– Vad säger den om den ideologiska maktens mekanismer i dagens Sverige?
I det borgerliga samhällets självbild har ”offentligheten” en framträdande plats. Där samlas medborgarna för att sakligt samtala om gemensamma angelägenheter. Anders Ehnmark brukar se framför sig ett torg vid Medelhavet där solen alltid lyser. Det är långt till detta ideal, och längre kan det bli, visar larmet kring Ordfront hösten 2003. Det fria utbytet av åsikter liknar alltmer en marknad för förutfattade meningar.
Just när skallet mot Ordfront ekat ut läser Gellert Tamas om Diana Johnstone i den aktade tidskriften International Affairs. På första raden hittar han ordet ”revisionist” – historikern Richard Caplan kallar hennes bok om Balkan ”a revisionist and highly contentious account of western policy and the dissolution of Yugoslavia”.(1) Tamas läser inte mer, ja han läser, men han är oförmögen att ta till sig orden. Han vet inte att begreppet ”revisionist” i engelsk akademisk tradition har en neutral mening. Det betecknar envar som sätter en gällande tolkning av ett skede i fråga. Tamas tror att recensenten placerat Johnstone bland dem som i den allmänna debatten med förakt kallas ”historierevisionister”. Då är saken klar. Triumferande kungör Gellert Tamas i Dagens Nyheter att den akademiska sakkunskapen behandlar Johnstone ”på samma sätt som i stort sett samtliga medier i
Sverige”.(2)
En säregen jämförelse.
Richard Caplan är på flera punkter, vilket Tamas nogsamt noterar, starkt kritisk till Johnstone, men han är samtidigt, vilket Tamas förbigår, respektfull. Caplan refererar boken hederligt och framhåller dess förtjänster. I sin granskning av västliga myter om Balkan är Johnstone, skriver han, ”på fast mark, och anför effektivt vad som
stundtals är nya och övertygande bevis”. Han sammanfattar: ”Resultatet är en insiktsfull men övernitisk kritik av västlig diplomati och Jugoslavien. Dårarnas korståg är väl värd att läsa – men med kritiska
ögon.”(3)
Hur omtalades samma bok och dess författare i svenska medier hösten 2003?
Maciej Zaremba hävdade i Dagens Nyheter att en intervju med Diana Johnstone i Ordfront magasin var ”en grov kränkning av alla offren för massakrerna och våldtäkterna på Balkan, jämförbar med vad förnekandet av Förintelsen betyder för de överlevande”. Han tillvitade artikelförfattaren Björn Eklund antisemitiska åsikter, larmade om ”brunvänster” och krävde en ursäkt från Ordfronts ansvarige utgivare.(4)
Också Gellert Tamas kopplade i Expressen samman Johnstone med dem som hävdar att Hitlers gaskammare aldrig existerat. Eklund måste avlägsnas från posten som redaktionschef, förklarade han.(5)
Zaremba skrev utan att ha läst Johnstones bok.(6) På samma sätt var det, gissar jag, med Tamas och de andra som hetsade fram. Ett av de smärre brott de lade Björn Eklund till last var att han inte kollat källorna. Diana Johnstone, ”väl värd att läsa”, sorterades oläst in bland förintelseförnekarna.
Först ett år senare, när allt är över, när Ordfronts ledning retroaktivt refuserat intervjun med Johnstone och sparkat redaktionschefen, publicerar rikspressen sakligt kritiska recensioner av Dårarnas korståg. Peter Löfgren påpekar i Dagens Nyheter ”hur dumt det är att anställa bokbål, särskilt på böcker man inte läst”. Sådant ”gagnar bara okunskapen”.(7)
Det är belagt att både det pågående kriget vid Persiska viken och det förra föregicks av omfattande manipulationer av den allmänna opinionen. Mest omtalad vid sidan av de påhittade massförstörelsevapnen är historien om spädbarnen i Kuwait som skulle ha slitits ur sina kuvöser av irakiska soldater. Storyn producerades av en PR-byrå med den kuwaitiske Washingtonambassadörens dotter i rollen som ögonvittne.
