Med sitt författarskap blev den i somras avlidne Ragnar Thoursie något av den sociala välfärdsstatens avläsare under tre tidsperioder. 
Han slog igenom som diktare med politisk tendens 1952 när välfärdsstatens uppbyggnad var i sitt inledningsskede. Efter en litterär tystnad som varade i 37 år – då han registrerade systemet inifrån som byråkrat på AMS – återkom han som diktare 1989, när välfärdsstaten fortfarande var relativt ograverad men då den nyliberala politiken började gripa allt vidare omkring. Finalen på Thoursies författarskap inföll vid millenieskiftet när välfärdsstaten alltmer var utsatt för privatiseringar och nedskärningar. Slutpunkten på hans bana blev samlingen Sånger från äldreomsorgen 2009. Per-Olof Mattsson har följt Thoursies gärning.
När Ragnar Thoursie avled tidigare i år, lämnade han efter sig ett sparsmakat författarskap. Debuten 1945 med diktsamlingen Emaljögat följdes 1952 av Nya sidor och dagsljus. Därefter dröjde det till 1989 innan Thoursie på ålderns höst framträdde med en tredje samling, Kråkorna skrattar, som sedan följdes av Sånger från äldreomsorgen 2009. Därtill kom några prosaböcker med material från karriären som ämbetsman (Elefantsjukan: Berättelser från byråkratin, 2003) och minnen från barndom och uppväxt (Ditt ord är ljus, 2001 och Igelkottsfrid, 2007).
Det finns flera ingångar till Thoursies författarskap. En är att följa hans väg från det frireligiösa hem i Katrineholm där han föddes 1919, över fasen som modernistiskt underbarn och ämbetsman, till den sista fasen som återuppstånden författare i pensionsåldern.
En annan ingång är en mer personlig där utgångspunkten blir Sundbyberg, eller Sumpan som vi som växte upp i närheten kallade den lilla staden som låg på andra sidan Bällstakanalen. Thoursies mest berömda dikt blev med åren Sundbybergsprologen. Jag växte själv upp i Ulvsunda industriområde, som sträckte sig från Ulvsundasjön och förbi Bromma flygplats för att sedan övergå i Sundbybergs industrier med Marabou och Siverts kabelverk. Där emellan flöt Bällstakanalen – som vi kallade för Marabou River på grund av den synbara förgiftningen.
Det följande blir en blandning av de två ingångarna, även om den första givetvis dominerar.
Thoursies utveckling som lyriker kan beskrivas som vägen från modernistisk poesi till en enklare och klarare dikt. Utvecklingen finns manifesterad i de två citat som har fått störst spridning:
”Papegojan död ej ruttnar”
(Skolavslutning i Emaljögat)
”En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.”
(Sundbybergsprologen i Nya sidor och dagsljus)
FYRTIOTALISTERNA
Citatet ur Sundbybergsprologen blev också titeln på en volym med Thoursies dikter: En öppen stad, ej en befäst, bygger vi gemensamt: Samlade dikter (2004), med efterskrift av Göran Greider. Det är av flera skäl den bästa sammanställningen. Thoursie har själv bifogat en rad förklaringar och upplysningar, därtill finns också en avdelning med dikter ur dagböckerna från åren 1940 till 1993. Volymen innehåller också texten Lyriska läroår: En självbiografisk betraktelse som ger en ovärderlig bild av hur Thoursie drogs in i det som blev den svenska fyrtiotalismen.
Thoursies debutsamling Emaljögat har i viss mån åldrats med behag, även om det tidstypiska nu antagligen framträder med skarpare konturer. Dikten Skolavslutning, med formuleringen ”Papegojan död ej ruttnar”, har ju ofta citerats som typexempel på fyrtiotalismens obegriplighet.
