Ur nr 3-4/2011
Det är en händelse som passerat väl över gränsen för att vara en tanke när konservativa dagstidningen Daily Mail publicerar ett utdrag ur den diamantbeströdda skådespelaren Joan Collins kommande självbiografi bara dagar efter att Storbritannien genomlevt de största upploppen på den här sidan 1980-talet. Det skriver Anna Hellgren som läst en nyskriven och skakande bok om föraktet för den skabbiga arbetarklassen.
Joan Collins utbrott över människor som har armbågar på borden, pratar med mat i munnen, och som saknar respekt för så enkla saker som första klass-biljetter på tågen, är symptomatisk med det öppna och allmänna förakt för så kallade chavs – den brittiska stereotypen för skabbig vit arbetarklass och roten till samhällets förfall.
Under sidorubriken The rise of the modern cave women skildrar skådespelaren ett möte med en, underförstått, underklassig kvinna vid sin lokala ostdisk: ”My trolley accidentally came too close to a rather fat lady. Clad in a stained tank top and tight shorts, with five inches of flab oozing over the top”, skriver Collins och förfasas inte bara över kvinnans fula frisyr. Utan kallar henne, efter en dispyt om framkomlighet vid gruyeren, för såväl ”sociapathic slag” som ”creature”.
Joan Collins, även om hon föredrar det äldre lika nedsättande epitetet ”yobs”, är långt ifrån ensam om att öppet deklarera sitt förakt för så kallade chavs. Nätet svämmar över av sajter som ChavScum och boken The Little book of chavs har sålt i över 100 000 exemplar. Prins William deltog i en dokumenterad chavsmaskerad under sin tid vid Sandhurst, utan att orsaka så mycket som en krusning av kritik. Kanske inte så konstigt om man betänker den guide, Chavs A-Z, som Daily Mail bistod sina förvirrade läsare med när begreppet seglade upp i mainstreammedier under mitten av 00-talet. A som i ”A-level, something no chav ever possessed”. U för ”underage, what every chavette is at the time for her first sexual experience”.
I boken Chavs. The demonization of the working class plockar författaren Owen Jones metodiskt och hjärtskärande isär myten om en bidragsälskande underklass som inte gör annat än ytterligare eroderar samhället under sin sorgliga jordevistelse. En myt som inte bara syftar till att stjäla skratt och kasta skuld på en marginaliserad och fattig majoritet av befolkningen, utan också radikalt minskar samma grupps möjligheter att förbättra sina livsvillkor. Hatet och förlöjligandet av så kallade chavs är ett uttryck för det samhälle där mänskligt värde mäts efter konsumtions- och medelklassideal och social klätterförmåga, det är själva kärnan i demoniseringen av arbetarklassen.
Verkligheten ser annorlunda ut. Sex av tio fattiga brittiska hushåll har minst en arbetande medlem. Majoriteten av de allra fattigaste äger sina bostäder och fast i ett marknadsliberalt skruvstäd av finansmarknadsberoende. De arbetare som bidrar mest till samhällets gemensamma bästa, som renhållningsarbetare och sjukhusstädare, är inte bara lågavlönade utan också djupt föraktade. Andelen fasta arbeten sjunker stadigt, och lagstiftningen tillåter företag att säga upp personal på stående fot.
Chavs, en slags brittisk version av det amerikanska uttrycket white trash, är öppet villebråd och den avgrundens vattenspegel vid vilken även så kallade progressiva debattörer hämtar näring till sin egen förträfflighet. En chav, för den som undrar, har joggingbyxor eller baggy jeans, är mer eller mindre kriminell och alltid latent våldsam. En chav trivs så bra på samhällets bidragsbotten att han vägrar delta i det samhälle som enligt Tony Blair utgörs av en enda lycklig medelklass . Den kvinnliga motsvarigheten, chavetten, är fet,promiskuös, illa klädd, kedjeröker och svär som en borstbindare.
Både chavs och chavetter saknar bildning och ambitioner bortom att casha in bidrag och att (så tidigt som möjligt!) föda många barn som de sedan kan vanvårda i de hårt nedslitna bostadsområden de väljer att bo i eftersom de saknar driv att avancera på den så kallade bostadsmarknaden. De super, vadar i vulgaritet och är rasister av födsel och ohejdad vana.
Little Britain-karaktären Vicki Pollard och samma series träningsoverallsklädde och fejkat (bidragen!) rörelsehindrade Andy Pipkin är några av de mest kända populärkulturella versionerna. 
Det är ingen slump att de kulturella representationerna av chavs är fiktiva, eller semifiktiva i form av de hårt regisserade dokusåpadeltagare brittiska tabloider älskar att tjäna pengar på. Figuren är helt enkelt just en figur, en nödvändig bottenvarelse som myten om det klasslösa Storbritannien behöver för att kunna reproducera sig själv.
Chavs är nödvändig läsning för den som vill förstå de ojämlikhetens mekanismer som Richard Wilkinson och Kate Pickett blottlade i boken Jämlikhetsanden från 2009. Författaren tvekar inte att använda begreppet klasskrig. Ett krig som inleddes av Margret Thatcher efter valsegern 1979 och som förfinats ytterligare av New Labour.
