Från klass till butler

Vad är socialdemokratin? Vad innebär egentligen begreppet ”borgerligt arbetarparti” och i vilken utsträckning är det tillämpligt på dagens SAP? I följande artiklar inleder Lars Henriksson och Kjell Östberg diskussionen, försöker ställa de relevanta frågorna och ge några preliminära svar, snarare än att nå fram till den färdiga analysen.

Hur länge håller banden? Lars Henriksson

Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP) har från sin födelse varit ett arbetarparti. Inte bara genom att stora delar av arbetarklassen röstat på partiet – det skulle dröja 30 år efter dess grundande 1889 innan hela arbetarklassen över huvud taget fick rösträtt. Även exempelvis det Demokratiska partiet i USA har en stor del arbetarväljare och dess kandidater stöds ofta av åtskilliga fackföreningar men det är ändå inget arbetarparti. Socialdemokraterna är ett arbetarparti i en mycket djupare bemärkelse – i sitt grundläggande materiella förhållande till arbetarklassen – framför allt genom sina band till de primära klassorganisationerna, fackföreningarna. Där Demokraternas relation till facken ofta består av ett närmast affärsmässigt byte av stöd mot politiska tjänster, eller löften om sådana, har SAP alltid haft ett levande och direkt förhållande till LO-facken. Rörelsen har stått för rekrytering av en kader, som byggt upp sitt förtroende i vardagligt fackligt arbete med alltifrån försäkringsrådgivning till ackordstvister, ett förtroende som det varit möjligt att växla in i röster för det parti som förknippats med fackföreningen. Stödet har även gått åt andra hållet, om partiets positioner på arbetsplatserna hotats av strömningar som företräder en annan facklig linje har de socialdemokratiska representanterna kunnat påräkna stöd från högre ort.

I de högre fackliga kretsarna råder därför en närmast total personalunion med SAP, att vara med i en förbundsstyrelse inom LO utan att ha partibok är ytterst ovanligt och sammansmältningen sträcker sig långt ner i organisationen. Detta finmaskiga nät av fackligt aktiva socialdemokrater har också kunnat förmedla krav och stämningar underifrån genom att de stått i direktkontakt med arbetskamraterna och ibland under tryck från dem.

Samtidigt har SAP mycket länge fört en borgerlig politik och blivit djupt integrerat i det kapitalistiska samhället. Ett parti som samtidigt är borgerligt som det baserar sig på den organiserade arbetarklassen borde vara som att blanda vatten och olja – en omöjlighet. Men det som både förorsakat och hållit samman denna motstridiga mix är arbetarrörelsens byråkrati, det ledande skiktet som på en och samma gång är beroende av arbetarorganisationernas och det kapitalistiska samhällets fortbestånd. Därför är det rimligt att definiera socialdemokratin som ett borgerligt arbetarparti.

Ett sådant parti är känsligt för stämningar och reaktioner i arbetarklassen, dels genom sina många känselspröt, framför allt på arbetsplatserna, men också för att det är tvunget att bibehålla detta stöd för sin egen överlevnad.

Trots SAP:s byråkratisering och borgerliga politik har det varit av stor betydelse att arbetarklassen haft en självständig politisk organisering. Bara existensen av ett parti som åberopar sig på arbetarklassen (om än i allt mer utspädda formuleringar) har påverkat samhällsklimatet och arbetarklassens självbild.

Under lång tid har det politiska systemet sakta men säkert förändrats i Sverige. 1965 fanns det 25 förtroendevalda per 1000 invånare, 1990 knappt fem per 1000. Denna process fortgår mandatperiod efter mandatperiod. År 2007 uppgick exempelvis det totala antalet förtroendevalda i kommunerna till drygt 39 000 personer, en minskning med 3 000 personer sedan 2003. Det har förändrat alla invånares förhållande till politiken. Om det på 1950-talet var vanligt att man hade en politiskt vald person på armlängds avstånd, är det idag få som känner någon politiker. En effekt av denna utveckling är en ökad professionalisering, som allt mer förvandlat politikerrollen till ett karriäryrke med andra livsvillkor och prioriteringar än väljarbasens.

För partier som inte har något annat syfte än att företräda kapitalintressena är detta inget problem, snarare tvärtom, ju längre från folklig påverkan och ju närmare sina herrar man själv befinner sig desto bättre. För ett parti som socialt baserar sig på arbetarklassen är det en väldig skillnad, som succesivt ytterligare har försvagat partiets folkrörelseposition – ännu några sågtag på den gren man sitter.

Även utvecklingen i de fackliga organisationerna har bidragit till SAP:s försvagning, för dessa kan bara var ett stöd så länge de arbetande upplever dem som värda att stödja. De senaste årtiondena har en rad fackliga ställningstaganden försvagat förbundens ställning gentemot medlemmarna:

• De ynkliga pip som LO gav ifrån sig när ATP skrotades, denna pensionsreform som varit så viktig, både för den socialdemokratiska efterkrigspolitiken och partiets självbild.

