Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen… Land efter land i arabvärlden omfattas av folkliga protester och uppror. Sagoskimret från Tusen och en natt verkar idag långt borta.
Men vad är bakgrunden till alla dessa sociala jäsningsprocesser? Och varför exploderar arabvärlden just nu? Andreas Malm försöker gå under ytan och se mönster i den kaskad av information som för tillfället bibringas oss från denna del av världen.
Revolutioner, påpekade Rosa Luxemburg, är svåra att bemästra med analys medan de fortfarande pågår. ”Allt går i vartannat eller löper parallellt, korsar varandra, flyter samman; det är ett hav av föränderliga fenomen, i evig rörelse.” Först och främst kommer förstås revolutionen som en chock för dess fiender. I Dagens Nyheter kunde man den nionde februari, två dagar innan Hosni Mubarak spolades bort av landsomfattande strejker, bondeprotester och de största revolutionära massdemonstrationerna i världen sedan Iran 1979, ta del av analysen att den egyptiska demokratirörelsen bestod av ”begränsade sektorer” från ”övre medelklassen eller överklassen”. Arbetare och bönder stödde fortfarande Mubarak, och därför kunde revolutionen omöjligen vinna; någon form av historiskt rekord i missbedömning. Men revolutionen är lika oförutsägbar för dess vänner. Den är en urkraft, ett skred som ingen kan greppa innan den stannat på marken.
Det här skrivs i månadsskiftet mars-april 2011, när revolutionen fortfarande sveper genom land efter land och bara tycks tillta i styrka. Senast att slitas med är Syrien där dynamiken upprepas igen: små aktivistgrupper protesterar med reformkrav, regimen reagerar med massakrer, vreden väller ut på gatorna, kraven radikaliseras, regimen mumlar löften om reformer, presidenten framträder, han vägrar infria en enda förväntan, han tror att han är oersättlig – staten, det är jag! – ilskan stiger, demonstrationerna når huvudstaden, nya dödsoffer skördas…
De teser som följer här är således helt preliminära. Om ytterligare några månader kan de vara lika förmultnade som höstlöven från 2010. Men detta är också en av de mest upplivande aspekterna med revolutionen: själva ögonblicket i sig, det extrema koncentratet av tid, undflyende och hyperaktivt. Det ögonblick som måste tas i flykten.
1. 2011 är inte 1989
Revolutionen i arabvärlden är kanske den största ommöblering underifrån som världssystemet genomgått sedan murens fall. Den är utan tvekan den största demokratirörelsen sedan murens fall, men den skiljer ut sig på två avgörande punkter: medan händelseförloppet 1989 till stor del bestämdes av det stalinistiska systemets sammanbrott under sin egen tyngd, en trött kollaps, ett förruttnat träd som lät sig fällas med en knuff, har våren 2011 sett massorna binda och slita ner pelare helt av egen kraft. Inte för att Ben Ali eller Mubarak inte var ruttna, men komponenten av accelererande systemförfall var inte lika markerad hos dem, och till skillnad från en Honecker eller en general Jaruzelski hölls de på plats av världskapitalismens högsta våningar.
För det andra kunde 1989 års revolutioner relativt enkelt ledas in i borgarklassens globala offensiv. En total övergång till kapitalism i Bulgarien eller Ungern framstod inte som ett brott mot revolutionens löfte, utan snarare som ett infriande av detta löfte. 1989 hade naturligtvis kunnat sluta annorlunda – andra löften cirkulerade i luften – men själva utgångspunkten för processen var missnöje med regimer som stod i motsats till det nyliberala väst. 2011 är logiken den omvända. Själva utgångspunkten är missnöje med regimer som i decennier stått i underdånig lydnad till det nyliberala väst. Här har strukturanpassningsprogrammen, chockterapierna, privatiseringarna, nedskärningarna, militärsamarbetena och frizonerna redan haft sin verkan. Om revolutionen leds in i mer av samma vara kan det bara ske genom en total negation av dess premisser.
2. Ett svar på den nyliberala krisen
Revolutionen i arabvärlden är den första sociala omvälvning sedan 2008 som framkallats av den ekonomiska krisen. Krisen är naturligtvis långt ifrån ensam orsak – en hel rad faktorer har flutit samman i en fåra som svämmat över – men den har uppmärksammats alltför lite. Fortfarande uppfattas krisen som ett fenomen främst för de avancerade kapitaliststaterna. Eftersom länder som Kina och Brasilien tagit sig igenom den utan mer än ytliga skråmor har många kommit att se krisen som begränsad till USA, Grekland, Irland och andra västländer, men den svagaste länken i världssystemet – den som proportionellt sett drabbats hårdast – finns i periferin.
Ett av de första länderna i världen att underkastas nyliberal omstrukturering var Egypten. Efter oktoberkriget 1973 proklamerade Anwar Sadat en ny linje känd som infitah, ungefär ”den öppna dörren”. Under de föregående två decennierna hade Nasser byggt upp en förhållandevis progressiv statskapitalism, beundrad av många som ett föredöme för tredje världen: statliga företag stod i mitten av 1960-talet för 70 procent av produktionen investeringarna hämtades ur inhemska källor, välfärdssystemen täckte in allt större delar av befolkningen. Sadat vände landet med 180 grader. Privatkapitalister släpptes på nytt in i ekonomins känsligaste delar, dörren till utländskt kapital slogs upp på vid gavel, den offentliga sektorn trängdes tillbaka i en långvarig process av reaktion som accelererade under Hosni Mubarak; allra skarpast efter 2004 när en famöst nyliberal regering av företagare och teknokrater nära allierade med Hosnis son Gamal Mubarak installerades för att fullborda verket. 1991 stod den privata sektorn för 30 procent av BNP och 2006 var andelen 80 procent. Offentliga tjänster och sociala transfereringar låg, enligt Världsbanken, nära den globala botten.
Under Sadats och Mubaraks tid följde Egypten ordagrant ”rekommendationerna” från Världsbanken och IMF. Standardreceptet var satsning på export, som i vanlig ordning riktades mot marknaderna i centrum. Medan Nassers folkhem baserats på en underförstådd skyldighet för staten att garantera sysselsättning – åtminstone för alla universitetsutbildade – avsade sig Mubaraks nattväktarstat alla sådana plikter, och i stället blev den egyptiska ekonomin allt mer beroende av att unga egyptiska arbetare migrerade och skickade hem penningförsändelser. Källorna till tillväxt kom utifrån. År 2006 och 2007 gick den egyptiska ekonomin på högvarv, smord av ”hett kapital” som flöt in i turism- och byggsektorn; en tredjedel av landets kapitalstock kontrollerades av utländska investerare.
