De uppskjutna problemens era

I spåren av klimat- och finanskris har ett av det moderna samhällets postulat; den ekonomiska tillväxten, alltmer börjat ifrågasättas. Men debatten om tillväxten är inte ny. Rikard Warlenius har jämfört en nutida tung kritisk publikation med 1970-talets mest inflytelserika skrift i ämnet, den så kallade Romklubbens uppmärksammade rapport Tillväxtens gränser.

Kapitalets kriser kommunicerar med varandra. 1968, under den allvarligaste legitimitetskrisen för den kapitalistiska utvecklingsmodellen på ett halvsekel, bjöd den samhällsengagerade industrimannen Aurelio Peccei och den skotske vetenskapsmannen Alexander King in ett antal personer inom diplomati, industri, akademi och föreningsliv till Pecceis villa i Rom för att diskutera samhällsproblemen. De bildade Romklubben, vars första och mest uppmärksammade rapport, Tillväxtens gränser, gavs ut 1972 och blev enormt omdiskuterad, översatt till 30 språk och såld i över 12 miljoner exemplar – förmodligen den mest sålda miljöboken någonsin.

Romklubben delade den nya miljörörelsens intresse för de industrialiserade ländernas relation till ekosystemen och ifrågasättandet av konsumtionssamhället och den ekonomiska tillväxten, men i övrigt var skillnaderna stora. Miljörörelsen var en av de många progressiva och revolutionära rörelser som välde fram ur ”1960-talets häxkittel”, som Sven-Eric Liedman tar upp i sin bok I skuggan av framtiden, men för Romklubben var dessa rörelser inte en del av lösningen på samtidens bekymmer utan ännu ett symptom på problemet. I förordet till Tillväxtens gränser listas samtidens ”problematik” som Romklubben betraktar den, och dit hör inte bara kärnvapen, föroreningar, buller, sterila stadsmiljöer, alienation, maskinfetischism, knark, låg livskvalité, ekonomiska klyftor, byråkratisering, arbetslöshet och inflation utan även ateism, strejker, misstro mot auktoriteter och uppror mot partisystemen.

På den politiska krisen följde även en ekonomisk strukturkris, särskilt påtaglig efter oljeprischockerna 1973-74. Kapitalet sökte lösa energikrisen bland annat genom storsatsning på kärnkraft, men det gav bara ytterligare näring åt miljörörelsen. ”Den tilltro till teknikens möjligheter att lösa resursbrister och att upphäva naturens begränsningar för samhällets utveckling, som präglat efterkrigstiden vändes från 1970-talet i stället till en alltmera utbredd misstro mot ’tillväxtpolitik’. Tillväxt ställdes mot ekologisk hållbar utveckling”, skriver författaren Donald Sassoon. Romklubbens rapport var ett av de tyngsta inläggen i den debatten.

Ny expansion

Men de politiska och ekonomiska kriserna åren 1968-75 vändes, särskilt efter 1983-84, till en ny period av industrikapitalistisk expansion i global skala. Den tillväxtkritiska kapitalismkritiken tycktes överspelad och i stället gick ett nyliberalt segertåg över världen, med start i Storbritannien 1979 då Margaret Thatcher valdes till premiärminister. Frånvaron av starka politiska motsättningar efter liberalkapitalismens segertåg medförde, enligt Sven-Eric Liedman, att ”politiken hade begränsat spelrum i 1990-talets dominerande europeiska och nordamerikanska föreställningsvärld”.

Den långa expansionen tycks först ha brutits de senaste två åren. Hösten 2008 utlöstes i USA en allvarlig finanskris som snart övergick till en lågkonjunktur och spred sig över världen. Efter över 20 år av stark tilltro till marknadens självreglerande krafter satsade världens ledare nu på kraftfulla offentliga stimulanspaket. John Maynard Keynes teorier, som fallit i onåd under 1980- och 90-talen, dammades av.