På liknande sätt var det 1999, då de västliga stormakterna samfällt sköt FN åt sidan och anföll Jugoslavien. Nato larmade om massmord på ända upp till 100.000 civila kosovoalbaner, Amnesty välkomnade devalveringen av folkrätten och Aftonbladets ledarsida hetsade som Per Ahlmark mot dem som protesterade mot bombningarna. I efterhand har Nato medgett att uppgifterna om folkmordet var felaktiga. Antalet dödade kosovoalbaner beräknas nu uppgå till ett par tusen. Detta meddelas, om det överhuvudtaget meddelas, i någon notis eller bisats. I det allmänna medvetandet härskar ännu minnet av de skakande TV-inslagen.
Vi kan inte förutsätta att allt som Vita huset anför mot sina fiender är falskt, men det finns skäl att vara vaksam när
hangarfartygen börjat röra på sig och lidande människor förevisas på bästa sändningstid på TV. Tårarna är i de flesta fall äkta och grymheterna som framkallat dem verkliga, men världen är full av tårar och grymheter. Det lidande som möter oss i TV-inslagen har silats genom en medieindustri som låter sig mobiliseras för krigskampanjerna.
”Det bästa sättet att ta sig fram till sanningen är att låta argumenten prövas i offentligheten”, skrev Leif Ericsson, Ordfront magasins chefredaktör och ansvarige utgivare, i ett svar på Maciej Zarembas utfall mot intervjun med Diana Johnstone.(8) Det var en hedervärd hållning. Själv delade han på det hela taget Zarembas bild av
utvecklingen på Balkan, och i juni 2000 hade han tillsammans med företrädare för Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter publicerat ett upprop för så kallade humanitära interventioner.(9) Likväl välkomnade han nu en kritisk granskning av skälen för stormakternas intåg på Balkan.
Leif Ericssons principfasthet varade i knappt tre veckor. Så vek han sig och Ordfronts styrelse gjorde efter. Det var, som föreningens stämma senare slog fast, ett allvarligt misstag.
Jag har inget att invända mot att Dagens Nyheter och andra skärskådar en artikel i Ordfront magasin. Tvärtom, sådant ska välkomnas. Men det Maciej Zaremba drog igång var något bortom det förnuftiga prövandet av stort och smått i Diana Johnstones analys av utvecklingen på Balkan. Det var ett larm över att denna författare, ”väl värd att läsa”, fått komma till tals i en bredare svensk offentlighet.
I samband med debatten om tvångssteriliseringarna, då Zaremba till världspressens förtjusning knutit samman det svenska folkhemmet med nazisternas Tredje rike, förklarade DN-kulturs dåvarande chefredaktör Arne Ruth: ”Maciejs främsta styrka är hans moraliska medkänsla. Han backar upp denna moraliska hållning med de mest grundliga efterforskningar man kan tänka sig.”(10) Det är smickrande ord om en nära medarbetare. Zaremba är onekligen en skicklig skribent, och hans styrka är just moraliserandet, men i sin förvissning om den egna rättfärdigheten slarvar han sig fram genom faktamaterialet och dess komplikationer. Det är inte märkligt att han startar debatt utan att läsa den bok debatten gäller. Så förhåller han sig ofta till det sakliga. Han ängslas inte för att ha fel, och han behöver inte göra det. Han beslås gång efter annan med de mest generande faktafel utan att det påverkar hans anseende det minsta. Han får alltid sista ordet, och han förblir en firad häcklare av det folkhemsbygge och den alliansfrihet som är under avveckling.
Zarembas främsta retoriska verktyg är suggestionen. Liksom i förbigående, med laddade ord, ofta gömda i bisatser, leder han läsaren mot målet. Just när slutsatsen ska uttalas stannar han upp – och låter läsaren ensam gå över gränsen. Zaremba påstår ingenstans i sitt inledande angrepp mot Ordfront Magasin att tidskriftens redaktionschef är antisemit. Likafullt får läsaren det intrycket. Björn Eklund påstås tala om ”en mystisk ’judisk opinion'” som vi alla är ”grundligt lurade av”. Ord som ”brunvänstern” och ”förnekandet av Förintelsen” förstärker
effekten.(11)
Eklund försöker fruktlöst värja sig. Han påpekar i en replik att uttrycket ”den judiska opinionen” inte är hans eget utan ett citat.(12) Zaremba svarar kvickt: ”Visst, men det var han som anförde citatet, lösryckt ur all kontext, men till stöd för sitt resonemang. Så något vill just han säga med det.” Zaremba behöver inte uttala det. Läsaren
tycker sig redan veta. Det är utstuderat, det är fräckt och det fungerar. Zaremba gör inte minsta försök att styrka sin insinuation. Han vänder på bevisbördan – det blir Eklunds sak att övertyga en upphetsad läsekrets om att han inte är judehatare.
