Ända sedan Emile Zola 1898 skrev sin berömda artikel J’accuse (Jag anklagar) i samband med Dreyfusaffären, har de intellektuella i många sammanhang förknippats med rollen som sanningssägare, de som protesterar mot orättvisor och förtryck.
I sin bok om 68-rörelsen och de vänsterintellektuella försöker historikern Jens Ljunggren visa upp dessa intellektuellas roll, och förklara varför de agerade som de gjorde, i en tid då debattvågorna över det rådande samhällets tillstånd gick höga. I en kritisk närläsning av Ljunggrens bok ger Per-Olof Mattsson en alternativ rundmålning av tidsskedet och dess aktörer.
Begreppet intellektuell är inte lätt att hantera. För en del är det ett honnörsord, för andra något främmande – och kanske skrämmande. Svenska Akademien definierar i sin ordlista en intellektuell som någon som ägnar sig åt tankeverksamhet, vetenskap eller författarverksamhet.
Det låter inte så komplicerat… och vem ägnar sig inte åt tankeverksamhet?
Nu har dock begreppet intellektuell fått flera andra innebörder, och de är inte bara beskrivande utan också värderande. I moderna borgerliga samhällen har intellektuell fått den underförstådda innebörden att beteckna en person som säger sanningar, och ofta obekväma sanningar. Den intellektuelle som social typ i ett svenskt sammanhang har nu undersökts av historikern Jens Ljunggren.
Ljunggren har uppenbarligen velat vara fyndig med titeln på sin studie om svenska vänsterintellektuella. Filmen No Country for Old Men har blivit Inget land för intellektuella. Det är tyvärr det enda fyndiga med studien.
I inledningen redogör Ljunggren för sina utgångspunkter. Undersökningen sägs ha två syften: att klarlägga vad den vänstervåg som ofta kallas 68-rörelsen innebar för synen på den intellektuelles roll och betydelse, och att skapa en djupare förståelse för vilka drivkrafter som låg bakom revolten 1968 och varför den fick så stor uppslutning.
Ljunggrens genomgång av den tidigare forskningen på området understryker en viktig utgångspunkt: den franske författaren Émile Zolas roll i etablerandet av den intellektuelle som social typ. Zolas framträdande som granskare av åtalet mot den franske stabskaptenen Alfred Dreyfus 1894, och hans berömda upprop J’accuse (Jag anklagar) har blivit prototypen för många efterföljare. En riktig intellektuell är en som protesterar mot orättvisor och förtryck, i Zolas fall mot en dom som av antisemitiska skäl fälldes över en oskyldig.
Zola kom att bli exemplet på en klassisk modell som kan definieras på följande sätt: den intellektuella uppträder som individ och opinionsbildare på offentlighetens arenor, han (vilket det oftast är) använder och åberopar sin egen auktoritet för att påverka politiken, han är ”autonom” och framträder som distinkt och självständig kategori, han åberopar universella värden i konkreta sammanhang och han framträder och rättfärdigar sig som samvete och språkrör för krafter som står i motsättning till etablissemanget.
I ett speciellt avsnitt försöker Ljunggren också beskriva den marxistiska diskussionen om den intellektuelle. Det blir ett fatalt misslyckande. Ljunggren följer gamla och alltför väl upptrampade spår. Inte oväntat får Lenin spela rollen som demon, och i kontrast mot en så pass brokig skara som Bakunin, Sorel, Lukács och Luxemburg. Lenins uppfattning sammanfattas på det här välkända sättet: han ”föreställde sig en liten elit av partiintellektuella som med en hög grad av centralisering och specialisering skulle ena massorna”. Den klassiska hänvisningen i det här sammanhanget är som alltid Lenins skrift Vad bör göras? från 1902.
