Det här är historien om skofabriksarbeterskan Elvida Jansson från Örebro. Hon var ogift och rådde själv över sin fritid. Den ville hon ägna åt fackligt och politiskt arbete. För en arbetare gick vägen till den politiska arenan via fackföreningen. Under 1920- och 1930-talen kandiderade Elvida gång på gång till styrelsen i Sko- och Läderindustriarbetareförbundets avdelning 17 i Örebro, men utan framgång. Någon politisk karriär gjorde Elvida Jansson inte förrän hon år 1932 gick in i den av hemmafruar helt dominerade socialdemokratiska kvinnoklubben, men då gick det snabbt. Efter ett år var hon klubbens ordförande, året därpå blev hon stadsfullmäktigeledamot och efter ytterligare ett par år invald i arbetarkommunens styrelse.

Elvida Janssons liv är förvisso med vardagspolitikens mått mätt, något av en kvinnlig arbetares "success story", men det reser också många frågor om kvinnors politiska medborgsarskap. År 1919 fick Elvida för första gången rösta i ett kommunalt val. Svenska kvinnor hade faktiskt haft kommunal rösträtt ända sedan 1862, men då rösträtten var knuten till inkomst, förmögenhet och myndighet tillkom den i praktiken endast ett fåtal kvinnor. Först år 1921 fick Elvida Jansson och alla andra kvinnor fullt politiskt medborgarskap, dvs rösträtt och valbarhet till alla politiska församlingar

Och även långt efter det att kvinnor fått samma formella rättigheter som män, så tycks själva innebörden i deras medborgarskap ha varit en annan. Det drabbade som vi snart ska se inte minst arbetarkvinnorna. För att förstå varför politiken än idag domineras av män är det viktigt att undersöka historien. Jag ska först ta upp själva begreppet medborgarskap för att sedan, utifrån historien om Elvida Jansson och de andra skoarbeterskorna i Örebro under mellankrigstiden, undersöka kvinnornas ställning på arbetsmarknaden och i fackföreningarna och försöka visa vilka konsekvenser den fick för deras möjligheter att praktisera sitt politiska medborgarskap.

Klass, kön och medborgarskap

I början av 1900-talet användes begreppet medborgarskap flitigt i diskussionerna om och kraven på demokrati. Så småningom tycks själva ordet "medborgare" alltmer ha kommit att förknippas med individen i motsats till kollektivet. Det kom att användas framför allt av högern (partiet kallade t ex sin tidning Medborgaren och sitt studieförbund Medborgarskolan) och därefter av nyliberalerna i debatten om det civila samhället. Samtidigt finns det sedan flera år tillbaka en internationell forskning och debatt om medborgarskapets innebörder, med radikala och ofta feministiska förtecken. På senare tid har vi sett ett nyväckt intresse för begreppet även här i Sverige, till exempel i den nyligen presenterade demokratiutredningen.

Medborgarskap är alltså ett begrepp vars innebörd det knappast råder någon enighet om. Juridiskt sett handlar det om den formella relationen mellan stat och individ, en status, något som individen är. Men medborgarskap handlar också om en praktik, något som individer eller grupper av individer gör, eller förväntas göra, t ex delta i politiken, bidra till samhällsnyttan etc.

"Det är skam, det är fläck på Sveriges baner att medborgarrätt heter pengar" skrev Verner von Heidenstam år 1899, och det var sant att medborgarrätt hette pengar men Heidenstam glömde att det också hette kön. Sett i ett historiskt perspektiv så byggde själva idén om medborgarskap på sambandet mellan ekonomiskt oberoende och manligt kön. Det politiska medborgarskapet som utvecklades efter franska revolutionen 1789 förutsatte en ekonomiskt oberoende individ, fri att tala och verka i det offentliga. Kvinnor nekades politiskt medborgarskap med hänvisning till att deras medborgerliga plikt var att verka i den privata sfären, inte i den offentliga, deras uppgift att fostra barn, inte att rösta. Över huvudtaget tycks moderskap och fullt politiskt medborgarskap ha varit varandra uteslutande i historien. En man, en röst, ett vapen, löd rösträttsrörelsens paroll i Sverige vid sekelskiftet. Den medborgerliga "plikten" att föda barn belönades inte, likt plikten att bära gevär, med utvidgade politiska rättigheter.

