Och vad i hela friden är Intersektionalitet?

Ur nr 3-4 2011

I en tid när moderaterna kallar sig det nya arbetarpartiet och bilden av en växande medelklass dominerar medielandskapet kan klass tyckas vara vår viktigaste utgångspunkt. Att dechiffrera det liberala mantrat – som säger att alla kan bli entreprenörer – och framföra en marxistisk klassanalys med betoning på den ekonomiska ojämlikheten blir då avgörande.

Men räcker det? Kristina Martinsson introducerar här ett kompletterande analysinstrument.

Ovanstående resonemang om klass florerar med jämna mellanrum inom radikala vänsterkretsar och har utsatts för en hel del kritik under åren, inte minst från feministiskt håll. Det är på intet sätt en ny debatt. Slagord som ”ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp” är sprungna ur en diskussion om hur vi ska kunna införliva exempelvis det obetalda hushållsarbetet i en bredare analys.

Detta kan ses som en kritik mot marxistisk teori som fokuserar på hur arbetaren producerar mervärde på fabriken. Marxistiska feminister menar i stället att vi även måste förstå vilken roll omvårdnadsarbetet och det obetalda hushållsarbetet spelar i samhället, både ekonomiskt och socialt.  Kvinnors oavlönade arbete – omvårdnad, tvätt, matlagning, barnomsorg och mycket mer- är nödvändigt för att de manliga arbetarna ska födas, växa upp, vara arbetsförmögna på fabriken och leva. Vi måste därför förstå och motverka förtryck och exploatering av kvinnor även när de inte primärt utgår från en ekonomisk bas utan rör sig i den sociala och kulturella sfären.

Under 70-talet var kvinnorörelsen influerad av radikalfeminismen som utgår från mäns strukturella underordning av kvinnor genom ett patriarkat som genomsyrar samhället på alla  plan. Radikalfeminismen har bland annat fått kritik för att bara se till att alla kvinnor är förtryckta, inte hur vissa kvinnor är mer förtryckta än andra kvinnor. Som en motreaktion till de vita feministerna uppstod rörelsen ”black feminism” bland svarta feminister i USA, som exempelvis Angela Davis och senare Patricia Hill Collins. De reagerade gentemot den feministiska rörelsen som de ansåg dominerades av vita medelklasskvinnor, kvinnor som inte såg till hur rasismens historiska rötter återspeglades i samtidens amerikanska samhälle.

De svarta feministerna ansåg att deras förhållanden påverkades specifikt av de strukturer som intebara kan förstås inom ramen för rasism eller kvinnoförtryck var för sig. Utgångspunkten var att förtryck baserat på exempelvis kön och etnicitet inte lever separata liv, utan tar näring av varandra och samverkar med klass. Postkoloniala feminister som Gayatri Spivak och Chandra Talpade Mohanty har på senare tid talat på liknande sätt om att det inte finns en kvinna, inte en arbetarklasskvinna som ett statiskt subjekt, utan att hon formas genom klass, kön och etnicitet.

Ur ”black feminism” utvecklades en analysmodell som kom att kallas intersektionalitet. Den har på senare tid vunnit allt större inflytande inom sociologi och genusforskning, även i Sverige – representerat av bland andra Diana Mulinari och Paulina de los Reyes. Intersektionalitet bör inte ses som en övergripande teori att förklara världen, utan som ett synsätt som gör att den som använder sig av det sätter på sig ett par nya glasögon och låter bli att ta av dem igen. Intersektionalitet är ett analytiskt förhållningssätt till den typen av problem som vi brottas med i studiet av förtryck, diskriminering och förhållanden mellan olika maktordningar. Genom att utforska hur maktrelationer och förtryck skapas, reproduceras och framför allt samverkar på olika nivåer kan vi förstå förtrycksmekanismer utifrån klass, kön, etnicitet, sexualitet, funktionshinder, ålder med mera.

Nya glasögon

Det är viktigt att komma ihåg att det intersektionella synsättet inte rangordnar olika maktordningar. Det handlar inte heller om att det är mest synd om den handikappade, svarta, lesbiska arbetarklasskvinnan. Fokus sätts snarare på instabilitet och förändring där olika maktordningar möts. Intersektionalitet handlar om att försöka förstå hur allting hänger ihop och hur det påverkar vartannat. En av förtjänsterna är förståelsen för att sociala maktordningar är strukturella men inte statiska. Synsättet kombinerar analys av strukturella maktordningar med förståelse för dess inneboende föränderlighet, vilket också skapar utrymme för motstånd och kamp. Om vi förstår hur något uppstått och förändrats och varför så kan vi också förstå hur vi ska påverka det till det bättre.

Den intersektionella analysen uppmärksammar inte bara diskriminering. Blicken får tvärtom gärna vändas uppåt och synliggöra hur makt hos vita heterosexuella män ofta representerar neutralitet och universalism medan kvinnor är sitt kön, invandrare sin etnicitet och lesbiska sin sexualitet. Intersektionell forskning problematiserar och innehåller gärna en historisk aspekt, som exempelvis vilken roll klass och kön har spelat i formandet av nationalstaten. Eller vilken betydelse koloniala föreställningar har för synen på sexualitet.