De anförda orden kommer från en intervju som den franske TV-journalisten Jacques Merlino gjorde med James Harff, chef på PR-firman Ruder Finn, 1993. Företaget anlitades av ledarna i Zagreb, Sarajevo och Kosovo för att erövra opinionen i USA. Det gick över förväntan. Harff får frågan vad han är mest stolt över:
”Att vi lyckades vinna över den judiska opinionen på vår sida.”
Denna mening citerar Björn Eklund.(13) Vad vill han säga med det? Med all sannolikhet detsamma som PR-mannen: arbetet var mycket framgångsrikt. President Tudjman i Kroatien kunde med fog kallas antisemit, förklarar Harff, och president Izetbegovic i Bosnien hade pläderat för ”en fundamentalistisk islamisk stat”. Men till och med det som i USA:s etnifierade politik vanemässigt kallas ”den judiska opinionen” vändes mot serberna.(14)
Vem är det alltså som rycker uttrycket ”den judiska opinionen” ur sin kontext och placerar det i ett främmande, men för svenska läsare mera bekant sammanhang? Zaremba presenterar citatet som en ”antydan” om det ”antisemitiska” i Ordfrontredaktörens föreställningsvärld och raljerar om en tro på ”den imperialistisk-judiska konspirationen, som i komplott med DN vill tysta sanningsvittnet Ordfront”.(15)
”Snabbhet är det viktigaste”, säger PR-mannen James Harff om sitt arbete. ”Det är bara den första utsagan som betyder något. Alla förnekanden är fullkomligt verkningslösa.” När bilden av serberna som efterföljare till nazisterna väl kablats ut över världen, när massmedierna jämfört serbiska fångläger med Auschwitz och Belsen, var
slaget om opinionen vunnet: ”Ingen kunde vända sig emot det utan att anklagas för revisionism.”(16)
Det skall Zaremba startar hösten 2003 är bara en upprepning av operationen. Kampanjen utgår från det som ska bevisas. ”Ordfront förnekar folkmord på Balkan” lyder rubriken på den inledande artikeln. Redan i ingressen omtalas inbördeskrigets grymheter i bestämd form som ”folkmordet”. Ur denna premiss störtar känslostormen fram.
Alla som följt sakdiskussionen vet förstås att den till synes självklara utgångspunkten inte på något sätt är självklar. Ingen förnekar folkfördrivningar och krigsförbrytelser i massomfattning, men om folkmord i folkrättens mening förekommit är omstritt, och lika omtvistad är fördelningen av skuldbördan. Allt detta känner Maciej Zaremba till. I en radiointervju våren 2004 tillstår han utan vidare att det är tveksamt om Slobodan Milosevic juridiskt kan hållas ansvarig för folkmord – ”på den punkten kan man ju vara osäker”.(17) Likväl larmar han om förnekelse av ”folkmordet”.
Han viftar med ett utslag från en domstol i London och ger läsaren intrycket att i Storbritannien blir man fälld för förtal om man bestrider att serberna hade koncentrationsläger av nazistiskt slag i Bosnien.
Målet gällde det berömda TV-reportaget från fånglägret i Trnopolje 1992. Bland annat visades ett antal bosniska fångar bakom ett taggtrådsstängsel. I förgrunden syntes en utmärglad man. Tittarnas associationer gick ofrånkomligen till de nazistiska dödslägren. Bilderna spreds över världen och blev – med PR-konsulternas hjälp – ett oemotsägligt bevis för att den serbiska ledningen organiserade ett folkmord på Balkan. ”Belsen 92” var rubriken på förstasidan i Daily Mirror.(18)
En tysk journalist hävdade senare att de bosniska männen i själva verket stått utanför en taggtrådsinhägnad, medan reportrarna befunnit sig innanför. En översättning av artikeln trycktes i en liten engelsk vänstertidning som anklagade TV-teamet för att ha vilselett världsopinionen. TV-bolaget stämde tidningen för förtal och tilldömdes
ett ansenligt skadestånd.
Men vad i bestod förtalet? Fälldes tidningen Living Marxism för att den satte förekomsten av koncentrationsläger av nazityp i Bosnien i fråga? Inte alls. Den fälldes för att den inte kunde bevisa att TV-teamet avsiktligt sökt vilseleda publiken med ett selektivt urval av bilder.