Året innan, 2007, hade en betydligt mer långsamt verkande men ännu djupare kris fått stor uppmärksamhet: klimatförändringen. Publiceringen av FN:s klimatpanel IPCC:s fjärde utvärderingsrapport och Al Gores film En obekväm sanning gav stort eko i världens medier. Intresset för klimat- och resurskrisen dämpades först till följd av den ekonomiska krisen, men många försökte koppla ihop de dubbla kriserna och diskuterade hur de orsakats och bör lösas i samspel med varandra. Pläderingar för olika varianter av ”Green New Deal” blev allmänt förekommande i samhällsdebatten.

Och mitt under denna djupa kris uppväcktes åter tillväxtkritiken. För även om en grön ny giv – med stora offentliga investeringar i syfte att minska samhällets klimatpåverkan, hålla sysselsättningen uppe och få fart på tillväxten – är en utmärkt idé på kort sikt, så ledde utbrottet av de dubbla systemkriserna till en växande insikt om att så småningom, antagligen snarare än vi tror, måste även själva den ekonomiska tillväxten ifrågasättas. Idag, precis som 1968.

Det förmodligen främsta intellektuella uttrycket för den nya vågens tillväxtkritik är Prosperity without growth? som publicerades i mars 2009 av brittiska Sustainable Development Commission, ett regeringsorgan som agerar som oberoende rådgivare åt regeringen. Den är skriven av Tim Jackson, professor i hållbar utveckling vid University of Surrey, och har väckt stor debatt och uppmärksamhet. Den gavs sedermera ut i bokform och kommer ut på svenska i början av nästa år.

Rapporterna skiljer sig åt. Medan Tillväxtens gränser till största delen är en redovisning av ett matematiskt, systemanalytiskt modellbygge är Prosperity without growth? en sammanställning av annan forskning – i huvudsak ekonomisk och sociologisk – och en diskussion om den ekonomiska tillväxtens hållbarhet. Men de tål att jämföras.

Världsmodellen

Författarna till Tillväxtens gränser – en grupp systemvetare vid Massachusetts Institute of Technology under ledning av professor Dennis L Meadows – konstruerade en ”Världsmodell” bestående av fem element: Befolkning, industrialisering, livsmedelsproduktion, förbrukning av icke förnyelsebara naturresurser samt föroreningar. I rapporten konstateras att samtliga element växer exponentiellt på världsnivå. Exponentiell tillväxt kan beskrivas som en räntefunktion. Om 100 kronor sätts in på ett konto med en ränta på 7 procent, kommer kapitalet efter ett år ha ökat till 107 kronor. Andra årets ränta kommer då att bli 7 procent av 107 kronor, det vill säga 7 kronor och 49 öre. Ju större kapitalet blir, desto större blir ränteutdelningen, och efter drygt 10 år kommer de ursprungliga 100 kronorna att ha fördubblats. Detta kallas för en positiv återkopplingskrets. I verkligheten motverkas sådana oftast av negativa återkopplingskretsar, exempelvis ökar befolkningen exponentiellt bara om den positiva återkopplingskretsen (fertiliteten) är större än den negativa (mortaliteten).

De fem elementen kopplas samman i Världsmodellen. I en standardkörning av modellen extrapoleras historiska tendenser (1900-1970) fram till år 2100 och ställs mot kända eller uppskattade gränser för odlingsbar mark, naturresurser och föroreningar. Resultatet visar att naturresurserna hastigt tar slut och framtvingar en inbromsning i industri- och livsmedelsproduktionen. Befolkningen kommer genom naturliga fördröjningar att fortsätta växa ytterligare en tid in i vårt århundrade, men hejdas genom stigande dödstal på grund av försämrad livsmedelstillgång och hälsovård. I nästa körning antas naturtillgångarna vara dubbelt så stora som vid denna tid var känt, men då leder den exponentiella tillväxten av människor och industriproduktion i stället till att föroreningarna stiger så snabbt att dödligheten ökar och livsmedelsproduktionen minskar. Även när nya antaganden införs i modellen – föroreningskontroll, ökad produktivitet i jordbruket och födelsekontroll – leder modellen till en hastigt tillväxt följd av ett sammanbrott under 2000-talet.

