Att sälja sitt jag

Allt oftare förekommer ordet sexarbetare i medierna. Vart är debatten om prostitution på väg? I sin redan omdiskuterade bok Varat och varan utmanar Kajsa Ekis Ekman det hon menar är myter och blottlägger bakomliggande intressen. Roya Hakimnia har läst boken, resonerar om dess slutsatser och manar till strid

I debatten om prostitution får berättelser om förtryck och utnyttjande inte längre plats. Jag googlar och hittar en blogg skriven av en före detta prostituerad. Bloggaren ifråga beskriver hur hon först i efterhand förstått att hon blivit utnyttjad. Hon vågar till och med kräva sexköparna (människoköparna) på ansvar; hon funderar på att lämna ut namnen på dessa framgångsrika och kända män som behandlat henne illa.

På nätforumet Flashback bespottas denna kvinna då aggressivt: vad trodde du, skyll dig själv, sådana som du är sjuka i huvudet. Det är ditt eget ansvar, skriver män dolda bakom pseudonym. En  skriver: ”Total karaktärslöshet. Mår man illa av sina egna livsval kanske man ska ha den goda smaken att inte inta offerrollen utan stå för sina misstag i livet utan att lägga skulden på någon annan. ”

Detta citat sammanfattar på ett bra sätt den liberala och den postmoderna prostitutionsdebatten: den prostituerade är inget offer och därmed finns det heller inga förövare.

Snacka om att Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan – prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan behövs! En av hennes viktigaset ståndpunkter är just denna: att vi måste prata om offer, men då inte definierat som svag eller passiv. Motsatsen till offer är förövare och inte subjekt, att vara offer är helt enkelt att ha varit utsatt för någonting av någon. Den prostituerade kvinnan blir definitivt utsatt för något; hon har 40 gånger högre dödlighet än genomsnittet

Kajsa Ekis Ekman beskriver prostitutionsdebaten med feministen Carol Patemans träffande iakttagelse:  i debatten ska den egentliga prostitutionen  underordnas en teoretisk prostitution där alla, män som kvinnor, är välkomna.  I debattörer som till exempel Petra Östergren och Susanne Dodillets värld, finns maktbalansen inte mellan hallick och prostituerad, eller torsk och prostituerad. Inte heller finns den mellan män och kvinnor. Nej, som Ekis Ekman påvisar i boken, uppfinner de en egen maktobalans som passar deras syften bättre: den går mellan feminist och prostituerad. På så sätt kan de hoppa på de svenska feministerna

Det är ett utsuddat maktlandskap där alla argument blir lika mycket värda och lika logiska. Feminister lockas till exempel över på deras sida genom att prostitution görs till något frigörande för kvinnors sexualitet (trots att prostituerade har 40 gånger högre dödlighet). Och vänstermänniskor ska lockas över genom talet om fackföreningar. Ekis Ekman visar dock tydligt i boken att några sådana inte existerar i verkligheten, ty de bedriver ingen facklig kamp, organisationerna drivs ibland av hallickar, och verkar snarare vara lobbyorganisationer för legalisering av prostitution.

Prostitutionsförespråkare av olika slag brukar skilja på trafficking och prostitution. Men Ekis Ekman visar att uppdelningen är en chimär, i länder där legaliseringsidén gått längre än i Sverige börjar dessa gränser ”naggas i kanten”. Författaren lyfter in häpnadsväckande citat för att illustrera detta. Exempelvis skriver Laura Agustín, sociolog och anställd av prostitutionslobbyn, att traffickingoffer är ”migrerande sexarbetare” och menar att de egentligen har tur som får jobba på ”multikulturella, flerspråkiga klubbar, bordeller, barer och lägenheter”. Socialantropologen Heather Montgomery går ett snäpp längre och menar att inte ens barn är offer i trafficking. Man kan inte ha samma måttstock för thailändska barn som för västerländska, låter hon oss veta. I en officiell nationell rapport från Australien, där prostitution är lagligt, talar man om ”barnsexarbetare” och ser det positiva i att en gruppvåldtagen nioåring får ”en varm säng” och visas ”tillgivenhet”. Jag var tvungen att lägga ifrån mig boken ett slag när jag kom till dessa sidor.

Kroppen och jaget

Den berättelse om prostitution som numer gör sig gällande ser alltså sex som ett vanligt arbete. Det som säljs är sexet. Kroppen separeras från jaget. I teorin kanske det låter sig göras, men i praktiken får kvinnan posttraumatiskt stressyndrom och vad som kallas dissociativa symtom: hon kan inte längre känna sin kropp som sin egen.  Hon förflyttar sig ”uppåt”, bort från vaginan. Detta är tyvärr också hennes enda skydd, att sluta känna. Denna reifikation (förtingligande), som Ekis Ekman benämner det, med hänvisning till marxisten George Lukacs, leder till den slutgiltiga alienationen: det är inte arbetet som hon alieneras ifrån utan sig själv.

