Den belgiske marxisten och agronomen Daniel Tanuro gav nyligen ut boken L´impossible capitalisme vert där han utifrån marxistisk värdeteori analyserar den ekologiska krisen och gör en kritisk genomgång av den samtida debatten om klimatförändringarna. I följande intervju med Richard Fidler redogör Tanuro för några centrala teman i boken och förklarar varför han kallar sig ekosocialist
Daniel Tanuro, din nya bok heter L’impossible capitalisme vert; vad är ”grön kapitalism”?
Uttrycket går att förstå på två olika sätt. En tillverkare av vindkraftturbiner kan skryta med att han sysslar med grön kapitalism. I den betydelsen – att en del pengar investeras i en ”ren” sektor av ekonomin – är en sorts grön kapitalism uppenbarligen möjlig och också ganska vinstgivande. Men den verkliga frågan är om kapitalismen i sin helhet kan bli grön; det vill säga om den allmänna aktiviteten hos den mångfald av konkurrerande kapitalgrupper som utgör Kapitalet kan ta hänsyn till de ekologiska cyklerna och anpassas till naturresursernas förnyelsetakt.
Det är i den betydelsen min bok ställer frågan och ger ett nekande svar. Mitt huvudargument är att konkurrensen driver varje kapitalägare till att ersätta arbetare med mer produktiva maskiner för att tillägna sig en övervinst högre än den genomsnittliga profiten.
Detta, som jag benämner produktivism, är således själva hjärtat i kapitalismen. Som ekonomen Schumpeter sa: ”en kapitalism utan tillväxt är en självmotsägelse”. Kapitalistisk ackumulation är potentiellt obegränsad så det finns ett motsatsförhållande mellan kapital och natur, eftersom den senares resurser är ändliga. Man kan invända att kapplöpningen efter högre produktivitet leder kapitalet till att bli allt resurseffektivare, vilket till exempel framgår av att den mängd energi som åtgår för varje producerad procentenhet av BNP minskar över tid. Men denna tendens mot ökad effektivitet kan uppenbarligen inte linjärt förlängas i det oändliga, och empiriskt ser vi hur effektiviseringen mer än väl äts upp av den växande mängden av varor som produceras. Grön kapitalism är en självmotsägelse, precis som social kapitalism.
Det här konstaterandet leder till en diskussion mellan två motsatta strategiska synsätt. En del debattörer menar att kapitalismens naturligt miljöförstörande funktionssätt kan korrigeras med politiska åtgärder inom systemets ramar, genom att man använder sig av marknadsmekanismer (skatter, handel med utsläppsrätter, anpassade lagar, med mera). Andra menar, och till dem räknar jag mig själv, att vår politik måste syfta till att bryta med kapitalismen, för om miljön ska kunna räddas är det absolut oundgängligt att ifrågasätta kapitalismens grundläggande lagar. Det betyder att man måste våga ifrågasätta det privata ägandet av produktionsmedlen, systemets fundament.
Enligt min åsikt så avgörs diskussionen mellan dessa två linjer i praktiken genom det exempel som kampen mot klimatförändringarna utgör. I de utvecklade kapitalistiska länderna är vi tvungna att nästan helt sluta använda fossila bränslen inom en tidsrymd av knappt två generationer. Om vi utesluter kärnkraft – och det måste vi göra – så betyder det för Europas del att minska den totala konsumtionen av energi med hälften, något som bara är möjligt genom att drastiskt minska förädlingen och transporten av material.
Omställningen till förnyelsebar energi och minskningen av energikonsumtionen hänger samman, och förutsätter stora investeringar som är otänkbara om beslutfattandet sker inom ramen för dogmen om kostnadseffektivitet. Alternativet till kostnadseffektivitet kan bara vara demokratisk planering med fokus på sociala och ekologiska behov. Och sådan planering är i sin tur bara möjlig om man bryter ner motståndet från monopolföretagen i branscherna olja, gas, kol, bilindustri, petrokemisk produktion, varvs- och flygindustri; för de vill fortsätta bränna fossila bränslen så länge det är möjligt.
