Efter valet är det möjligt att en rödgrön regering bildas.
I de tre partiernas gemensamma dokument tycks dock både de röda och de gröna nyanserna svaga och uttunnade. Men vad kan samarbetet mellan, S, V och MP framkalla för politiska diskussioner och idéer på basplanet? Kan det stimulera en radikal utveckling bland miljömedvetna vänsterkrafter och jämlikhetssträvande miljöaktiva?
Daniel Brandell har med ekosocialistiska glasögon läst den rödgröna antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras, och presenterar kritiskt utmanande frågor.
Det rödgröna samarbetet inför höstens val är ett påtvingat samarbete. Dels är det påtvingat uppifrån, som ett resultat av kohandel och överläggningar mellan partitopparna i S, V och MP. Dels är det påtvingat utifrån, under tryck från det borgerliga allianssamarbetet. Oppositionen vill inte att osäkerheten kring regeringsalternativ skall bli ett ess i rockärmen för borgarna att spela ut om och om igen under valrörelsen.
Det är i viss mån synd att det är under de här villkoren ”de rödgröna” nu formerar sig. De nuvarande ekonomiska och ekologiska kriserna för kapitalismen visar tydligare än någonsin på behovet av ett ordentligt samarbete mellan arbetar- och miljörörelsen. Det finns en risk att det samarbetet inte får växa fritt, utan fastnar i – eller styrs av – de parlamentaristiska former som nu etableras, att det rödgröna samarbetet reduceras till att bli en del av ett begynnande svenskt tvåpartisystem. Samtidigt kanske det är positivt att representanter för partierna tvingats ned i samma båt – det tvingar fram nya kontaktytor även bland medlemmar och aktivister på basplanet, vilket kan resultera i en ideologisk och politisk vitalisering.
Ett gott tidigt exempel på sådana kontakter är antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras, vilken samlar ett trettiotal läsvärda bidrag från unga skribenter, nästan uteslutande medlemmar i de etablerade rödgröna partierna, dock med mycket lite tendenser till partigängande och partiegoism. Boken är resultatet av ett samarbetsprojekt mellan tidskriften Tvärdrag, Centrum för marxistiska studier samt den gröna tankesmedjan Cogito. Författarna är aktivister och/eller intellektuella, och ger uttryck för en prövande men skeptisk hållning gentemot partisamarbetet. Texterna andas en radikalism som man mycket sällan återfinner hos moderpartierna, och det är upplyftande att det utifrån socialistiska och feministiska perspektiv finns gott om goda idéer hos en yngre generation rödgröna. Till det upplyftande hör också att det finns uppenbara motsättningar mellan några av bidragen – så måste det vara, och det är genom att artikulera dem som debatten kan föras framåt och en gemensam politik utvecklas.
Inte minst sticker Daniel Ankarloo ut hakan genom att resa frågetecken kring den gröna rörelsens asketism gällande krympande konsumtionsutrymmen och nolltillväxtidéer. ”Att avstå är att avstanna”, menar han; den minskade konsumtionen innebär inga krav eller perspektiv som kan mobilisera, och med en arbetarrörelse som går på tomgång är det mobilisering vi främst behöver – ”rörelsen är allt”. Detta står i tydlig kontrast till de skribenter som pläderar kamp för ett samhälle byggt på hållbar utveckling. Dilemmat med att lösa motsättningen mellan arbetarklassens rättmätiga krav på en större del av mervärdet och det faktum att klassen idag inte lever ekologiskt hållbart måste ligga i fokus för dem som ska utveckla den rödgröna politiken och strategin framöver.
SLÖSAKTIG RESURSFÖRBRUKNING
Här måste ekosocialister – socialister som inkorporerat vetskapen om de ekologiska gränserna för det hållbara samhället som ett ramverk för sin politik – vara mycket taktiska genom att hela tiden hålla siktet inställt på de krafter som primärt hotar natur- och människovärden: den verkligt slösaktiga resursförbrukning som representeras av en liten grupp mycket välbeställda och verksamheter som är helt onödiga och onyttiga, som exempelvis militären och reklamen. Att då tala för mycket om generell återhållsamhet bland löntagarna – utifrån miljörörelsens hotbild av ”biffen, bilen och bostaden” – är kanske inte det vi främst skall göra. Snarare bör ekosocialistiska krafter försöka stimulera kamp för att föra produktionens överskott från kapitalistklassen till arbetande människor, parallellt med att vi utvecklar en systemkritik av den påtvingade överkonsumistiska och alienerande livsstilen. Man kan därmed kräva högre lön för vanligt folk, men se till att samhället har ett mer hållbart utbud för vad man som konsument skall kunna lägga de intjänade pengarna på.
