Anders Karlsson om ”Röster om Rosa Luxemburg”, Bokförlaget Röda Rummet, 1999. (RR 2 / 99)
Levande röster om Rosa
Den 15 januari i år hölls en gigantisk manifestation i Berlin. 100-150 000 demonstranter högtidlighöll 80-års minnet av Rosa Luxemburg och hennes vapendragare Karl Liebknecht, båda brutalt mördade av den tyska staten. Demonstrationstågets ideologiska brokighet illustrerades av att Stalinporträtt blandades med svarta fladdrande anarkistfanor.
Många vänsterradikala människor ser idag återigen Rosa Luxemburg som en symbol för ett alternativt samhälle. Gammelkommunister knyter an till att hon var en av det tyska kommunistpartiets grundare, anarkister till hennes tankar om arbetarnas spontana upprorsbenägenhet och socialister i allmänhet fångas av hennes passionerade försvar av flerpartisystem och yttrandefrihet. Under det mörka 1930-talet föll annars mycket av
Rosa Luxemburgs ideér i glömska. I Nazityskland brändes hennes böcker på bål och i Sovjet brännmärkte Stalin henne som en fiende till bolsjevismen.
I slutet av 1960-talet började dock delar av den nya vänstern att återigen närma sig hennes skrifter. Hennes våldsamma död och levnadsöde överhuvudtaget den ständigt oppositionella handikappade judinnan som försökte förena kärlek och revolution i en mansdominerad arbetarrörelse gav dock mytbildningarna riklig näring. Kunskapen om vad hon verkligen stod för är inom dagens vänster minst sagt suddig.
Röster om Rosa Luxemburg, en antologi utgiven på Bokförlaget Röda Rummet, är ett försök att råda bot på denna brist. Boken ger med sin kompott av tämligen varierande bidrag en levande bild av Rosa Luxemburg i helfigur som politisk revolutionär och människa. Göran Greiders förord är ett lyckokast. Greider täcker väl in det väsentliga i hennes politiska gärning och gör två längre nedslag; frågan om den revolutionära strategin och kampen mot kriget .
Sin revolutionära strategi formulerade Luxemburg framför allt i uppsatsen Masstrejk, parti och revolution, där hon utifrån arbetarkampen i Ryssland 1904-05 lyfte fram masstrejken som ett offensivt politiskt vapen. Tidigare hade den tidens västerländska socialdemokrati på sin höjd sett den som ett medel för att få igenom ekonomiska krav eller för att flytta fram positionerna i enskilda politiska frågor (allmän rösträtt, kortare arbetstid, medmera).
I kampen om den politiska makten var man nästan uteslutande inriktad på att gradvis vinna ökat inflytande genom parlamentariskt arbete och valframgångar. Det tyska SPD, den internationella arbetarrörelsens dåvarande flaggskepp , kallade det den gamla beprövade taktiken. Luxemburg var däremot den första att se masstrejken som en möjlig brygga mellan de dagspolitiska frågorna och den socialistiska framtiden, att binda samman dagskrav och övergångskrav som senare tiders revolutionära marxister kom att uttrycka det. Hos de ängsliga fack- och partiledningarna i Tyskland fick hon dock ringa gehör.
Greiders andra nedslag handlar om Rosa Luxemburgs kamp mot kriget och för de arbetandes solidaritet över gränserna. I Stuttgart 1907 hade Andra Internationalen tagit en resolution, författad av Lenin och Luxemburg, där det underströks att de socialdemokratiska partierna måste lägga ner all kraft på att förhindra att ett världskrig bröt ut. Om kriget trots allt bröt ut var det deras uppgift att vända sig mot sina egna inhemska härskare och slutgiltigt störta kapitalismen.
När det kom till kritan var dock inte denna resolution värd ens papperet den var skriven på. I augusti 1914 röstade de flesta socialdemokrater, och då framför allt de tyska, för krigskrediter. För Luxemburg var detta givetvis ett bombnedslag. Andra Internationalen låg i spillror och allt vad hon stod för verkade ha gått förlorat. Enligt Clara Zetkin, hennes vänninna och medkämpe, övervägde hon och Luxemburg till och med att begå självmord. Rosa Luxemburg hamnade, som oppositionella gjorde i denna mörkrets tid, i fängelse.
Sammanlagt satt hon inne hela tre år och fyra månader under kriget. Ingenting kunde dock hindra henne från att arbeta politiskt. Hon skrev böcker, pamfletter och en uppsjö av tidningsartiklar. I pamfletten Socialdemokratins kris analyserade hon kriget som härstammande ur motsättningar i det kapitalistiska systemet och försökte kasta ljus över det socialdemokratiska sveket. En rad av hennes mustiga uttryck har blivit bevingade, exempelvis Socialism eller barbari, Proletärer i alla länder förenen eder i fredstid och skär halsen av varandra i krig , Socialdemokratin är ingenting annat än ett stinkande lik och de tyska socialdemokraterna är de största skurkar världen någonsin skådat.
