Ur nr 3-4 2011
Och om du stått med mig på något blåsigt torg, då vet du hur det är; vi håller färgglada flaggor i händerna, lyssnar till talen: för visst ska Palestina bli en stat, erkänd i FN, visst skall nya möjligheter öppnas. En arabisk vår skall svepa också över oss och inte bara denna, också andra murar måste rämna. Och om det är det september, Sergels torg i Stockholm eller någon annanstans, det spelar ingen roll, men när det skymmer och alla börja frysa och någon lutar sig intill dig, frågar, men hallå där, tror du på det där?
Jesus förkunnade guds rike – ett tillstånd av en radikalt annan kvalitet, han tänjde på gränser och förklarade att människan i sig är okränkbar. Han rörde sig bland de mest utsatta och föraktade i samhället och gav sällan entydiga svar. I de profetiska texterna i Gamla testamentet, finns en mer än tvåtusenårig röst som ropar efter rättvisa och fred, en röst som utmanar makt och etablissemang, som manar till besinning.
Profeten Jeremia skriver 600 år före Kristus: ’De säger fred, fred, men det är inte fred’.
Spänningen mellan kravet på rättvisa å ena sidan och prästernas, männens, ledarnas behov av ordning och kontroll å andra sidan går igenom hela Bibeln. Den finns i kyrkan och den finns samhället, kanske inom oss. Och är det inte så att vi snarare hålls samman av ropet, av kritiken mot det rådande, än av den gemensamma visionen? Att det inte så mycket är teorierna som får oss in i mötesrummen, ut på torgen, det är … något annat.
På tunnelbanan hem så återkommer frågan, en irriterande röst: hur kan du verkligen tro i en värld som denna, i en tid som denna. Men hallå, är det något jag har lärt mig i solidaritetsrörelsen och vänstern, så är det att tro. Och är det något tron har lärt mig, så är det att hoppas. Och även om apartheidmuren mellan Israel och Palestina är både fulare och mera raffinerad än jag velat inse och därtill finansierad från samma konton som skickar välvilliga volontärer att i gryningen stå vid dess portar och räkna, dokumentera de förbipasserande, så står de där…
Mitt förnuftiga jag är beredd att säga: men stå inte här och frys, åk hem och kräv av era korrupta regeringar att de pressar Israel att riva den där muren, istället, gör det nu. Men jag står kvar en liten stund, som att jag vill bevara både vanmakten och kampen, både ilskan och gemenskapen, stämningen som drog mig hit.
Det finns en del som skiljer en troendes värld från en kämpande socialists: arenan, retoriken, anspråken. Men själva tron på något bättre, sannare, är väl ändå det som förenar?
Anne Sörman
Krönikören är präst och författare