Sådant var utgångsläget när Egypten träffades av krisens stötvågor. Resultatet blev katastrofalt. I juli 2009 hade exporten till EU minskat med 15 procent jämfört med samma tid året innan. Penningförsändelserna från migrantarbetare krympte med 18 procent, utlandsinvesteringarna nästan halverades, skockarna av turister förvandlades till enstaka grupper. Det heta kapitalet vände tillbaka lika snabbt som det kommit in, halva den egyptiska börsens värde försvann. I februari 2010 hade IMF bedömt Egypten som ”motståndskraftigt mot krisen”, eftersom ”ihållande och vittomfattande reformer sedan 2004 har reducerat den budgetmässiga, monetära och externa sårbarheten och förbättrat investeringsklimatet” – en typisk lovsång till Mubaraks nyliberalism – men verkligheten var den rakt motsatta. Efter mer än tre decennier av infitah kunde ett deprimerat västkapital i ett slag gå ut genom dörren och lämna de beroende egyptierna att hungra i ensamhet.
För den stora majoriteten fanns inga marginaler. Under åren av nyliberalt mirakel och tillväxtsiffror så höga som sju procent hade arbetarklassens levnadsstandard sjunkit som en sten. 1970 räckte en statsanställds månadslön till 68 kilo kött, år 2008 kunde den växlas in mot futtiga sex kilo. Tendensen var densamma för privatanställda, inte minst i den sedan länge centrala textilindustrin, där konkurrenstrycket från Kina pressade lönerna till ständigt nya miniminivåer. Redan när krisen slog till levde 40 procent av egyptierna under Världsbankens relativa fattigdomsgräns på två dollar om dagen.1 Infitah följdes av öppnade dörrar runt om i arabvärlden, från Marocko till Jordanien och Jemen; den egyptiska modellen kopierades av regimerna i land efter land, med samma strukturella känslighet för kriser i de avancerade kapitaliststaterna som följd. Frånvaron av inhemsk ekonomisk bas, massarbetslösheten och de obefintliga sociala skyddsnäten kom i dagen efter krisen 2008. Endast denna bakgrund kan förklara de oerhörda konsekvenserna av att Mohammed Bouazizi, en 26 årig tunisier som trots sin universitetsexamen tvingades livnära sig på gatuförsäljning, satte eld på sig själv 17 december. Sällan har det slitna uttrycket ”en gnista som tänder en präriebrand” passat så exakt.
3. Den politiska ekologin formar revolutionen
Revolutionen i arabvärlden är den första revolution som skrivits under med den omisskännliga signaturen från en varmare värld. I december 2010 och januari 2011 ålades de arabiska hushållen en ny börda, ovanpå de som lagrats under decennier av nyliberalism och två års akut kris: kraftigt stigande matpriser. Det var ingen nyhet – under den globala prisstegringen 2007 och 2008 rasade brödkravallerna genom regionen – men krisen hade tillfälligt gjutit olja på vågorna. Att de steg igen i slutet av 2010 berodde på flera faktorer, varav en var den exempellösa raden av extrema väderhändelser i några av världens viktigaste kornbodar: bränder i Ryssland, översvämningar i Pakistan och Australien, torka i Argentina, skyfall i Kanada och Thailand. I samtliga fall slogs stora delar av den exportinriktade spannmålsproduktionen ut. I januari 2011 registrerade FAO de högsta genomsnittspriserna på världens livsmedelsmarknader sedan mätningarna inleddes 1990.
Om revolutioner inte kan förutsägas är det däremot självskrivet att perifera länder som trasats sönder av nyliberalism kommer att visa sig särskilt känsliga för stigande matpriser. I Egypten genomförde Nasser Mellanösterns mest omfattande jordreform. Sadat och Mubarak vände den i sin motsats: jord gavs tillbaka till de stora ägarfamiljerna, miljoner lottlösa bönder strömmade in till slumstäderna, mark och vatten vigdes åt produktionen av exotiska frukter, medicinalväxter och blommor för den europeiska marknaden. 40 procent av all mat i Egypten är i dag importerad. I Jemen är siffran 80-90 procent. Land efter land, från Algeriet till Oman, är därmed lika känsligt för frost i Kanada och torka i Australien som för egna felslagna skördar.
Till detta ska läggas oljans välsignelse och förbannelse. När oljepriserna stiger, som de gjorde på nytt under 2010, fylls penningkistorna i de arabiska oljestaterna, medan all den mat som frambringats genom oljebaserade gödningsmedel, bekämpningsmedel och transporter blir dyrare. Välsignelsen tillfaller de härskare från Gaddafi till Khalifa som monopoliserat oljeintäkterna som en familjeegendom; förbannelsen tillkommer de egendomslösa. Arabiska ekonomier med oljeexport och matimport dras sålunda isär av högre oljepriser, klassklyftorna vidgas, ännu större människomassor kastas ut i absolut nöd medan ägarna kan vältra sig i ännu mer överdådig lyx (i det senare avseendet är gulfstaterna världsledande).
Men arabvärldens politiska ekologi framträder inte bara i brödet. Än mer avgörande är vattnet, som alltid varit en vårdad och vördad bristvara i detta band av jordens torraste länder. Mest extrem är situationen, återigen, i Jemen. Där konsumerar genomsnittspersonen 200 kubikmeter vatten per år; i kontrast mot att den internationella vattenfattigdomslinjen ligger på 1000 kubikmeter. Sana’a väntas torka ut helt år 2017 f3 – f3 Ali Abdullah Salehs regim har övervägt att flytta hela staden. Enligt Världsbanken kommer Jemen att ha förbrukat sina grundvattenresurser till år 2025 f3 – f3 och samtidigt förvärras torkan. Lika prekär är ekologin i Jordanien, i de absurt överkonsumerande gulfstaterna och f3 – f3 naturligtvis f3 – f3 i Egypten. År 2007 och 2008 rasade inte bara brödkravaller längs Nilens stränder utan också ”de törstigas intifada”.