Klimatförändring är den centrala aspekten i din bok. Du tolkar den förändringen som ett ”klimatskred”. Vad menar du med skred och varför anser du det vara mer bekymmersamt än bara förändring?
Uttrycket klimatförändringar – och jag menar förändringar i plural – antyder återkomsten av klimatvariationer som liknar dem i förfluten tid. Men från och med nu och fram till sekelskiftet så riskerar jordens klimat att på några få decennier förändras lika mycket som det gjort under de senaste 20 000 åren, sedan den senaste istiden. Det råder ingen tvekan om att vi inte är långt från en tröskel, som när den väl överskrids innebär att det inte längre kommer att vara möjligt att förhindra att de islager som bildades för 65 miljoner år sedan slutgiltigt smälter. Ord som tröskel eller skred är helt klart mer tillämpliga för att beskriva den här realiteten än ”förändringar”. Fenomenets hastighet saknar motstycke och utgör ett allvarligt hot, för många ekosystem kommer inte att kunna anpassa sig. Detta gäller, fruktar jag, inte bara de naturliga ekosystemen utan också för en del ekosystem skapade av mänskligheten
Se vad som händer i Pakistan; de mekanismer för vattenutnyttjande som skapades av de brittiska kolonisatörerna för att tjäna dess imperialistiska syften – dammar och vallar längs floden Indus – visar sig otillräckliga inför de extrema översvämningarna. Och riskerna ökar av att det varmare klimatet förrycker monsuncykeln och ökar nederbördens intensitet.
Det tycks mig vara en illusion att tro att man kan vinna denna kamp om klimatet genom att förstärka den existerande infrastrukturen, såsom Världsbanken och de stora kapitalistiska grupper som specialiserat sig på offentliga infrastruktursatsningar menar. Istället för att bygga vallar vore det mer förnuftigt att restaurera det flexibla reglersystem av vattennivåerna som användes före koloniseringen. Det är vad miljöorganisationen Internationella Flodnätverket föreslår: att tillåta översvämningarna att rena sedimentet, att förhindra igenslamning av flodfårorna, öka landbildningen i deltan, stoppa avskogningen, anpassa de översvämningshotade områdena, med mera.
Men det fordrar en fullständig omdaning av ett 300 mil långt bevattningssystem och det får långtgående konsekvenser för brukarrättigheter, jordbrukspolitik, stadsplanering och energiproduktion. För att genomföra en sådan omvandling på två eller tre decennier (och det är mycket snabbt för ett projekt av den här omfattningen) måste man utmana jordbruksoligarkins makt och de utvecklingsprogram som IMF och Världsbanken pådyvlar landet genom sina lånemekanismer. Skulderna måste istället avskrivas, annars stryps rekonstruktionen under skuldbördorna och Pakistan kommer att gå till historien som det första exemplet på en negativ spiral där klimatförändringarna sammanlänkar underutvecklingens alla mekanismer och förstärker dem.
Här ser vi tydligt hur de sociala och ekologiska frågorna tränger in i varandra. I själva verket kräver kampen mot klimatskreden ett politiskt skifte i rikting mot en helt annan utvecklingsmodell, fokuserad kring att tillfredställa mänskliga behov. Annars är det troliga resultatet ytterligare katastrofer av än värre slag . Offren kommer framför allt vara de fattiga. Det är den varning som tragedin i Pakistan ger.
Du menar att länderna i Syd ska ”hoppa över” fossilenergistadiet i sin utveckling och direkt utveckla förnyelsebara energislag. Vad svarar du dem som invänder att förnyelsebar energi inte är ett tekniskt och kvantitativt alternativ?
