink Pinto avslutar med en diskussion om straffnivåerna i de efterföljande rättegångarna mot upprorsmakarna. Hans jämförelse mellan 1898 års straffskalor och domarna efter vår tids Göteborgskravaller är intressant. Straffen på i genomsnitt två månaders fängelse var relativt milda – både sett bakåt i tiden och i jämförelse med vår samtid
Moralisk ekonomi
Antologin är riktigt underhållande, populärt skriven historia, men väcker dessutom en rad allmänna frågeställningar kring upploppens funktion och drivkrafter i historien och hur de ska tolkas. Detta diskuteras i slutkapitlet, utifrån bland andra E.P. Thompsons perspektiv på förindustriellt politiskt beteende. Enligt Thompson hade den tidens uppror en egen, för epoken unik, rationalitet – de utgjorde svar på angrepp mot den ”moraliska ekonomi” som var förhärskande. Resurserna var så pass knappa i dessa samhällssystem att de moraliska överenskommelserna om exempelvis det jämlika utnyttjandet av allmänningarna var viktiga delar i befolkningens överlevnad. Reformer som införde ett kapitalistiskt ekonomiskt resursuttag – exempelvis statens tillägnande och industrianpassning av allmänningsskogarna, som beskrivs i Ericssons artikel – möttes av protester som menade att detta stred mot urminnes hävd och var djupt orättvis och omoralisk. Thompson menar att brott mot den moraliska ekonomin, ofta begångna av en industrikapitalistiskt sinnad stat eller borgerlighet, var kärnan i den förindustriella upprorsrationaliteten. Men pekar inte åtminstone Olofssons och Brink Pintos artiklar mot att det var en annan slags rationalitet som vägledde upproren under övergången till den organiserade industrikapitalistiska epoken? Upproret i Kungsträdgården startades för att vissa grupper inte fick delta i en nationell ceremoni. Här var det ett utestängande från en förväntad nationell folklig ceremoni som drev upprorsmakarna. I Lund protester arbetarnas mot de strejkbrytande medelklasstudenterna för att de ansåg sig ha en politisk rättighet att utöva sin strejkrätt. Möjligtvis kan man se en utveckling mot en upprorsrationalitet vars essens är just att den har sin legitimitet i en föreställd ”moralisk politik” snarare än i en moralisk ekonomi? Kanske kan man tala om en överlappning mellan ett förindustriellt och industriellt system av moraliska upprorsprinciper, där skilda drivkrafter och legitimeringar – till varför och i vilka sammanhang människor reser sig mot makten – trängs med varandra.
Författarna skisserar även en mer generell karaktärisering av vad upplopp och kravaller är, där man ser upploppen som delar i ”en större klasskamp”.
Det är förstås helt i sin ordning att använda klasskampsbegreppet på ett brett sätt som innefattar olika typer av sociala kraftmätningar. Men frågan är då vad som skiljer begreppet klasskamp från andra möjliga begrepp – som exempelvis social antagonism, social konflikt, upplopp och resning. Skiljer sig klasskampens dynamik beroende på om den rör ekonomiska, politiska eller symboliska resurser? Man får intrycket att striden om de symboliska resurserna skapade andra och bredare allianser än till exempel Lundakravallerna.
Förhoppningsvis kan antologin bli ett startskott för att ånyo utveckla tänkandet kring klasskampsteorins många frågeställningar – och fortsätta att avslöja den bråkiga verklighet som döljer sig bakom ändlösa lager av samtyckessynteser.
EN ARTIKEL AV Anne Berg
Artikelskribenten är historiker vid Uppsala universitet och har skrivit avhandlingen Kampen om befolkningen: Den svenka nationsformeringens utveckling och sociopolitiska förutsättninar cirka 1780-1860.