Hennes litterära stil var oefterhärmlig. I följande smakprov beskriver hon Tyskland efter att den första patriotiska vågen lagt sig:
”Skådespelet har mist sin tjuskraft. Reservisterna hör inte längre några höga jubelskrin från unga flickor som springer fram mot deras vagnar; och de står inte längre glatt leende i tågfönstren för att vinka till folket; istället vandrar de tyst och stilla genom gatorna, där människor med förgrämda ansikten går till sina vardagliga sysslor.
I det bleka dagsljusets tillnyktrande atmosfär kan man höra en annan kör: de hesa tjuten från slagfältets gamar och hyenor. Tiotusen tält, garanterat reglementsenliga! 100 ton fläsk, kakao, kaffesurrogat, levereras direkt mot kontant betalning! Granater, svarvar, patronväskor, äktenskapsbyra för soldatänkor, läderbälten, agentur för armèleveranser endast allvarligt menade erbjudanden!
Den kanonmat, som i augusti och september med patriotisk hänförelse lastades på tågen, ruttnar nu i Belgien, vid Vogeserna och i Masurien, medan profitmöjligheterna frodas på de dödas gravar.”
Av antologins övriga kapitel är det speciellt bidragen från Karl Radek och Ernest Mandel som jag vill framhålla. Radek ger en sådan initierad bild av Vår kamrat Rosa Luxemburgs liv och kamp, som bara en som själv tillhörde arbetarrörelsens förgrundsfigurer vid denna tid kan göra (Radek var politiskt aktiv i såväl Polen, Tyskland som Ryssland och senare Sovjet).
Intressant kuriosa i sammanhanget är att Radek nedtecknade denna positiva minnesruna trots att han och Luxemburg hade varit på bitter kollisionskurs. Radek beskyllde Luxemburg, och de övriga i ledningen för Polens Socialdemokratiska Parti, för toppstyre. Luxemburg släppte då loss en störtflod av anklagelser mot honom allt från förskingring till stöld av en rock och lyckades få Radek utesluten ur partiet.(!) Exemplet visar att hon kunde ha nog så hårda nypor mot opponenter i de egna leden.
Det fanns inte bara den Luxemburg som var demokratins och pluralismens väkterska utan också den som till nästan varje pris skulle ha sin vilja igenom. Känt är att det polska partiet var minst lika centralstyrt som Lenins bolsjevikparti vilket Luxemburg i kraftiga ordalag angrep för bristande demokrati. Ernest Mandel tecknar, med det tyska socialdemokratiska partiet som bakgrund, en bild av Rosa Luxemburgs revolutionära strategi där han levandegör hennes nästintill ständiga strid och opposition mot den byråkratiska ledningens ovilja att se massaktioner, och då framför allt strejker, som ett vapen i kampen för den politiska makten.
Han tar också upp hennes oerhörda känsla för faran att politiska organisationer stelnar till, att ledarna alltmer distanserar sig från gräsrötterna och blir en del av det rådande systemet: Tidigare revolutioner, och speciellt revolutionerna 1848, har visat att det inte är massorna som måste hållas i tyglar i revolutionära situationer, utan de parlamentariska sakförarna, så att de inte kan förråda massorna. Det var dessa insikter som ledde henne fram till sitt starka försvar för flerpartisystem och yttrandefrihet, för att de arbetande alltid måste tillerkännas rätten till självständig organisering och att den fria debatten är den samhälleliga utvecklingens motor.
På denna punkt var hon skarp i sin kritik av de inskränkningar i de demokratiska rättigheterna som bolsjevikerna genomförde 1918:
”Men med det politiska livets undertryckande i hela landet måste också livet i sovjeterna alltmer förlamas. Utan allmänna val, ohämmad press-, och församlingsfrihet, fri meningskamp, utdör livet i varje offentlig institution, blir ett skenliv där byråkratin ensam förblir det aktiva elementet.
Det offentliga livet somnar så småningom in, några dussin partiledare av outtömlig energi och gränslös idealism dirigerar och regerar, bland dem styr i realiteten ett dussin framstående hjärnor och en elit av arbetarklassen uppbådas då och då till församlingar för att applådera ledarnas tal och enhälligt antaga förelagda resolutioner, i grund och botten alltså en klickhushållning visserligen en diktatur men inte en proletariatets diktatur utan en handfull politikers diktatur.”
Med kuslig skärpa förebådade här Luxemburg hur de demokratiska inskränkningar som infördes under Lenin i sin förlängning skulle komma att vändas mot arbetarklassen och bereda väg för stalindiktaturen och massutrotningen av Oktoberrevolutionens ledande kämpar. I grund och botten låg här en stark övertygelse hos henne att det framtida socialistiska samhället måste vara, och inte kan vara något annat än en gigantisk utvidgning av de demokratiska rättigheterna för alla. Redan vid sexton års ålder drömde hon ju om ett samhällssystem som tillåter en att med rent samvete älska alla.
Trots att 80 år har gått sedan Rosa Luxemburg mördades känns hennes ideèr än idag som friska vårvindar, väl så viktiga för socialister att ha med i bagaget som tankegodset från Lenin eller Trotskij. Du som ännu inte bekantat dig med Rosa Luxemburg, eller vill lära känna henne mer, läs Röster om Rosa Luxemburg!
Anders Karlsson
