De apatiska och de rastlösa

De apatiska – om makt, myter och manipulation
Gellert Tamas
Natur och kultur 2009

Förra året publicerades Gellert Tamas bok som undersöker verkligheten bakom avvisningen av de apatiska flyktingbarnen. Det är ett märkligt reportage. Märkligt så till vida att det riktar allvarlig kritik mot hela det politiska etablissemanget i en fråga som på något sätt berört alla. Och märklig i det avseendet att boken tagits så väl emot.

Visserligen har några av de utpekade, främst några läkare, tagit till orda och försvarat sig. Men de har ofta kommit med argument som Tamas redan tillbakavisat och som följaktligen, för dem som läst boken, inte har någon tyngd alls. De som verkligen ställts vid skampålen, de tre kvinnor – Barbro Holmberg, Marie Hessle och Annica Ring – som befunnit sig på olika avgörande  maktpositioner, har valt att tiga.

Det har kanske fått som effekt att några recensenter tagit deras parti och tyckt att kvinnorna fått skylta onödigt mycket med sin känslolöshet och sin följsamhet inför makthaveriet. Någon gång kanske Tamas spekulerar i deras privatliv en aning för djärvt, men principen han följer är riktig: alla inblandade ska nämnas vid namn, och det finns ingen anledning att ta speciell hänsyn till om de inblandade skulle vara kvinnor. Det finns – och det vet vi sedan länge – förtryckarmekanismer inbakade i det byråkratiska etablissemanget. Och här har kvinnliga tjänstemän visat sig vara lika effektiva (i betydelsen hjärtlösa) som någonsin männen. Det tjänar knappast kvinnosaken att försöka dölja detta.

Utvisningarna av apatiska barn motiverades av att man spred ut rykten om att barnen inte var apatiska, alltså inte var sjukligt deprimerade. Barnen spelade teater – så löd skvallret – och tredjehandsuppgifter av olika slag var i omlopp: någon hade exempelvis kunnat vittna om ”svältande” barn som i hemlighet smög i väg till kylskåp om nätterna. Föräldrarna, som antogs vara desperata i sin önskan att få stanna i Sverige, var de egentliga regissörerna i dessa dramer, som – här var alla eniga – utsatte barnen för livsfara. En läkare, psykiatern Tomas Eriksson, som regeringsutredaren Hessle hänvisade till som enda sakkunniga källa när det gällde förgiftning som möjlig förklaring, fick stort utrymme i media när han påstod att han hade stor erfarenhet av ”dessa barn” och att de påminde om ”patienter som har gjort självmordsförsök med tablettintag”.

För att ytterligare spä på föreställningen om att barnen förgiftats, framkastade Eriksson i ett TV-program 2006 att det mycket väl kunde handla om brompulver. När hela förgiftningsidén sprack – man kunde inte hitta spår av någon känd substans hos de apatiska barnen – blev det också uppenbart att Tomas Eriksson inte hade träffat något enda av ”dessa barn”. Ställd mot väggen uppgav han att uttalanden istället baserade sig på ”teoretiska överväganden”.

Migrationsminister Barbro Holmberg uttalade att det skulle vara en humanitär katastrof att låta dessa barn och deras familjer stanna i Sverige. Hon vädjade uppenbart till ryktesspridningens förmenta sanning att allt bara var teater, och att undfallenhet i detta läge skulle skapa en uppsjö av apatiska barn.

Om detta vore sant, om föräldrar verkligen iscensatte livsfarliga situationer för sina barn, hur kunde tanken slå rot hos etablissemanget att det bästa för barnen skulle vara att hamna i extrema nödlägen efter utvisning, kanske inte ens till sina ursprungliga hemländer? Och detta tillsammans med föräldrar som ju demonstrerat sin grymhet och sin kallblodighet.

Frågan fick inget svar. För det handlade ju inte om vård och omsorg eller något av de andra honnörsorden. Tamas ger oss en glimt av Göran Perssons resonemang. Hans skräck var att invandrarfrågan skulle dra arbetarklassen åt höger och på så sätt rubba grundvalarna för partiets – och hans egen – maktposition. Och han valde den väg som flertalet av hans europeiska motsvarigheter väljer: att demonstrera att ”goda” partier, som nu SAP, mycket väl kan agera hårt mot invandrare och utbölingar. Allt för att hålla de främlingsfientliga tendenserna tryggt kvar innanför partigränserna. Så förklaras detta av Tamas i boken.

Frågan är om inte en mörkare ideologisk underströmning inom det socialdemokratiska partiet också spelat en roll. Denna sida har kommit till uttryck på många sätt under 1900-talet. Att de var medansvariga för steriliseringen av sextiotusen människor och registreringen av ”tattare” mitt under brinnande krig är bara två exempel på vad som måste vara en kluvenhet inom socialdemokratin när det handlar om grupper som inte anses nå upp till den föreskrivna skötsamheten.

