”Jag vet inte hur många gånger jag demonstrerat mot Israels olika övergrepp.
Varje gång har talarna sagt att; Nu – ja, nu – är gränsen passerad… Men för Israels hökar utgör fördömanden inget verkligt hot utan bekräftar bara att det gäller att sluta sig samman mot fienden…” En talare vid den snabbt sammankallade manifestationen på Gustav Adolfs torg i Göteborg öste ur sig sin frustration över Israels kapning av Ship to Gaza-konvojen och morden ombord på Mavi Marmara samma morgon.
I följande artikel ger Gilbert Achcar den historiska och ideologiska bakgrunden till de israeliska makthavarnas strategi och visar hur den – trots skiftande retorik – hela tiden i grunden varit densamma. En påminnelse om varför de israeliska härskarnas omedgörlighet inte handlar om några tillfälliga attityder utan är själva grundvalen i ett kolonialt projekt
Abba Eban – den mest framsynte utrikesminister som Israel någonsin haft – påstås efter den avbrutna fredskonferensen i Genève i december 1973 ha fällt följande yttrande: ”Araberna missar aldrig ett tillfälle att missa ett tillfälle.” Uttalandet var helt i linje med Ebans tal på konferensen där han efter att ha framhållit att ”en ny möjlighet har öppnats” deklarerade: ”Vi kan inte veta om denna möjlighet kommer att tas till vara eller slösas bort… Israel är för sin del beslutet att ta den chans som ges.”
Det var vi den här tiden möjligt för Israel att framställa sig som en fredssträvande part konfronterad med arabiska regeringar som fortfarande var ovilliga till att ens förhandla med Israel – för att inte tala om att sluta ett fredsfördrag. Syrien bojkottade verkligen Genèvekonferensen, trots att dess främsta stormaktsallierade Sovjetunionen, var drivande bakom sammankomsten. Men landets inställning var i själva verket inte entydigt negativ och i maj 1974 slöt Syrien ett militärt stilleståndsavtal med Israel. Under de följande åren togs de djärvaste fredsinitiativen i Mellanöstern otvivelaktigt av arabiska ledare.
Visserligen var det den politiske vilden och fredsaktivisten Abie Nathan som i februari 1966 flög från Israel till Egypten och krävde att få träffa president Gamal Abdel-Nasser, bara för att deporteras tillbaka till Israel där han fängslades. Men det var Nassers efterträdare, president Anwar El-Sadat själv, som flög till Israel i november 1977 och sträckte ut handen till Knesset och den israeliska makteliten i scener som verkade närmast overkliga. Världen bevittnade hur Sadat skred nerför trappan från sitt flygplan med en fascination som liknande den när man såg människor gå på månen.
Och det var med samma förvåning som världen mottog uppgifterna om de hemliga förhandlingar som PLO:s ordförande Yasser Arafat förde med den israeliska regeringen under Yitzhak Rabin och Shimon Peres i Oslo, vilka ledde till undertecknandet av ett fredsavtal i Washington, i en annan närmast surrealistisk ceremoni som ingav stora förhoppningar. I båda fallen gjorde inte Israel avkall på några av sina grundläggande intressen: man gav tillbaka Sinaiöknen, vilken man ockuperat sedan 1967, till Egypten men man såg till att området stod under övervakning och var tomt på egyptiska trupper. Sadat för sin del bröt med alla arabstater då han gjorde våld på alla principer om kollektiva förhandlingar och ett kollektivt fredsfördrag och sålde ut sina bröder i Syrien, Jordanien, Libanon och Palestina.
På samma sätt slöt Arafat Oslofördraget bakom ryggen på flertalet medlemmar av PLO:s exekutivkommitté. Han erkände staten Israel och accepterade ett avtal som inte tillgodosåg några av palestiniernas grundläggande krav, inte ens ett frysande av de sionistiska bosättningarna på dess dåvarande nivå, och än mindre ett avvecklande av dem. De ”eftergifter” han fick i utbyte var endast ett genomförande av den plan för varaktig kontroll av Västbanken, som biträdande premiärministern Yigal Allon skapat kort efter att Israel invaderade i juni 1967. Det var i själva verket under ett tidigt skede i Osloförhandlingarna 1994 som Rabins regering började bygga det som skulle bli Muren, som definitivt separerade de palestinska enklaverna på Västbanken från Israel.