Slavisten Lars T. Lih har dock i sin stora studie Lenin Rediscovered: What Is to Be Done? in Context med all tydlighet – och på 850 sidor – visat att Lenins ideal var hämtat från den tyska socialdemokratin, där det formulerades av Karl Kautsky. Utgångspunkten i Kautskys resonemang var att socialismen inte kunde uppstå spontant som resultat av den fackliga kampen. Den måste istället föras in i arbetarklassen utifrån av socialistiska intellektuella, men i och med de socialistiska idéernas utbredning blandades dessa upp med politiskt skolade arbetare.
Lih är långt ifrån den förste som pekat på den verkliga innebörden av Lenins skrift, men efter hans detaljerade genomgång finns det knappast mer att tillägga. Lenin modifierade dessutom sin uppfattning i ett senare skede och betonade att arbetarklassens kamp spontant utvecklades i socialistisk riktning, även om den inte av sig själv kunde nå ända fram utan måste förenas med den socialistiska agitationen.
Att dessutom bunta ihop den revolutionäre syndikalisten och våldsdyrkaren Georges Sorel, för att nu inte nämna den obehaglige ryske anarkisten Michail Bakunin, med Georg Lukács – hur han nu har hamnat i det här sammanhanget – och Rosa Luxemburg som förespråkare för en ”självgenererande revolt underifrån”, leder enbart till förvirring. Det är den här bristen på precision som gör Ljunggrens studie så svår att få grepp om.
Den italienske marxisten Antonio Gramscis begrepp organisk intellektuell – en intellektuell som på ett mer organiserat sätt företräder eller ingår i en bestämd samhällsklass – finns givetvis också med. Men den uppfattningen skiljer sig inte på något grundläggande sätt från Lenins uppfattning, eller det som Marx och Engels skriver redan i Kommunistiska manifestet: ”Lik-som en del av adeln tidigare övergick till bourgeoisien, går nu en del av bourgeoisien över till proletariatet, och särskilt en del av de borgerliga ideologerna, som arbetat sig fram till en teoretisk förståelse av hela den historiska rörelsen.”
Sartre och socialismen
Under decennierna efter andra världskriget kom Jean-Paul Sartre att bli själva inkarnationen av den intellektuelle. Ljunggren hävdar att Sartre lyckades sammansmälta en klassisk intellektualism med en socialistisk. Det finns många exempel på hur Sartre skapade sig en ställning med starka rötter i traditionen från Zola. Men Ljunggren ser det främst som ett resultat av att Sartre under 1950-talets första hälft uppträdde som apologet, en okritisk försvarsadvokat för stalinismen. Det är en helt felaktig slutsats – om man nu inte är övertygad om att kampen mot kvarvarande kolonialvälden och fattigdom var en konspiration ledd från Moskva.
Den roll som Sartre kunde spela var mycket mer förknippad med hans konsekventa ställningstaganden mot imperialismen, inklusive den franska i Indokina och Nordafrika, och – inte att förglömma – hans fördömanden av den sovjetiska regimens krossande av rörelserna i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Sartre blev en oberoende socialistisk röst mot förtryck både i tredje världen och i de stalinistiska staterna.
Däremot såg han aldrig sig själv som annat än en borgerlig intellektuell. När Sartre under 1960– och 1970-talet närmade sig maoismen försökte han ”omskola” sig men misslyckades. Att sälja maoistiska tidningar utanför bilfabrikerna i Billancourt kunde inte förändra hans sociala ställning. Istället slutade han sin intellektuella karriär med ett jätteverk i tre band om den franska 1800-talsromanens stora namn Gustave Flaubert.
Den omprövning som ägde rum bland franska intellektuella under 1970-talet, och som i hög grad tog sig uttryck som ett fadersmord på Sartre, ledde fram till det som kom att kallas postmodernism. Misstron mot stalinismen ledde till ett avståndstagande från alla ”stora berättelser” – och framför allt marxismen. I stort sett orubbliga maktstrukturer behärskar all mänsklig aktivitet, hävdades det. Vi kan aldrig komma undan förtrycket och alla drömmar om frigörelse och ett mänskligare samhälle är bara illusioner som leder till ännu mer förtryck.