Zaremba påstår ingenstans att Living Marxism hölls ansvarig för förnekelse av folkmord, men hans retorik förleder läsarna att tro det. Leif Ericsson förklarade i sin replik före avbönen att många fångar i Trnopolje misshandlades brutalt, att kvinnor våldtogs och att omkring 20 till 30 personer dödades: ”Men associationen att Trnopolje liknade
ett nazistiskt koncentrationsläger eller dödsläger är felaktig.”(19)
Zaremba kastar sig över formuleringen: ”Människor mördas, torteras och våldtas där innanför, men Ericssons och Eklunds största problem är att taggtråden ger felaktiga associationer. Jag finner det omöjligt att debattera mot ett så finkalibrerat sinne för proportioner.” Vid High Court of Justice i London, förklarar han, slogs det fast ”att de påståenden Ordfront nu idisslar innebar förtal av tv-journalisterna vid ITN … Om Ordfront framhärdar bör de framhärda i London.” Zaremba förvandlar det juridiskt avgränsade utslaget i London till en bekräftelse av sin egen och massmediernas bild av vad som föregick i Trnopolje. Han nämner inte att tv-journalisterna vid rättegången gjorde just den distinktion han finner så otillständigt finkalibrig.
Kärandesidan åberopade vittnesmål om brottsliga övergrepp i Trnopolje men hävdade samtidigt att de två reportrarna Penny Marshall och Ian Williams för sin redaktion betonat ”att de inte hade funnit några belägg för koncentrationsläger, de hade bara hittat interneringsläger”.
”Penny sa att enligt hennes uppfattning var Omarska uppenbarligen ett ganska ruskigt ställe…”, vittnade en kollega. ”Hon sa också att i lägret i Trnopolje fanns det en del män som inte var i något vidare skick, men uppenbarligen fanns det även folk där som verkade vara flyktingar.”
Ian Williams försäkrade att han för egen del ”inte en enda gång” tänkt tanken att bilden av den utmärglade mannen bakom taggtråden påminde om andra världskrigets koncentrationsläger. Tvärtom hade han och Penny Marshall kommit överens om att inte använda denna beteckning, ”eftersom de trots att de sett exempel på lidande och omänsklighet inte kunde säga att de bevittnat koncentrationsläger av nazityp…” Således var TV-journalisterna inte ansvariga för de mer långtgående tolkningar som andra gjort av bilderna. Reportrarna hade inte sett ett Belsen i Bosnien, och det var inte deras fel att människor runtom i världen trodde sig ha sett det. Så argumenterade den part som segrade i rätten i London våren 2000.(20)
Nu ska jag vara mycket tydlig: detta avgör inte frågan om Trnopoljes och de andra serbiska lägrens karaktär. Det jag citerar är utsagor från journalister som i en rättegång har starka skäl att tona ner vad de ansåg sig ha bevittnat. Men det är uppenbart att man, om man vill argumentera hederligt, inte kan åberopa domen i London på det sätt
Maciej Zaremba gör.
David Campbell framför i en kritik av försvarets linje i rättegången en annan invändning mot distinktionen mellan Trnopolje och Belsen. Begreppet ”koncentrationsläger” har med åren fått en laddning som fjärmat det från dess ursprungliga innebörd, påpekar han. När båda sidorna i målet skiljer på ”concentration camps” och ”detention camps”, särar de på ord som tidigare kunde beteckna samma sak. ”Ingen kan med någon trovärdighet”, skriver Campbell, ”hävda att något av de bosnienserbiska lägren byggdes upp i avsikt att genomföra en utrotning
med industriella medel”. Men alla nazistiska koncentrationsläger var inte dödsläger av detta slag, fortsätter han. Därför är det inte sakligt fel att i olika avseenden göra jämförelser mellan de serbiska lägren och de nazityska.(21)
Resonemanget är oklanderligt – så länge det handlar om ett förnuftigt meningsutbyte om utvecklingen i Bosnien. Men det är just det som är problemet. Massmediernas larm om ett nytt Belsen trasar sönder förutsättningarna för en saklig debatt. Inga distinktioner tillåts minska laddningen i ordet ”koncentrationsläger”, associationerna kastas iväg till de nazistiska massutrotningarna, och det blir, som PR-mannen James Harff förklarar, omöjligt att framföra några invändningar utan att förknippas med förintelseförnekarna. Till sist ropas det, som i Sverige hösten 2003, på ingripanden mot dem som ”förtalat de överlevande och skändat minnet av offren”.(22)
När Ordfronts ledning bad om ursäkt och retroaktivt refuserade den skandaliserade artikeln följde den formulär 1A i PR-konsulternas schema för krishantering. Den levererade en pudel. Men Björn Eklund vägrade att följa med i övningen. Då utvecklades spänningar som tidigare rymts i organisationens mångfald till antagonistiska motsättningar. Verkställande direktören Gertrud Åström sade upp Eklund med hänvisning till ”illojalitet” och ”samarbetssvårigheter”. Lars Linder sammanfattade i Dagens Nyheter: ”Det slutade alltså med utrensning.”(23)
De medlemmar, journalister och författare som protesterade förvandlades i Dagens Nyheter och Expressen till ett litet kotteri sektvänster ute efter att påtvinga Ordfront en brunfärgad bild av utvecklingen på Balkan. Gellert Tamas varnade för att föreningensstämma ”medelst handuppräckning” skulle komma att avgöra ”huruvida detförekom folkmord eller ej i Bosnien”.(24) Det var en hysterisk
förvrängning av debatten inom föreningen. Ingen på stämman pläderade eller röstade för det som i massmedia påstods vara oppositionens huvudkrav.
