I slutet av 90-talet skrev jag en artikel i Internationalen som gick ut på att antalet arbetade timmar i den svenska ekonomin dividerat med antalet personer som ville och kunde arbeta under en vecka blev ganska precis 30. Med andra ord: om vi delade på jobben skulle arbetstiden bli sex timmar per vardag.
Tanken var att belysa det absurda i att vissa lider av övertid och andra av arbetslöshet. Under massarbetslöshetens 1990-tal var det faktiskt rätt hög press i frågan om att dela på jobben, vilket min uträkning var ett uttryck för. Efter att LO och TCO beslutat sig för att direkt motsätta sig en daglig förkortning av arbetstiden gick dock luften ur debatten. Arbetstidsfrågan blev iskall och har så förblivit.
Men under våren 2010 har en viss upptining skett. Såväl Miljöpartiets som Vänsterpartiets kongresser har röstat emot sina partiledningar och fört upp arbetstidsförkortningen i valrörelsen.
Samtidigt har motiveringen förändrats; nu kopplas arbetstidstidsfrågan allt oftare till miljökrisen.
Allt fler inser att ekonomins storlek och dess miljöpåverkan är nära förknippade. Tillväxt innebär högre utsläpp, för även om tillväxten i teorin kan bli mer miljövänlig är det närmast omöjligt att i praktiken minska utsläppen så mycket som krävs i en växande ekonomi. Ännu krångligare blir det om man är för jämlikhet. Om alla världens nio miljarder människor år 2050 ska leva på samma ekonomiska nivå som EU förväntas leva på då måste det koldioxidutsläpp som varje producerad BNP-dollar orsakar minska till under en procent av dagens nivå!
Den som kritiserar fortsatt ekonomisk tillväxt i vår del av världen inser ganska snart att vi behöver jobba mindre. Men hon inser också att om lönen förblir lika hög som innan arbetstidsförkortningen vore inte mycket vunnit ur miljösynpunkt: då är köpkraften oförändrad och konsumtionen förblir lika stor och miljöbelastande.
Med denna nygamla motivering blir parollen om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön plötsligt obsolet. Bortsett från att parollen motsvarar 33 procents löneökning – tio gånger mer än vad arbetarsidan brukar få ut i en avtalsrörelse – och därför knappast är möjlig under rådande styrkeförhållanden uppstår frågan om bibehållen lön ens är önskvärd.
Ett alternativ vore att i fackföreningsrörelsen verka för en ny inriktning: Det räcker nu. Den genomsnittliga inkomsten i Sverige är tillräckligt hög (ca 28 000 kr i månaden förra året). Givetvis finns ingen anledning att avstå så kallat löneutrymme åt vinster eller marknadslönesättning, tvärtom, men vad vi nu behöver fokusera på är att jämna ut klyftorna och minska arbetstiden. Faktum är att om produktivitetsökningen är två procent om året och tas ut som kortare arbetstid i stället för högre lön skulle arbetstiden minska från 40 timmar till 30 på bara 14 år. Hade det spåret inletts 1996 hade vi haft sextimmars arbetsdag nu, och åtminstone inflationsskyddat lönen.
Jag inser givetvis att en sådan omsvängning inte vore helt populär – och åtminstone bland låginkomsttagare på goda grunder. Hur omfördelning kan ske i ett samhälle utan reallöneökningar är nämligen oprövad mark. Förmodligen kräver det en tydligare facklig låglönesatsning och därutöver kollektiv kapitalbildning. Detta eftersom det gemensamma i längden inte kan beskatta sig till tillräckligt stora resurser för den kollektiva välfärdsutveckling som kan fungera som ersättning för dagens individualistiska och konsumistiska livsstil.
Osäkerheter kvarstår som sagt, men att ta tag i frågan ter sig som överordnad; en nyckel till att både rädda världen och göra den bättre.
Rikard Warlenius
Före detta chefredaktör för tidningen Arbetaren
