En snirklig söm – är arbetare en social konstruktion?

Frågan om kön, eller genus, har genomgått förändringar under åren – och med den feminismen. Ett postmodernt synsätt har trängt in och underminerat maktanalysen. Ska frågan om klass gå samma väg? Kajsa Ekis Ekman har läst en bok som vill lansera en ny modell för klassanalys. Hon välkomnar utmaningen men skärskådar innehållet kritiskt – och funderar på vad vi kan sätta emot.

När kvinnorörelsen kämpat till sig en mängd avgörande framgångar som rätten till abort och daghem, kom den första backlashen. Den kallades särartsfeminism.

 Debattörer som Rigmor Robèrt och Maria Borelius hävdade kvinnors inneboende mjukhet, skönhet och speciella lämplighet att ta hand om barn. Men ”särartsfeminismen” – om man nu kan kalla den feminism – trycktes tillbaka under 90-talet. Nätverket Stödstrumporna lyckades öka antalet kvinnor i riksdagen och i boken Under det rosa täcket tog Nina Björk död på särartsfeminismen som idé. Kvinnor var på väg ut i arbetslivet, uppåt i hierarkierna – särartsfeminismen hade inget att ge oss.

Snart kom den andra backlashen – den postmoderna, nyliberala livsstilismen. Plötsligt var befrielsen individuell och handlade om att klä sig och bete sig annorlunda. Fokus kom att ligga på normer och avvikande i stället för på makt och förtryck. Ordet kvinna byttes ut mot ordet genus. I stället för att kämpa tillsammans och uppnå förbättringar skulle vi  byta identitetsmarkörer.

Jag skämtade i en artikel 2009 om hur absurt det blir när man tillämpar detta på andra sociala rörelser: ”Men varför bara kön, i så fall? Då kan man ju tillämpa detta på allt och lära ut antirasism genom att rekommendera färgbyte – Michael Jackson blir hjälte – och klasskamp genom att klä upp eller ner sig, för att ”byta identitetsmarkörer.” Glöm förhandlingar, klä ut dig till chef istället! Arbetare är bara en konstruktion!”

Men det var inte ett skämt, visade det sig, för exakt detta händer nu. I boken Klass – feministiska och kulturanalytiska perspektiv försöker Ulrika Holgersson, historiker vid Lunds Universitet, lansera idén om klass som något man gör. Holgersson vill göra upp med det marxistiska klassbegreppet. Hon vill inte ”låsa fast” begreppet i relationen till produktionsmedlen. Klass går enligt Holgersson inte att reduceras till pengar. Det är inte något fast, utan något flytande. Det ”görs” hela tiden i relation till andra människor, genom hur vi talar, hur vi rör oss, hur vi klär oss. Klass är en konstruktion, och reglerna för görandet av klass finns inom oss själva.

Backslick och kostymer

Holgersson inleder med en scen från filmen Snabba Cash. Där JW, en vanlig lantis-svensson, har kommit in i Stureplanskretsar genom att förställa sig. Han kör svarttaxi och säljer kokain för att ha råd att köpa sig exklusiva kostymer. Snittet, skärningen, knapparna på kostymerna är koder som skiljer folk från folk. Massproducerat från skräddarsytt. Detta bevisar enligt Holgersson att ”klass är något som konstrueras, som vi ’gör’ med vårt språk och våra kroppar, precis som vi också gör könsskillnader eller genus.”

Och visst beter vi oss ofta i enlighet med vår sociala grupp. Vi anpassar oss, inte bara efter vårt kön, klass och etnicitet, utan till vår bostadsort och vänkrets. Mellan alla dessa grupper går skiljelinjer, osynliga tills man överträder dem. Så långt är jag med Holgersson. Men hur mycket gel JW än har i håret för att få den riktiga backslicken, så måste han fortfarande ljuga om sin bakgrund. Om klass bara vore något vi gjorde med språket och kroppen, så skulle JW stolt kunna berätta att han kommer från Robertsfors och kör svarttaxi – huvudsaken är väl att han har den rätta kavajen? Nej, han sitter på helspänn, han är nervös för att bli avslöjad. De andra är äkta, han är fejk. Och det slutar mycket riktigt med att JW – och ingen annan – hamnar i fängelse, trots sin backslick och sina kostymer. Jag tycker att ”Snabba cash” snarare bevisar att det inte går att ”göra” en klass man inte kommer ifrån, man kommer att bli avslöjad förr eller senare.

”Snabba cash” visar, tvärtom mot vad Holgersson påstår, att beteendet är sekundärt. Det bottnar alltid i en verklig skillnad. Klasskillnaderna är grunden, kulturen följden. Detta kallar marxister för relationen mellan bas och överbyggnad. Holgersson menar att det är en ”binär modell” och avfärdar den som ”alldeles för deterministisk, mekanisk och förenklad”. Ja, förenklad därför att det är en förenkling, och förenklingar är nödvändiga om vi ska kunna tolka hela samhället och inte bara zooma in på enskilda fall. Men den är absolut inte mekanisk. Det blir den bara om man själv har ett mekaniskt tänkande och glömmer bort dialektiken. Dialektiken innebär att det alltid finns en kamp, en dynamisk konflikt mellan grupper. Samhället är aldrig statiskt.

I vissa tider har överheten oinskränkt makt, tvingar människor att arbeta gratis och stiftar lagar som fängslar alla som tycker annorlunda. I andra tider tar folket tillbaka makten och tar över företagen. Hela tiden pågår denna kamp, i små förskjutningar åt ena eller andra hållet. Och i denna kamp formas kulturen, hela tiden omskapas den. Den är en produkt av makten, men också av motståndet. Hur vi beter oss, vilka vi härmar, beror på vad som är starkast för tillfället. Idag vill en Svensson från Robertsfors likna en brat från Stureplan. Imorgon kanske han har klänning eller turban. I övermorgon kanske det är bratsen som vill likna svenssons från Robertsfors.