Jag säger att de har fel. Den mängd solenergi som når jordens yta är i storleksordningen åtta- till tiotusen gånger större än planetens energikonsumtion. Den tekniska potentialen för förnyelsebar energi – det vill säga den andel av den teoretiska potentialen som är utvinningsbar med känd teknik, oberoende av kostnaden – uppskattas vara mellan sex till 18 gånger större än världens behov. Det är helt klart att denna tekniska potential skulle kunna ökas mycket snabbt om utvecklande av system för förnyelsebar energi skulle bli en absolut prioritet i energiforskningen, vilket det inte är nu. Övergången till förnyelsebar energi ställer oss onekligen inför massor av komplexa tekniska problem, men det finns ingen anledning att tro att de inte skulle gå att lösa.
De huvudsakliga hindren är politiska. För det första är förnyelsebar energi utan undantag dyrare än fossil energi. För det andra handlar övergången till förnyelsebar energi inte om att byta bränsle i pumparna; man måste förändra energisystemet. Detta kräver enorma investeringar, och i början av omställningen kommer dessa med nödvändighet att konsumera fossil energi och följaktligen generera ytterligare växthusgaser. Det är därför man i omställningsprocessen på kort sikt oundgängligen måste minska den totala energiförbrukningen, för att när den väl är genomförd ha möjlighet att öppna helt nya horisonter
Jag upprepar; det finns ingen möjlighet att hitta en tillfredställande lösning utan att konfrontera den kapitalistiska profiten och kapitalismens strävan efter tillväxt. Det betyder framför allt att rena energiteknologier som idag kontrolleras av Nord måste tillföras Syd utan kostnad, med det enda villkoret att de styrs av den offentligt ägda sektorn och under lokalbefolkningens inflytande.
Du förespråkar en social ekologi som du kallar ekosocialism. Vad är en ekosocialist? Och hur skiljer sig denne från ”vanliga” socialister eller miljövänner?
En ekosocialist skiljer sig från en ”vanlig miljömedveten person” genom att hon eller han analyserar den ekologiska krisen inte som en kris i förhållandet mellan naturen och mänskligheten i allmänhet utan som en kris mellan ett historiskt bestämt produktionssätt och dess omgivning, och därför i sista instans som en kris för själva produktionssättet. Med andra ord så är – för ekosocialisten – den ekologiska krisen ett uttryck för kapitalismens kris (utan att för den skull undervärdera de specifika kriserna i de så kallade socialistiska länderna, som tog efter kapitalismens produktivism). Följaktligen kommer ekosocialisten i sin miljökamp alltid driva krav som kopplar till sociala frågor – till de exploaterade och förtrycktas kamp för omfördelning av rikedomar, för rätt till arbete, med mera.
Men ekosocialisten skiljer sig från en ”klassisk socialist” genom att hon eller han menar att den enda antikapitalism som kan vara giltig idag måste ta med ekosystemens naturliga begränsningar i beräkningen, och vilka möjligheter det finns att nyttja dem utan att utarma dem.
Detta får ett flertal konsekvenser; naturligtvis ett brott med produktivism och konsumism, med perspektivet att skapa ett samhälle där – när de grundläggande behoven är tillfredställda – fritid och sociala relationer utgör det verkliga välståndet. Men också utfasning av skadlig teknologi och produktion, med de arbetandes villkor i fokus. Ekosocialister understryker också nödvändigheten av maximal decentralisering av produktion och distribution inom ramen för en demokratiskt planerad ekonomi.
Jag ser det som viktigt att ifrågasätta den traditionella socialistiska visionen som menar att varje ökning av produktiviteten i jordbruksarbetet är ett steg mot socialism. Enligt min uppfattning så kan vi inte med ett sådant synsätt ta tillräcklig hänsyn till miljön. I själva verket kräver ett ekologiskt mer uthålligt jord- och skogsbruk mer arbetskraft, inte mindre. Att till exempel återskapa buskage, dungar och våtmarker, att diversifiera grödorna och gå över till mer organisk produktion innebär att en större andel av det samhälliga arbetet investeras i ekologiska uppgifter. Det arbetet kommer ligga på en hög vetenskaplig och teknisk nivå , det är inte en återgång till att vattna med slang – men det är inte lätt att mekanisera det.