Den amerikanska ekonomhistorikern Alice Kessler-Harris använder begreppet ekonomiskt medborgarskap, definierat som rätten till ekonomisk jämlikhet och ekonomiskt oberoende. Den rätten har kvinnor saknat, menar hon, och framför allt har kvinnor inte haft rätt att konkurrera med män om arbete. Under hela 1900-talet har statens och/eller fackföreningarnas agerande utestängt kvinnor från en rad yrken och arbetsuppgifter. Hårdast drabbades kvinnor i arbetarklassen, menar Kessler-Harris. De har haft svårt att skaffa sig en politisk idientitet som arbeterskor därför att deras rätt till arbete ständigt har ifrågasatts.

Alice Kessler-Harris utgår från förhålladet i USA, medan sociologen Walter Korpi för ett liknande resonemang om den svenska arbetarklassen. Även han anser att mäns och kvinnors skilda positioner på arbetsmarknaden har lett till könsskillnader i medborgarskapet. Genom sin starkare ställning har män på ett helt annat sätt än kvinnor haft tillgång till arbetarklassens viktigast resurs; lönearbetet. Männen har, utifrån sina självklara positioner som arbetare (och soldater tillfogar Korpi), kunnat mobilisera sina maktresurser i kollektivt handlande och därigenom uppnå en rad fördelar. Kvinnorna har istället försökt påverka innehållet i sitt medborgarskap genom kollektivt handlande i kvinnorörelsen.

Kvinnors organisering

I början av 1900-talet bildade kvinnor över hela landet rösträttsföreningar och socialdemokratiska kvinnoklubbar. Kravet på fullt politiskt medborgarskap,som det kallades, enade kvinnor över klassgränserna. Men erfarenheterna från de första valen med allmän och lika rösträtt 1919–1921 blev nedslående. Vare sig i partiorganisationer eller press behandlades den kvinnliga rösträtten som en seger för demokratin. Ett fåtal kvinnor kom in i stadsfullmäktigeförsamligar och ännu färre i riksdagen. Det blev uppenbart att kvinnors politiska medborgarskap inte var lika mycket värt som männens och att kvinnor inte förväntades utöva sin medborgerliga praktik som valda representanter på de politiska arenorna. Allra motigast var det för kvinnorna i det socialdemokratiska partiet.

Hur var det då med kvinnors ekonomiska medborgarskap? Länge hade staten har i en rad avseenden hindrat kvinnor från att konkurrera med män. Så var till exempel kvinnor fram till sekelskiftet utestängda från många högre utbildningar och fick först år 1927 tillträde till avgiftsfria, statliga läroverk. Sambeskattningen missgynnade förvärvsarbetande gifta kvinnor. Under lågkonjunkturerna på 1920- och 1930-talen diskuterade Sveriges riksdag yrkesförbud för gifta kvinnor i statlig tjänst och på många arbetsplatser avskedades kvinnor som ingick äktenskap.

Förvärvsarbetande kvinnor i arbetarklassen mötte framför allt andra typer av svårigheter. Könsarbetsdelning, kvinnolöner och fackföreningar som helt dominerades av de manliga arbetarnas intressen, bidrog till att försvaga kvinnornas situation på arbetsmarknaden.

Kvinnorna utgjorde mer än en tredjedel av industriarbetarna i Örebro. De flesta arbetade i skoindustrin och nästan alla var, precis som sina manliga arbetskamrater, fackligt organiserade. I början av 1930-talet fanns det över 1300 kvinnliga medlemmar i Sko och läders avdelning 17. De utgjorde därmed nästan 40 procent av de organiserade skoarbetarna i Örebro. De flesta arbetade som nåtlerskor. Att nåtla innebar att sy sammanolika delar av skons ovanläder och var ett utpräglat kvinnoarbete, som krävde erfarenhet och yrkesskicklighet. Gifta kvinnor fortsatte ofta med hemnåtling när barnen var små för att sedan återgå tillfabriken.

Trots sin stora numerär var skoarbeterskorna i det närmaste osynliga i fackliga och politiska sammanhang. Frågor om deras löner och arbetsförhållanden kom aldrig upp på dagordningen och de valdes sällan till förtroendeposter eller andra uppdrag vare sig i avdelning 17 eller i den socialdemokratiska arbetarkommunen.