När Emaljögat publicerades 1945 hälsades den som ett viktigt bidrag till den modernistiska lyriken. Den svenska poesin hade länge släpat efter jämfört med andra länder. När Artur Lundkvist 1929 lyckades samla flera av de unga kring den gemensamma volymen Fem unga, blev det den första manifestationen av en svensk modernism med egna förtecken. Men det är först under 1940-talet som modernisterna tydligt blir den ledande grupperingen. Prosan gick samma väg med Stig Dagerman, Lars Ahlin och andra. Länge var Artur Lundkvist strategen i svensk modernism; det var han som samlade trupperna till strid mot det gamla och förlegade. För Lundkvist var det inte heller bara litteraturen som behövde förnyas och revolutioneras: Även samhället och själva livet måste skakas om – allt måste revolutioneras.
När den unge Ragnar Thoursie börjar skriva poesi och slutligen tar mod till sig att försöka bli publicerad, är det inte alls förvånande att det just är Artur Lundkvist som tar sig an den unge poeten. Det var genom 1930-talets modernistiska tidskrifter Spektrum, Fönstret och Karavan som Thoursie drogs till modernismen. Det första färdiga manuset till en diktsamling – Sånger ur Noas natt från 1942 – mötte ett omedelbart gensvar från Lundkvist när det skickades till tidskriften Horisont, där Lundkvist var redaktör. Samlingen trycktes aldrig i sin helhet men förekommer i urval både i Horisont och i Emaljögat.
Världskrigets fasor
Jag kan nog tycka att Emaljögat idag har tappat en del av sin lyster. Samma sak har också drabbat andra av tidens stora poeter, som Erik Lindegren och Karl Vennberg. Såväl Lindegren som Vennberg var viktiga inspiratörer för den unge Thoursie, och även om Thoursie aldrig tillhörde fyrtiotalisternas inre kotterier, finns det en rad fyrtiotalistiska inslag i samlingen som närmast var standard under årtiondet. Här finns ett motto från den tyskspråkige poeten Rainer Maria Rilke (ur en av modernismens stora diktsamlingar Duinoelegierna från 1922, som Lindegren översatte). Här finns också två dikter till Stagnelius – modernisternas favorit i den äldre svenska lyriken – och en hyllning till den tyske romantikern Hölderlin. Thoursies hjältar låg helt rätt i tiden.
Andra världskrigets fasor kan också – även om det är svagare än i Lindegrens beundrade diktsamling Mannen utan väg (1942) – skymta i enstaka formuleringar: ”över alla dem som med nackskott böjts att dricka” och ”med ditt ljus förklara kulans sår”. Och just den här dikten – Vittnesstjärna – har enligt Thoursies kommentar beröring med den terror som rådde i Nederländerna under den tyska ockupationen. Men det är intryck som bara sipprar fram i dikten, de blir aldrig särskilt tydliga och utan poetens kommentar skulle de försvunnit i allmänna referenser till världskrigets hemskheter. Ta bara en rad som ”och den brustna väderkvarnen rosslar”, där den fyrtiotalistiska modernismens förtjusning i bildspråkets autonomi blir extremt tydlig.
I sina egna kommentarer har Thoursie aldrig markerat något tydligt brott med den här typen av modernism. Men när han återkommer 1952 med Nya sidor och dagsljus har det hänt en hel del. Den inledande dikten, som framstår som ett slags motto till hela samlingen, innehåller den här tydliga formuleringen:
”Men
vänd blad, gå vidare.
(…)
Slit dig loss, stig ut.
Förtrollningen är bruten.”
Är det fyrtiotalismens förtrollning som brutits? Det är en rimlig slutsats, eftersom den nya samlingen slår in på en helt annan väg som sedan präglar återstoden av författarskapet.
Ingemar Algulin hävdar i sin stora studie Den orfiska reträtten: Studier i svensk 40-talslyrik och dess litterära bakgrund (1977) att det mot årtiondets slut äger rum en reträtt på bred front från högt spända anspråk, som förkroppsligades i anknytningen till den antika orfismen, men reträtten sker fortfarande i orfiska termer. Det ligger säkert något i att även Thoursie drogs med i den reträtten, men lika betydelsefullt är nog hans vaknande politiska medvetande. När han skriver om det avstånd han snabbt kom att känna gentemot den litterära världen, nämner han emellertid bara sparsamt sin politiska utveckling.
