När Barbara Ehrenreich – journalist och författare till Barskrapad, Körd och Karnevalsyra – diagnosticerades med bröstcancer sökte hon sig till stödgrupper där hon hoppades få vettiga råd. I stället frontalkrockade hon med en kompakt mur av positivt tänkande. Hon fick veta att hon måste vilja bli frisk. Och att hon borde omfamna sjukdomen och vara tacksam för den möjlighet till personlig utveckling som cancern gav henne, och det kinesiska tecknet för kris är också tecknet för möjlighet och … ja, ni kan ju snacket. Ehrenreich sade adjö, gick hem och påbörjade researchen för sin bok Bright-sided – How the relentless promotion of positive thinking has undermined America.
Ämnet är tacksamt att raljera över, och som kritiker förvandlas man lätt till en samlare av befängda citat. Men det är angeläget att gå bortom raljerandet, att peka ut problemen med det positiva tänkandets imperativ. Förutom att det är ett irrationellt, magiskt tänkande är det också hjärtlöst och skuldbelägger den drabbade. Kan man bli frisk genom att tänka positivt, så är det rimligen ens eget fel om man förblir sjuk. Inställningen berövar oss också hela känslopaletten; rätten till sorg, besvikelse, ilska och, ja, bitterhet och hat.
Men Barbara Ehrenreich vore inte Barbara Ehrenreich om hon inte också tog analysen till samhällsnivån. Naturligtvis är inte positivt tänkande hela eller ens halva förklaringen till finanskrisen, men det förefaller rimligt att det kan ha påverkat omdömet. En central komponent i positivt tänkande är att man bör agera på ett sådant sätt som visar att man tror att man kommer att lyckas. Att överbelåna sig och att som banktjänsteman uppmuntra överbelåning blir en form av positiv affirmation. Att undanröja ”negativa tankar” är också centralt. Kritiker anses vara ”bromsklossar” (inom näringslivet) och ”energitjuvar” (i privatsfären) och man kan gå kurser om hur man befriar sig från dem.
I Sverige har det positiva tänkandets imperativ mest varit ett randfenomen och en inkomstkälla för bokförlagen. Det ändrades med Arbetsförmedlingens tremiljardshopping av coachningstjänster. Bland coachföretagen finns allt från revisorstyper till de vilkas hemsidor pryds av snurrande änglar, yin och yang-symboler och visdomsord som ”Love the one You are”, men gemensamt för nästan samtliga är att det är den jobbsökandes inställning som behöver åtgärdas. När staten väljer att bekämpa arbetslösheten med attitydförändrande åtgärder av halvterapeutisk karaktär har randfenomenet upphöjts till offentlig ideologi.
Cecilia Verdinelli
Tidigare publicerad på Göteborgs-Postens kultursida 15 februari 2010
Pingback: Falsk USA-dröm | Svensson