År 1923 bildade några skofabriksarbeterskor istället en egen facklig kvinnoklubb. Syftet med klubben var att intressera kvinnor för fackligt arbete och träna dem för fackliga uppdrag. Klubben blev en mötesplats för kvinnliga skoarbetare från olika fabriker. I klubben diskuterades arbetsförhållanden, kamratskap, vikten av facklig organisering, mötesteknik, kvinnans likställdhet med mannen och andra frågor som förefaller ha varit möjliga att formulera enbart i kvinnosammanhang. Det bildades en syförening och en sångkör. Klubben nominerade också kvinnliga kandidater till olika förtroendeposter i avdelningen och lyckades efter ett par år få in en av sina medlemmar i styrelsen för avd 17. Skoarbeterskorna blev därmed mer synliga i fackföreningsprotokollen, men när verksamheten i deras egen klubb dog ut blev kvinnor som kandiderade till fackliga poster allt mer sällan valda.

Stugföreningen och fackföreningen

Några av de fackligt mest aktiva skoarbeterskorna var även med och bildade Stugföreningen Vintergården. I denna förening, som knöt an till den så kallade hemgårdsrörelsen, samarbetade ogifta, liberalt sinnade lärarinnor och skoarbeterskor. Målgruppen var främst fabriksarbetande unga kvinnor. Förutom den sociala samvaron, studiecirklar, kurser för arbetslösa och kulturella evenemang, hölls föredrag i ämnen som kvinnorörelsens historia, fredsfrågor, nattarbetslagen och sexualhygien.

Det fanns alltså en ganska stor grupp skoarbeterskor som lade ner mycket arbete i Skoarbeterskornas klubb och Örebro Stugförening. Var det så här fackföreningarna skulle ha sett ut om kvinnorna själva hade fått bestämma? Frågan låter sig knappast besvaras. Skoarbeterskornas klubb bildades ju inte primärt för att bjuda arbetsgivarna motstånd, utan snarare som en reaktion på männens fackliga hegemoni. Det var alltså utanför de sedvanliga politiska och fackliga arenorna som kvinnliga skoarbetare kunde formulera de frågor som varken tycktes rymmas bland hemmafruarna i den socialdemokratiska kvinnoklubben eller bland männen i avdelning 17. Men det utrymme för diskussion och samvaro som skoarbeterskorna skapade, var en återvändsgränd när det gällde mer målinriktat politiskt handlande. Det ledde ingen upptrampad stig från Skoarbeterskornas klubb eller Stugföreningen in i politiken.

Under 1930-talet kandiderade kvinnliga skoarbetare gång på gång till fackföreningsstyrelsen utan att bli valda. Eftersom män nominerade andra män och röstade på män var utgången av de fackliga valen nästan på förhand given. Att den stora gruppen kvinnliga fackföreningsmedlemmar åtminstone borde ha rätt till någon form av representation var en tanke som slog rot betydligt senare i fackliga sammanhang än i politiska. Att män skulle kunna representeras av en kvinna var ännu mer otänkbart.

Genom den fackliga politiken legitimerades systemet med kvinnolöner som var betydligt lägre än männens. De kvinnliga skoarbetarnas rätt att arbeta kringskars på olika sätt, till exempel genom en långt driven könsarbetsdelning, där kvinnor inte tilläts konkurrera med män om (bättre betalda) manliga arbetsuppgifter. Men också gifta kvinnors rätt att överhuvudtaget arbeta ifrågasattes, framför allt i tider av arbetslöshet. År 1932 ansåg många medlemmar i Sko- och läders avdelning 17 att gifta kvinnor skulle sägas upp senast sex månader efter äktenskapets ingående. Avdelningen beslutade att skicka en skrivelse till alla skofabrikanter med krav på att gifta kvinnor skulle få gå först i händelse av permitteringar. År 1939 kom dock en lag som förbjöd avsked av kvinnor på grund av förlovning, giftermål eller graviditet. Men lagen kom bara delvis tillrätta med kvinnors osäkra ställning på arbetsmarknaden. På många arbetsplatser permitterades gifta kvinnor först när det var arbetsbrist eller så vädjades det till gifta arbeterskor att lämna sina anställningar i solidaritetens namn.

Särbehandling och kollektivanslutning

Kan då ifrågasättandet av gifta kvinnors rätt till arbete tolkas som en diskussion om gränserna för arbetarnas solidaritet med varandra i arbetslöshetstider? Hade diskussionerna även omfattat de manliga arbetarnas civilstånd och försörjningsbörda skulle kanske en sådan tolkning varit möjlig. Men ingen enda gång vittnar protokollen om att mäns rätt till arbete skulle ha ifrågasatts i solidaritetens namn. Ogifta män ställdes inte mot gifta män. Ogifta män uppmanades aldrig att lämna sina arbeten vare sig till män eller till kvinnor med försörjningsansvar. Aldrig blev en man utan strejkbidrag för att hans hustru och barn hade inkomster. Kvinnors rätt till arbete ifrågasattes däremot både öppet genom särbehandling vid permitteringar, avsked och nyanställningar och som undertexter i en rad beslut om understöd, kvinnolöner och- inte minst - om kollektivanslutning.