I likhet med Kafka, en annan av fyrtiotalisternas husgudar, blev Thourise anställd i en statlig försäkringsanstalt (RFA), som sysslade med yrkesskador. Solidariteten med socialdemokratin är klar och tydlig och vänskapen med Egon Kötting, tysk journalist och politisk flykting, och flitig medarbetare i den antinazistiska svenska pressen, medförde en breddning av hans politiska uppfattningar. Kötting och Thoursie reste gemensamt till Tyskland sommaren 1947. Uppdragsgivare var den socialdemokratiska A-pressen. Resan resulterade i boken Kulissbygget: Tyskland mellan Molotov och Marshall (1948).
POLITISKT UPPVAKNANDE
Boken hamnade mitt i inledningen till det kalla kriget och förespråkade – i likhet med den återsamlade tyska socialdemokratins ledare Kurt Schumacher – det som kallades tredje ståndpunkten; att Tyskland och Europa inte borde delas utan vara fristående från USA och Sovjetunionen. Detta synsätt vann stor anslutning bland svenska författare, men angreps på bred front av den svenska borgerligheten – med Herbert Tingsten i spetsen – för att vara ”kryptokommunistisk”. Två av den tredje ståndpunktens främsta företrädare var Lundkvist och Vennberg
I Lyriska läroår formulerar Thoursie själv sin utveckling så här: ”Jag kunde klarare se tidens stora frågor: kriget, överlevnaden, de mänskliga rättigheterna, demokratin. Det var också de stora samhällsfrågorna för 40-talismen. För mig tillkom, märkligt nog som något avvikande i den miljön, välfärdsstaten och socialismen. Genom emigranterna från kontinenten lärde jag mig se detta närliggande med andra ögon – som något omistligt.” Därför höll han också, till skillnad från många andra ”tredje ståndpunktare”, avstånd till syndikalismen där många – med Dagerman i spetsen – hade sin tillhörighet.
Det var alltså kontakten med antifascistiska emigranter som fick Thoursie att dra sig undan fyrtiotalismens mer elitistiska uppfattningar. Det finns i Thoursies beskrivning av det växande avståndet till tidigare kolleger i det litterära livet en viss ovilja att sätta ned foten. Men det måste ha varit en medveten omorientering med det pris som hör till. Istället för att fullfölja sin modernistiska hållning, och i likhet med Lindegren hålla fast vid den ända till tystnadens gräns, genomförde Thoursie en medveten brytning i och med Nya sidor och dagsljus.
I den långa inledningsdikten Skärsliparens dager över tingen klingar de avslutande stroferna som en summering av något som genomgåtts och som lett fram till nya insikter:
”Något tyckes avslipat.
Något tycks ha jämnat och glättat
kantigheterna i hans sinne.”
Den följande dikten Försenad isbrytare på väg genom vårsundet känns som en kommentar till avståndet mellan den första och den andra samlingen. Dikten bryter sig nya vägar och liknas – på ett explicit sätt som var otänkbart bland fyrtiotalisterna – med isbrytaren, som visserligen är försenad men nu anländer: ”Min dikt/på väg till min läsare.”
Dikten Twilights avslutas dessutom med en tydlig nedmontering av de romantiska föreställningar som fyrtiotalisterna var så förtjusta i. Natt och dag är inte längre varandras absoluta motsatser:
”Dagen är inte idel ljus som bländar.
Natten ej mörker utan gräns.”
Nya sidor och dagsljus breddar poetens motiv med intryck från resor i ett Europa som försöker återhämta sig efter världskriget. Motiv från Holland och Spanien är framträdande. Under rubriken Förortsvyer introduceras också nya svenska miljöer i poetens arsenal. Den mest berömda är givetvis Sundbybergsprologen, daterad den sista dagen år 1951.
Sundbyberg hade vid den tiden inte alltför gott rykte. Ett talesätt som ofta hördes var: ”Se Sundbyberg och sedan dö”. I prologen finns fabriksskorstenar och flygplan – Bromma flygplats, då den dominerande i landet, ligger inte långt bort. Romantikens måne får ge vika inför den nya verkligheten: Här är ”människan, ej månen (…) alltings mått vid Bällstaviken”. Det nya samhälle som byggs ses med närmast utopiska ögon i prologen till Sundbybergs ära: ”så begraves ensamhet i levande gemenskap/och upphävs lagen om en evig motsats.”