Vad gäller det enda mer i ögonfallande av Israels så kallade fredsinitiativ under alla dessa år, evakueringen av Gaza 2005. Det beordrades av motståndaren till Osloavtalet Ariel Sharon, som vid denna tid blivit premiärminister, och för honom var det en del i en ”unilateral avspänning”, som medvetet undvek att sluta ett avtal med den palestinska myndigheten under ledning av Mahmoud Abbas. Sharon ville inte att något prejudikat skulle skapas, ett prejudikat som också skulle kunna användas som förebild för Västbanken. Han gjorde aldrig någon hemlighet av att han endast var villig att ge upp betydligt mindre av den ockuperade Västbanken till den palestinska myndigheten än hans företrädare i regeringsställning. Samma år som det ensidiga tillbakadragandet från Gaza skedde ändrade Sharon även Murens sträckning, vilket de facto innebar att ytterligare palestinsk mark annekterades. Efter att ha tvingat Arafat att leva i husarrest under belägring från 2002 till hans död 2004 gjorde Sharon sitt bästa för att undergräva Abbas´ trovärdighet, vilket underlättade Hamas valseger i januari 2006, samma månad som Sharon föll i koma efter ett slaganfall.
Sanningen är att det är Israel – inte araberna – som aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle att sluta en verklig fred med sina grannar. Och det gäller från allra första början. Påståenden, som Abba Ebans, om arabernas omedgörlighet hänvisar ofta till den grundläggande handlingen i internationell rätt om staten Israels bildande: omröstningen i FN:s generalförsamling om delningen av Palestina i november 1947, vid en tid när majoriteten av FN:s medlemsstater var västländer eller västdominerade länder. Araberna och palestinierna anklagas för att ha avvisat denna delning, vilken skulle ha givit dem en större andel av Palestina än den del som de – eller mer korrekt uttryckt, den sionistiska rörelsens medbrottsling Jordaniens kung Abdullah – slutligen kom att kontrollera efter det första arab-israeliska kriget 1948. Araberna anklagas med andra ord för att ha sagt nej till en uppgörelse som skulle garantera 56 procent av det palestinska territoriet väster om Jordanfloden åt judiska invånare som utgjorde en tredjedel av den totala befolkningen – vilka till överväldigande del utgjordes av immigranter/flyktingar som kommit från Europa under de föregående femton åren.
FN:s delningsresolution från 1947 kunde rimligen inte accepteras av någon arabisk ledare – eller för den delen av vem som helst som försöker sätta sig in i deras situation. Att acceptera den skulle ha varit att kapitulera utan strid och att avstå från fundamentala rättigheter. Vad gäller ansvaret för den svåra belägenhet som de överlevande efter Förintelsen befann sig i kunde araberna, och i synnerhet palestinierna, legitimt hävda att man tagit emot många fler flyktingar än sin rättmätiga andel jämfört med övriga länder, särskilt i jämförelse med andra världskrigets segermakter. Å andra sidan hade Arabförbundet lagt fram ett fredserbjudande som knappast nämns i den propagandistiska litteratur som är förhärskande i detta ämne. Dess förslag sammanfattades av FN:s speciella kommission för Palestina i september 1947:
(a) Att Palestina ska vara en enhetlig Stat med en demokratisk konstitution och en vald lagstiftande församling,
(b) Att konstitutionen ska garantera, inter alia, (bland annat) (i) de Heliga platsernas okränkbarhet och, med lämpliga säkerhetsarrangemang, frihet för religiöst utövande i överensstämmelse med status quo; (ii) fullständiga medborgerliga rättigheter för alla palestinska medborgare, där naturaliseringskriteriet är tio års obrutet boende i landet (iii); skydd av religiösa och kulturella rättigheter för det judiska samhället, dessa säkerhetsföreskrifter kan endast ändras efter medgivande från majoriteten av de judiska medlemmarna av den lagstiftande församlingen
(c) Att konstitutionen dessutom bör garantera (i) adekvat representation i de beslutande församlingarna för alla viktiga samhällen, förutsatt att judarna inte i något fall uppgår till mer än en tredjedel av det totala antalet medlemmar [vilket är, andelen judar av den palestinska befolkningen 1947 utan hänsyn tagen till vilket år de invandrade]; (ii) strikt förbud för judisk invandring och fortsatt tillämpning av de rådande restriktionerna på överföring av mark, varje förändring av dessa regler förutsätter medgivande från majoriteten av arabiska medlemmar i den lagstiftande församlingen; (iii) etablerandet av en Högsta Domstol som är bemyndigad att avgöra om någon lagstiftning står i motsättning till konstitutionen.