Allt detta kommer att förvärras under en nära framtid: fler extrema väderhändelser världen över, allt hårdare bakslag för matproduktionen, stigande oljepriser, mindre nederbörd i de flesta arabländer. En historiskt unik situation av materiell knapphet bidrog till att utlösa den arabiska revolutionen, och allt tyder på att den kommer att fördjupas. För revolutionsromantiker kan det verka lovande. För revolutionärer som vill bygga andra, mer jämlika, välmående samhällen är det synnerligen olycksbådande. I Den tyska ideologin varnade Marx och Engels för att knapphet aldrig kan medge bygget av ”universella” samhällen: ”med nöden kommer kampen för livets nödtorft att ta fart igen, och alla gamla smutsiga affärer kommer oundvikligen att återupplivas.” Intuitionen kodifierades senare av Trotskij till en generell teori om varför revolutioner misslyckas: i situationer av absolut knapphet kommer köer att bildas, någon kommer att stå längst fram, alla kan omöjligen få lika mycket och snart är den nya härskarklassen ett faktum. Oavsett det riktiga i denna teori och dess eventuella tillämplighet på den ryska revolutionen står de arabiska revolutionärerna inför ett dilemma på lång sikt u8201 – u8201 ja, så lång sikt att inget slut kan anas: Går det att bygga ett demokratiskt Jemen utan grundvatten? Ett jämlikt Egypten när Medelhavet äter sig in över Nildeltat? Ett fritt Syrien som till allt större delar förvandlas till öken – i en värld av generellt krympande kakor? Till arabvärldens tröst ska måhända sägas att demokratiska, jämlika, fria samhällen förmodligen – vilket skulle vederlägga Marx, Engels och Trotskijs profetior – är bättre rustade för självhushållning, anpassning till ekologiska kriser och fördelning av knappa basvaror, men det återstår ännu att se.
Få delar av vår jord balanserar på en så skarp ekologisk egg som arabvärlden. Det är en faktor bakom revolutionens framgångar – och dess mörka utsikter. För att göra saken mer komplicerad på kort sikt: revolutionen pressar i sig upp oljepriserna.
4. Kampen står mot al-nizam
Revolutionen i arabvärlden tar, som varje politisk revolution, sikte på staten. Även här förenas arabländerna i vissa gemensamma nämnare. Även här har Egypten stått prototyp. Den statsapparat som Nasser byggde upp efter ”de fria officerarnas” revolution 1952 var från början inställd på att eliminera varje autonom källa till politisk makt. Fackföreningar, masspartier och bonderörelser utplånades eller underordnades staten f3 – f3 allt samhällsliv spanns in i en underrättelsetjänstens nät av informatörer. I toppen stod Nasser själv, hans närmaste militära generaler och deras krets av lojala teknokrater.
Det var denna stat som under nasserismens glansdagar stod för kapitalackumulationen – drev företag, mobiliserade kapital, allokerade landets resurser – men överväxlingen till infitah lämnade den intakt. Den före detta statskapitalistiska regimen kunde enkelt ömsa skinn till en statlig regim för privatkapital. Samma skikt som under Nasser presiderat över ackumulationen tog nu över den i egna händer utan några distraherande folkhemspretentioner. Individerna i den högsta ledningen var perfekt positionerade för att kanalisera utlandsinvesteringar, sluta avtal med multinationella resebolag och jordbruksjättar, köpa upp privatiserade fabriker, monopolisera produktionen av stål och byggnadsmaterial och lämna sina rikedomar i arv till sina barn. Vid dörren mellan den egyptiska ekonomin och världskapitalismen stod Sadats och Mubaraks regim, tog betalt och stoppade pengarna i egen ficka; en parasitär borgarklass med staten som maktbas.
Om det ekonomiska innehållet försköts förblev sålunda den politiska formen oförändrad, eller förstärktes. Med hjälp av de permanentade undantagslagarna fryste Mubarak ned all politik i Egypten. Parlaments- och presidentvalen var charader, den enda tillåtna oppositionen var den som accepterade att agera bihang och alibi åt Mubaraks eget parti NDP. Fackföreningarna var en underavdelning av den statliga byråkratin med uppgift att spionera på arbetarna och tortyr av oppositionella var regel. Samma grundstruktur återfanns från Syrien till Marocko. I toppen stod överallt en diktator, orörlig och oberörbar, en fjärran och samtidigt plågsamt närvarande staty.
Grunden för denna statsformation är en fusion mellan ekonomisk och politisk makt. Repressionen har gått hand i hand med koncentrationen av rikedom i statens hägn; den förra har av nödvändighet skärpts för att hålla missnöjet med den senare – och med det allmänna sociala förfallet i nyliberalismens spår – i schack. Korruption är här inget olycksfall i arbetet – den är själva arbetet, själva den form kapitalackumulationen tagit när positioner i statsapparaten eller kontakter med de innersta kretsarna blivit nödvändig lösen för profit. Med andra ord är repression och korruption två sidor av samma mynt, med samma diktators anlete på båda sidorna. På gatan är hela fenomenet känt som al-nizam, ungefär ”regimen” eller ”systemet”.
Det är mot al-nizam den arabiska revolutionen i första hand riktas. Mer specifikt, och av naturliga skäl, har måltavlan varit diktatorn i egen hög person. Alla skäl till vrede har strålat samman mot honom. Men revolutionens refräng säger så mycket mer: al sha’ab yourid iskat al-nizam, ”folket vill att regimen ska falla”, lyder den paroll som synbarligen uppfanns i Tunisien runt årsskiftet och sedan färdades över hela arabvärlden, ända bort till Bagdad och Nouakchott. Den signalerar att de revolterande massorna inte bara är ute efter en skalp utan efter en total omvandling av formerna för ekonomisk och politisk makt.
5. Al-thawra rör vid världssystemets nerver
Den arabiska revolutionen, al-thawra al-arabiya, ser ut som en specifikt arabisk angelägenhet, men den rör vid världssystemets känsligaste nerver. Hur är det möjligt? Om revolutionen riktas mot förstelnade diktaturer – vad har den med oss att göra? Här i centrum är demokratierna stabila och ohotade; det enda araberna vill är att bli som oss. Deras revolution utspelar sig i ett annat politiskt universum, eller snarare i en för oss förfluten tid, ett stadium vi lämnade bakom oss för minst ett sekel sedan. Deras önskan är att komma in i 2000-talet, från den självförvållade stagnation, det isolerade bakvatten de så länge suttit fast i.
Så bedöms ofta den arabiska revolutionen, i synnerhet av liberaler, som något från centrum avskiljt i tid och rum. Men ett exempel räcker för att visa hur nära förbindelserna är. När Bahrains kungahus med hjälp av saudiska trupper rivit revolutionens basläger på Pärltorget i Manama, dödat ytterligare ett halvdussin obeväpnade demonstranter, rentav demolerat själva det monument på torget som blivit revolutionens symbol för att bokstavligen sopa igen varje spår av krav på demokrati förklarade Robert Cooper (EU- utrikesminister Catherine Ashtons högra hand) att Bahrain är ”en ganska trevlig, fredlig plats”. Han sympatiserade med polisstyrkorna:
”Det är inte enkelt att hantera stora demonstrationer som kan bli våldsamma. Det är en svår uppgift för polismän. Det är inte heller något som alltid går väl i de bästa av västländer, olyckor händer. Man måste förstå att myndigheterna var i sin fulla rätt att återupprätta ordningen och det är också vad de har gjort.”