Foucault blev ett av de främsta språkrören och kom att bli mönsterbildande för många vänsterintellektuella som övergav projekten med att bygga revolutionära organisationer för att istället blottlägga makten och förtrycket utifrån sina forskarrum på universiteten. I jämförelse med Sartre blev Foucaults version av den engagerade intellektuelle ett steg tillbaka, en reträtt till akademins skyddade atmosfär.
Ljunggrens behandling av sociologen Pierre Bourdieu ger emellertid en felaktig bild av Bourdieus roll som intellektuell i Frankrike. Det är helt riktigt att hans teori om de sociala och kulturella fältens betydelse innebar en viss reträtt i förhållande till de ”allmänna sanningarna” från stalinismens och maoismens storhetstid. Men, när de franska arbetarna gick ut i massomfattande demonstrationer i skiftet mellan 1995 och 1996, betedde sig Bourdieu som en klassisk agitator när han talade till järnvägsarbetarna i Paris. Det är därför som det blir fel när Ljunggren hävdar att Bourdieu ”talade som intellektuell utifrån sin specifika profession och kompetens”.
Den omfattande kamp som med korta mellanrum blossade upp i Frankrike från och med 1990-talets mitt lämnade inte landets intellektuella oberörda. Förutom Bourdieu, drogs även filosofen Jacques Derrida ut från universiteten för att ge sig in i striderna. Han diskuterade med den amerikanske marxisten Fredric Jameson, skrev en (närmast oläsbar) bok om Marx, skrev upprop mot nyliberalismen och samarbetade med den tyske sociologen Jürgen Habermas mot den gemensamma nyliberala fienden. Klasskampens intensifiering ledde, intressant nog, till en omvärdering av Sartre. Helt plötsligt var han föremål för seriösa studier (på svenska av Michael Azar).
Ljunggrens användning av begreppet intellektuell blir därför oklart när det i hans fall handlar om vänsterintellektuella, eller – som Sartre skulle hävdat – engagerade intellektuella. En konsekvent användning av begreppet intellektuell som synonymt med vänsterintellektuell utesluter också mängder av personer som rimligen måste anses vara intellektuella i traditionen från Zola.
När Ljunggren kommer in på svenska förhållanden under 1950- och 1960-talet befinner han sig emellertid på säkrare mark, eftersom han förlitar sig på studier av Crister Skoglund, Tomas Forser och Kjell Östberg.
Utifrån jämförelser med andra länder kommer Ljungren fram till att 68-revolten blev speciellt viktig för ”etableringen av en vänsterintellektuell självförståelse”. Här börjar dock Ljunggrens resonemang inte bara bli tveksamt, det vacklar betänkligt. Identifieringen av begreppet ”intellektuell” kom i Sverige att förknippas med den nya vänstern och fick därmed ”låg status”, hävdar han. Den vänsterintellektuella mobiliseringen i Sverige bottnade, enligt Ljunggren, i en ”emotionalisering av politiken”.
Den definition av vad en intellektuell är som Ljunggren fastnar för är den intellektuelle som ”gränsöverskridare”, det vill säga en akademiker eller författare som ”intervenerar i politiken”. Ljunggren väljer ut några typfall för att kunna följa fenomenets utveckling i den svenska kontexten. Inventeringen av tänkbara kandidater resulterar i ett urval som består av tre välkända vänsterintellektuella ”aktörer” (som det numera ska heta): Jan Myrdal, Göran Palm och Sara Lidman.
Ljunggren och vänstern
Beskrivningen av 68-revolten reducerar dock både dess uppkomst, förlopp och konsekvenser. För Ljunggren handlar det om nya rörelser som bars upp av ”en medelklass bestående av studenter, intellektuella och offentliganställda inom välfärdssektorn och utbildningsväsendet”. Han tycks helt omedveten om den roll som 68-revolten spelade för delar av arbetarklassen som ”stormsvala”. Konsekvenserna blev naturligtvis mycket mer påtagliga i Frankrike, Italien eller Storbritannien, än i Sverige. Studenternas revolt i Paris i maj 1968 ledde exempelvis snabbt till en generalstrejk där tio miljoner arbetare deltog.
