Man kan ju fråga sig vad vi väntar på, egentligen? Det är sent på jorden. Klimatförändringarna krymper ständigt marginalerna för att rädda mänsklighetens överlevnad. Olje-”peaken” närmar sig. Krig, förtryck, och groteska klassklyftor råder i stora delar av världen och drabbar fattigbefolkningen hårdast. Här hemma vann den borgerliga regeringen valet efter att ha drivit hård klasspolitik (om än nystajlad och delvis dold) i fyra år. Ett öppet främlingsfientligt parti tar plats i riksdagen.
Så vad väntar vi på? I en av artiklarna i detta nummer av Röda rummet resonerar Jens Ergon om den ”naiva väntan efter nya, förlösande svar som tycks ha förlamat delar av västvärldens vänster i snart 30 år”. Det går att känna igen det, kanske finns här en viktig utgångspunkt?
Uppgiften, den lika självklara som rysligt svåra, är att bryta denna väntan och vanmakt för att komma vidare. Att hitta nycklarna till hur det ska gå till kräver både aktivitet och eftertanke. I detta nummer försöker vi odla eftertanken. För att bidra till den breda rörelseaktivitet som är nödvändig bör vi fördjupa diskussionerna om hur verktygen ska slipas. Vi vill gärna vara del i en gräsrötternas egen kriskommission.
Där kan vi ta oss an eftervalsanalysen – men inte stanna i den utan blicka vidare, bredare och djupare. Kjell Östberg och Lars Henrikssons tandemartiklar är en pusselbit för att lägga grunden. I det land där både arbetarrörelse och nutidshistoria varit närmast skämmigt dominerade av socialdemokratin bör nu nostalgiska återvändsgränder undvikas och sikten röjas för verkliga alternativ.
Begreppet folkrörelser är, historiskt sett, S-märkt av patentverket. Men i den historia vi nu själva lever och skriver kanske den etiketten (eller andra; det är inte orden som avgör utan verkligheten) kan fästas på ett nytt innehåll. Ett innehåll där nya livskraftiga sociala rötter kan gro och nya röster höjas – tillsammans med de gamla som ännu lever och låter.
Den historien kan vi inte vänta på, den pågår här och nu. Vem tar nästa steg? Visst måste de uppskjutna problemen i vår tid, som Rikard Warlenius skriver om i sin artikel, lösas i sin helhet innan det är för sent – men också små rörelsesegrar kan bli början på något stort. En klassbaserad folkörelseallians stark nog att ställa frågan om ett annat samhälle bör vara målet.
Några förlösande svar på hur det ska gå till att nå dit har vi inte att presentera. Möjligen trådändar att dra i och frågor att ställa. Det är vårt bidrag till den förlösning som inte kan vänta. Röda rummet är – eller har åtminstone ambitionen att vara – en tankesmedja. Vill du vara med, kära läsare, så hörs vi.
/Redaktionen
