Ur nr 3-4 2011
När massakern på Utöya precis uppdagats och de döda kropparna fortfarande var varma och föräldrar fortfarande letade
efter sina barn, satte sig en viss Bruce Bawer och plitade ned följande rader: ”Jag fruktar att det kommer att bli mycket svårare att adressera dessa frågor nu när en galen mördare har blivit affischnamnet för islamkritik”. I detta läge, när hela världen var i sorg och förtvivlan, oroade sig alltså Bawer för ”islamkritikens” framtid.
Han var säkert inte ensam med denna oro, att kritisera islam har blivit närmast en folksport. Europa speglar sig i islamofobin, faktum är att Europa inte längre vet vad det är utan islamofobin. Islamofobin är dominerande i Anders Behring Breiviks tankegods. I hans 1500-sidiga manifest tar han sällskap med just Bruce Bawer, bästsäljande författare i den så kallade Euroarabia-genren. Andra som omnämns i det är Robert Spencer, aktiv i Teaparty-rörelsen i USA; Meredith Philips, krönikör och författare; Geert Wilder, holländsk politiker och förstås Bat Ye’or, författaren som introducerade begreppet Euroarabia.
Begreppet baseras på övertygelsen att Europa håller på att förvandlas till en muslimsk kontinent. Demografi är ett av huvudargumenten, Europa tas över av muslimer. Vilket direkt leder hatet över till den aggresiva antifeminism som också är rådande i detta idégods: det är feministerna som försvagat den europeiska mannens styrka och den europeiska kvinnans vilja att reproducera sig. Därutöver leder olika vänsterkrafters antirasism Breivik och hans tankesympatisörer till ett hat mot marxister.
Jag har svårt att inte tänka på Andreas Malms bok Hatet mot muslimer när jag skriver detta om Breivik. Faktum är att Breiviks manifest är en sorts inverterad form av Malms bok. Allt det som Malm skriver, ur antirasistiskt perspektiv, finns i Breiviks värld som välkommen sanning. I boken (som skrevs 2009, men i våras kommit ut i pocketversion) varnar Malm för detta hat och de konsekvenser det kan leda till, genom att just ta upp Euroarabien-litteraturen, antifeminismen och folkmordet i Bosnien, vilket alla visade sig vara teman i just en muslimhatares huvud.
Boken blev inte så populär, eftersom den ritade in islamofobin i sin kontext: det liberala tankesystemet där rumsrena författare, debattörer och politiker agerar i symbios med ytterhögern. Men idag, post-Breivik, har det som står i boken visat sig stämma nästan på pricken med en massmördares tankegods. Och nu ser jag ”Hatet mot muslimer” dyka upp på vänners nattduksbord, och den följer med på resor. Det är dags att läsa den boken, för första gången eller igen.
Empatistörning och politik
Men i debatten har det politiska sammanhanget tonats ned genom olika försök att definiera Breivik som en ensam galning. Och visst måste han vara en empatistörd galning; hur kan vi annars förstå det mänskliga om vi inte utdefinierar hatet och dödandet? Men var fick denna galning sina idéer? Den uppdelning av psykiatri och samhälle som ständigt visar sig i debatten vid terrordåd som denna är en logisk följd av det positivistiska synsätt som är dominerande inom medicin och samhälle, vilket ser kropp kontra medicin och själ kontra samhälle som varandras motsatser. Vilket de förstås inte är; Breiviks idéer är sjuka, men även det sjuka är verklighetsförankrat.
Faktum är att Breivik gör en mycket korrekt analys av samhället genom att binda samman rasismen inom extremhögerorganisationer som English Defence League, till främlingsfientligheten hos författare inom mainstreammedier och hos politiker som Geert Wilders. I Sverige har vi bröderna Ekeroth i Sverigedemokraterna som baserar sin politik på Euroarabien-teorierna.
Vi har på så sätt ett ansvar för det tankegods som Breivik lutade sig mot. Terrorhandlingarna utförde han själv – men i det tankearbete som ledde fram till dem, var vi i någon mening alla ansvariga eftersom tankegodset hämtats ur mainstreammedier och mainstreampolitik. Även en del vänsterdebattörer, exempelvis Daniel Suhonen, har tyvärr bidragit genom att på olika sätt insinuera, eller uttalat säga, att vänstern som bedriver antirasistisk kamp för muslimer i själva verket flirtar med islamister.
Religionskritik bör vara riktat mot förtryck i religionens namn inte bara ”mot religion”, för vad betyder det egentligen? Går det att vara mot en religion i sig, och samtidigt vara för dess utövare? Jag har hittills inte sett att någon i debatten lyckats med det konststycket. Och framför allt är kritiken mot en specifik religion (islam), utmålandet av en viss grupp människors (muslimers) problem som en egen fråga bortom maktanalyser, och framställandet av vissa traditioner (de muslimska) som särskilt märkliga inget annat än rasistiskt. Den säger att vissa människor på ett eller annat sätt helt enkelt har ett annat slags värde.
Vi måste kunna skilja på relevant religionskritik och rasism mot muslimer. Breivik kunde inte det, men han var ju en galning å andra sidan. Hur är det med oss andra? Hur friska är vi? Hur friskt är vårt samhälles besatthet av islam och muslimer?
EN ARTIKEL AV Roya Hakimnia
Artikelskribenten är doktorand och forskar inom folkhälsa och genus. Aktiv antirasist och feminist.