Eftersom Ljunggren inte kan se relationen mellan 68-revolten och dess inverkan på arbetsplatserna, med början i Göteborgs hamnar och gruvorna i Malmfälten i norr redan i december 1969, handlar revolten för honom om ”postmateriella värden som livsstil, moral och värdefrågor”. Det är kanske en förståelig felsyn för den som inte uppfattar arbetarklassen som en avgörande kraft i samhället. Vi som själva upplevde den svenska vänsterns drastiska vändning från ”postmateriella värden”, som ofta aktiverade olika aktioner och protester i den tidiga fasen, till de diskussioner om facklig taktik och strategi som varje vänstergrupp kände sig tvungen att föra från årsskiftet 1969–70, minns hur snabbt och självklart arbetarklassens kamp och strävanden plötsligt intog en central plats i vänstern.
Ljunggren lyckas nämna de flesta av 1970-talsvänsterns bokstavskombinationer, men han har en märklig uppfattning om hur vänsterpartiets föregångare VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) förhöll sig till den nya vänstern. Han menar att VPK förvaltade ”en helt annan vänstertradition” än 68-vänstern. Men då måste man bortse från att stora delar av den nya vänstern definierade sig i förhållande till det svenska kommunistiska partiet och dess historia. De olika faserna i partiets historia diskuterades flitigt i de nya vänstergrupper som växte fram mellan 1967 och 1972, och blev sedan viktiga riktpunkter för nya ställningstaganden.
I det andra kapitlet försöker Ljunggren klargöra varför utvecklingen i Sverige efter andra världskriget utgjorde ”en avvikande utveckling som… markant försvårade etableringen av en självmedveten och samhällskritisk vänsterintellektuell identitet”. Den jämförelse som genomförs tar inte någon direkt hänsyn till det faktum att Sverige saknade den typ av dramatiska händelser som kom att prägla många andra europeiska länder efter andra världskriget.
Trots avsaknaden av yttre stimulans av det slag som exempelvis befrielsekampen i Algeriet bestod den franska vänstern med, måste man väl ändå konstatera att det även i Sverige fanns en mycket tydlig gruppering av vänsterintellektuella. Det gäller exempelvis de som förespråkade den så kallade tredje ståndpunkten gentemot kalla krigets två stormaktsblock. Artur Lundkvist var en av de främsta och övergav egentligen aldrig sin radikala övertygelse. När FNL-rörelsen inledde sina aktiviteter 1965 blev, bland många andra, Lundkvist snabbt engagerad.
Listan på betydande svenska vänsterintellektuella under 1950-talet och början av 1960-talet skulle kunna göras ganska lång: Erik Blomberg, Arnold Ljungdal, Per-Olov Zennström, Kurt Aspelin, Hans Granlid, Gunnar Gunnarsson… Ljunggrens slutsats att det i Sverige ”fanns en jämförelsevis tydligare orientering mot den politiska mitten och det intellektuella teknikeridealet” än i Frankrike eller Tyskland är en märklig slutsats som bara kan dras av den som inte på allvar befattar sig med materialet.
Det är inte så mycket Ljunggrens irriterande sätt att resonera, där ett par sidors analys och resonemang oavbrutet följs av en sammanfattning som tar om allt ännu en gång, som gör boken till ett misslyckande. Det är framför allt Ljunggrens bristande kunskaper om vad den svenska 68-revolten egentligen innebar som blir ett avgörande problem. Det finns bland annat en störande tendens att förklara 68-revolten med upplevelsen av tillvaron i välfärdssamhället som tom och livlös. De vänsterintellektuella som satsade på dramatisering och emotionalisering (vilket hemskt ord!) kom, enligt Ljunggren, att vinna i konkurrensen med de som var mer inriktade på dialog och förståelse.