• Frånvaron av protester när 30-talets förbud mot privata arbetsförmedlingar revs upp, vilka 1991 utgjorde startsignalen till bemanningsföretagens invasion av de svenska arbetsplatserna.

• Det faktum att flera tunga fack lade sin prestige i vågskålen för EU-inträde och EMU-anslutning liksom att Kommunal accepterat privatiseringar – för att nu bara nämna några av alla brott med tidigare politisk praktik.

Även om många av LO:s medlemmar inte har vartenda av dessa brott med det förflutna klart för sig har de sammantagna under de senaste 20-30 åren malt ner mycket av det förtroende som fackföreningarna haft och som i val har kunnat omsättas i socialdemokratiska röster.

Jag har själv sett mycket av detta i min egen vardag på Volvo i Göteborg. EU-omröstningen, där socialdemokratin, de borgerliga och kapitalet bildade en maktens koalition, frestade till exempel hårt på lojalitetsbanden. Inför EMU-omröstningen 2003 hade dessa slitits av högt över basnivån. I Göteborg gjorde Socialdemokraterna Olle Ludvigsson, då klubbordförande på Volvo och numer EU-parlamentariker, till galjonsfigur för Ja-sidan. Ändå fick de helt enkelt inte igång apparaten på Volvo, inte ens bland dem som arbetar heltid fackligt. Där Nej-sidans flygblad delades ut av Volvoarbetare fick Ja-sidan lita till ungdomar, samma sorts inhyrda handelshögskoleelever som spred valpropaganda i centrala staden. Att Ja-sidan förlo rade folkomröstningen var, oavsett vad man tycker i sakfrågan, ett historiskt nederlag för partiet, för första gången misslyckades SAP-ledningen att få med sig majoriteten av arbetarklassen.

Ska det fackliga förtroendet kunna omsättas politiskt krävs givetvis att detta förtroende byggs upp och vidmakthålls på alla nivåer, men framför allt på den mest grundläggande nivån, att hävda de arbetandes intressen när det gäller löner och arbetsvillkor.

Högerregeringen har avstått från frontalangrepp på fackföreningarna, istället har de på ett mycket taktiskt smart sätt undergrävt dem. Höjningen av a-kasseavgiften har gjort den individuellt kalkylerade nyttan med fackföreningen mindre och vinsten med att gå ur större. Åtminstone om man ser a-kassan som en rent personlig inkomstförsäkring, och inte som det ena bärande balken – där den andra är strejkkassan – som gör det möjligt att vägra att sälja sin arbetskraft under ett visst pris, själva grunden för en fackförening.

De senaste årens skattesänkningar har också givit mer i plånboken för de flesta LO-medlemmar än vad avtalsökningarna gjort. Genom att ersätta lönekrav med sänkt skatt omvandlas nedskärningarna i den offentliga välfärden till vinster i de privata företagen och på köpet försvagas såväl klassmedvetande som fackföreningens existensberättigande. När förbund och klubbar även omfamnar individuella lönesystem har de gått företagen till mötes och bidragit till att gröpa ur det mest grundläggande i det som formar det fackliga medvetandet; de kollektiva löneförhandlingarna.

Den fackliga organisationsgraden i Sverige har minskat kraftigt. Under 1990-talskrisen var den 85 procent medan den under 00-talet har sjunkit med tio procentenheter, varav med sju bara mellan 2006 och 2008. I den privata sektorn minskade under denna tidsperiod andelen organiserade från 71 procent till 65 procent, främst bland tjänstesektorns lågavlönade med osäkra anställningsvillkor. Även om organisationsgraden på arbetsmarknaden i sin helhet ännu är på den globala rekordnivån 71 procent finns det inga garantier för att botten är nådd.¹

Bakom denna försvagning finns det många faktorer, förutom a-kasseförändringarna: den mer osäkra anknytningen till arbetsmarknaden för alla dem som jobbar i bemanningsföretag eller ha andra osäkra anställningar, ökade möjligheter att visstidsanställa, arbetslösheten i sig och så vidare. Man får dock vara mycket högt placerad i LO-byråkratin för att undvika att se samspelet mellan medlemstappet och den egna praktiken. Desperata erbjudanden om ”mervärde i medlemskapet” i form av försäkringar och andra förmåner kan inte kompensera de eftergifter gentemot och den anpassning till kapitalets offensiv som präglat de centrala facken de senaste decennierna.