Kön eller genus (socialt konstruerat kön) ses som instabila kategorier som skapas i relation till samhällets maktordningar och fyller behov, på arbetsmarknaden och samhället i stort. Föreställningar om genus och etnicitet förstärks i vissa sammanhang och omförhandlas i andra. Ett exempel på denna typ av forskning är Paula Mulinaris avhandling Maktens fantasier & servicearbetets praktik: arbetsvillkor inom hotell- och restaurangbranschen i Malmö från 2007. Mulinari hävdar att servicearbetet bekönas och rasifieras. Med detta menar hon att klass, kön och etnicitet både kan förstärkas och skapas i själva arbetsprocessen. Ett exempel är hur restaurangägaren vill ha ett vitt ansikte utåt i kassan, medan personer med invandrarbakgrund arbetar bakom kulisserna. Kvinnor arbetar traditionellt ute med kunderna medan män ofta arbetar i köket. En av konsekvenserna blir att kvinnorna tvingas till känslomässig kontroll i exempelvis mötet med besvärliga kunder, medan männen kan säga vad de tycker och behöver inte behärska sig. På dessa sätt både reproduceras och omformas idéer om kön och etnicitet.

Underordnad klass?

En kritik mot intersektionella analyser brukar vara att klass underordnas eller i varje fall likställs med exempelvis funktionshinder, något som kan vara lite svårsmält för den inbitna marxisten. Men det handlar inte om att likställa med, utan om att förstå hur funktionshinder samverkar med klass, exempelvis hur klasstillhörighet påverkar möjligheterna att få adekvat vård.

Det är knappast kontroversiellt att påstå att någon utan ekonomiska resurser, kontaktnät eller möjligheter att uttrycka sig kan ha svårare att få specialistvård än den som utan problem genast kan betala för samma vård privat.

Inom radikala vänsterkretsar brukar reaktionen bli starkare när exempelvis sexualitet sätts i förgrunden och analysen tonar ned betydelsen av klass. Fast är det så konstigt att klass inte alltid är den mest avgörande maktordningen? Ett extremt exempel vore att se till de platser i världen som har dödsstraff för homosexuella handlingar. Ibland kan begränsningarna kring att inte få leva ut sin sexualitet vara av större betydelse än klass, även om klass naturligtvis inte slutar att interagera med sexualitet. Framför allt måste vi som marxister kunna se hur kapitalismen drar nytta av maktordningar utifrån kön, etnicitet och sexualitet vilket är högst relevant för att förstå samhällsutvecklingen, både globalt och lokalt. Förstår vi inte detta så förstår vi inte heller till fullo dagens klassamhälle.

Även om den dominerande synen på dagens universitetskurser utgår från klass som något som görs, en identitet eller social konstruktion, betyder inte detta att vi också behöver tappa bort marxismens klassanalys. Här står vi inför en utmaning att utefter sammanhang – precis som de marxistiska feministerna – kunna hålla flera saker i huvudet samtidigt; om klass som ställning i produktionen och som något socialt föränderligt och kulturellt betingat. En radikal vänsterrörelse som fnyser åt människors upplevda diskriminering utifrån exempelvis etnicitet eller sexualitet riskerar faktiskt att splittras i identitetspolitik, där de traditionella rörelserna som ger tyngd åt klassanalysen består av människor som starkast identifierar sig med just klass. Kanske kan vi generaliserande påstå att vita män är klass, medan kvinnor är kvinnor och invandrare är invandrare. Oförmågan att se och analysera vad som döljs i ett påstått neutralt klassbegrepp kan inom de radikala vänsterorganisationerna vara ett större problem än att vi inte skulle fokusera på klass. Vi måste kunna förstå människors upplevda identiteter och diskriminering för att kunna arbeta politiskt tillsammans mot deras förtryck och samtidigt slå mot kapitalet.

Bland aktiva socialister kan intersektionella synsätt komma till sin rätt genom att vi i våra analyser funderar en extra vända på dessa aspekter. Hur påverkas den förändrade arbetsmarknaden av klass, kön och etnicitet? Vem ses som en riktig arbetare i olika sammanhang? Utgår jag ifrån att alla är heterosexuella och vad får det för konsekvenser? Konkret i vårt praktiska arbete: vem riktar sig denna kampanj till och vilka riskerar känna att de inte tillhör målgruppen? Vilka arbetare gynnas av vårt fackliga arbete, och hur hänger detta ihop med kön och etnicitet?

Intersektionalitet är en analysmodell som i sin sämsta form fastnar i att allt är omförhandlingsbara identiteter. I sin bästa form berikar modellen vår kamp med nya glasögon som förvisso kräver lite mer utav oss, men som i längden ger bättre förståelse för hur olika maktordningar påverkar varandra.

En recension av Kristina Martinsson

Artikelförfattaren har studerat genusvetenskap och sociologi i Lund. Aktiv feminist och antirasist.