Ljunggren genomför sedan en detaljerad analys av Jan Myrdals, Göran Palms och Sara Lidmans roll som prominenta vänsterintellektuella. När han beskriver hur både Myrdal och Palm betonar det ömsesidiga förhållandet mellan arbetarklassen och tredje världens, eller u-ländernas som det då hette, fattiga, visar sig den fördomsfulla grunden för analysen: ”Först etablerades ett västerländskt skuldmedvetande inför tredje världen. Nästa steg var att placera sig själv i en offerroll som inte stod u-ländernas fattiga långt efter.” Han talar också om ”de religiösa betydelseskikten i Myrdals och Palms hantering av västerlandets skuld”.
Med stöd hos Raymond Aron, det borgerliga Frankrikes främsta försvarare mot det marxistiska inflytandet bland landets intellektuella efter andra världskriget, ger sig Ljunggren in i en utläggning om likheterna mellan å ena sidan socialism och kommunism och å den andra kristendomen. Det går givetvis inte att förneka förekomsten av religiösa drag i den socialistiska arbetarrörelsen. Det har tvärtom ofta funnits inslag av eskatologiska eller kiliastiska idéer – domedagen, tusenårsriket med mera – som har stora likheter med olika traditioner i kristendomens historia. Men Ljunggren nöjer sig inte med det. Han går vidare och konstaterar att både Palm och Myrdal i sina skrifter om tillståndet i tredje världen aktivt använder sig av ”skuld och försoning”.
Den tvivelaktiga slutsatsen överförs sedan utan vidare resonemang på hela 68-rörelsen: ”en rörelse som genom politiskt engagemang lovade sina adepter rättfärdighet och moralisk botgöring”. Det förekom givetvis sådana inslag, speciellt i vissa former av maoism, där blind tro uppmuntrades, men att reducera hela 68-rörelsen till ett slags kvasireligiöst fenomen innebär att förfalska historien. Jag tror inte att det var speciellt många som uppfattade Myrdal och Palm som ”moraliska vägvisare med uppgift att hjälpa människorna leva ett både saligt och lyckligt liv”, vilket Ljunggren tycks tro.
Ljunggren förstår inte alls hur insikterna om tillståndet ute i världen via marxistiska analyser kunde övergå till medvetenhet om att det som hände här hemma på olika sätt hängde ihop med de svartas kamp i USA eller de latinamerikanska arbetarnas och böndernas kamp. Jag minns själv hur de första politiska böcker som jag läste – Eldridge Cleavers Soul On Ice eller John Gerassis Storm över Anderna – snabbt ledde över till böcker om majrevolten i Frankrike eller Leo Hubermans Människans rikedomar. Därifrån var inte heller steget långt till Marx själv eller Lenins bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Det ena intellektuella språnget ledde till nästa och på rekordtid fanns det tusentals ungdomar som såg sambanden. Vi var många som gick från att ”tycka synd om de stackars fattiga indierna” till att förstå de ekonomiska och politiska faktorer som dömde dem till fattigdom. Och det gick fort…
Ljunggren vill gärna, liksom många andra, reducera 68-revolten till en grupp välgödda borgarbarn som plötsligt på grund av all information som fanns tillgänglig drabbades av samvetskval över tillståndet ute i världen. Det fanns säkert fall där skuld och botgöring spelade ett slags roll. Men vi var många som hade en helt annan bakgrund och där banden till den socialistiska arbetarrörelsen var starka redan genom den miljö vi växte upp i. (Det är också i hög grad vi som fortfarande är kvar som aktivister i vänstern.)