Samtidigt har arbetarklassen tryckts tillbaka på arbetsplatserna genom att massarbetslösheten permanentats. En direkt effekt är att de vilda strejkerna i princip upphört sedan 1990-talet. Åren 2003 och 2008 var de första åren sedan 1965 som Medlingsinstitutet inte redovisade en enda olovlig strejk. De fackliga representanter som var med om trycket från 70-talets vilda strejker och med stolthet såg arbetsmarknadsreformerna införas håller på att ersättas av en generation som vuxit upp med ord som ansvarstagande, inflationsbekämpning och konkurrenskraft ringande i öronen, en generation för vilka strejker och medlemsrevolter är mytiska hörsägner ur det förflutna. Utan tryck underifrån blir fackligt arbete mer medlemsservice och administrativt förhandlande, en slags partners till personalavdelningen.

Hårdvara

År 2004 inledde de sex LO-förbunden Byggnads, Elektrikerna, Målarna, Fastighets, GS och SEKO ett särskilt samarbete under namnet Fackliga Samhällsbyggarna. Långtifrån att vara något brott med socialdemokratin – den ombudsman som anställts för att samordna verksamheten sattes på SAP:s kansli – är det ett tecken på en växande oro i ledningarna för några av de fack som drabbats först och hårdast av avreglering, privatiseringar och den nyliberala politik som drivs genom EU.

Även om LO och dess förbund är odemokratiska och byråkratiska pyser missnöjet ibland upp genom betongen. Stick i stäv med ledningens linje röstade förra LO-kongressen 2008 exempelvis för ett krav om att höja a-kassan till 90 procent. Det föranledde Wanja Lundby-Wedin att ingripa och lyfta ut frågan till redaktionskommittén – med henne själv som ordförande – för desarmering. Liksom på Metalls kongress strax innan var det nämligen av största vikt att kräva precis det som socialdemokraterna lovat, och inte ett öre mer. Och 80 procent a-kassa var i stort sett det enda Sahlins SAP lovat. Även i frågan om sjukförsäkringen förlorade ledningen; med 238 röster mot 143 blev kravet 90 procentig ersättning och avskaffad karensdag. Typiskt nog fick inget av detta något genomslag i SAP:s politik eller den gemensamma valplattformen med V och MP.

Alla länkar i kedjan klass-fackförening-parti, det som gjort SAP till ett arbetarparti, har alltså försvagats. Färre är med i facket, de förtroendevaldas förtroende minskar inom de fackligt organisationer, politiken flyttas längre bort, SAP har, liksom alla andra partier, krympt och befolkas i allt högre utsträckning av karriärpolitiker utan levande förankring i och beroende av fackföreningarna. Dessutom  – inte minst – genom att i allt väsentligt föra en nyliberal politik i regeringsställning har SAP minskat sitt stöd i arbetarklassen. Det okritiska försvaret av partiet har blivit en börda för de fackligt förtroendevalda, en politik att försöka försvara gentemot medlemmarna snarare än att vara stolt över och få kredit för.

Alla faktorer pekar i samma riktning, även om SAP fortfarande är ett parti med unika band till arbetarklassen är dessa band hårt uttänjda. Att så är fallet råder det ingen tvekan om, frågan är hur mycket och vad det leder till. Hur långt kan dessa band töjas utan att helt eller delvis brista? Var går gränsen när SAP upphör att vara ett arbetarparti? Och vad skulle det i så fall innebära?

Mycket finns skrivet om socialdemokratins kris på den ”synliga” nivån – såsom valresultat, debatter, politisk kurs och så vidare. För att förstå utvecklingen skulle det behövas en grundlig genomlysning av  förändringar i ”hårdvaran”, partiets materiella förhållande till arbetarklassen. En hel del kan samlas genom beskrivningar av utvecklingen på olika arbetsplatser men det behövs heltäckande analyser av basfakta som medlemsutveckling, social sammansättning på olika nivåer i partiet, relation mellan yrkespolitiker och basmedlemmar, facklig tillhörighet och uppdrag, partiets organisering och utveckling på arbetsplatser och i fackföreningarna, hur de fackliga utbildningarna förändrats och så vidare.

Arbetarklassen i Sverige är idag svagare än på länge och detsamma gäller det parti som i över ett sekel dominerat dess organisationer. Att förstå vart SAP är på väg, bland annat genom att söka svara på de frågor som skisserats i denna artikel, är därför inte någon akademisk övning utan väsentligt för alla som ställer sig målsättningar som handlar om att återupprätta och utveckla klassens styrka.

NOT

Anders Kjellberg: Det fackliga medlemsraset i Sverige under 2007 och 2008 ur Arbetsmarknad & Arbetsliv nr 2 2009

En artikel av Lars Henriksson
Artikelförfattaren är fackligt oppositionell metallarbetare  på Volvo  personvagnar i Göteborg. I början på 2011 utkommer hans bok Slutkört som handlar om bilindustrin, alternativ  produktion, klimat och klasskamp på Ordfront förlag