Hur ska utsläppen av växthusgaser minskas? Vilka metoder är effektiva och samtidigt rättvisa, och vilka blir de samhälliga konsekvenserna när de tillämpas? Daniel Brandell har läste en bok som söker besvara frågorna.
De ekosocialistiska debattörerna har länge och med rätta kritiserat kapitalismens krampaktiga åtgärder för att skapa någon sorts hållbar klimatpolitik. Man har kritiserat de förekommande formerna av handel med utsläppsrätter, koldioxidskatter, CDM-projekt, etc med hänvisning till att dessa metoder oftast varit verkningslösa, och i många fall slagit hårt mot ekonomiskt svaga individer. I en borgerlig miljöpolitik drabbas de fattiga förhållandevis hårdast, eftersom de har små möjligheter att hitta miljövänligare alternativ. Det är inte de som skall bära bördan av att samhället inte är ekologiskt hållbart.
Samma ekosocialister har dock ofta varit sämre på att visa på alternativa system som skulle kunna fungera bättre, utan har istället ofta inskränkt sig till paroller som att ”kapitalismen kan inte lösa klimatkrisen”. Detta kan ha sina skäl. Det finns bland marxister en sund skepsis mot utopiska systembyggen. Framtidens samhällen skapas ju i den dialektik som klasskampen utgör och baseras på människors erfarenheter av kamp, och att då fila på ”det perfekta samhället” är inte särskilt meningsfullt Det är kampen här och nu som är det väsentliga – att organisera folk i motstånd mot det rådande förtrycket och den kommande ekologiska katastrofen. Men samtidigt finns ett behov av att ibland höja blicken, och se hur samhället skulle kunna vara organiserat – för att väcka hopp, inspiration, men också för att peka ut realistiska vägar framåt. Om svaret på frågan ”– Hur vill ni lösa klimatkrisen?” bara blir ”– Med socialism!”, så är det svaret mest ett ”goddag yxskaft”. Något mer konkret måste sägas.
I sin bok Vår beskärda del gör klimatjournalisten David Jonstad – som legat bakom utmärkta publikationer som tidskriften Effekt och Arbetarens klimatblogg – ett ärligt försök. Grunden är enkel: om vi vill nå en hållbar nivå på växthusgaserna så får ingen leva utöver sitt ekologiska fotavtryck, utan alla får anpassa sig efter sin beskärda del. Och här krävs det då hårda tag: statliga ingripanden, ransonering, strikta förbud och allmän åtstramning. Hade det inte varit för att Jonstad hela tiden försökt visa på hur detta kan gå hand i hand med medborgarengagemang och solidarisk aktivism, hade utopin inte känts särskilt tilltalande.
Hur skulle då detta fungera? Jonstads modell bygger på David Fleming idé om Transferable Energy Quotas (TEQs). Varje medborgare tilldelas en kvot efter ett nationellt utsläppstak, och får sedan använda upp sin kvot när han eller hon köper energi av olika slag. Det blir som ett bankkort med två funktioner – ett som drar från pengarna, och ett som drar från koldioxidkvoten. Överblivna kvoter kan sedan köpas och säljas på en marknad. Eftersom höginkomsttagare generellt sätt lever mindre hållbart och konsumerar mer flygresor, bensin, el, med mera, än låginkomsttagare, innebär detta också en viss överföring av pengar till de mindre beställda.
Den direkta energikonsumtionen från medborgarna står dock bara för en fjärdedel av växthusgasutsläppen i Sverige; resten sker indirekt. Här finns olika sätt att administrera kvoterna för resten. Jonstad föredrar ett system där staten auktionerar ut de återstående tre fjärdedelarna av utsläppsrätterna till företag och organisationer som behöver energi i sin produktion; och de bakas därför in automatiskt i produktionspriset. Mer energikrävande varor blir sålunda dyrare. Ett alternativt system är RAPS – Rate All Products and Services – där de dubbla prislapparna inte bara gäller energi, utan alla produkter. Här sätts då koldioxidkvoten in direkt i produkten eller tjänsten, och man överlämnar alltså inte ansvaret åt tillverkan att baka in energiåtgången i priset på varan. Varje vara får sålunda ett ”vanligt” pris i kronor och ören som konsumenten betalar, men också ett koldioxidpris som dras från konsumentens tilldelade ranson. Jonstad menar att systemet är krångligare – en ordentlig analys måste göras av utsläppen för varje produkt från vaggan till graven för att koldioxidpriset ska bli korrekt, och det är givetvis inte alltid så enkelt. Å andra sidan kan detta ha fördelar ur ett maktperspektiv: kapitalisterna kan inte kompensera sig genom att höja priserna på varorna på marknader där de är i monopolställning. RAPS blir mer transparent, och kräver att mer demokratiska organ får insikt i produktionskedjan.
Vår beskärda del fortsätter sedan att skildra de förmodade konsekvenserna av denna ransoneringspolitik i ett grönt skimmer: vi blir friskare och lyckligare, brottsligheten går ner, vi får längre semester och det odlas grönsaker på parkeringsplatserna. Även om Jonstad inte skriver att kapitalismen står i motsättning till hans visioner, är dock rörelseriktningen utstakad: kortare arbetstid, omfördelning från rika till mindre bemedlade, slut för överklassens livsstil och för systemets tillväxtparadigm.
Att detta utmanar dagens makthavare, både politiska och ekonomiska, och att dessa nog lär bjuda hårt motstånd mot varje sådan utveckling torde ingen tvivla på. Det är här ekosocialisterna bör ta upp tråden. Men då kan man ha mycket nytta av att faktiskt kunna lansera en hyfsat rättvist och inte minst konkret alternativ klimatpolitik. Jonstads bok är då säkerligen en tillgång.
En artikel av Daniel Brandell.
Artikelförfattaren är kemist, aktiv i Klimataktion i Uppsala och ingår i Röda rummets redaktion
David Jonstad.
Vår beskärda del – en lösning på klimatkrisen.
Ordfront 2009.
