Efter att Venezuelas ekonomi förra året krympte (vilket flertalet ekonomier i den västra hemisfären gjorde), efter det att valutans värde fallit drastiskt på den inofficiella, parallella svarta marknaden och efter att elektricitetsbrist råder i landet dyker det upp rubriker i västliga media som talar om Venezuela ekonomiska sammanbrott.
Washington Post rapporterar i en nyhetsartikel, som låter betydligt mer lik en ledare, att Venezuela befinner sig i ”den ekonomiska krisens grepp” och att ”många års statsintervention i ekonomin nu brutalt förhindrar privat affärsverksamhet.”
Det finns ett viktigt faktum som nästan aldrig nämns i nyhetsartiklarna om Venezuela eftersom det inte passar ihop med berättelsen om ett land som slösat vilt under de goda åren och som nu snart, likt Grekland, kommer att tvingas betala notan. Det är nivån på statsskulden: för närvarande på 20 procent av BNP. Med andra ord, samtidigt som man tredubblade de sociala utgifterna per person, ökade tillgången till hälsovård och utbildning och man lånade eller skänkte miljarder dollar till andra latinamerikanska länder så minskade Venezuela sin lånebörda under perioden med höga oljepriser. Den offentliga skulden sjönk från 47.5 procent av BNP år 2003 till 13.8 procent 2008. Under 2009 då ekonomin gick bakåt ökade skulden återigen, nu till 19.9 procent. Även om vi också räknar in skulden för det statliga oljebolaget PDVSA uppgår Venezuelas statsskuld inte till mer än 26 procent av BNP. Utlandsskulden andel är mindre än hälften av den totala statsskulden.
Jämför detta med Grekland där den offentliga skulden är 115 procent av BNP och förväntas stiga till 149 procent fram till 2013. (Den genomsnittliga statsskulden i EU är 79 procent.)
Med tanke på Venezuelas mycket låga stats- och utlandsskuld så framstår talet om att landet genomgår en ”ekonomisk kris” som helt enkelt falskt. Med ett oljepris på ca: 80 dollar per fat erhåller Venezuela ett ansenligt löpande överskott, vilket också möjliggör uppbyggnaden av betydande reserver. Dessutom kan regeringen, om nödvändigt, låna på den internationella marknaden – i april betalade Kina ut 20 miljarder dollar i förskott för framtida oljeleveranser.
Inte desto mindre står landet inför betydande ekonomiska utmaningar, vilka har förvärrats genom felaktig ekonomisk politik. Ekonomin minskade med 3,3 procent förra året. Den internationella pressen kunde inte förstå detta; men problemet var att regeringens finanspolitik var alltför konservativ – neddragningen av utgifter samtidigt som ekonomin var på väg in i en recession. Det var ett misstag som regeringen förhoppningsvis snabbt kan reparera med dess planerade expansion av de offentliga investeringarna, vilket innefattar investeringar på sex miljarder dollar i elproduktion under innevarade år.
Regeringens värsta ekonomiska misstag på lång sikt har varit att bibehålla en fast övervärderad valutakurs. Trots att regeringen devalverade valutan i januari, från 2,15 till 4,3 i förhållande till dollarn, är den fortfarande övervärderad. På den svarta marknaden är förhållandet till dollarn mer än ett till sju.
Genom att göra importen konstgjort billig och landets export dyrare så skadar en övervärderad valuta de delar av ekonomin som inte är knuten till oljan och försvårar ekonomins möjligheter att komma bort från oljeberoendet. Än värre är landets höga inflationstakt (28 procent under förra året, i genomsnitt 21 procent under de senaste sju åren), vilket gör valutan allt mer övervärderad i reala termer för varje år. (Tidningarna har även missförstått det här problemet. Inflationen är i sig själv för hög, men det är inte själva prisökningarna som medför de stora skadorna på ekonomin utan genom att de orsakar en tilltagande övervärdering av det reala bytesförhållandet.)
Men Venezuela befinner sig inte i samma situation som Grekland eller som Portugal, Irland och Spanien. Eller för den delen Lettland eller Estland. De förstnämnda länderna är bundna till en övervärderad valuta – euron – och att genomföra en finanspolitik som går ut på att minska skulderna, vilket fördjupar deras recession och/eller fördröjer återhämtningen. De har ingen kontroll över penningpolitiken, vilken styrs av Europeiska centralbanken. De sistnämnda länderna befinner sig i en liknande situation så länge som de knyter sin valuta till euron, vilket har medfört att produktionsfallet har varit sex till åtta gånger större än Venezuelas under de två senaste åren.
Venezuela kontrollerar sin egen valutakurs, liksom sin penning- och finanspolitik. Den kan stimulera ekonomin genom en expansiv finans- och penningpolitik och dessutom via förändringar av valutakursen – genom att låta valutan flyta. En ”planerad” flytande valutakurs – då regeringen inte bestämmer sig för en viss växelkurs utan intervenerar när det behövs för att stabilisera växelkursen – skulle passa den venezuelanska ekonomin mycket bättre än den nuvarande fasta växelkursen. Regeringen skulle kunna hålla växelkursen på en konkurrenskraftig nivå och inte, som för närvarande, slösa en massa dollar på att minska gapet mellan den officiella och parallella kursen. Trots att det, som vanligt, fanns förutsägelser om att inflationen skulle stiga skyhögt vid den senaste devalveringen, så gjorde den inte det. Förmodligen därför att de flesta växelkurstransaktionerna i vilket fall som helst görs på den svarta marknaden.
Venezuela har goda förutsättningar att lösa sina nuvarande samhällsekonomiska problem och genomföra en kraftfull ekonomisk expansion, vilket skedde under åren 2003-2008. Landet står inte inför en kris, utan snarare inför ett val av politik.
Ur The Guardian 6/5-2010
Mark Weisbrot är amerikansk ekonom som leder Center for Economic and Policy Research(CEPR). http://www.cepr.net Känd som kolumnist i The Guardian och New York Times.
Översättning: Ingemar Sandström
