Jag har haft turen att inte behöva söka jobb på många år. Av vana surfar jag ändå in på Platsbanken då och då. Med tiden har det blivit ett sätt att hålla verklighetskontakten. Lejonparten av jobben finns inom ”försäljning” eller inom ”socialt arbete”. Det handlar i stort sett aldrig om heltid. Det handlar i stort sett aldrig om fast lön. Det handlar om nannyjobb tisdagar och torsdagar 15–19 (barnhämtning, middagsfix). Om att ordna säljpartyn i hemmet och kränga på sina bekanta sexleksaker.
Det handlar om att telefonledes kränga naturläkemedel kvällstid (17–21 vanligen) eller att ragga Greenpeacemedlemmar på Backaplan tre timmar om dan. På ackord, givetvis. Om att städa kontor två timmar på morgonen och två på eftermiddagen och därmed jobba halvtid men ändå inte hinna träffa barnen.
Det är nyttigt att läsa annonserna. I synnerhet äldre personer, vana från sin ungdom vid en rimligt reglerad arbetsmarknad, har en skev bild av arbetsmarknaden eftersom många av de ”jobb” som annonseras i dag var otänkbara för 25 år sedan. Sittande regering har som bekant utfärdat kungörelser om att det inte längre finns skitjobb, att alla jobb är lika viktiga och officiellt uppbär samma status. Det är lite oklart vad regeringen tycker sig uppnå med detta barnsliga förnekande av arbetslivets alltmer uttalade skiktning.
Skitjobben finns. Jag tvekar inte att kalla dem skitjobb. Det är jobb som effektivt binder upp dig med oavlönade restider mellan kunder (”egen bil är ett krav!”) och upphackade scheman. Det är jobb där arbetsgivaren kontrollerar dig bara för att de kan. Min egen erfarenhet är entydig: ju mindre kvalificerade och mindre lönande tjänster jag sökt, desto mer kontrollerad har jag blivit. När jag skulle jobba på hemtjänst fick jag sitta på intervjuer, berätta uttömmande om mina tre sämsta karaktärsegenskaper, visa betyg och utdrag ur register. När jag blev chefredaktör med budgetansvar för en tidskrift föregicks det av en trevlig fika där ingenting kontrollerades.
Flera AD-domar det senaste decenniet har öppnat fältet för ökad kontroll av anställda under arbetstiden. Brevbärare i Stockholm tvingas blåsa i alkolåset innan de får dra ut sin handrullade postvagn på trottoarerna. Trenden går mot ökad övervakning och kontrollen är ofta godtycklig. Regeln är: ju lägre status desto mer kontroll. I annat fall hade vi givetvis krävt alkolås på fondförvaltares och försäkringsläkares tangentbord – det är betydligt mer motiverat än hos brevbärarna. Medan några drar omkring och inbillar sig att de är oersättliga och ständigt kreativa blir de okvalificerade jobben allt osäkrare, alltmer opraktiskt upphackade över dygnet och alltmer övervakad.
Cecilia Verdinelli
Tidigare publicerad på Göteborgs-Postens kultursida