När Socialdemokratiska arbetarepartiet bildades 1889 gick vägen till medlemskap via kollektivanslutning av en politisk förening eller en fackförening till den lokala arbetarekommunen. Så småningom ändrades stadgarna så att enskild anslutning blev möjlig. Det var inte alltid som fackföreningarna rapporterade samtliga medlemmar till partiet. Istället för det exakta antalet medlemmar använde de sig av en schablon och kunde därigenom minska den ganska betungande utgiftspost som medlemsavgifterna innebar.

Kollektivanslutning av fackföreningar till SAP har alltid varit en kontroversiell fråga i fackföreningsrörelsen. Under 1920- och 1930-talen var heller inte mer än omkring 30 procent av fackföreningsrörelsens medlemmar kollektivt anslutna. I avdelningar med en stark kommunistisk opposition var det svårt att få igenom beslut om kollektivanslutning, särskilt som det oftast blev nödvändigt att samtidigt höja fackföreningsavgiften. Istället bildades så kallade politiska klubbar på arbetsplatserna som kollektivanslöts i avvaktan på en kommande kollektivanslutning av hela avdelningen.

De manliga kollektivansluts

År 1925 gjorde SAP en offensiv med målsättningen att nå upp till 200 000 medlemmar under 1926. Det skulle främst ske genom att fler fackföreningar kollektivanslöts. I Örebro bjöd arbetarkommunen in representanter från icke kollektivanslutna fackföreningar till diskussion. De fackligt aktiva hade en rad argument mot anslutning: kilbomskommunisternas motstånd, den dåliga ekonomin och många kvinnliga medlemmar som sades ha "ringa politiskt intresse".

Flera avdelningar bjöd ändå in en representant för arbetarekommunen att tala för saken på ett möte, ibland med lyckat resultat. Grov- och fabriksarbetareförbundets avdelning 10 och Bryggeri avdelning 22 kollektivanslöt till exempel samtliga sina medlemmar till arbetarkommunen.

Även Pappersindustriarbetareförbundets avdelning 52 fick besök av arbetarkommunen som framförde en rad argument för att "varje fackligt organiserad arbetare bör tillhöra det Socialdemokratiska partiet" . Vid följande avdelningsmöte beslutades om kollektivanslutning av alla helt betalande medlemmar, dvs av männen, till det socialdemokratiska partiet.

År 1932 hölls ett möte mellan styrelsen för Sko och läders avdelning 17 i Örebro och styrelsen för den socialdemokratiska arbetarkommunen för att diskutera frågan om kollektivanslutning. Under hela 1920-talet hade kommunisterna och socialisterna varit starka i avdelning 17, diskussionens vågor hade gått höga och de flesta politiskt färgade beslut hade fattats först efter votering som än den ena, än den andra sidan vunnit. Men nu, strax efter det framgångsrika riksdagsvalet 1932, ansågs tiden inne för kollektivanslutning av stadens utan jämförelse största fackförening. Skoarbetarnas ordförande framhöll att styrelsen var angelägen om en anslutning och avsåg att väcka förslaget på ett kommande fackföreningsmöte. Problemet var att anslutning kostade och i Sko och läder ville man ogärna föreslå höjd kontingent. Ett sådant förslag kunde äventyra kollektivanslutningen. Lösningen blev att endast ansluta manliga medlemmar över 19 år, vilket kunde ske utan kontingenthöjning.

Detsamma skedde några år senare i Livsmedelsarbetarnas avd 15. Avdelningen hade ungefär lika många manliga som kvinnliga medlemmar. Och ännu under 1940-talet tillämpades systemet med anslutning av enbart manliga medlemmar i vissa fackföreningar. I Örebro arbetarkommuns statistik för 1940-talet redovisas inga kvinnliga medlemmar i Sko och läder avd 17, i Livs avd 15 eller i Pappers avd 52. Metalls avd 21 hade samma år omkring 30-40 kvinnliga medlemmar som inte heller räknades in i avdelningens kollektivanslutning. Andra fackföreningar, som t ex Handels avd 11, använde sig av schabloner som kraftigt undervärderade andelen kvinnliga medlemmar och övervärderade antalet manliga.