Forskarnas slutsats är att inte ens de mest optimistiska antagandena om teknologiutveckling förmår förändra världssystemets grundläggande beteende. Ny teknik kan skjuta upp det ofrånkomliga sammanbrottet men har ”ingen inverkan på det väsentliga problemet, vilket är exponentiell tillväxt i ett ändligt och komplext system”. Först om modellen testas med två icke-tekniska antaganden ändras resultatet. Om befolkningen hålls konstant genom att fertiliteten är densamma som mortaliteten, och kapitalstocken hålls konstant genom att investeringstakten är densamma som avskrivningstakten, finns förutsättningar för en någorlunda stabil utveckling under 2000-talet, även om de ändliga naturresurserna sakta förbrukas.

I bokens sista kapitel skisseras en värld i dynamisk jämvikt, där vissa friheter har inskränkts – som friheten ”att sätta ett obegränsat antal barn till världen eller förbruka okontrollerade mängder av naturresurser” – vilka dock har bytts mot andra friheter, som ”frihet från föroreningar och överbefolkning och från hotet om sammanbrott för världssystemet.” Författarna betonar att ett samhälle i dynamisk jämvikt inte behöver innebära stagnation utan är i behov av teknologiska framsteg för att kunna skänka nya friheter som inte tär på ändliga resurser, som ”allmän och obegränsad utbildning, fritid för skapande verksamhet och uppfinningar, och det viktigaste av allt, den frihet från hunger och fattigdom som så få människor på jorden kan njuta av idag”.

Vad som behöver göras för att nå dit är, enligt författarna, att ”försvaga de positiva återkopplingskretsar som leder till tillväxten”. De tillstår att ”en sådan lösning har nästan aldrig erkänts som legitim av något modernt samhälle, och den har heller aldrig praktiserats effektivt.” Åtgärden saknar historisk precedens (finns inget tidigare likartat fall) och kan därför enbart diskuteras som modell. De skriver att modellen inte kan visa oss hur vi ska nå dessa mål, ”bara peka på en uppsättning av sinsemellan konsistenta mål som ligger inom möjligheternas ram”. Författarna avslutar med att ”enträget mana till handling” för att ett ”önskvärt, acceptabelt tillstånd av jämvikt skall nås över hela världen”.

Tillväxtens tvillingmotor

På ett sätt kan Tim Jacksons rapport sägas ta vid där Tillväxtens gränser slutar. Medan Romklubbens rapport framför allt ägnar kraft åt att bevisa att tillväxt leder till kollaps och bara ägnar ett slutkapitel åt argument för varför ett samhälle utan tillväxt är möjligt och hur det skulle kunna se ut, är denna sistnämnda huvudsaken i Tim Jacksons bok. Här betas i stället de vanligaste argumenten mot ekonomisk tillväxt av i rask takt redan i inledningen. Tillväxt leder till uttömning av naturresurser och miljöförstöring (som särskilt akuta utmaningar nämns klimatförändring och oljetoppen), växande sociala klyftor eftersom tillväxtens nytta och kostnad fördelas ojämlikt samt ger över en viss ekonomisk nivå ingen högre mänsklig lycka.

Därmed anses frågan om tillväxtens skadliga karaktär besvarad med ett ja och resten av rapporten undersöker om ett samhälle utan ekonomisk tillväxt kan erbjuda den typ av välstånd som åtminstone vi i den rika delen av världen har vant oss vid. Det något luddiga begreppet välstånd (prosperity) definieras med hjälp av ekonomen Amartya Sens klassiska essä The Living Standard. Med Sen kommer Jackson fram till att välstånd inte är samma sak som materiellt överflöd, och inte heller enbart kan förstås som en linjär funktion av tillgång till en ökad mängd nyttigheter. Som argument mot detta framförs bland annat att ägodelar och inkomster har en avtagande marginalnytta för människors välmående: nyttan av familjens första bil är betydligt större än av deras fjärde. I stället definieras välstånd som ”möjligheter till blomstring” (capabilities for flourishing) – möjligheten för alla att exempelvis ha god hälsa och leva ett långt liv liksom att kunna delta i samhällsaktiviteter.