Det var en ovanligt ärlig programförklaring för västländernas politik gentemot demokratirörelsen i gulfländerna, från början även i Tunisien, Egypten och Libyen, alltjämt i Jemen, Algeriet, Jordanien. Men principen har blivit särskilt tydlig just i Bahrain, och den underliggande logiken är inte svår att identifiera: utan oljan från de arabiska diktaturerna skulle de borgerliga demokratierna inte överleva en dag.
Inget hörn av jorden har samma strategiska betydelse för världssystemet.2 All amerikansk och västeuropeisk politik gentemot regionen är i sista instans underordnad det ovillkorliga kravet på att oljan fortsätter att flöda härifrån. En genuin demokratisering av Mellanöstern är därför ett potentiellt dödligt hot mot stabiliteten i centrums borgerliga demokratier. Tänk om uppfattningen att reserverna ska användas på annat sätt än att ösa ut oljan till väst skulle bli verklig politisk praktik, eller att USA:s militärbaser ska avvecklas, eller rentav att all militär närvaro på arabisk mark ska bort… En påminnelse om logiken kom när revolutionen nådde Bahrain veckan efter Mubaraks fall; oljepriserna steg genast, med farhågor för en ny recession som ett brev på posten.
Så visar det sig att de arabiska diktaturerna inte är några absoluta antiteser till de borgerliga demokratierna i väst. De är inga anakronismer i en separat galax, utan tvärtom oupplösligt förbundna med staterna här, i en global enhet av motsatser. Överbyggnaden på den ojämna och kombinerade ekonomiska utvecklingen är en ojämn och kombinerad politik, ett spräckligt mönster av parlamentariska statsskick i occidenten och auktoritära nizam i orienten. Kung Hamad av Bahrain är lika mycket 2011 som hans vän Barack Obama. Det som skiljer ut den arabiska revolutionen är att den utspelar sig i världssystemets känsligaste och svagaste länk, där de ekonomiska och politiska motsättningarna koncentrerats i en stabilitet som visat sig rymma sprängkraft. Laddningar riskerar att gå av genom hela systemet.
6. Revolutionen grundas i fredlig massaktion
Revolutionen i arabvärlden har visat vilken kraft som finns i icke-våld. Men ”icke-våld” är här strängt taget inte det rätta ordet. När Kairos folkmassor intog stadens centrum den 28 januari utkämpades timslånga gatubataljer mot polisstyrkorna, med stenar, påkar, flaskor. Ännu mer våldsam var kampen i den smutsiga industristaden Suez. När Mubaraks baltagiya angrep Tahrir 2 februari försvarades torget i dygnslånga strider med brandbomber och barrikader; insatserna från Muslimska Brödraskapets ungdomsgrupper var särskilt avgörande för att hålla linjerna.
Men i såväl den tunisiska som den egyptiska revolutionen var våldet lågintensivt. Skjutvapen användes aldrig. Så fort revolutionärerna kunde avstå från gatuvåld gjorde de just det, och föll tillbaka till det fredliga utgångsläget. Den största prestationen härvidlag utfördes utan tvekan efter Mubaraks sista tal, som spräckte de skyhöga förväntningarna på hans avgång. Vi var många som förutspådde att Kairo och Alexandria skulle sättas i brand dagen därpå. I stället rörde sig demonstrationerna mot nya strategiska mål – presidentpalatset och tevehuset i Kairo, militärförläggningen i Alexandria – utan att så mycket som en sten kastades. Sådan massdisciplin var en garanti för att demonstrationerna skulle bli större än någonsin förr u8201 – u8201 och just den dagen, fredagen den 11 februari, blev trycket på al-nizam till slut för hårt: militären ingrep, Mubarak försvann.
Salmiyya, salmiyya, ”fredligt, fredligt”, är en annan av den arabiska revolutionens refränger, som sjungits från Fez till Hama. Såväl i Bahrain som i Jemen har de demonstrerande massorna reagerat på regimens massakrer med att befästa sin trohet till principen f3 – f3 inte minst imponerande i just Jemen, som är ett av världens vapentätaste länder. Det har haft minst tre strategiska fördelar: 1) regimens utrymme för att tala om ”terrorister” och rättfärdiga nya massakrer har inskränkts. 2) revolutionärerna har bevarat sitt moraliska övertag, en av deras främsta resurser. 3) en specialisering av revolutionen – väpnad kamp bedrivs i allmänhet av grupper av unga män – har undvikits till förmån för ständigt fördjupad massaktion.
På en mer allmän nivå följer att ”revolution” våren 2011 inte längre förknippas med terror och blodbad utan med festivalyra, masskreativitet och sublim skönhet. Ikonbilden för al-thawra är således inte en höjd kalashnikov, utan demonstranterna på Kasr al-Nil-bron på väg in mot Tahrir-torget den 28 januari. Trots att Mubaraks poliser skjuter med sina vattenkanoner rakt mot deras kroppar fortsätter de med orubblig beslutsamhet sin bön. Till slut vänder poliserna.
Slutsatsen av detta är inte att icke-våld är heligt i alla lägen. Den libyska revolutionen var för sin överlevnad tvungen att växla över till väpnad kamp – men det var just ett påtvingat val i sista hand, som försatte revolutionen i nya svåra belägenheter. I stället visar den arabiska revolutionen att den mest framgångsrika kampformen f3 – f3 där den är möjlig f3 – är massaktion med ett fredligt grundläge, men i förenlighet med lågintensivt våld mot statens styrkor.
7. Arbetarklassen får revolutionen att lyfta
Revolutionen i arabvärlden visar återigen att borgarklassen i periferin är oförmögen att på egen hand lösa de demokratiska uppgifterna. I Tunisien sköt revolutionen fart när den fackliga landsorganisationen UGTT kastade sig in med en halv miljon medlemmars fulla kraft, organiserade rullande strejker och lokala diskussionsmöten över hela landet och gav därmed processen stadga och riktning. UGTT hade inkorporerats i Ben Alis nizam men behållit en restkomponent av självständighet och på senare år radikaliserats under trycket från gräsrötterna.