I stället gjordes följande uttalande:
”Bland deltagarna på stämman finns, liksom bland föreningens medlemmar i övrigt, olika uppfattningar om krigen på Balkan och den aktuella artikeln. Stämman välkomnar en öppen, saklig debatt om utvecklingen i det forna Jugoslavien. Det bästa sättet att få klarhet i vad som skett är att låta argumenten prövas i offentligheten. Så kan felaktiga uppgifter och tolkningar korrigeras. Stämman anser därför att det var fel av föreningens styrelse att ta avstånd från publiceringen av intervjun med Diana Johnstone. I linje med föreningens syften borde styrelsen i stället ha försvarat utrymmet
för kritisk debatt i kontroversiella frågor.”
Detta ställningstagande, som fortfarande är föreningens gällande uppfattning, var alltså inget välsignande i efterhand av de utsagor som gjordes i intervjun med Diana Johnstone. I själva verket fanns det inom oppositionen mot ledningens undfallenhet en utbredd kritik mot artikeln. Men vi ansåg, som det formulerades i den motion stämman antog, att ”uppgifter och tolkningar som i efterhand visar sig vara felaktiga och korrigeras är normala inslag i förnuftiga samtal”.
Lars Linder kommenterade i Dagens Nyheter: ”…rätten att få framföra suspekta dumheter har vunnit över det publicistiska omdömet, och det är något som kan komma att stå Ordfront dyrt”.(25) Det är
möjligt att Lars Linder, själv en av riktkarlarna, korrekt angett utrymmet för avvikande uppfattningar i den svenska offentligheten. Han borde fundera över innebörden. Det är alltså omdömeslöst att låta Diana Johnstone, ”väl värd att läsa”, komma till tals i detta land. Omdömesgillt är det däremot att oläst sortera in henne bland stollar och antisemiter.
Dårarnas korståg förtjänar att skärskådas. Johnstone löser upp den krigspropaganda som i Sverige blivit en oberörbar utgångspunkt för varje diskussion om Balkan, men hennes förhållande till den serbiska nationalismen är naivt överslätande. Här kunde en förnuftig debatt ha gjort faktiska skiljelinjer synliga. I stället fick vi detta omdömesgilla drev ut i den förutfattade dumheten.
Ett moraliserande utan sakliga hämningar gör medvetna politiska ställningstaganden omöjliga. Det är, som Johnstone ger prov på, lätt att idealisera de regeringar och nationella krafter som kommit i
konflikt med imperialismen. Jag tror inte att denna nitälskan gagnar motståndet mot USA och de andra stormakterna. Jag tror till och med att den är skadlig. Men klarsyn kan inte utvecklas utan utrymmen för
förnuftiga diskussioner i sak.
I Clarté publicerade vi – mitt under pågående skall – en av de få balanserade värderingarna av Dårarnas korståg. Samuel Edquist argumenterade i artikeln ”Myter och motmyter” ungefär som Richard
Caplan i sin recension.(26) Tidigare har vi haft flera hårda meningsutbyten i Balkanfrågan. Vi har också publicerat Diana Johnstone. Skälet är enkelt: hon är väl värd att läsa. Våra läsare är tänkande människor, fullt förmögna att följa såväl hennes som andras resonemang med kritiska ögon.