En annan reifikation av kvinnokroppen är surrogatmödraskap, menar Ekis Ekman, vilket är bokens andra tema. I den debatten försöker fenomenets förespråkare skapa en skiljelinje mellan ”altruistiskt” och kommersiellt surrogatmödraskap.  (det förra sker utan betalning, det kan till exempel vara att en kvinna bär ett barn till sin infertila väninna, det senare att ett par betalar en okänd kvinna för att göra det). Det gör de på motsvarande sätt som de som försöker göra en skillnad mellan trafficking och ”vanlig” prostitution. Men även här suddas gränserna ut.

Två länder som har legaliserat både altruistiskt och kommersiellt surrogatmödraskap är Storbritannien och USA  (i vissa delstater). Det är också de länder där befolkningen i störst utsträckning söker sig utomlands, till exempel till Indien, för att betala billigt för surrogatmödraskap. Ekis Ekman ger hisnande exempel på hur kommersiellt surrogatmödraskap kan leda till människovärdiga utnyttjanden.  Kvinnor som blir inlåsta i en lägenhet i nio månader, kvinnor som inte ges tillräckligt med information om riskerna, kvinnor som skriver på papper utan att kunna läsa det som står där, och förstås kvinnor som tvingas till detta av fattigdom. Inte bara kvinnan utan även det kommande barnet görs till en vara. En snabb internetsökning visar detta med stor tydlighet, ett par har bestämt sig för ett visst land och gör reklam ”Två embryon får man sätta in och då är chansen för tvillingar 45 procent! Det hoppas vi på även om det säkert är svinjobbigt med tvillingar (…) men vi vill ha tre barn och vi har ju redan en son så då är det ju lika bra att få två till för priset av en…”.

Förvrängd debatt

Självklart skulle man vilja att denna reifikation försvann genom altruistiskt surrogatmödraskap, men varför skulle en reifikation kunna bekämpa en annan? Och hur skulle surrogatmödraskap kunna vara normbrytande, som förespråkarna påstår? Vad som händer är ju att vuxna prompt envisas med att ha biologiska barn, påpekar Ekis Ekman. Som vid prostitution förväntas kvinnan separera sin kropp och själ, för andra människors behov.

Jag kan personligen inte låta bli att fundera över vad denna klyvning av kvinnor, dragen till sin spets, kan betyda för aborträtten. I frågan om abort är ju kvinnans rätt att bestämma över sin kropp, sig själv, ett centralt argument. Men om fostret per definition inte tillhör kvinnans kropp och väsen, varför ska kvinnan få självständig bestämmanderätt över om hon ska få behålla det eller inte?

Kärnfamiljen är bräcklig och överspelad, även om den kommer till på ett så spektakulärt sätt som genom surrogatmödraskap. Som Kajsa Ekis Ekman nämner kort i en artikel i senaste numret av Bang, apropå denna bok, barnlöshet bör snarare lösas med samhälleliga lösningar än marknadslösningar.

Kajsa Ekis Ekman har kritiserats för att hon likställer kommersiellt och altruistiskt surrogatmödraskap. Jag håller med kritikerna, och det är faktiskt magkänslan, (den känsla Ekis Ekman brukar göra politik av, vilket hon beskriver i boken) som säger ifrån. Teorin om reifikation är fullständigt applicerbar på båda former av surrogatmödraskap, men det är svårt att komma ifrån att det i praktiken handlar om en extrem skillnad i utsatthet och i konsekvenser. Jämför en svensk altruistisk surrogatmamma med en indisk kvinna, till exempel, som säljer sig själv på grund av extrem fattigdom i ett område med mycket högre mödradödlighet än i Sverige.

Det går att hålla två bollar i luften samtidigt och Ekis Ekman skulle enkelt ha sluppit denna kritik om hon bekräftade skillnaderna.  Inte för att hon hade behövt argumentera för legalisering av altruistiskt surrogatmödraskap, men väl tydligare erkänna den rasistiska och den kapitalistiska världsordningens olika men likartade konsekvenser för kvinnor tydligare .

Samma sak gäller vid prostitution. Reifikationen är densamma, den har sin grund i könsmaktsordningen. Men konsekvenserna är väldigt olika om du luras till Sverige, saknar uppehållstillstånd och blir inlåst i en lägenhet eller om du tillhör den lilla minoritet som är så ”privilegierad” att du kan kalla dig ”eskortkvinna” och ha en tjusig blogg, med bättre möjligheter att lämna prostitutionen. Inte heller i prostitutionsdebatten blir argumenten mot legalisering svagare, teorierna blir bara mer verklighetsförankrade.

Med sin bok har Kajsa Ekis Ekman solidariskt bistått andra feminister med argument och fakta i en sjukt förvrängd debatt. Nu behöver hon vårt stöd. Miljön, inte minst i bloggosfären, är så manligt liberalt dominerad, att vi måste ge oss ut i strid tillsammans med henne utifrån den enkla utgångspunkten att prostitution är prostitution och surrogatmödraskap är surrogatmödraskap. Det duger inte att hänföras av falska argument om kvinnlig frigörelse, vi lever i ett starkt nyliberalt, rasistiskt patriarkat. Det är långt till friheten.

En recension av Roya Hakimnia

Recensenten är skribent och aktiv i den feministiska rörelsen. Driver bloggen Roya – Intersektionalen (royamatilda.wordpress.com)

Boken:

Varat och varan – prsotitution, surrogatmödraskap och den delade människan

Kajs Ekis Ekman

Leopard förlag 2010