Det är därför jag anser att ett ”vårdande” inslag måste genomsyra ekonomiska aktiviteter, i synnerhet dem som har lokal påverkan på ekosystemen. Vi har ansvar för naturen. På sätt och vis innebär det att utvidga det förhållningssätt som vänstern har inom områden som utbildning, sjukvård och omvårdnad. Inga socialister hävdar att sköterskor ska ersättas av robotar, vi vet alla att vi behöver fler och bättre betalda sköterskor så att patienterna blir bättre omhändertagna. Samma resonemang kan anpassas till att gälla på miljöområdet; om miljövården ska bli bättre krävs mer arbetskraft, kunskaper och mänskligt ansvarstagande. I motsats till den ”traditionelle socialisten” så försöker ekosocialisten – trots att det är svårt – föra in dessa frågor i de förtycktas och de exploaterades kamp, istället för att skjuta på dess lösning till efter revolutionen.
Många, inklusive mig själv, är övertygade om att en framgångsrik kamp mot klimatförändringarna med nödvändighet innebär att man måste bryta med kapitalismens produktivism. I det sammanhanget talar du om ”den socialiserade människan, sammanslutningen av producenter”. Vilka är de och vad specifikt är det de kan uträtta?
Du anspelar på det Marxcitat som fungerar som motto i min bok:
”Freedom (…) can only consist in socialized man, the associated producers, rationally regulating their interchange with Nature.”
Vi måste förstå att i Marx’ tänkande är idén om den rationella regleringen av det ekonomiska utbytet avhängigt av att kapitalismen är borta. Å ena sidan underminerar ”allas kamp emot alla” varje försök hos producenterna att förenas; men å andra sidan är merparten av producenterna – lönearbetarna – skilda från produktionsmedlen. Dessa, inklusive naturresurserna, har ägarna tillägnat sig. Berövade all beslutsmakt har arbetarna inte makt att reglera någonting vad gäller produktionen, allra minst makt över samspelet med miljön.
För att blir sociala varelser måste producenterna börja sluta sig samman i kamp mot sina exploatörer. Sådan kamp är ett embryo till den kollektiva tillägnelsen av produktionsmedlen och kollektiv nyttjanderätt av naturresurserna. Detta är i sin tur nödvändigt, men inte tillräckligt, för att nå ett mer harmoniskt förhållande till naturen.
När detta är sagt, så kan man besvara din fråga om de konkreta aktionsformerna genom att undersöka hur olika grupper förstår – eller inte förstår – behovet av ett rationellt reglerat utbyte mellan människan och naturen. För närvarande är det slående att de mest avancerade ståndpunkterna av ekosocialistisk karaktär utgår från urbefolkningar och från småbrukare som tar kamp mot jordbruksindustrin. Detta är ingen slump; grupperna är inte avskilda – eller helt avskilda – från produktionsmedlen. Således har de förmåga att erbjuda konkreta strategier för en rationell reglering av interaktionen med miljön på nationell nivå. Urbefolkningar ser försvaret av klimatet som ytterligare en förutsättning för att kunna behålla sin förkapitalistiska livsstil i symbios med naturen.
Bonderörelsen Via Campesina har utvecklat ett helt program av konkreta krav på temat att ”bönderna vet hur man kyler ner klimatet”. Arbetarrörelsen däremot är på efterkälken. Detta beror förstås på det faktum att varje enskild arbetare tenderar att hoppas på lönsamhet för företaget som exploaterar honom eller henne, för att få behålla sitt jobb.
Slutsats: ju mer tillbakaträngd arbetarsolidariteten blir av den nyliberala offensiven, desto svårare blir det att utveckla miljömedvetenheten bland arbetarna. Det är ett stort problem, för arbetarklassen kan genom sin centrala roll i produktionen spela en ledande roll i kampen för det antikapitalistiska alternativ som är nödvändigt för att rädda miljön. Urbefolkning, bondeorganisationer och ungdomar har intresse av att involvera fackföreningar i klimatkampanjer – öka samarbetet, kontakter på gräsrotsnivå, med mera. Inom själva arbetarrörelsen är uppgiften att driva krav som gäller jobb, löner och arbetsförhållanden, samtidigt som man bidrar till att minska utsläppen av växthusgaser.