Statsbyggarprojekt
Detta förslag var i överensstämmelse med perspektivet på en stat med två nationaliteter i Palestina som förespråkats av de pacifistiska ”kultursionisterna” – såsom Martin Buber och Judah Magnes – och, åtminstone officiellt, av vänstersionistiska organisationer som Hashomer Hatzair. Det förkastades blankt av det sionistiska ledarskapet, vars målsättning var projektet att skapa en judisk stat i Palestina. I själva verket stod det sionistiska ledarskapet under David Ben-Gurions Arbetarparti hela tiden politiskt mycket närmare sina rivaler på högerkanten, de revisionistiska sionisterna grundade av Vladimir Jabotinsky, än ”kultursionisterna” och den radikala vänstern. I grund och botten var Ben-Gurions statsbyggarprojekt i överensstämmelse med Jabotinskys målsättningar, men representerade en mer ”realistisk” och taktisk väg framåt. Jabotinsky sa öppet det som de andra tänkte, men som de inte ville yppa för att inte avslöja sitt machiavelliska maktspel.
Den av Vladimir Jabotinskys essäer som oftast kommenterats är helt klart hans text från 1923 Järnmuren. Den anses med rätta förebåda vad verklig sionistisk politik i Palestina/Israel skulle komma att innebära och visar varför man inte missat något tillfälle att missa något tillfälle att sluta fred med palestinierna. Medan han bestämt slår fast att araberna kulturellt är ”500 år efter oss”, så retade den man som Arbetarpartiets sionister avfärdade som en fascist vänstersionisterna genom att uttrycka större respekt för araberna än för dem:
” Alla ursprungsfolk – det spelar ingen roll om de är vildar eller civiliserade – ser sitt land som sin nationella hemort, över vilken de alltid är de suveräna härskarna. (…) Och så är det för araberna. Mitt ibland oss finns de kompromissvänliga som försöker övertyga oss om att araberna är en sorts dumbommar som kan luras genom att vi mjukar upp formuleringen av våra mål eller ett gäng girigbukar som kommer att sälja ut sin födslorätt till Palestina mot kulturell och ekonomisk vinning. Jag avfärdar helt denna bedömning av araberna. (…) Enstaka araber kan kanske köpas ut men det betyder knappast att alla araber i Eretz Israel är villiga att sälja en patriotism som inte ens invånare på Nya Guinea skulle sälja. Varje infödingsfolk kommer att bekämpa främmande bosättare så länge de tror att de har en chans att göra sig av med de faror som utländsk bosättare innebär.”
Det leder Jabotinsky till att förfäkta sin doktrin om Järnmuren:
”All sionistisk kolonialisering, även den mest begränsade, kommer antingen misslyckas eller drivas igenom i motsättning till den infödda befolkningen. Kolonialiseringen kan således bara fortgå och utvecklas under beskydd av en kraft som är oberoende av lokalbefolkningen, en järnvilja som den infödda befolkningen inte kan bryta igenom. Detta är helt och hållet vår politik gentemot araberna. Att formulera det på ett annat sätt är bara hyckleri.”
Slutligen, tillade Jabotinsky, kommer araberna att foga sig under de sionistiska villkoren, när de inte har några andra val:
”Allt det här innebär inte att någon form av uppgörelse är omöjlig, bara att en frivillig överenskommelse är omöjlig. Så länge det finns en gnista av hopp om att de kan bli av med oss, så kommer de inte sälja dessa förhoppningar, inte för några lena ord eller välsmakande läckerheter, för de är inget slödder utan en nation, kanske klädda i paltor, men ännu levande. Ett levande folk gör sådana enorma eftergifter i sådana ödesmättade frågor först när allt hopp är ute. Först när inte en enda liten bräsch är synlig i järnmuren, bara då förlorar de extrema grupperna sitt herravälde och inflytandet glider över till moderata grupperingar. Först då kommer dessa moderata grupper söka upp oss med förslag om ömsesidiga eftergifter. (…) Men den enda vägen till en sådan överenskommelse är järnmuren, vilket innebär stärkandet av en regering i Palestina utan någon som helst arabiskt inflytande, det vill säga en regering som araberna kommer att bekämpa. Med andra ord, för oss bär enda vägen till en överenskommelse i framtiden genom en att absolut förkasta varje försök till överenskommelse nu.”