Den lilla staden som är granne med huvudstaden blir i Thoursies dikt en symbol för det nya samhälle som arbetarrörelsen drömmer om. Därför har den också fått en hängiven publik just inom arbetarrörelsen. Med eftertankens klokhet kan vi idag se vilka illusioner som Thoursie var med om att sprida, men det finns en visionär kraft i dikten som lyfter den ur det tidsbundna:
”Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnets vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till
frihet ifrån fruktan den strävan
som är lika för oss alla. En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.”
SUNDBYBERG
Begreppet öppen stad, bland annat gestaltat i den berömda filmen Rom – öppen stad (Roma – citta aperta) 1946, regisserad av Roberto Rossellini, vänds här från världskrigets negativa och närmast laglösa associationer till något helt annat och nu positivt.
Prologen skrevs som beställningsverk när Sundbyberg firade 25 år som stad. Thoursies kommentar 2004 ser prologen som ett slags förlösning av en delvis ny poet: ”Uppdraget påverkade mig mer och på ett djupare sätt än jag i min första tveksamhet kunde ana.” Det var givetvis ett ovanligt uppdrag för en modernistisk poet, som anslutit sig till en tradition där en beställning från kommunpolitiker bara kunde bemötas med ett hånskratt eller en axelryckning. Men för poeten Thoursie blev det en definitiv vändning. Dikten blev något av en ”programpoesi inom socialdemokratin”, konstaterar poeten själv, i och med att Olof Palme redan 1965 började citera den i olika sammanhang. Det skedde också på partikongressen 1985, den kongress som blev Palmes sista.
Den visionära dikten får dock redan i nästa dikt, Halva huset, med underrubriken Syn i Hagalund, en korrigering. Hagalund var en både idealiserad och ökänd del av Sundbyberg som dominerades av originella trähus, så kallad snickarglädje. Hagalund blev mycket omtalat när det revs under 1960-talet och kan idag betraktas på målaren Olle Olsson Hagalunds tavlor. Jag har själv en del minnen av området, eftersom min pappa under senare delen av 1950-talet arbetade som chaufför på en flyttfirma i Sundbyberg. Innan jag började skolan 1959 brukade jag åka med och under flera år hade firman garage just i Hagalund. Det var verkligen paradoxernas stadsdel, där livsglädjen på sätt och vis gick hand i hand med eländet.
Den korrigering som dikten inför är betydelsefull och måste ses som en pendang till den berömda prologen. Dikten inleds med raderna: ”Halva huset blev inte byggt/den del som rymde med vår framtid.” Poeten tycks tveka inför vad som åstadkommits i folkhemmet; det tycks bara vara halvfärdigt.
De mer än trettiofem år som gick mellan Nya sidor och dagsljus och Kråkorna skrattar tillbringade Thoursie i den svenska välfärdens byråkrati. Han skriver 2004 att han valde att ”försvinna in i byråkratin, och fann det meningsfullt.” Efter åren på RFA blev Thoursie en framträdande byråkrat inom AMS (Arbetsmarknadsstyrelsen), som skulle minimera arbetslösheten genom utbildning och flyttlass till mer expansiva delar av landet. Prosaboken Elefantsjukan ger märkliga inblickar i välfärdsstatens byråkrati.
COMEBACK
Det sena utbrottet av poesi hade en dramatisk inramning. Thoursie var med om den stora tågolyckan i Lerum i november 1987 och skadades bara lindrigt. Men upplevelsen gick djupare än de lätta skadorna. Thoursie och många andra fick hjälp av frivilliga som rusade till för att rädda de som satt fast i en brinnande vagn. Åldrandet och dödens närhet blev påtagliga faktorer i och med tågolyckan och förefaller ha varit en direkt impuls till att återknyta till den lyriska tråden.