En viktig fråga i det avseendet är behovet av en allmän arbetstidsförkortning utan löneavdrag, med tillika drastisk minskning av arbetstakten och ökning av antalet anställda. En annan aspekt är utvidgning av den offentliga sektorn under de arbetandes och brukarna kontroll: kostnadsfri, förstklassig kollektivtrafik, offentligt ägd energiproduktion och distribution, offentligt organiserad energibesparing och klimatrenovering av fastigheter. Ekosocialister har en roll i att vara drivande bakom sådana krav.
I din bok verkar du inte vara rädd för att bli anklagad för alarmism av dem som ännu inte insett att vi har trätt in i den antropocena eran, och att det betyder att det är människan som ligger bakom den skenande uppvärmningen. Avspeglar inte begrepp som grön kapitalism, hållbar utveckling och ”greenwashing”1 en önskan att förneka detta samband och att kunna fortsätta som förut. Om vi ska gå bortom den produktivistiska kapitalismen, borde vi inte först ändra vårt beteende som konsumenter och producenter?
Jag är inte alarmistisk. I min bok förlitar jag mig nästan uteslutande på Internationella klimatpanelen IPCC:s rapporter, vars diagnos av den globala uppvärmningen och dess möjliga konsekvenser för mig, vad man än säger om dem, framstår som utmärkta summeringar av sakkunnigt granskad vetenskaplig kunskap. Det är sant att det finns en viss eftersläpning hos IPCC vad gäller de senaste upptäckterna, men det ändrar inget på det stora hela.
I själva verkat fruktar jag överdrifterna och det panikartade tonläget i debatten. Alltför ofta tenderar de att dölja de verkliga hoten och de verkliga uppgifterna. Klimatskred är mycket användbart i domedagsprofetior och det råder ingen brist på gurus som deklarerar att ”planeten är i fara”, att ”livet är i fara”, att ”mänsklighetens överlevnad är hotad”, att ”det fotosyntetiska taket håller på att störta ned över våra huvuden” eller vad du nu kan tänka dig. Allt det där är överdrivet. Planeten fruktar ingenting, och livet på jorden är ett fenomen så härdigt att även om mänskligheten avsiktligt vill göra slut på det antagligen inte skulle kunna det, ens med atombomber.
Klimatförändringarna hotar inte den mänskliga arten som sådan. Hotet gäller att ungefär tre miljarder människor riskerar att få sina levnadsförhållanden dramatiskt försämrade och hundratals miljoner är hotade i sin fysiska existens. Makthavarna vet detta och gör ingenting – eller nästan ingenting – eftersom det kostar för mycket och för att det stör den ekonomiska ordningen. Det är den nakna sanningen.
Alltför ofta skyler katastrofvarningarna över den samhälliga barbarin som hotar att bli en effekt av klimatförändring och späder ut frågan i en vag känsla av allmän skuld. ”Slösa inte tid på att gnälla om ansvarfördelning”, ”vi är alla skyldiga”, ”vi måsta komma överens om åtgärder”, med mera. Under tiden fortsätter energiprofitörerna att oupphörligt bränna kol och olja.
Detta leder över till den andra delen av din fråga, om att förändra vårt beteende som konsumenter och producenter. Som framgått av det jag sagt tidigare så har man som anställd ingen möjlighet att ändra sitt beteende som producent. Vem producerar? Hur? Varför? För vem? I vilka kvantiteter? Med vilka social och miljömässiga konsekvenser?
Det är bara företagsägarna som har något att säga till om i de här frågorna och de styrs av profitintresset. Som anställd kan man bara försöka få inflytande över skötseln av företaget för att utmana ledningen och peka på de anställdas förmåga att styra det efter andra principer än profitintresset. Det handlar om det gamla kravet om arbetarkontroll, och ekosocialister måste formulera praktiskt hur det också kan inrymma miljömässiga hänsynstaganden.