Blodig återockupation
Detta synsätt genomsyrade handlingarna hos Jabotinskys arvtagare i Likud gentemot palestinierna ända från att de tog makten över den israeliska staten 1977. Efter att ha försäkrat sig om att Egypten var neutraliserat så trodde Menachem Begin att han kunde tvinga palestinierna att kapitulera genom att 1982 ockupera deras sista starka fäste i Libanon. Ockupationen av Libanon visade sig vara ett mycket kostsamt företag för Israel, som tvingades att fullständigt dra sig tillbaka från landet 18 år senare, år 2000. Samtidigt blev Yassir Arafat – ekonomiskt pressad av sina traditionella arabiska finansiärer i oljestaterna, och ansikte mot ansikte med vad som 1991 tycktes som en solid amerikansk hegemoni i Mellanöstern, i en blandning av hopplöshet och naiva visioner – alltmer villig att göra de ”enorma eftergifter” som Jabotinsky förutsåg. Han hade förlorat hoppet om att nå sitt mål att säkra en palestinsk stat på Västbanken och Gaza som en del i en regional uppgörelse under internationellt överinseende och han ledde sig själv till att tro att hans israeliska samtalspartners skulle garantera honom en sådan om han visade dem, och framför allt visade deras internationella uppbackare i Washington hur medgörlig han kunde vara.
De påföljande israeliska regeringarna från både Arbetarpartiet och Likud – Rabin, Peres, Netanyahu, Barak – drog fördel av ramverket från Oslo och av att den första Intifadan klingade av, intensifierade byggandet och utvidgandet av bosättningarna på Västbanken, och frambragte en situation som man kunde beskriva som oåterkallelig och som man använde för att rättfärdiga annekterandet av ytterligare en ansenlig andel av de återstående 22 procenten palestinskt territorium. Resultatet är att antalet israeliska bosättare på Västbanken – om man utelämnar Jerusalemområdet, den största bosättningen av alla som under de 26 år sedan ockupationen tog sin början fram till 1993 hade vuxit till 112 000 invånare, fördubblades mellan 1994 och 2000, året då Osloprocessen upplöstes i den andra Intifadan; och har ökat till 305 000 invånare sedan dess. När denna rad av regeringar under samma tid byggde Muren fullföljde man bokstavligen Jabotinskys vision om Järnmuren.
När Likuds främste hetsare Ariel Sharon kom till makten i februari 2001så vände han helt Osloprocessens riktning genom sin blodiga återockupation av områdena under palestinsk kontroll, och påskyndade uppbygget av Muren, samtidigt som man ändrade dess sträckning för att ytterligare öka arealen annekterat territorium. Denna politik fortsatte under Ehud Olmert, Sharons efterträdare i ledningen för Kadima, det parti som Sharon grundade efter en splittring av Likud och under Nethanyahu, som nu leder en regering som samlar sionistiska partier över hela skalan från Arbetarpartiet till Avigdor Liebermans rasistiska extremhögerparti. Samtidigt har palestinierna – såväl på Västbanken som i Gaza – tvingats gå igenom den mest tragiska perioden i under hela sin historia och utstå de mest förtvivlade förhållanden sedan de hamnade under israelisk ockupation 1967. Det grymma anfallet på Gaza i december 2008-januari 2009 skakade världsopinionens samvete – ett samvete som på ett beundransvärt sätt förkroppsligades av Richard Goldstone (med sin FN-rapport om övergreppen, öa), vilken följdriktigt provocerade de israeliska makthavarna till blint raseri.