Samtidigt är det nedslående att ta del av dessa goda idéer – arbetstidsförkortning, offensiva skattefinansierade välfärdssatsningar, klimatinvesteringar för höjd sysselsättning, statlig inkomstgaranti, bredare facklig medlemsbas, nytänkande stadsplanering, fördjupad lokaldemokrati, med mera – från partimedlemmar som med hundra procents sannolikhet kommer att bli fullständigt överkörda i fyra år även om de rödgröna vinner valet. Aron Etzler konstaterar i sitt bidrag att om en rödgrön regering ska bli långvarig kommer den att behöva ”en ihållande entusiasm för hela det rödgröna projektet, viljan från aktivister och medlemmar att ge mer av sin tid och fortsätta kämpa”. Mycket riktigt, men kommer det verkligen att ske med de nuvarande partiledningarna? Den rödgröna skuggbudgeten pekar i direkt motsatt riktning; att resultatet av en rödgrön regering kommer att bli högst demoraliserande för de rörelser som skall bära fram den – fortsatt krympande offentlig sektor, inga direkta förändringar i skatterna, uteblivna gröna satsningar.
Magnus Wennerhag formulerar i sitt kapitel till och med förhoppningar om att det rödgröna samarbetet kan växa fram som de sociala rörelsernas parti. Men det måste då ställas emot den mycket ljumma inställningen, ibland på gränsen till fientlig, som tidigare s-regeringar (stödda av v och mp) i praktiken ofta uppvisat mot just dessa rörelser. Det blir därmed tydligt hur antologin saknar ett strategiskt perspektiv; hur man vill gå från idé till politik. Som det nu är blir det mest en god om än skissartad programförklaring från intellektuella. Men hur skall rörelsen byggas, och hur skall makten kunna erövras för ett genuint rödgrönt program? Svaren på dessa frågor måste formuleras mot bakgrund av två problemområden som inte heller lyfts fram tydligt i antologin: politikens medialisering och vårt samhälles beroende av kapitalismens globalisering och finanskapitalets ökande betydelse. För det är härifrån det egentliga motståndet mot utvecklad demokrati, välfärd och jämlikhet levereras – snarare än från de borgerliga partierna. Antologins författare ringar mycket riktigt in de rödgrönas dilemma med att efterapa ett borgerligt politiskt perspektiv; att man främst betraktar sig som en passiv förvaltare av statsfinanserna som skall se till att tillhandahålla vissa välfärdstjänster till politiskt icke-aktiva medborgare. Detta är dock inte enbart något självvalt, utan något man har tvingats till genom ideologiskt och ekonomiskt tryck från kapitalet.
ALTERNATIVEN TILL NYLIBERALISMEN
Alla rörelser bort från detta perspektiv och handlingssätt lär leda till en rasande motreaktion, dels från borgerlighetens samlade ideologer på ledarredaktioner och tankesmedjor som idag sätter den offentliga agendan, och dels från mäktiga kapitalintressen. Det var ju denna allians mellan borgerlig mediehegemoni och kapitalintressena som motvilligt tvingade in de rödgröna partierna i den nyliberala fållan – och det ligger i dess intresse att de blir kvar där. Ska ett verkligt rödgrönt program genomföras, är det dessa krafter som måste utmanas. Det vet Sahlin & co, och det är därför de agerar som de gör – för de klarar inte utmaningen.
Alternativen till nyliberalismen – både gällande jämlikhet och hållbarhet – kan inte realiseras med annat än att de rödgröna i samarbete med fackföreningsrörelsen med kraft utmanar det ökande uttaget av vinster och fördelar det mellan det offentliga och den breda arbetarklassen. Det kräver i sin tur en massrörelse med politiska krafter i ledningen som kan stå emot trycket från det globala finanskapitalet och den rasande stormen av liberal-konservativ propaganda; inte minst har det senaste decenniets utveckling i Latinamerika visat detta. Ett litet steg på vägen vore då att de progressiva visionärer och aktivister som finns inom de etablerade rödgröna partierna och rörelserna – bland dem författarna till Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras – formerar sig i ordentlig opposition mot partiledningarna inom s, v och mp som kommer att administrera regeringsansvaret. Och, kanske allra viktigast: att bygga de röda och gröna rörelserna, vars svaghet idag är det största problemet. n
Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras
– 27 arbetspunkter för rödgrön förändring
John Hörnquist, Daniel Suhonen, Kristina Tysk (red.)
Leopard förlag 2010.
En artikel av DANIEL BRANDELL
Artikelförfattaren är kemist, aktiv i Klimataktion och ingår i Röda rummets redaktion. Medlem i Socialistiska Partiet