Det är naturligtvis inte så mekaniskt att det slaviskt följer den ekonomiska makten, det kan räcka med tendenser åt ett eller annat håll som vi förnimmer och plockar upp. Men inget står frikopplat från kampen om makten. Vad Holgersson gör är att hon suddar ut denna viktiga relation mellan orsak och verkan.

Klass och beteende

Är klass således på väg att möta samma öde som könet har gjort? Det finns all anledning att vara vaksam på detta. För det var precis när kvinnor hade kämpat sig in i manliga maktcentra och på allvar blev en kraft att räkna med, som könet helt plötsligt blev något ”flytande” – det fanns inte kön, sade man inspirerad av teoretiker som Butler och Foucault, och att ens tala om män och kvinnor utan att använda citationstecken var förtryckande… Resultatet var fatalt för kvinnokampen, som ersattes med en hyperabstrakt diskussion om genus i största allmänhet istället för att kämpa för kvinnors intressen. Och än värre var att de värsta kvinnoförtryckande fenomenen – som prostitution –  till och med försvaras med denna relativistiska retorik.

Om klass går samma väg så kommer vi att få se eviga analyser av hur klass ”görs” av typen; ett par gympaskor som har nedslitna sulor kan vara ett tecken på fattigdom men förmodligen ett tecken på medelklass eftersom om man har råd att bära dyrare saker kan man välja att bära något slitet, med tillägget att det kan också vara tecken på överklass eftersom modehuset Miu Miu nu visat ett par liknande på Paris modevecka, och så vidare, och så vidare. Och vad betyder egentligen en snirklig söm med grön sytråd på jeansfickan? Universiteten kommer att översvämmas av denna typ av ”analyser”, allt under förevändning att vi talar om klass!

Men innan vi börjar barrikadera oss mot Holgerssons idéer skulle jag vilja säga att hennes bok är en utmaning. Inte bara därför att den innehåller en bra och tydlig genomgång av klassbegreppets historia, från Marx till Weber, Bourdieu och Stedman Jones för att nämna några. Utan framför allt för att Holgersson tar upp och formulerar något som ligger i tiden. Det är ju precis på detta sätt det talats om klass de senaste åren. Böcker som Anneli Jordahls Klass – är du fin nog? och Fanny Ambjörnssons En klass för sig handlar ju båda om beteende. En annan teoretiker som det talas mycket om är den brittiska sociologen Beverly Skeggs, som kopplar klass till respektabilitet.

Individ och samhälle

Holgersson gör teori av denna strömning, och skiljer den helt från dess materiella grund. Hon ska ha all heder för att hon försöker blåsa lite syre i diskussionen om klass. Frågan är: vad gör man nu? Jag ser denna tendens som ett tecken på att människor vill tala om klass men att vi inte har redskapen att förstå. I brist på redskap utgår vi från det vi ser: olika möbler, olika smak, olika sätt att prata. Vi säger: aha, det där är klass! Det är en bra början, men det kan inte ensamt utgöra en teori. Utgår man från en kulturell definition på klass blir det dessutom alltid svårt att skilja mellan analys och rena fördomar. Om kultur är samma sak som klass, vad hindrar då att fördomar som att arbetare inte läser eller gillar ekologisk mat och att medelklassen är utbildad och omtänksam, blir till sanningar? Och att de sen naturaliseras och börjar utgöra argument mot projekt som ”En bok för alla”? För läsning är ju ändå bara för medelklassen?

En annan sak som stör mig med Holgerssons bok är att hon så självklart utgår från att klass handlar om individer. Hon skriver till exempel att ”klass formar tillvaron” och att klass är en av många faktorer som avgör en människas liv.

Men är verkligen grundfrågan vilka faktorer som formar individens liv? Handlar inte klassfrågan också om att se vilka krafter som skapar samhället? Om jag är med om en stor naturkatastrof, får ansiktet brandskadat och förlorar hela min familj, då kommer detta förmodligen forma min tillvaro mer än vilket arbete jag har. Om detta kan man skriva en skönlitterär roman och kanske skulle arbetet inte stå i fokus där. Men man måste också analysera klassamhällets funktion, och det gör inte Holgersson.

Alla dessa brister är dock inte Holgerssons brister. De är hela samhällets brister. Den här typen av analys kan bara uppstå i ett vakuum där det inte finns en uppdaterad, lättbegriplig och spridd klassanalys. Några frågor jag själv funderar mycket över är:

Vilka klasser finns idag? Ska man analysera klassamhället globalt eller lokalt – kan man ens analysera Sverige för sig, när nu produktionen av så många varor sker i Kina? Vilken roll har de respektive klasserna i samhällsbevarandet? Vilken roll kan de spela i en förändring?

Jag tror att så länge svaren på dessa frågor är höljda i dunkel kommer vi se mer av den här typen av slappa, idealistiska analyser. Att börja kalla något så uppenbart materiellt som klass för en social konstruktion tror jag är för magstarkt för de flesta människor, än så länge. Men om det gick med kön – som till skillnad från klass även har att göra med biologiska skillnader – så varför inte? Nu gäller det att sätta emot med en annan klassanalys.

En artikel av KAJSA EKIS EKMAN. Artikelskribenten är journalist, aktivist och författare. Utkom 2010 med boken Varat och varan –  prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan

Klass – feministiska och kulturanalytiska perspektiv.

Ulrika Holgersson

Studentlitteratur 2011