I Stefan Jonssons senaste essäsamling Rapport från sopornas planet hittar Mattias Hagberg en text som undersöker de teoretiska verktyg som är användbara för att förstå dagens värld
Rapport från sopornas planet– kritiska essäer. Stefan Jonsson, Norstedts förlag 2010
I slutet av nittiotalet och början av nollnolltalet slukade jag girigt Stefan Jonssons trilogi om rasism, postkolonialism och globalisering. Stefan Jonssons essäer var på många sätt banbrytande; ingen svensk hade tidigare penetrerat den samtida rasismen, den postkoloniala erfarenheten och globaliseringens verkningar på samma sätt som Stefan Jonsson då gjorde.
De essäer som Stefan Jonsson har samlat under den något missvisande titeln Rapport från sopornas planet kan på många sätt ses som en fristående fortsättning på böckerna han skrev under nittiotalet; teman och idéer går igen. Det handlar återigen om globaliseringens återverkningar, kolonialismens arv och om förtrycket av människor i den liberala kapitalismens marginal.
Det skall sägas med en gång: Stefan Jonsson, till vardags litteraturkritiker och forskare, är en av vårt lands bästa essäister. Han skriver spänstigt och han vet hur man för samman konst och politik, litteratur och samhällsteori till nya och oväntade helheter. Han har en förmåga att ställa invanda föreställningar på huvudet. Och han blottlägger skoningslöst sprickorna i den samtida liberala världsbilden.
Stefan Jonsson arbetar konsekvent med det dolda och det bortträngda. Han lyfter fram historiska händelser och idéer som sedan länge fallit i glömska och låter dem belysa dåtiden och nutiden på nya sätt. Det är underhållande och tänkvärt. Som när han låter ett våldsamt upplopp i Wien 1927 bilda bakgrund till en text om demokratins ursprung och möjligheter. Eller när han låter den tyske arkitekten Herman Sörgels megalomaniska idéer från 1920-talet, som gick ut på att sänka vattennivån i Medelhavet med ett hundratal meter för att ge plats åt det expanderande Europa, kasta ljus över en diskussion om kontinentens dåtid och framtid.
Som intressantast är Stefan Jonsson när han i en lång essä förklarar varför marxismen fortfarande är en brännande aktuell teori om världen. Han visar att kapitalismen, så som Karl Marx förstod den, är den drivande faktorn bakom de tendenser i samtiden som vi vanligen möter under begrepp som globalisering, postkolonialism, demokratisering och identitetspolitik. Därmed inte sagt att Karl Marx texter, eller det övriga teoribygget inom marxismen, kan tillämpas rakt av på vår samtid, snarare menar Stefan Jonsson att marxismen är den samhällsteori som bäst lämpar sig för att ta spjärn emot när man vill diskutera och förstå vad som hänt under det gångna seklet och vad som händer just nu. Kapitalismen, som en specifik fas i mänsklighetens historia, driven av jakten på profit hos den lilla klick som äger produktionsmedlen, är den kraft som kan förklara såväl kulturens homogenisering under globaliseringen som nyrasismens tuffa invandringslagar.
Stefan Jonsson konstaterar, med andra ord, att vare sig vi kallar dagens tillstånd för senkapitalistiskt, globalisering, postmodernitet eller postfordism är en sak klar: marxismen är fortfarande den teori som bäst låter oss förstå vår värld. Och han skriver att hans egen vilja att ansluta sig till marxismen inte drivits av viljan att gå in i en rörelse eller att tillhöra en generation, en krets eller ett klimat: ”Jag är för ung för att ha kunnat tillhöra 1968 års nya vänster, men just därför tycker jag mig också kunna se, nyktert, att den i grova drag förstod världen rätt.”
För Stefan Jonsson är marxismen först och främst ett kunskapsteoretiskt och etiskt val – inte ett politiskt. Med tydlig referens till Theodor Adorno avslutar han sin essä om marxismen med att slå fast att världen ter sig mer begriplig och meningsfull med marxismens glasögon på näsan än utan, men att man i samman stund som man sätter på sig dessa glasögon också märker hur fasansfull, orättvis, eländig och vanställd världen är och att det ”framstår som ansvarslöst, ja, hänsynslöst att inte viga sig åt en annan.”
Essän, som litterär form, är på många sätt underbar – formen är öppen och tillåtande. Samtidigt har den sina uppenbara begräsningar; essän har en tendens att bli lite skrivbordsförnumstig, lite blodfattig.
När jag läser Stefan Jonssons essäsamling slås jag av just detta. Mellan raderna anar jag ett brinnande engagemang mot orättvisor och förtryck som aldrig riktigt kommer fram. Istället drunknar ilskan i en något kylig distans. Det är synd, detta är samlingens brist. Men jämfört med de idémässiga godbitar som finns i Rapport från sopornas planet är det en försumbar brist. n
Mattias Hagberg
Recensenten är författare och journalist på frilansgruppen Textverk. Artikeln tidigare publicerad i Göteborgs-Posten.