När jag tänker på den strid jag själv tog under hela 2000-talet mot införandet och användandet av de nya psykiatriska barndiagnoserna, framför allt ADHD och DAMP, är det i förstone svårt att hitta några paralleller. Utvisningarna handlade om sjuka barn som inte ansågs sjuka, medan DAMP-problematiken handlade om friska barn som inte längre ansågs friska. Problemen var på något sätt spegelvända. Barn som inte längre åt, som måste sondmatas, som inte hade kraft att ta sig ur sängen, som inte svarade på tilltal, ansågs friska, medan barn som tog sig till skolan varje dag men där uppträdde rastlöst och bråkigt (eller blygt och tillbakadraget) betraktades som sjuka – eller med en modernare terminologi funktionshindrade. De antogs lida av ett dolt neuropsykiatriskt handikapp och i behov av stöd, särskola och medicinering.

Man måste återigen ställa frågan: vad är sjukt och vad är friskt? Eller, kanske en viktigare fråga: vad innebär det att vara frisk?  Den ”gamla” uttydningen av sjukdom gäller uppenbarligen inte längre. Enligt denna är någon funktion i kroppen störd. Det är inte alltid symptomen ger sig tillkänna (man kan ”må bra” och ändå ha en konstaterad cancertumör).  Men även om symptomen är otydliga går sjukdomen oftast att bestämma med rätt utrustning. Inom psykiatrin förlitar man sig bara på symptomen, i form av ”felaktiga beteenden”.

Problemet är (och har alltid varit) att det är omöjligt att fastställa ett slags objektiv normalitet. I västerländsk kultur är man sedan länge överens om att hörselhallucinationer, speciellt av befallande typ, och föreställningen att man tillhör kungahuset (om man nu inte gör det) är att räkna som onormalt och följaktligen sjukligt. I vår tid ser vi att symptomen har utökats till att gälla rastlöshet, försagdhet, oförmåga att få någon varaktighet i kärleksrelationer och yrkesliv –  egentligen allt som inte omedelbart för tankarna på ett gott liv. Det rastlösa eller blyga skolbarnet har en förmodad störning i hjärnan. Barnet som ligger i sin säng i månader och behöver sondmatas är däremot friskt.

På ytan ter sig allt detta gåtfullt, och det är uppenbarligen så att dessa två fenomen  –  överdiagnosticeringen av socialt underprivilegierade barn och utvisningen av flyktingbarn i strid med alla undertecknade konventioner – följer olika historiska linjer. De verkar inte tala samma språk. Eller gör de?

Ett gemensamt drag går att finna: det handlar i bägge fallen om klassificeringar, av skapade identiteter. Bråkiga, stressade barn hittar man i de lägsta klasserna, och genom att ge dem en ny identitet, som psykiskt funktionshindrade, har man skaffat sig medel att skilja ut dem från gemenskapen. Invandrarbarnen som ligger halvt medvetslösa i sina sängar måste till varje pris behålla den identitet man redan gett dem som ”illegala” invandrare, färdiga att skickas iväg efter en summarisk kontroll hos Migrationsverket.

I båda fallen är identiteterna skapade av det dominerande samhället och dess elit. Att dessa identiteter efterfrågas av reaktionära krafter i samhället är självklart. Men även många vänsterliberaler dras med. Kanske handlar det ofta om bristande klarsynthet, men oftast uppfattas det arbete som läggs ner på att klassificera och kategorisera, vare sig det gäller flyktingar, andra generationens ”invandrare”, barn med psykiska funktionshinder av alla tänkbara slag, som något moraliskt gott.

Själva identiteten tycks avgöra vad som rätt eller fel. Barnen i kolumnen ”flyktingar utan rätt till uppehållstillstånd” lever inte upp till den nivå där de har rätt att få hjälp på sina villkor. Och barnen i den neuropsykiatriska kolumnen får en ”hjälp” som alltmer kommit att handla om förberedelse för framtida sjukpension.

Förlorarna i detta identitetsspel är som vanligt de svaga, de oönskade. Men påskyndarna går också att urskilja. När det gäller sjukförklaringen av stökiga och stressade normalbarn handlar det om samma krafter som arbetade för utvisningen av de apatiska barnen. Det är inte så enkelt att det går att peka ut enskilda läkare. Medicinen och psykiatrin fungerar bara som leverantörer av de ”vetenskapliga sanningar” som efterfrågas. Utan politiskt beskydd skulle många av dessa tankegångar snabbt fått slinka ner i samma hål som det en gång krupit fram ur.

Och vilken slutsats kan man dra? Att rasismen, som ju ska motverkas med alla till buds stående medel, lever och frodas alla högtidstalen till trots. Och att vi ska hålla ett öga just på dem som talar som mest högstämt. Och dessutom, att vi måste förhålla oss kritiska till vår egen benägenhet att gruppera och klassificera. Kanske borde vi begrunda vad den franske filosofen och kommunisten Alain Badiou ansett sig kunna slå fast, nämligen att identitetspolitiken är polisiär till sitt själva väsen.

Och då följer frågan, som vi måste ställa oss: vem identifierar vem, och i vilkas intresse?

En artikel av Eva Kärfve.

Artikelförfattaren är docent i socologi i Lund och har tidigare skrivit bland annat Hjärnspöken –DAMP och hotet mot folkhälsan (Symposion förlag 2000). Kommer i juni ut med en ny bok Det moraliska spelet på Brutus Östlings förlag. Har tidgare medverkat i Röda rummet med artikeln Vantrivsel eller vansinne? – om DAMP, sociobiologi och en krympande normalitet i nummer 3 -4/2003