Vad gäller konsumtion så menar jag att det är nödvändigt att skilja mellan individuella och kollektiva förändringar. På det hela taget är det naturligtvis bättre om någon minskar sitt flygresande på ena eller andra sättet, men denna minskning syftar framför allt till att köpa ett rent samvete till ett billigt pris samtidigt som det avleder personen från politisk kamp för det nödvändiga strukturella förändringarna. Att lägga tonvikten vid den här typen av beteendeförändringar handlar om greenwashing och det betyder i själva verkat att fortsätta som förut.
Kollektiva omställningar är en annan sak. De kan visa på värdet av en annan möjlig logik, bidra till att införandet alternativa metoder och understödja genomförandet av de nödvändiga strukturella förändringarna, och de skapar i sig social mobilisering. Sådana förändringar, som exempelvis kollektiva inköp från bönder och urbana odlingskollektiv, ska absolut uppmuntras.
Men kan man bekämpa klimatskreden till vilka sociala och ekonomiska kostnader som helst? Är det så brådskande att bygga en annan samhällsmodell så att man ska våga riskera hela det nuvarande samhällsbygget? Är det ett val mellan natur och civilisation?
Att påstå att man genom en annan klimatpolitik riskerar att rubba hela samhället för att man prioriterar naturen framför civilisationen, är att vända upp och ner på allt ihop! Vad som i realiteten är på väg att hända är att den befintliga politiken hotar civilisationen samtidigt som den leder till enorma irreparabla skador på naturen, som är vårt gemensamma arv. Den rådande politiken är helt underordnad dogmen om kostnadseffektivitet och vi ser vad man lyckas åstadkomma; knappt någonting. Vi kör rätt in i väggen.
Naturligtvis kan man inte låtsas som om kostnaderna för olika åtgärder inte spelar någon roll. Om man väljer mellan två olika strategier för att minska utsläppen är det rimligt att välja den med lägst samhällig kostnad, om allt annat är lika. Men i grunden måste det först till en annan sorts politik, som vilar på andra kriterier än kostnader, och i synnerhet på kvalitativa kriterier. Uttryckt i tekniska termer, så är energieffektivitet på systemnivå ett essentiellt kriterium.
Den framstående amerikanske ekologen Barry Commoner förde fram de här idéerna för mer än 20 år sedan. 
Det är en termodynamisk absurditet, menade han, att frakta kol hundratals mil för att producera elektricitet som sedan efter att ha överförts tiotals mil används för att värma vatten till hushållen, något som enkelt kan åstadkommas med solenergidrivna varmvattenberedare. Uttryckt i sociala termer måste det grundläggande kriteriet vara omsorgen om människorna och deras välfärd, och i synnerhet om de fattigaste. Det är ett kriterium som idag i stor utsträckning ignoreras, vilket bland annat tragedin i Pakistan visar.
Slutligen, tror du att det ekosocialistiska projektet är genomförbart i en nära framtid?
Genomförbarheten beror helt och hållet på styrkeförhållandena mellan kapitalismen och de exploaterade. Och det finns ingen anledning att lura oss själva; styrkeförhållandena är i nuläget till kapitalets fördel. Men det finns ingen tredje väg; försöken att rädda klimatet med marknadsmekanismer visar hela tiden på dess ekologiska ineffektivt och på de sociala orättvisorna de reproducerar. Enda möjligheten är motstånd. Bara det kan förändra styrkeförhållandena och leda till delreformer som pekar i rätt riktning. Demonstrationerna i Köpenhamn var ett första steg, mötet i Cochabamba var ett andra. Låt oss fortsätta, låt oss förenas och bygga en global rörelse som räddar klimatet med socialt rättvisa medel. Det kommer att vara mer effektivt än alla försök till lobbying från dem som sprider illusioner om en grön kapitalism.
Ur International Viewpoint
Översättning: Peter Jervelycke Belfrage
Pingback: Dr DOOM förutspår… | Varghjärta