I Egypten var den enskilt viktigaste förelöparen till revolutionen den exempellösa strejkvåg som började i december 2006. Kvinnliga arbetare på Mellanösterns största textilfabrik i Mahalla al-Kubra drog med sig sina manliga kollegor och stoppade produktionen i den första av en lång serie sensationellt framgångsrika strejker i textilindustrin och senare också i andra sektorer; den största sociala rörelsen i Egypten sedan Nasser kom till makten. I slutet på 1980-talet låg antalet strejker på mellan 25 och 80 per år men sedan 2007 har de varit fler än 600. Men om den tunisiska revolutionen hade en ryggrad i UGTT hade Egypten i januari 2011 fortfarande bara två små oberoende fackförbund – ett för skatteindrivare, ett för sjukvårdstekniker f3 – f3 och det statliga facket ETUF var alltjämt en spion- och karriärtjänst. Inga fackföreningar stod redo att ingripa i kampen.
Redan den 30 januari utropade arbetaraktivister på Tahrir bildandet av en oberoende landsorganisation. Strejkappeller utgick. De hade emellertid ingen omedelbar verkan eftersom regimen reagerade på revolutionens erövring av stadskärnorna i landet genom att införa utegångsförbud, stänga bankerna och genomföra vad en aktivist kallat en kapitalistisk terrorstrejk, i syfte att få massorna att längta tillbaka till ett normalt liv i lugn och ro, med Mubarak i orubbat bo. Den egyptiska ekonomin låg i praktiken nere.
Strategin misslyckades och massdemonstrationerna bara växte. Den sista söndagen innan Mubaraks fall bytte så al-nizam fot, hävde eller minskade utegångsförbuden, öppnade bankerna och gav startsignal till produktionen i fabrikerna för att försöka skapa en känsla av att allt var som vanligt igen – och då slog strejkerna till. Textilarbetare, läkemedelstillverkare, advokater, soparbetare, tåg- och bussförare, läkare, elektriker, stålarbetare, journalister, olje- och gasarbetare, bryggare, transportarbetare vid Suezkanalen och oräknade andra grupper gick spontant ut i egna strejker, för sina specifika krav – ofta riktade mot någon lokal företagsdespot – och mot al-nizam. Massdemonstrationerna svällde till nya rekordnivåer f3 – f3 från Suez till Luxor f3 – f3 och nu gick det snabbt, det räckte med fem dagar av strejker för att Mubarak skulle falla.
Omvänt har revolutionens seger dröjt i de länder där arbetarklassen haft svårast att lamslå regimerna med kollektiv aktion. Det gäller i synnerhet de flesta oljeländer, som Libyen och Bahrain, där härskarna mycket medvetet valt att importera gästarbetare. Så fort de ställer till problem kan de helt sonika utvisas, eftersom de saknar medborgarskap. Det är en strategi för att säkra arbetsfreden på oljefälten som förfinats intill perfektion i gulfländerna. Sålunda hämtas merparten av gulfländernas arbetarklass från Sydasien: främmande, servila arbetararmassor som när som helst kan skickas hem. I Bahrain har den halva av befolkningen som är inhemsk, och som till en överväldigande majoritet stöder revolutionen, inte förmått tvinga kung Hamad till kapitulation eftersom det främst är pakistanier som utför nyckelarbetena. I Libyen decimerades arbetarklassen när hundratusentals gästarbetare flydde hem hals över huvud så fort oroligheterna började. De inhemska arbetarskikten hade inte samma koncentrerade slagförmåga som i Tunisien eller Egypten, utspridda som de var över ett glesbefolkat territorium.
Inget av detta betyder att den arabiska revolutionen är uteslutande proletär. Tvärtom är den i varje land hittills en utpräglat klassöverskridande rörelse u8201 – u8201 även småborgare och rentav vissa storborgare har anslutit sig, liksom övriga skikt drivna av en djup alienation från al-nizam. Men från Tunisien och Egypten står det klart att tyrannernas fall främst var arbetarklassens verk, av det enkla skälet att den innehade det effektivaste vapnet för att sänka regimen. Därutöver var det också arbetarna, i såväl Sidi Bouzid som Suez, som drev den mest militanta kampen och fyllde tågen med sin väldiga numerär. Arbetarklassen har därmed agerat som demokratirörelsens chocktrupper – men efter Ben Alis och Mubaraks fall också som en klass i egen rätt med fler uppgifter att lösa.
8. Ledningen är lös och flytande
Revolutionen i aradvärlden har återuppfunnit den mest radikala formen av deltagande politik genom att inte utse några ledare. Man behövde inte ha ett anarkistiskt förflutet för att drabbas av djup fascination och beundran inför de aktivister på Tahrir-torget som konsekvent vägrade identifiera en eller annan individ som sin ledare, hur mycket västerländska journalister än frågade dem. Är det Mohammed el-Baradei? Wael Ghonim? Någon från Muslimska Brödraskapet? Revolutionärerna svarade med en mun Nej! och förklarade att de var sina egna ledare. Rapporterna från Tahrir var samstämmiga i sina bilder av ett horisontellt myller på torget, med självorganiserade vakter och volontärer som utan synliga hierarkier löste alla problem från införsel av mat till sjukvård. Beslut fattades med acklamation eller handuppräckning. ”Det finns mer transparens och jämlikhet här på Tahrir än någonting jag någonsin sett under Mubarak-regimen; vem som helst och alla får komma till tals, och det gör kraven som kommer ur processen än mer kraftfulla”, vittnade författaren Ahdaf Soueif.
Även detta är dock en sanning med modifikation. I varje arabisk revolution hittills har det från början funnits – om än löst sammansatta – kadrer av hängivna aktivister som med extraordinär lyhördhet för stämningar har kallat till demonstrationer, delat ut instruktioner, eldat på och i praktiken utövat ledarskap. Kadrernas politiska sammansättning är påfallande lika från Casablanca till Aden, konsekvent uppbyggda på de tre traditionella oppositionsströmningarna med massbas i arabvärlden: nationalism, islamism och socialism. Även liberala element, om än mindre betydelsefulla rent numerärt, har haft en närvaro.
Unga aktivister med ideologisk hemvist i något av de tre-fyra lägren har så kommit samman och agerat barnmorskor åt en revolution som förenats under en överideologi av demokratisk, populistisk nationalism. De respektive nationsflaggorna har plötsligt blivit revolutionära symboler. Gröna och röda fanor har lyst med sin frånvaro – Che Guevara-fanor har dock vajat i såväl Tunis som Sana’a – och där den iranska revolutionen från första början klädde sig i religiös skrud har islamistiska slagord och symboler här mest synts till i utkanterna. Även antiimperialismen har varit så gott som osynlig, åtminstone som subjektiv ideologi; inga israeliska eller amerikanska flaggor har bränts eller ambassader attackerats (trots att båda låg ett stenkast från Tahrir). I stället har den arabiska revolutionens enande, självtillräckliga subjekt varit just al-sha’ab, folket.