Clarté är en liten tidskrift. Många väsentliga informationer om tillståndet i världen finns idag bara att hämta i tidningar och webbmiljöer i samhällsdebattens marginaler. Öppningarna ut i en bredare offentlighet stängs en efter en.
Det är en historisk förskjutning med starka drivkrafter. De utrymmen som under sextio- och sjuttiotalen fanns i offentligheten för kritik av imperialismen och det svenska klassamhället öppnades underifrån genom trycket från Vietnamrörelsen, revolterna i produktionen och hela den internationella utvecklingen med revolutioner och nationell frigörelse från kolonialism och nykolonialism. När de folkliga krafterna splittras, försvagas och tappar sin riktning sluter sig sprickorna i den borgerliga offentligheten igen. De intellektuella radikalerna kan inte stå emot på egen hand. De flesta anpassar sig, de andra trängs en efter en ut i marginalen.
Utvecklingen är tendentiell. Den bromsas av undantag och oväntade vändningar. Så fanns det på Svenska Dagbladet och radion plats för sakdebatt och reflektioner under skallet mot Diana Johnstone, och såväl Aftonbladet som Ordfront har gett stort utrymme åt radikala intellektuella från den angloamerikanska marknaden för samhällskritik. Intervjun med Johnstone var bara en utlöpare av denna redaktionella linje – in på förbjuden mark.
Utvecklingen mot en förslutning av det offentliga rummet är möjlig att vända, men det förutsätter en reorganisering av de folkliga rörelserna. Motståndet kommer troligen att vara starkare än sist. Det
har att göra med strukturella förändringar i offentlighetens infrastruktur.
De stora mediekoncernerna industrialiserar journalistiken. I stället för att skildra världen i alla dess förvecklingar tvingas reportern leverera de standardiserade sanningar som för tillfället är gångbara på
marknaden. Det blir nyheter om Belsen i Bosnien och spädbarn slitna ur kuvöserna i Kuwait City.
På kultur- och debattsidorna går det ännu att hitta alternativa informationer, men de materiella förutsättningarna för en i någon mening fristående samhällskritik blir allt sämre. Vid övergången till tabloidformat halverade Dagens Nyheter spaltutrymmet på kultursidan, medan ledarskribenterna snarast fick mer plats. Anslagen för frilansmaterial skars samtidigt ner radikalt. Idag betalar tidningen
för debattartiklar vad man förr fick för notiser. Det finns undantag från denna utveckling, men många tidningar ute i landet betalar inget alls för inlägg på sina kultursidor. Man måste skriva i tjänsten eller
på annat sätt ha sin försörjning tryggad för att delta i samhällsdebatten. Att i en bredare offentlighet analysera samtiden blir ett privilegium för anställda journalister, stadgade akademiker och
professionella påverkare.
De så kallade frivilligorganisationerna tar över allt mer av samhällskritiken. Där har miljö- och utvecklingsfrågorna sitt centrum, där organiseras människorättskampanjerna, och där initieras debatterna om rasism och kvinnoförtryck. Många journalister som skriver om andra länder är på olika sätt knutna till dessa välgörare. De är själva involverade i deras projekt eller beroende av anställda i projekten för information och kontakter i en främmande miljö. Vår bild av omvärlden blir på detta sätt starkt färgad av frivilligorganisationerna.
Enskilda projekt och kampanjer kan vara mycket vällovliga, och stundtals bär genuina folkrörelser upp arbetet, men i allmänhet sköter anställda i organisationernas ledning verksamheten på egen hand utan
hänsyn till eventuella medlemsbaser.
I internationella sammanhang omtalas de professionella välgörarna som ”non-governmental organizations”, alltså ”ickestatliga organisationer”. En mera träffande benämning vore ”icke så ickestatliga organisationer”. I början av sextiotalet fanns ett par hundra internationellt verksamma
frivilligorganisationer. Idag beräknas de vara omkring 30.000. Hela denna NGO-sväng är, vid sidan av pengar från storföretag och privata stiftelser, starkt beroende av statliga anslag. Mer än en femtedel av
de rika ländernas utvecklingsbistånd slussas genom NGO-er.(27)
Pengarna är inte villkorslösa. Regeringarna fördelar sina anslag till organisationer och projekt som anses främja gällande statsintresse. Den som sticker ut och drar åt annat håll riskerar att
förlora understödet. Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning, TFF, fick efter nio år med stöd från utrikesdepartementet i Sverige sitt bidrag indraget 2000. Samma sak
hände Kvinnor för fred. Båda organisationerna hade skarpt kritiserat Natos politik på Balkan.