Den enda punkt där jag kan hålla med Ljunggren om att det fanns inslag av synd och botgöring är Myrdals tidiga böcker, främst kanske i Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell från 1964. Men Myrdal var faktiskt inte alls representativ för vänstervågen på 1960-talet. Han kom från en mycket privilegierad bakgrund (med celebriteterna Alva och Gunnar Myrdal som föräldrar) och hade som ung varit aktiv i det svenska kommunistpartiets ungdomsförbund. När han sedan etablerar sig som författare och börjar resa i Asien drabbas han av akuta samvetskval över att inte ha gjort något aktivt för att lindra de lidandes plågor. Här kan man faktiskt tala om religiösa känslor, vilket säkert också kan förklara Myrdals fascination inför den kinesiska maoismen. Den hade starka religiösa övertoner – och även en egen helig skrift i form av Maos lilla röda – och gick i sitt försvar av stalinismen bra ihop med Myrdals tidigare politiska skolning.
Myrdal har aldrig haft speciellt mycket till övers för arbetarrörelsen i Europa och Nordamerika. Istället har han ständigt dragits till en bondebaserad ideologi: den kinesiska maoismen och dess senare avläggare i Pol Pots version. Här handlar det verkligen om att ge upp alla den socialistiska arbetarrörelsens landvinningar i de utvecklade länderna till förmån för botgöring inför de fattiga massorna i Asien. Den berömda maoistiska självkritiken kan också betraktas som ett slags syndabekännelse.
Att bunta ihop Göran Palm med Myrdal känns i högsta grad orättvist. Maoismens religiösa övertoner saknas helt hos Palm. Istället har han ständigt dragits till den dominerande riktningen i svensk arbetarrörelse, nämligen socialdemokratin. Hans böcker om LM Ericsson, där han på 1970-talet arbetade under en period för att skaffa sig kunskaper om arbetarnas vardag, är måhända något naiva, inte minst när det gäller upptäckten att arbetarklassen består av individer, men det är ljusår ifrån Myrdals mästrande.
Det går givetvis att göra sig lustig över att Palm med sin småborgerliga bakgrund ”proletariserade” sig för att skaffa kunskaper. Men kan någon föreställa sig Jan Myrdal i den rollen? Myrdal bland hundratals andra anställda som dagarna i ända löder kretskort eller utför någon annan monoton syssla. Det är helt enkelt otänkbart. Han skulle antagligen ha blivit utkastad efter att ha försökt mästra sina arbetskamrater. Jan Myrdals roll som vänsterintellektuell är mycket speciell och inte alls representativ.
Sara Lidman hade ett starkt patos som var grundat i hennes kristna bakgrund. Den miljö där hon växte upp var så starkt präglad av det bibliska språket att allt i tillvaron formulerades med dess hjälp. Det är därför inte konstigt att hennes romaner med västerbottniska motiv är skrivna på ett språk där bibliska vändningar utgör stommen eller att hennes artiklar och tal hade ett känslomässigt tilltal som ofta kunde uppfattas som religiöst. Men kärnan i hennes agitation var grundad i en marxistiskt inspirerad analys av imperialismen och tillståndet i världen. Hennes speciella sätt att formulera sig, med starka rötter i det bibliska språket, drevs inte av någon ”emotionalisering” av politiken utan var helt naturligt utifrån hennes bakgrund. Det var helt enkelt hennes språk.
Ljunggren stirrar sig blind på religiösa paralleller. När han analyserar mottagandet av Myrdals böcker, konstaterar Ljunggren att ”många anmälare var beredda att gå ned på sina bara knän för att bekänna sina synder”. Han bortser dock helt från frågan hur berättigade vänsterns anklagelser var. Var det en hyfsat korrekt beskrivning av tillståndet i världen? Istället föredrar han att betona hur recensenterna bortsåg från förnuftet och betonade känslan. Många längtade efter ”omskakande upplevelser” och därför samverkade man för ”att göra politiken till ett känslomässigt drama”, konstaterar han.