Sådan populism – närmast ideologilös i sin generösa omfamning – har naturligtvis medvetet underblåsts av aktivisterna. Det har varit en garanti för deras sensationella förmåga att mobilisera hela befolkningar: om Tahrir hade uppfattats som ett socialistiskt projekt, eller som tätt knutet till Brödraskapet, eller som en angelägenhet för elitliberalerna i Ghad hade inte alla egyptier känt sig hemma där. Men det som varit al-thawras största styrka har också varit dess främsta svaghet.
9. Revolutionen är en refo-lution
Revolutionen i arabvärlden är måhända ingen revolution alls. Den 3 mars kom sociologen Asef Bayat, den främsta experten på Mellanösterns masspolitik, med en färsk analys av den dynamik som kopplat sitt grepp om regionen, utan klara historiska paralleller. Han framhöll att Tunisien och Egypten genomlevt de snabbaste revolutionerna i modern historia: för tunisierna tog det en månad, för egyptierna bara 18 dagar att störta tyranner som suttit i decennier. Men farten och fredligheten hade också en baksida. ”Det fanns inte mycket tid för oppositionen att etablera parallella maktorgan som kunde ta kontroll över den nya staten.” I stället kom de triumferande massorna att ställa krav på den befintliga statsapparaten att genomföra deras önskningar. Tydligast var denna logik i Egypten, där revolutionen aldrig formerade sina egna styrkor för att röja undan Mubarak och ta makten, utan i stället bad Mubaraks egen armé att göra jobbet å dess vägnar. ”Häri ligger revolutionernas centrala anomali: de utövar en oerhörd social makt, men saknar administrativa befogenheter; de samlar en remarkabel hegemoni, men regerar inte i praktiken. Således förblir den sittande makten intakt; det har inte uppstått några nya stater eller styrande organ, inga nya medel eller metoder för statsmakt som helt förkroppsligar revolutionens vilja.”
Även i detta avseende, menade Asef Bayat, skiljer sig den arabiska revolutionen från den östeuropeiska. Den senare kunde omöjligen nöja sig med några halvmesyrer; de stalinistiska systemen måste falla i sin helhet. Snarare kan analogier dras med händelserna i Georgien 2003 eller Ukraina årsskiftet 2004-2005 där massprotester tvingade bort impopulära ledare. Men olikheterna är större: Bayat framhöll nu den klassiska form av revolutionär politik som skiljde ut Tunisien och Egypten från alla moderata ”färgrevolutioner”. Här kom inte bara fackföreningar och oppositionspartier upp till ytan, utan också bonderörelser, lokala råd för sluminvånare, ungdomskommittéer som städade sina kvarter, studentgrupper som strömmade till utbildningsministeriet för att kräva nya kursplaner, ”det slags folkliga engagemang som uppstår i exceptionella tider”. Och samtidigt: al-nizam är ett huvud mindre, men den lever ännu, i synnerhet i Egypten. Revolutionärerna fortsätter att vända sig till den med sina krav.
Hur ska vi förstå denna märkliga hybrid mellan reform och revolution? Bayat föreslog helt enkelt att vi kallar den ”refo-lution”. Den arabiska refo-lutionens kanske främsta styrka är att den undvikit de giljotiner, utrensningar och summariska rättegångar som så många revolutioner urartat i. Dess svaghet är uppenbar: ”refo-lutioner bär på risken för kontrarevolutionär restauration, just för att revolutionen inte har tagit sig in i statsmaktens nyckelinstitutioner.”
I såväl Tunisien som Egypten ruvar före detta höga statstjänstemän, storföretagare, chefredaktörer, underrättelseagenter, partipampar och – naturligtvis – generaler som gör allt för att, öppet eller förstulet, rädda livet på al-nizam. ”Det finns”, avslutade Bayat sin artikel, ”ingen annan utväg för att förverkliga meningsfull förändring än att omvandla refo-lutioner till revolutioner.”
Knappt hade Bayat satt punkt förrän en ny uppflammande revolution lovade att statuera just ett sådant exempel. Till följd av Gaddafis extrema reaktion blev det tidigt uppenbart att allt eller inget gällde i Libyen: antingen överlevde den befintliga statsapparatens med sitt absoluta järngrepp över befolkningen, eller så krossades den i sin helhet. Ingen halv-nizam var möjlig. I Benghazi och andra befriade städer i öst upprättade revolutionen, enligt det mönster som saknats i såväl Tunisien som Egypten, sina egna maktorgan; med de arméenheter som hoppade av, de övertagna oljeinstallationerna, de egna radiokanalerna och tidningar liknade ”det fria Libyen” en ny stat, styrd av en högsta provisorisk regering med mandat från lokala råd. Dubbelmakten, nollsummespelet var på plats. Den första veckan av exploderande befrielse i Libyen tydde därmed på att den arabiska revolutionen skulle gå in i ett nytt stadium.
10. För att revolutionen ska segra måste den bli permanent
Den arabiska refo-lutionens paradoxer väcker obönhörligen frågan om den permanenta revolutionens logik.
Teorin om permanent revolution skisserades först av Karl Marx och kodifierades sedan av Leo Trotskij. I korthet och grovt förenklat säger teorin att den demokratiska revolutionen och den socialistiska inte kan separeras utan tvärtom hänger ihop i ett enda flöde, en enda oavbruten – ”permanent” – process av samhällsomvandling, som börjar med krav på demokrati och slutar i övertagandet av produktionsmedlen. I länder i periferin kommer arbetarklassen att vara drivande redan från början i striden för de mest grundläggande demokratiska rättigheterna, eftersom bourgeoisien där är för vek och korrupt för att kasta omkull despotismen.
Problemet för denna teori är naturligtvis att den arketypiska permanenta revolutionen – den i oktober 1917 – inte konsoliderade och fördjupade segrarna från februari utan upphävde dem. Icke desto mindre gjorde sig logiken gällande i Tunisien och Egypten, därför att den låg i händelsernas själva natur. Det första påbudet från den militärjunta som tagit över efter Mubarak var att Egyptens arbetare måste återgå till arbetet, med vite av ospecificerade åtgärder, eftersom strejker ”skadade landets säkerhet”. De återvändande kapitalisterna hälsade påbudet med lättnad. Det kom inte en dag för sent för dem. Men strejkerna fortsatte. Under mars ebbade emellertid de flesta av dem ut – ofta efter lokala segrar, bland annat på textilfabriken i Mahalla al-Kubra – och generalerna kunde ostört leda landet mot ny stabilitet. De gjorde det utan att öppna processen för revolutionärernas egna nätverk, utan att tillgodose några av de mest grundläggande kraven – hävda undantagslagar, kasserad konstitution, ett provisoriskt råd för att leda övergången till demokrati – och utan att rucka på sina egna djupt förskansade maktpositioner. Resultatet av den egyptiska refo-lutionen är att pelaren för Mubaraks styre står kvar, om än utan sitt gamla kapitäl.