Och – trots allt detta – har palestinierna inte kommit ett steg närmare att acceptera Israels stöld av territorium på Västbanken eller den ”mini-Bantustanstat”, som Israels härskare erbjuder dem. Om några av dem må vara villiga att göra sådana ”enorma eftergifter”, så är de emellertid också mycket väl medvetna om att de skulle bli isolerade och förskjutna av den överväldigande majoriteten av sitt folk. Det är här Jabotinsky hade helt fel: hans vision förutsåg sionismens politik men inte arabernas ställningstagande. För bakom den synbara höga skattningen Jabotinsky gjorde av araberna föraktade han dem för mycket för att förstå att deras självkänsla och sinne för rättvisa aldrig skulle få dem att acceptera förnedrande underkastelse. Hans brist på realism i kombination med hans rasistiska syn på araberna hindrade honom att se sanningen: genom palestiniernas och arabernas blotta numerär och geografiska utbredning finns det inget sätt för Israel att underkuva dem till den grad att det skulle få dem att acceptera sionismens totalt orubbliga villkor.
Apokalyptisk terrorism
Osloavtalet grundade sig på en motsägelsefull kalkyl. De styrande i Israel tycks ha försökt pröva om palestinierna är ”en sorts dumbommar som kan luras genom att vi mjukar upp formuleringen av våra mål eller ett gäng girigbukar som kommer att sälja ut sin födslorätt till Palestina mot kulturell och ekonomisk vinning.” När dessa förväntningar slog slint ökade man repressionen mot palestinierna – till föga nytta. Till och med den extremt ”moderate” Mahmoud Abbas, som delar av befolkningen betraktar som förrädare, visade sig oförmögen att leverera vad Israel förväntade sig av honom utan att få substantiella israeliska eftergifter i motprestation. Den ökade våldsanvändningen, som de israeliska ledarna använder när man tillämpar doktrinen om Järnmuren, är inte bara en metod som inte leder till målet, utan den lyckas också öka motståndsviljan och längtan efter hämnd bland den palestinska befolkningen, och bland befolkningsgrupper utanför Palestina – långt utanför.
Under de senaste decennierna har Israel lyckats frambringa motståndare i en formidabel omfattning, också bland krafter som tidigare inte tillhörde fiendelägret. Man har redan förlorat en del av sin styrkeposition när man försökte lägga under sig Libanon, där man mötte hårdnackat motstånd från Hizbollahkrigare som tillgrep gerillakrigets ”asymmetriska” logik då de försvarade sitt land mot en konventionell armé. Det ständigt ökade hatet i Mellanöstern, som får sin näring ur västmakternas invasioner och Israels våldsutövning, bygger upp en ”apokalyptisk terrorism”, som överväger användandet av massförstörelsevapen som ett annat ”asymmetriskt” tillvägagångssätt för att uppväga fiendens överväldigande militära övermakt. Sist men inte minst så står Israel nu inför utsikten att, på kort eller medellång sikt, mötas av ett kärnvapenbeväpnat Iran – en utveckling som kommer att föra regionen riskabelt nära nukleär förintelse, om Israel fortsätter hota med militära attacker.
Jabotinsky borde ha hållit i minne att bilden av muren i den judiska traditionen är förknippad med dåliga omen. Hans nutida lärjungar borde besinna den annalkande katastrofen innan det är för sent; de borde följa rådet att helt lägga om sin koloniseringspolitik och aggressiva hållning och anta den attityd som de israeliska företrädarna uppvisade vid fredsförhandlingarna i egyptiska Taba 2001. De bör även häva den kriminella blockaden av Gaza, för de behöver ingen ny tolk för att tyda skriften på muren som de med sådan hybris bygger runt Västbanken: den bibliske Daniels tolkning är återigen relevant.
Mene, Mene Tekel u-Pharshin: ditt kungadömes dagar är räknade, du är vägd och funnen för lätt; dit rike ska styckas och falla. Det sista ordet Pharsin bar en dubbel mening: det tolkades också som att det refererade till perserna, vilka tog över Babylon när kung Belsassar mördades strax efter det att skriften visade sig på murväggen. Persien är, som väl känt, det tidigare namnet på Iran.
Av Gilbert Achcar
Artikelförfattaren är fransk-libanesisk akademiker, författare, socialist och anti-krigsaktivist: Bland hans böcker kan nämnas Barbariernas kamp (utgiven på Röda rummets förlag 2003) och The Arabs and the Holocaust (Henry Holt and Co, 2009).
Översättning: Peter Jervelycke Belfrage