I samlingen Kråkorna skrattar är diktaren fortfarande obruten i sin poetiska kraft. Men livets slut börjar skymta och blir ett viktigt tema i allt han skriver från och med 1989. När han framträder med en hel samling efter alla dessa år, är dikterna mer tuktade och koncentrerade. I den tolfte dikten heter det: ”Gammal poet skriver dikter/om döden.” I en annan dikt är han en ”gammal diktargubbe”. Identiteten som poet har inte försvunnit trots alla år av poetisk tystnad.
En självklar följeslagare och föregångare i dessa dystra tankar är Esaias Tegnér, en av 1800-talets mest uppburna poeter med Mjältsjukan som paradnummer och bro över till ett annat och mer modernt sätt att skriva. Tegnér är också direkt apostroferad och första delen av diktsamlingen bär rubriken Jordisk klagolåt och utgörs av en ”kör av kråk- och gubbröster”. I rader som ”Att leva/är att krossas.” återklingar den gamle pessimistens stämningsläge och hela diktsviten knyter tydligt an till föregångaren.
Men det är inte bara klagan och nedstämdhet. Här finns också – men det krävs en förklaring från poeten själv för att det ska bli begripligt – en kritik av det som kallades kanslihushögern, med Kjell-Olof Feldt i spetsen. Starka motsättningar uppstod inom socialdemokratin under 1980-talet med en gruppering i kanslihuset som inspirerades av nyliberalismen. Feldt kallas i dikten för ”den gråsprängda Krabban” och Thoursies kommentar förklarar: ”Hans medarbetare Klas Eklund har författat en PM som ställer upp den svenska Välfärden för avrättning.”
I Sånger från äldreomsorgen (2009), som blev Thoursies sista bok, är dikterna mindre komplicerade och utgör enligt författaren ett ”lapptäcke” av anteckningar från äldreomsorgen vilka tillägnas dess ”tappra personal”.
Äldreomsorgen är en ”annan värld” där det förflutnas skuggor samsas med upplevelsen av den del av offentlig sektor som författaren själv varit en stark tillskyndare av. Men den inre personligheten – märkligt oanfrätt av tidens gång – stämmer allt mindre överens med den yttre fysiska kroppen som allt oftare sviker poeten. Det är en bok med många sorgliga trådar och besvikelse inför folkhemmets upplösning. I dikten ”Försäljning av omsorg” heter det bland annat:
”Hemtjänsten kallar den gamle ”kund”.
Till kunden säljer man vänlighet,
t.ex. hjälp att dra på byxorna à kronor.
[…]
Nästa steg: att Maxi tar över och säljer
en helhetslösning
– färdigpaketerad äldreomsorg.
Vart tog Folkhemmet vägen?”
BARNDOMENS BILDER
Den sista diktsamlingen är visserligen i många avseenden sympatisk, men den har inte alls samma kraft som de tidigare. Det märks tydligt att poetens synfält blir allt snävare och den poetiska styrkan räcker inte riktigt till. Dikterna blir ibland bara till anteckningar i dagboken om en gammal människas vardag.
I den sista boken finns det, som alltid hos Thoursie, också en del minnen från barndom och uppväxt. Här finns mamma Signe och pappa Johan Algot. Barndomen framträder nästan som ett paradis i den åldrade poetens minne, som kontrasten till äldreomsorgen och ”det sista stycket väg”, som det heter i en rubrik. Medvetenheten om dödens närhet är mycket påtaglig och gör Sånger från äldreomsorgen till ett avsked inte bara till skrivandet utan också till livet i sig.
Det blev dock inte bara dikter på ålderns höst. Thoursies bundenhet vid barndomen fick blomma ut på allvar i flera prosaböcker. Ditt ord är ljus (2001) skildrar i ett antal kortare prosatexter barndom och uppväxt. Det finns ett försonande ljus över föräldrarna och deras trosfränder, ett försonande ljus som inte bara verkar ha med tidsavståndet att göra.
Thoursie var uppvuxen i ett religiöst hem. Fadern var från början missionsförbundare men övergick i vuxen ålder till Jehovas vittnen. Det kan inte ha varit en lätt tillhörighet, men Thoursie har i sina böcker skildrat en lycklig barndom med en fader som förvisso var djupt troende men också plikttrogen och stillsam.