Som Järnladyn själv berömmer sig: hennes upplaga av Tories största bedrift var varken demoliseringen av fackföreningsrörelsen eller marknadiseringen av bostäder och den offentliga ekonomin, det var att de fick motståndaren – arbetarpariet Labour – att ändra åsikt och politik.
Thatchers och senare Tony Blairs ansvar för det trasiga Storbritannien (”Broken Britain”) som David Cameron så skickligt använde som valsegerbräcka går inte att överdriva.
Djupt klassamhälle
Där Thatcher la grunden med sitt ”there is no such thing as society”-samhälle fördjupades processen med Tony Blairs ”we are all middleclass now”. Tvärtom den senares exklamation är Storbritannien ett djupt klassamhälle. Landet har en av Europas lägsta sociala mobilitet, undermåliga skolor, bostäder pch samtidigt en politisk och medial elit som belönar och betonar aspirationen, det vill säga att den som vill kan bli rik och lycklig och medelklass bara han eller hon anstränger sig.
Kombinationen är fatal. Majoriteten engelsmän tillhör alls inte medelklassen. De kämpar i få och underbetalda serviceyrken, är arbetslösa och/eller fattiga. De tillhör den arbetarklass som enligt Owens och Karl Marx definition saknar inflytande över sitt arbete och sin arbetstid. Däremot syns de inte annat än som förvrängda och förlöjligade chavs-stereotyper. Jakten på den politiska mitten, och fixeringen vid medelklassväljare, gör att de inte ens är ett väljarintresse för Labour.
Faktum är att om Labour hade lyckats mobilisera sina kärnväljare från arbetarklassen så hade valutgången blivit en annan – tvärtom myten om den Tories-flyende medelklassen. Istället valde många att helt enkelt stanna hemma, eller rösta på locktonerna från det aggressivt rasistiska BNP.
Att BNP vinner röster ur arbetarklassen är en del av en större europeisk rörelse som Jones menar hänger ihop med den mittenrörelse och medelklassifiering av politiken som skett de senaste decennierna. Utan representation och identifikation inga röster.
Argumentet att den obildade arbetarklassen – och ja, i fallet Storbritannien där bara 15 procent av vita arbetarpojkar och 20 av dito flickor går ut skolan med tillräckliga kunskaper för att läsa, skriva och räkna, är begreppet obildad inte en överdrift utan en sorglig påminnelse om ett djupt ojämlikt skolväsende där analfabetism bokstavligen ärvs efter klasslinjerna – helt enkelt är mer rasistisk stämmer inte.
Snarare hjälper bilden till att skymma sikten för de samhällets toppskikt där den verkliga segregeringen äger rum. Den icke-vita delen av befolkningen är överrepresenterad i arbetarklassen, och också de som tjänar allra sämst i de sämst ansedda jobben. Utpräglade arbetarområden har en mer etniskt blandad befolkning än de plågsamt vita över- och medelklassområdena. Bland landets 100 största företag finns bara en enda chef som inte är vit.
Genom att förlägga rasismen i den i sig rasifierade, vita, arbetarklassen är det fritt fram för samtliga att sprida hat, avsky och förvrängda stereotyper om densamma.
Och – kanske viktigare ändå – bilden av den rasistiske vite arbetaren står i vägen för den arbetande majoritetens verklighet. Med en fackföreningsrörelse på knäna som dessutom är nästintill icke-existerande i den privata sektor där de flesta lågavlönade arbetar, organiseringsgraden är futtiga 15 procent, mot drygt 50 procent av offentliganställda, behöver landet inte bara en ny klasspolitik utan en som organiserar alla arbetare, oavsett hudfärg.
Efter industrinedläggningarna är arbetaren en kvinna och/eller invandrare som sliter ut sig på monotona stormarknader eller call centers. Det övervärderade pund som krossade den brittiska tillverknings- och exportindustrin har samtidigt bidragit till att landets mest inkomstgenererande verksamhet är bank- och finansindustrin.
De senare är också en grupp som berikat sig rejält de senare åren. Vid millennieskiftet tjänade en hög chef 46 gånger mer än en genomsnittlig arbetare. 2008 hade avståndet växt till 94.
Den globala finanskris, som dessutom orsakats av samma börsyra gold diggers, betalades av arbetarklassen. Landets lägsta löner frystes, och sänktes på vissa håll, medan utrymmet för reformer och ekonomiska bidrag för de allra mest utsatta krympte. Samtidigt ökade de ettusen rikaste personernas tillgångar med 30 gånger under de ”svåra” åren 2008 och 2009, den största ökningen någonsin. I ett trickle-up-samhälle finns inga gränser för rikedomar.
Boken Chavs. The demonization of the working class kom ut i våras. Ingen som läser den kan vara förvånad över efterspelet till sensommarens upplopp i fattiga, brittiska stadsdelar. De politiska svaren ligger helt i linje med den klasskrigets och missgynnandets metod som Owen Jones beskriver. Deltagare har dömts till extremt höga fängelsestraff (fyra månader för en vattenflaska), människor har blivit vräkta från kommunalt ägda bostäder på grund av att deras barn krossat ett skyltfönster eller snott ett par sneakers. Den som inte orkar lyckas kan man behandla hur som helst.
Artikeln har tidigarepublicerats i tidskriften i Arena Nr 5 2011
Chavs. The demonization of the working class Owen Jones Verso 2011