Ännu starkare blev de konservativa eller direkt kontrarevolutionära krafterna av folkomröstningen den 19 mars. I stället för att skriva om konstitutionen från grunden föreslog militärjuntans snabbutredare begränsade förändringar av enskilda paragrafer, under förevändning av att snabbt möjliggöra parlaments- och presidentval. De revolutionära grupperna splittrades. Somliga stödde förslagen just för att skynda på överföringen av makten från generaler till valda politiker, men andra varnade för att själva revolutionen var i fara. Muslimska Brödraskapet lösgjorde sig från sin allians med sekulära revolutionärer, varav de flesta stödde en nej-röst, och enades på ja-sidan med resterna av NDP. En förkrossande majoritet – 77 procent – röstade ja, vilket fick författaren Alaa al-Aswany att dra slutsatsen att Muslimska Brödraskapet, NDP, guvernörer, företagsledare, underrättelseagenter och andra reaktionära krafter satt Egypten på kurs mot en ny skendemokrati. Risken är uppenbarligen överhängande att höstens val ger segern åt Brödraskapet och/eller NDP, de två bäst organiserade partierna i landet, gynnade av ett valkretsbaserat valsystem, medan nyfödda vänsterpartier kan hållas ute. Lika oundgängligt som Brödraskapet var i den revolutionära alliansen, lika nödvändigt är det för Egyptens progressiva krafter att ta strid mot dess dominerande högerfalang när Mubarak nu är borta. Ett Egypten under dess styre skulle möjligen vara positivt för oberoendet från imperialismen och solidariteten med Palestina, men avgjort negativt för kvinnor och kopter, det vill säga för en majoritet av landets befolkning.
Den logik som uppenbaras här – i bindestrecket mitt i refo-lutionen – är följande: om revolutionen inte blir permanent riskerar den att stanna vid kosmetiska reformer.
I Tunisien har permanensen varit större. Ben Alis gamla diktaturparti RCD – motsvarigheten till Mubaraks NDP – har avvecklats och förbjudits, journalister har tagit över sina tidningar, de mest korrupta företagsledarnas egendomar exproprierats, guvernörer och borgmästare med band till al-nizam avsatts. Om den processen fortsätter i Tunisien och får fäste i Egypten, eller kanske i något annat land som står på tur – Jemen, Libyen – stärks utsikterna till en permanent dynamik: en fördjupad demokratisering.
Till de positiva faktorerna hör här den uppenbara folkkärleken till al-thawra, stoltheten över vad som åstadkommits och medvetenheten om att segrarna måste vårdas med vaksamhet. Till de negativa faktorerna hör vänsterns svaghet. Den är inte bara ett resultat av decenniers repression, utan minst lika mycket en följd av vänsterns globala tillbakagång. Det har tillfallit de arabiska massorna att återuppfinna revolutionär politik från vad som nära nog är ett nolläge. Den enda vänsterkraft i världen som hade kunnat alliera sig med dem och sträcka ut händerna till de progressiva lägren är Chávez, Ortega, Castro och andra latinamerikanska ledare, men när de tog ställning för Gaddafi brände de alla broar. Den vänster som vill gjuta permanens i revolutionen är ännu svag och isolerad.
11. Den största permanensen är kvinnornas
Revolutionen i arabvärlden har ingen ledare – utom en. Den jemenitiska revolutionen har lyft upp en individ på sina axlar. Hon heter Tawakkol Karman och leder organisationen Kvinnliga journalister utan gränser. Arresteringen av henne den 22 januari var den gnista som tände just den jemenitiska prärien; folkmassor strömmade ut för att kräva hennes frigivning, regimen chockades, efter bara en dag bakom galler stod hon fri igen. Sedan dess har hon organiserat de vågor av massdemonstrationer som i skrivande stund slår in allt högre över president Salehs tron.
Det talas om att Tawakkol Karman är den naturliga efterträdaren till Saleh. Oavsett om så blir fallet eller ej kommer världen att få höra talas mer om henne och hennes systrar. Deras tid har äntligen kommit, och den permanenta revolutionens logik är kanske ingenstans så lysande stark som just här: den demokratiska revolutionen måste samtidigt vara feministisk. De två kan inte skiljas åt i två separerade faser, enligt det argument som manliga revolutionärer i alla tider fört fram: först störtar vi tyrannen, långt senare kan vi ta itu med kvinnofrågan. Tawakkol Karman och hennes systrar måste se till att smida medan järnet är varmt. Det gäller i hela regionen, där kvinnors deltagande varit iögonenfallande överallt, i synnerhet bland de unga kaderaktivisterna. Deras tid måste vara nu.
12. Överlevnad är revolutionens första premiss
Revolutionen i arabvärlden tog en ny vändning i Libyen som förorsakade svår förvirring i den västerländska vänstern. Allt hade hittills varit enkelt: helhjärtat, hundrafemtioprocentigt stöd till al-thawra, mot tvehågsna liberaler och västledare i hycklande maskopi med diktaturen. Men plötsligt blev det komplicerat. De libyska revolutionärerna begärde militärt understöd i form av flygförbudszon och bombningar.
Här är inte platsen för en fullödig argumentation för det nödvändiga och korrekta i interventionen, eller för en ingående analys av motiven bakom västmakternas spel.3
Men låt oss bara konstatera att seger för Gaddafi skulle vara ett fruktansvärt bakslag för hela den arabiska revolutionen. Den skulle visa de återstående diktatorerna hur man bäst överlever: genom artillerigranater rakt in i obeväpnade folkmassor. Den skulle placera ut en hämndlysten, blodtörstig nizam mitt emellan Tunisien och Egypten. En seger för rebeller under NATO-beskydd, å andra sidan, skulle brottas med problem. Den skulle tvingas slita sig loss från beroende av imperialismen. Men en sådan seger skulle i alla möjliga lägen vara att föredra. Endast en revolution som alltjämt är vid liv kan göras permanent.
13. Nu förskjuts styrkeförhållandena
Revolutionen i arabvärlden kan fortfarande gå hur som helst. Allt kan hända. Men så länge den existerar rymmer al-thawra oanade möjligheter för en fortgående ommöblering av världssystemet. Den gör det på flera plan.