En stor del av boken ägnas åt att bemöta tänkta invändningar mot avskaffad tillväxt – som att ökad inkomst är ett grundläggande villkor för välståndsfaktorer som förväntad livslängd, god hälsa och utbildningsnivå. Det bemöts med statistiska uppgifter som visar att förväntad livslängd, barnadödlighet, god hälsa och utbildningsnivå visserligen hänger samman trendmässigt med BNP per capita, men bara upp till drygt 5 000 dollar PPP (köpkraftskorrigerad BNP), vilket kan jämföras med att Sveriges BNP per capita 2009 låg på cirka 38 900 dollar PPP. Därefter är nyttan av ytterligare inkomstökning starkt avtagande.

Svårare att knäcka är vad Jackson kallar för ”tillväxtens tvillingmotor”: å ena sidan kapitalets profitjakt som rastlöst driver fram nya, bättre eller billigare produkter och tjänster och å andra sidan en konsumentefterfrågan som drivs av en komplex social logik, där konsumtion ses som vår tids uttryck för ett statusspel som har funnits i alla samhällen och som utgör ett grundläggande villkor för socialt välmående.

Att få tvillingmotorn att skära ihop är nödvändigt, menar Jackson, och för att lyckas måste vi kunna visa att en ekonomi utan tillväxt kan leverera sysselsättning och välfärd samt tillfredsställa våra sociala behov utan att tära på jordens resurser. Det sistnämnda kallas för ”alternativ hedonism”. Undersökningar som visar att människor med materialistiska värderingar – som värdesätter popularitet, image och ekonomisk framgång – är mindre lyckliga än människor med ”inre” värderingar (självuppskattning, anknytning, en känsla av samhörighet i samhället) bäddar för att sådant skifte kan vara möjligt.

Den ekonomiska debatten är då ett betydligt större aber för de tillväxtmotståndare som inte samtidigt är beredda att ifrågasätta kapitalismen. Visst finns det starka argument för att dagens tillväxtmodell inte bara är miljömässigt ohållbar utan även orsakar ekonomiska och sociala problem, och det starkaste är ”the myth of decoupling”. Den borgerliga miljöekonomin vilar tungt på föreställningen att det genom teknologi och styrmedel är möjligt att koppla isär ökad tillväxt och ökad negativ miljöpåverkan, och framhäver gärna Sverige som ett exempel på detta. Här är det av yttersta vikt att skilja på relativ och absolut isärkoppling. Det finns historiska belägg för relativ isärkoppling, alltså att miljöpåverkan per BNP-enhet kan minska. Men denna relativa minskning har alltid ätits upp av en snabbare ekonomisk tillväxt, som gör att den absoluta miljöpåverkan ändå fortsätter öka. Att Sveriges koldioxidutsläpp har minskat sedan 1990 tyder på en absolut isärkoppling, men beror i själva verket på att ”våra” utsläpp i växande grad görs utomlands: Sveriges kolfotavtryck, mätt som utsläpp till följd av slutkonsumtion i Sverige, har tvärtom ökat.

Jackson gör slående effektiva beräkningar, som han menar visar att isärkopplingshypotesen måste betraktas som en myt. Om den globala ekonomiska tillväxten fortsätter att vara 1,4 procent per år, samtidigt som de globala utsläppen av växthusgaser måste minska med 4,9 procent per år enligt FN:s klimatpanel IPCC, måste ekonomins koldioxideffektivitet – utsläppen per producerad BNP-enhet – öka med sju procent per år. Det är tio gånger snabbare än dagens hastighet, och kräver att koldioxideffektiviteten år 2050 är 21 gånger större än idag. Redan det förefaller svårt, men om även ett rättviseperspektiv anläggs – vilket är grunden för FN:s klimatförhandlingar – blir uppgiften ännu svårare. Om jordens förväntade nio miljarder människor år 2050 ska leva på EU:s nivå, som den ser ut vid en fortsatt årlig tillväxt på två procent, krävs att koldioxideffektiviteten ökar med elva procent varje år vilket innebär att varje BNP-dollar år 2050 måste vara 130 gånger mer koldioxideffektiv än idag! Jacksons slutsats lyder: ”Faktum är att det ännu inte finns något trovärdigt socialt rättvist och Tim Jackson scenario för fortsatt ökad tillväxt i en värld med nio miljarder människor.”