Det finns i boken en underförstådd slutsats att de tre vänsterföreträdarnas beskrivning och analys i stor utsträckning var felaktig. Det framgår exempelvis när Ljunggren ska sammanfatta recensenternas inställning. Han menar att ”efterfrågan på energiska känsloerfarenheter var så stark att brister som teoretiska och ideologiska felslut, faktafel eller personlig tafflighet ursäktades”. Det kan inte uteslutas att det fanns sådana inslag, men Ljunggren föredrar att inte specificera vad han syftar på. Istället vandrar han vidare på den emotionella vägen: Sextiotalsvänstern var ”en existentiell upplevelseerfarenhet i dramatisk iscensättning”.
När Ljunggren i kapitlet ”Marxismen och folkligheten” kommer in på den nya vänstern, duggar det av konstiga formuleringar. Det maoistiska KFML, som bildades 1967, beskrivs som en ”avvikargrupp” som förespråkade ”en mera våldsam revolution”. KFML påstås också ha beskrivit den svenska staten som ”fascistisk”. Även om det finns all anledning att kritisera KFML:s analys av den svenska staten, finns det ingen grund för den slutsatsen. Vidare beskrivs tidskriften Clarté som KFML:s ”husorgan”, vilket är helt fel. Clarté publicerades av Svenska Clartéförbundet, som stod KFML nära, men KFML:s husorgan hette Gnistan.
Den svenska Vietnamrörelsens kärna, organiserad i De förenade FNL-grupperna (DFFG), kallar Ljunggren kort och gott för FNL, vilket är de franska initialerna för den vietnamesiska befrielserörelsen.
68-revolten
Ljunggren gör fortlöpande också jämförelser med utvecklingen i Frankrike och Tyskland. När framställningen kommer fram till den intellektuella reaktion mot marxismen, som i Frankrike företräddes av de så kallade ”nya filosoferna” på 1970-talet, är Ljunggrens sympati oförställd. Solsjenitsyns böcker om Gulag var den omedelbara impuls som fick en hel grupp besvikna maoister att under stort buller och bång angripa inte bara Stalins regim utan marxismen som sådan. Fröet till de stalinistiska lägren skulle finnas redan hos Marx, hävdades det.
Hos André Glucksmann och Bernard-Henri Lévy buntades allt som hade med marxismen att göra ihop i en enda förfärande rad med våld, terror och utrotning. Marx, Lenin och Trotskij skiljer sig inte från Stalin, Mao och Pol Pot. Kärnan i deras idéer har alltid varit utrotning av mängder med människor och terror mot de stackare som överlevde.
Ljunggren beklagar djupt att de franska filosofernas kritik av marxismen inte fick någon egentlig återverkan i den svenska debatten. Det är sant att den svenska vänstern och svenska vänsterintellektuella antingen dominerades av stalinistiska eller maoistiska krafter, eller också var obenägna att ta itu med en djupare analys av regimerna i Sovjetunionen eller Kina. Men det fanns antistalinistiska krafter som långt innan dess kritiserat terrorn och lägren i de stalinistiska staterna. Ljunggren tycks dock vara helt obekant med den traditionen.
Ljunggren har mycket svårt att se något som helst försonande drag i 68-rörelsens utveckling. I samband med att kvinnorörelsen och Grupp 8 förs in i diskussionen, noterar Ljunggren exempelvis att ”68-vänstern och marxismen” blev en ”bromskloss” för ”kvinnorörelsens teoriutveckling”. Inte heller här preciseras påståendet.
I samband med den besvikelse som delar av vänstern upplevde i mitten av 1970-talet, i samband med en nedgång i kampen i stora delar av Europa, kom en del av vänsterns intellektuella företrädare att starkare markera en självständig ställning. Jan Myrdal var starkt förknippad med maoismen men behöll sin självständighet mot olika partier och grupper. Samma sak kan sägas om Jan Guillou. Istället kom Folket i bild/Kulturfront att bli hemvist för en del av den intellektuella vänstern där man inte avkrävdes medlemskap i något parti men ändå kunde behålla sina sympatier med stalinismens olika varianter.