För det första har styrkeförhållandena i Mellanöstern redan förskjutits dramatiskt till fördel för massorna och till nackdel för imperialismen och sionismen: Hosni Mubarak är oersättlig för USA och Israel. Således slogs också den israeliska regimen – känd som ”Mellanösterns enda demokrati”(alltid i trots mot uppenbara fakta) – av panik när Mubarak vacklade, försökte frenetiskt övertala övriga västländer att hålla honom på plats och kved av ångest när han föll. I staten Israel råder skräck för den arabiska demokratin. ”Dessa ledare”, sade försvarsminister Ehud Barak med stor uppriktigt om Ben Ali och Hosni Mubarak, ”var måhända oacceptabla för sina folk, men de har varit synnerligen ansvarsfulla när det gäller regional stabilitet.” Diktatorerna är ”mycket mer bekväma för oss än folket på gatorna i de här länderna”
Lika dyster som situationen är för staten Israel, lika ljus är den för palestinierna. För första gången någonsin finns en möjlighet till verkligt stöd från demokratiska arabstater i kampen mot den sionistiska ockupationen. Vad händer nästa gång staten Israel angriper ett grannfolk med bombmattor? Genuint demokratiska stater kommer inte att kunna hålla sina folk på mattan så som Mubarak kunde; de kommer inte att kunna hålla gränserna stänga, inte smygkollaborera, inte handla och förhandla som om allt vore som vanligt.
För det andra har styrkeförhållandena i världsmedierna redan förskjutits dramatiskt, från etablerade mediehus i väst till en ny fyr som lyser över världen: Al-Jazeera. Den som stiftat bekantskap med denna kanal någon längre tid vet att den saknar motstycke. Här kan man se dokumentärserier om kroppsarbete världen över, om vardagsliv i Kina, om skogsskövling i Litauen, men framför allt kan man följa nyheterna så som de skildras av människor på plats. Ingen annan kanal har kommit så nära den arabiska revolutionen.
För det tredje försköts styrkeförhållandena i den muslimska världen till wahhabismens nackdel redan mycket tidigt under 2011. Al-Qaida drabbades av desperation. Från sin horisont sammanfattade New York Times utvecklingen fullständigt korrekt den 27 februari:
”I nära två decennier har al-Qaidas ledare fördömt arabvärldens diktatorer som kättare och lakejer åt väst och krävt deras fall. Nu har folk i land efter land rest sig för att störta sina ledare – och al-Qaida spelar ingen som helst roll. Faktum är att de löst sammanfogade oppositionsrörelser som trätt fram så plötsligt och visat sig så kraftfulla skyr de två centrala doktrinerna i al-Qaida-tron: mordiskt våld och religiös fanatism. Demonstranterna har brukat våld defensivt, behandlat islam som en eftertanke och omfamnat demokratin, anatema för Osama bin Laden och hans anhängare. De senaste veckorna har varit en epokgörande katastrof för al-Qaida.” För progressiva krafter i Mellanöstern och övriga världen finns det få skäl att jubla mer.
För det fjärde har den arabiska revolutionen ibland framstått som ett enda gigantiskt projekt för att riva sönder varenda fördom som finns om muslimer i väst. I väst har det sagts att muslimer inte kan det här med yttrandefrihet: nu utkämpas den mest episka striden för yttrandefrihet i Riyadh och Tripoli, en kamp inte för några banala karikatyrer utan för yttrandefrihet på liv och död, där människor riskerar allt för sin rätt att få säga vad som helst. I väst har det sagts att muslimer är blodtörstiga våldsverkare, men: salmiyya, salmiyya… I väst har det sagts att muslimska kvinnor är passiva offer för sina mäns brutalitet och ingenting mer men: se Tawakkol Karman och hennes miljoner systrar. I väst har det påståtts i decennier, ja upprepats intill ledans yttersta gräns, att muslimer inte förstår sig på det här med demokrati.
Somliga har velat inbilla sig att yttrandefrihet, fredlighet, jämställdhet, tolerans, mångfald och demokrati är specifikt västerländska eller europeiska eller rentav svenska värderingar. Med fullständigt historisk kraft mobiliserar nu miljoner människor för exakt de här värderingarna, och då blir det synligt att de är universella. Den arabiska revolutionen har återuppfunnit universalismen, i objektiv protest mot en västvärld som under senare år har låtit den politiska debatten präglas allt mer av partikularism, av en föreställning om att allt gott vidhäftar en viss västerländsk identitet, medan muslimer står för det onda.
Det betyder inte att den europeiska islamofobin självklart kommer försvagas. De som hatar muslimer reagerar inte nödvändigtvis med rationell respons på empirisk stimuli. Hatet lever sitt eget liv i vår del av världen, med kugghjulen fast nedkörda i en rullande politisk dynamik. Men det står klart att revolutionen i arabvärlden gett antirasismen ett argument utöver det vanliga.
Och just detta är, för det femte, den arabiska revolutionens största löfte. Den har sänt ut sin strömkraft långt bortom arabvärldens gränser, till demokratiaktivister i Nordkorea och Zimbabwe, Kina och Armenien och – än mer spektakulärt u8201 – u8201 till klasskämpar i världssystemets centrum. När den amerikanska arbetarklassen höll sin största styrkeuppvisning på decennier i Wisconsin, i kamp mot antifackliga lagar som till slut ändå gick igenom, var Egypten en självklar referenspunkt. När den brittiska arbetarklassen gjorde detsamma i London, i kamp mot slakten på offentliga sektorn, stod al-thawra modell.
När klasstriderna intensifieras i krisens USA och Europa finns nu, för första gången på decennier, en förebild till hands. Tahrir har redan blivit ett nytt idiom, ett paradigm för progressiv politik med potentialer minst lika stora som de Dien Bien Phu en gång hade: skapa två, tre, många Tahrir, eller som en grupp svenska aktivister uttryckte det på en stöddemonstration på Sergels Torg i början av februari: ”Alla torg är Tahrir”. Också klimataktivister talar om det arabiska exemplet. Alla gör det, alla som vill förändra något i världen i progressiv riktning.
Så träder ännu en annan gammal sanning från 1917 i dagen. Revolutionen måste börja någonstans i världssystemets periferi, men den måste inte sluta där.
NOTER
Egypt: The Moment of Change. Red: Rabab El-Mahdi & Philip Marfleet. Zed Books 2009
För en formidabel analys av gulfländernas ställning i den regionala och globala kapitalackumulationen, se Adam Hanieh: Khaleeji-Capital: Class-Formation and Regional Integration in the Middle-East Gulf, Historical Materialism, (2010) nr. 18, s. 35-76.
Se framför allt Gilbert Achcars texter i ämnet, samt bloggen Kildén och Åsman.
En artikel av Andreas Malm
Artikelförfattaren är forskare, debbatör och författare. Han har bland annat skrivit böckerna När kapitalet tar till vapen och Hatet mot muslimerna
Pingback: Mer om Saabkrisen och Slutkört « Warlenius