Jag skulle gärna höra inte bara miljöminister Andreas Carlgren bemöta det argumentet, utan lika gärna representanter för den rödgröna opposition som i lika hög grad förlitar sig på ”grön tillväxt”.

Alternativ

Detta är ena sidan av myntet; fortsatt ekonomisk tillväxt är omöjlig. Men det som ändå gör debatten så svår är frånvaron att trovärdiga, alternativa ekonomiska system som inte bygger på tillväxt. Man behöver inte vara marxist för att inse att en ekonomi utan tillväxt både är en teoretisk och politisk utmaning. Det är inte bara kapitalet som prisar tillväxt; hög ekonomisk tillväxt var själva förutsättningen för välfärdsstatens klasskompromiss som omhuldas även av riksdagens vänsterpartier. Tack vare den fanns ett överskott att fördela utan att behöva rubba ägandeförhållandena. Den marxistiska vänstern, som var (och väl fortfarande är) skeptisk till klassamarbete och kämpar för socialistiska ägande- och produktionsförhållanden, behöver åtminstone inte av det skälet värna ekonomisk tillväxt. Här finns å andra sidan en analys av tillväxten som systemimmanent, som en ofrånkomlig del av kapitalismen. Att vilja avskaffa tillväxten är därför att vilja avskaffa kapitalismen, vilket visserligen är önskvärt men – visar 150 års erfarenheter på området – inte heller något som låter sig göras i en handvändning. Därför uppfattas här den gängse tillväxtkritiken som tämligen naiv.

Jackson är inte marxist men heller inte naiv kring möjligheterna att avskaffa tillväxten. Hans uppfattning om vad skon klämmer tycks främst vara bristen på hållbara makroekonomiska modeller. Egentligen finns bara en. Den kanadensiske ekonomen Peter Victors interaktiva systemmodell, vilken tycks påminna en del om den Världsmodell som används i Tillväxtens gränser, kalibreras mot statistiska data för viktiga variabler i den kanadensiska ekonomin: produktion, konsumtion, offentliga utgifter, investeringar, sysselsättning, handel och så vidare. Variablerna körs genom modellen och ger utslag i form av uppskattad BNP, budgetresultat, statsskuld, arbetslöshet, utsläpp av växthusgaser och andelen fattiga från och med år 2005 och 30 år framåt.

Han har producerat två scenarion som leder till låg ekonomisk tillväxt och sjunkande utsläpp. Det ena kallas Collapse och beskriver just en ekonomisk och social kollaps där arbetslösheten, fattigdomen och statsskulden stiger med flera hundra procent. Det andra kallas Resilience och nås samtidigt som arbetslösheten och fattigdomen halveras och statsskulden sjunker mot noll. Den stora skillnaden mellan dem är att i den andra körningen minskades investeringarna i den privata sektorn från 20 till 12 procent, samtidigt som de offentliga investeringarna tilläts öka. Även åtgärder för att stabilisera befolkningsmängden förutsattes men den viktigaste åtgärden, enligt Jackson, var att arbetslöshet kunde undvikas genom förkortad arbetstid. Med andra ord: endast om lågtillväxtmodellen kombineras med växande offentlig sektor och arbetstidsförkortning leder den till ett lyckat resultat.

Jackson drar stora växlar på den lyckade datakörningen: ”Vad Victor påvisar är att det kommer att finnas större utrymme även inom de rådande ramarna för att stabilisera tillväxten än vad tidigare förmodats”. Jo, men att använda endast en modell som underlag för en sådan slutsats är trots allt vågat. Även om fler modeller skulle nå samma ekonomiska resultat återstår att hantera de politiska följderna, som hur den ”privata sektorn” skulle reagera på en så omfattande överföring av kapital till offentlig sektor samt en allmän arbetstidsförkortning som krydda på det.