Framställningen avslutas med en summering av situationen runt året 1980. Debattklimatet på kultursidorna uppvisade fram till 1978–79 en ”stabil vänsterdominans”, med en vändpunkt i den debatt om medievänstern som fördes sommaren 1980. Men Ljunggren upprepar en orsak som vi hört många gånger förut, nämligen ”avsaknaden av ett skarpt formulerat liberalt eller konservativt intellektuellt motstånd mot 68-vänstern”.
I det avslutande kapitlet försöker Ljunggren samla ihop alla trådar som han försökt hålla ordning på. Orsaken till det han kallar för ”politikens emotionalisering” i samband med 68-revolten känns långt ifrån övertygande. Med hänvisning till ”flera historiska studier” anser han det vara belagt ”att intellektuella ofta tolkat reella eller inbillade upplevelser av svaghet som en allmän meningsförlust”.
Men han stannar inte där. Det finns också ”en uppsjö av analyser” som tolkar ”denna och andra tiders vänsterengagemang utifrån existentiella tomhetsupplevelser och en längtan efter religionssubstitut”. Av den anledningen skapades (av vem, kan man fråga sig?) ”ett nytt samhällsdrama av konflikt och politiskt engagemang som känslomässigt skulle fånga hela människan och låta individen gå upp i något stort”. Vänsterns intellektuella nöjde sig inte heller med att bara framträda som samhällskritiker, de uppträdde också som ”profetiska gestalter i ett religiöst skimmer”.
I Ljunggrens värld förefaller alla starkare känslor vara förknippade med religion. Frågan är om det kan bli banalare än så här. Den enda egentliga slutsatsen i boken är att 68-revolten i Sverige kom att leda till krav på folklighet och kritik mot elitism och därmed, vilket Ljunggren beklagar, till en ”låg värdesättning” av begreppet intellektuell.
Ljunggrens studie tillför egentligen inget alls till förståelsen av de intellektuella, vare sig i Sverige eller på annat håll. Summa summarum är det bara ännu en klagoskrift vars innehåll kan sammanfattas så här: vårt efterblivna land lyckades aldrig skapa stora intellektuella gestalter av europeiskt snitt. Skulden ligger huvudsakligen hos socialdemokratin och arbetarrörelsen som aldrig uppskattat intellektuella med skinn på näsan. När det äntligen dök upp ett antal lovande intellektuella på 1960-talet, fångades de upp av vänstern och blev därigenom fångar i den folklighet som dominerade i vänsterkretsar. De intellektuella döpte om sig till kulturarbetare och snöpte därmed sig själva. Det är därför vi lever i ett land som inte har några riktiga intellektuella. Därav bokens titel.
Det hela är en trist litania som draperats till historisk forskning. Akademiska forskare behöver inte alls vara opartiska, men de måste behärska materialet och inte förvanska det.
Ljunggren redovisar dock inte öppet sina ståndpunkter, utan låter dem sippra fram i analyser och resonemang. Ett exempel är slutsatsen att begreppet intellektuell tappade i status därför att det i Sverige kom att förknippas med vänstern. I vilka kretsar som statusen sjönk förklaras aldrig. Det var säkert så att begreppet intellektuell fick ökad status i vissa grupper, exempelvis bland radikala arbetare, medan statusen sjönk på annat håll.
För min del anser jag – och antagligen många med mig – att det är en stor fördel att svenska intellektuella i allmänhet inte präglas av samma elitism som i många andra länder. Jens Ljunggren tycks däremot vilja bli ännu ett språkrör för dem som beklagar frånvaron av snobbiga och högfärdiga intellektuella.
En artikel av Per-Olof Mattsson
Artikelförfattaren är litteraturvetare på Stockholms universitet. Han har under årens lopp skrivit en rad artiklar i Röda rummet i skärningspunkten mellan litteratur och samhälle.
Jens Ljunggren
Inget land för intellektuella
68-rörelsen och svenska vänsterintellektuella
Nordic Academic Press 2009