Mot andra har statsmakten varit mindre njugg. Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter har sedan 1998 finansierat över 95 procent av hela sin verksamhet med bidrag från Sida för projekt på Balkan och i före detta Sovjetunionen. Enda undantagen var åren 2000 och 2001 då organisationen dessutom fick pengar från EU-kommissionen för ”stöd till oberoende medier i Serbien och
Montenegro inför valen”.(28)
Kommitténs styrelse har en intressant sammansättning. Ordförande är advokat Percy Bratt. Han ledde under flera år på nittiotalet Föreningen Ordfront. Bland övriga ledamöter finns ett par av de jurister som
starkt engagerat sig för att, som det heter, förnya folkrätten, Ove Bring och Gustaf Lind. Här finns också tre svenskar som varit involverade i den jugoslaviska upplösningsprocessen: Bo Pellnäs,
överste, fredsförhandlare och OSSE-representant, Eric Östberg, före detta åklagare vid Haagtribunalen, och Jan af Sillén, tidigare Sveriges ambassadör i Belgrad. Samt Barbro Hedvall, ledarskribent på Dagens
Nyheter, och Arne Ruth, tidigare chefredaktör. En av suppleanterna är Maciej Zaremba.
Jag påstår inte att någon av dessa personer går i någons ledband. Bo Pellnäs har offentligt kritiserat den svenska regeringens fria förhållande till folkrätten och det larm om folkmord i Kosovo som föregick angreppet mot Jugoslavien 1999.(29)
Jag skriver om de strukturella villkoren för opinionsbildning i Sverige. Helsingforskommittén är ett typfall. Organisationens sammansättning och finanser avslöjar en pågående sammanflätning av massmedier, professionella välgörare och statsmakt. Allt fler av de grymheter och tårar som kommer oss till del från Balkan och andra delar av världen silas genom detta nät. Tankekontrollen är inte på något sätt fullkomlig – eller ens särskilt kontrollerad – men så länge förloppet fortskrider blir
öppningarna för avvikande meningar ofrånkomligen allt trängre. Skallet mot Ordfront ekade som värst i denna sociala miljö.
Inför det senaste kriget mot Irak var beslutsfattarna på båda sidorna av Atlanten oeniga. Det vidgade tillfälligt utrymmet för kritiskt material i massmedierna. Nästa gång kan endräkt råda igen. Då kommer de likriktade känslostormarna att fara fram genom informationskanalerna som vid krigen på Balkan. Varje skribent och redaktör vet efter striden om Ordfront vad som gäller: rätten att säga emot är dyrköpt på marknaden för förutfattade meningar.
Noter
1. http://www.riia.org/pdf/int_affairs/inta_315.pdf
2. DN 040513.
3. http://www.riia.org/pdf/int_affairs/inta_315.pdf
4. DN 031103, 031114.
5. Expressen 031113.
6. Svar på fråga från Björn Kumm, P1 040205
7. DN 041101.
8. DN 031113.
9. Ove Bring, Leif Ericsson, Gustaf Lind, Gerald Nagler, Percy Bratt, Arne
Ruth, Robert Hård: ”Regeringen duckar för nödvändigt våld”, SvD 000621.
10. Columbia Journalism Review, January/February 1998.
11. DN 031103.
12. DN 031113.
13. Ordfront magasin, 7-8/2003.
14. Utdrag ur Merlinos intervju finns på ett flertal hemsidor på internet, t ex http://archives.econ.utah.edu/archives/pen_l/1999m04/msg00741.htm
15. DN 031114.
16. http://archives.econ.utah.edu/archives/pen_l/1999m04/msg00741.htm
17. P1 040205
18. Daily Mirror 920807.
19. DN 031113.
20.
Officiell transkribering av domarens sammanfattning av målet, The High
Court of Justice, Queen’s Bench Division, 14th March, 2000.
21. Journal of Human Rights, June 2002.
22. Zaremba, DN 031114.
23. DN 040416.
24. DN 040513.
25. DN 040517.
26. Clarté 3/2003.
27. Financial Times 990819.
28. Årsrapporter från Svenska Helsingforskommittén.
29. DN 040208.
Mikael Nyberg