Tvärt emot vad de flesta av oss tror om Jehovas vittnen, framstår de i Thoursies minnesbilder som eftertänksamma sökare. En fördel gentemot andra kristna riktningar är avvisandet av tron på helvetet. Tillsammans med deras envisa avvisande av krigstjänst i varje form (även vapenfri) framstår ”vittnena” som en religiös sekt med flera positiva drag. Han dröjer också flera gånger vid vittnenas ståndaktiga motstånd mot nazismen och intresserar sig för deras öden i koncentrationslägren.
Det utanförskap som ofta kan drabba barn till medlemmar i religiösa sekter tycks aldrig ens ha snuddat vid Thoursie. Inte heller utövade föräldrarna några påtryckningar på barnen att ansluta sig. Det överläts helt på den enskilda individens eget omdöme.
Bland alla texterna i Ditt ord är ljus finns det en som berör mig starkare än andra. Orsaken är egentligen löjligt personlig. Det rör sig om den text som heter Spiken i unikaboxen. I den berättar Thoursie om hur pappa Johan Algot sparade utdragna spikar i en gammal unikabox. Spikar som redan använts kunde rätas ut och användas på nytt, så var tanken bakom sparandet.
Min egen pappa resonerade precis likadant och antagligen var det ett arv från en fattig uppväxt där allt som kunde återanvändas nogsamt sparades. När jag i tonåren hjälpte honom att riva ett gammalt trähus, allt virke skulle användas för att bygga på vår sommarstuga, var spikutdragare ett av de verktyg som användes flitigt. De utdragna spikarna – ofta rostiga – skulle sparas för att rätas ut och sedan användas igen. Jag upplevde det som snudd på förnedrande, ett tecken på hur gammaldags min pappa var. Men för honom var det alldeles självklart. Jag fick också lära mig hur man rätar ut en krokig spik. Spikarna skulle sedan sorteras efter längd och andra egenskaper.
Just den här berättelsen, som bara omfattar ett par sidor, säger mer än långa romaner om alla de människor – våra föräldrars generation – som växte upp i ett samhälle som präglades av fattigdom och brist på det mesta. I berättelserna om Thoursies egen uppväxt finns ett ömsint drag som kanske skulle ha försvunnit om stoffet hade omvandlats till fiktion och blivit en roman. Nu bevarar texterna hela tiden karaktären av en gammal människas minnen. Läsningen av Ditt ord är ljus och den andra prosaboken Igelkottsfrid (2007) kan därför föra läsaren rakt in i egna minnen. Det kan bli en riktigt sentimental resa…
Det finns en enkelhet i Thoursies sena böcker. Här saknas alla försök att anpassa sig efter kulturlivets trender och moden. Människorna i hans värld är också enkla, och det är möjligt att han idealiserar dessa enkla människor som befolkade landet förr i tiden, dessa ”fornminnen” för att tala med Stig Claesson, men i så fall sker det med ett gott syfte… Thoursies två prosaböcker om barndomen har en påtaglig fräschör och bör stå sig så länge som det finns läsare i livet som kan knyta an till det fattigdomens Sverige som fanns ända fram till 1950- och 60-talen.
Ragnar Thoursies författarskap spänner över stora delar av det svenska 1900-talet. Här finns berättelserna om de strävsamma och sympatiska föräldrarna, men också den litterära modernism som poeten drogs in i som ung. Här finns också socialdemokratins försök att bygga ett välfärdssamhälle utifrån arbetarnas och småfolkets önskningar om en bättre tillvaro, men också besvikelse och misströstan inför den socialdemokratiska högerns försök att rasera det som byggts upp. Thoursies verk ger både uttryck för det som varit det bästa i den svenska arbetarrörelsens kamp men också – särskilt i den starkt satiriska Elefantsjukan – en skarp kritik av rörelsens byråkratisering.
En Artikel av Per-Olof Mattsson
Artikelförfattaren är litteraturvetare på Stockholms universitet. Han har under årens lopp skrivit en rad artiklar i Röda rummet i skärningspunkten mellan litteratur och samhälle.