Orubbliga ”lagar”

Författarna till den 38 år gamla Tillväxtens gränser var tvärtom inte särskilt utförliga i sin beskrivning av de sociala och ekonomiska aspekterna av ett samhälle utan tillväxt. De slår tämligen lättvindigt fast att ett annat ekonomiskt system är möjligt, att de kunskaper som krävs ”ligger väl inom mänsklig förmåga”. Förmodligen kan avsaknaden av utförlig argumentation om hur ”realistiskt” ett samhälle utan tillväxt egentligen är förklaras av tidsandan, som en återspegling av en allmänt mer optimistisk syn på politisk handlingsutrymme. Kanske sågs en motivering helt enkelt som överflödig – just do it, ropar 1970-talet.

Jacksons rapport är däremot skriven under en period när politiken har ett mer begränsat spelrum, då förändrade styrkeförhållanden mellan klasser har förflyttat makt från folkstyrets till äganderättens domäner. Medan det i Tillväxtens gränser är Naturen som står i fokus och det är överskridandet av naturens gränser – genom att viktiga resurser tar slut eller genom föroreningar som begränsar naturens livgivande kraft – som kommer att utlösa systemkollapsen, framstår hos Jackson snarare den samhälleliga Strukturen som mer tvingande. Den stora utmaningen är att övervinna tillväxtens tvillingmotorer – profitjakten och konsumismen.

Jämförelsen mellan tillväxtkritik då och nu avslöjar inte minst nationalekonomins förändrade ställning för politiskt beslutsfattande. Medan författarna till Tillväxtens gränser gladeligen använder argument som bryter mot den neoklassiska ekonomins grundantaganden, som att mänskliga innovationer kan framdrivas av icke-materialistiska och kollektiva värden, tvingas Jackson hantera dessa ekonomiska teorier som om de vore naturlagar, lika svåra att runda som Newtons fysik. Att de sociala strukturer och ekonomiska ”lagar” som styr oss människor och våra samhällen framstår som så orubbliga är – oavsett om antagandet är rätt eller fel – onekligen en mycket stor utmaning inte bara för Tim Jackson, utan för alla som vill politisk förändring. Det förefaller som om det var betydligt lättare att rädda jorden på 1970-talet än på 2000-talet.

Trots att 2000-talets första decennium ligger för nära i tiden för en historisk reflektion kan man ändå ana (eller färgas mitt omdöme av förhoppningar?) att ”politikens begränsade spelrum” snart kommer att betraktas som en historisk  parentes. Efter de dubbla kriserna behöver nu återde de stora frågorna ställas. Som Göran Greider skriver i sin bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället, som kom ut i våras: ”Den långa perioden 1979–2009 var de uppskjutna problemens era”.

Prosperity without growth? har definitivt inte alla svaren och kan kritiseras för att underskatta behovet av politisk mobilisering för ett hållbart ekonomiskt system, men är samtidigt ett mycket viktigt och skarpt inlägg i en debatt som utan rationella skäl har varit djupfryst i 30 år. Inte minst fyller den en stor och viktig roll som vårtecken.

En artikel av Rikard Warlenius
Artikelförfattaren är journalist, före detta chefredaktör för tidningen Arbetaren och studerar för närvarande humanekologi. Han har bland annat skrivit boken Vägen till Köpenhamn, 2009. Driver bloggen Warlenius: warlenius.wordpress.com

Litteratur:

Jackson, Tim (2008): Prosperity without growth? The transition to a sustainable economy. London:  Sustainable Development Commission. Boken kommer på svenska som Välfärd utan tillväxt 2011 på Ordfront förlag.

Greider, Göran (2010): Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Ordfront

Liedman, Sven-Eric (1997): I skuggan av framtiden. Modernitetens idéhistoria. Albert Bonniers Förlag

Meadows, Dennis L, Donella H Meadows, Jørgen Randers, William W Behrens III (1972): Tillväxtens gränser. En rapport utarbetad för Romklubbens projekt ”Mänsklighetens situation”. Bonniers

Sassoon, Donald (2002): Hundra år av socialism. Vänstern i Europa under 1900-talet. Bokförlaget Atlas