Politik var männens område

Några protester eller andra reaktioner från de kvinnliga arbetare som blev kollektivt uteslutna från anslutningen till den socialdemokratiska arbetarekommunen finns inte noterade i protokollen. Många fick kanske aldrig klart för sig om de var partimedlemmar eller inte. En enkät, som Pappers avd 52 gjorde i början på fyrtiotalet bland sina medlemmar, visade att många inte visste huruvida avdelningen var ansluten till arbetarkommunen eller inte.

De uteblivna protesterna kan ju också ha berott på att de kvinnliga arbetarna inte tyckte att det var så väsentligt om de var anslutna eller inte. Av de låga röstsiffrorna av döma när olika avdelningar fattar beslut om anslutning, var det en fråga som inte heller engagerade särskilt många män. De kvinnliga arbetarna var därtill betydligt lägre betalda och kanske lättade över att slippa en höjning av kontingenten. Men det socialdemokratiska partiet behövde många medlemmar. Varför kollektivanslöt då flera avdelningar i Örebro enbart män? Orsaken måste främst ha varit ekonomisk. Genom att ansluta enbart männen blev avgiften till partiet lägre och en kontingenthöjning (med åtföljande uppslitande diskussioner) kunde undvikas.

Det är svårt att belägga att besluten om kollektivanslutning av manliga arbetare fick några konsekvenser för kvinnors fackliga och politiska organisering. Men särbehandlingen av kvinnliga medlemmar var onekligen en kraftfull markering av att politiken var männens område. I besluten fanns ett underliggande budskap om kvinnors utanförskap som politiska medborgare. I praktiken måste det också ha skapat en viss förvirring om vilka som var berättigade att komma in på arbetarekommunens möten och delta i omröstningarna. En manlig arbetare kunde känna sig ganska säker på att han var berättigad, för kvinnliga arbetare var det inte alls lika självklart.

Kollektivanslutningen av manliga arbetare präglade naturligtvis statistiken för Örebro arbetarkommun och därmed uppfattningen om kvinnors politiska deltagande. Enligt de uppgifter som arbetarkommunen skickade till partistyrelsen utgjorde kvinnorna år 1940 bara 13,5 procent av medlemmarna. Om de kvinnliga medlemmarna i Sko och läder, Livs, Pappers och Metall hade kollektivanslutits på samma sätt som männen, hade enligt mina beräkningar kvinnornas andel istället legat runt 30 procent.

Elvida Jansson och facket

Låt oss återvända till skoarbeterskan Elvida Jansson och de frågor om hennes och andra arbetarkvinnors särskilda medborgarskap som väcktes i inledningen. Varför var det så svårt för henne att göra facklig karriär? Vad säger oss hennes hennes fackliga och politiska erfarenheter om de hinder och möjligheter som arbetarkvinnor i Örebro mötte under?

Elvida Jansson var anställd på Örebro skofabrik, stadens äldsta med ett par hundra arbetare. Hon arbetade som nåtlerska. Nåtlingsavdelningen var den största avdelningen på en skofabrik och dominerades alltid av kvinnor. Vissa arbetsuppgifter var okvalificerade tempojobb som inte krävde förkunskaper, men att bli en van nåtlerska som klarade de flesta arbetsmoment tog minst tre år.

År 1921 blev Elvida Jansson uppbördsman på sin skofabrik. År 1923 var hon med och bildade Skoarbeterskornas klubb och senare samma år Örebro Stugförening. Året därpå finns hon för första gången nämnd i protokollen för Sko och läders avd 17 då hon valdes till ombud i Örebro Fackliga Centralorganisation. År 1927 nominerades Elvida Jansson till Sko- och läders avdelningsstyrelse. Trots att Elvida Jansson var den enda kvinnliga kandidaten blev hon inte vald. De följande åren blev Elvida Jansson gång på gång nominerad till styrelsen; ibland klarade hon första gallringen och blev uppsatt som styrelsekandidat men föll igenom i styrelsevalet på årsmötet trots att hon nästan alltid var den enda kvinnliga kandidaten.

Varför valdes inte Elvida in i avdelning 17:s styrelse? Vi kan ana oss till flera olika orsaker. Det förefaller som om kvinnor dels fick mer utrymme i nystartade fackföreningar, dels i tider av facklig medvind. Då behövdes fackligt aktiva kvinnor för att rekrytera andra kvinnliga arbetare. När det fackliga arbetet sedan stabiliserats tycks kvinnornas lösare anknytning till arbetsmarknaden ha inneburit att de fackliga posterna undan för undan fylldes av män. Det fanns alltid män som hade tid och möjlighet att lägga ner hela sin fritid på det fackliga arbetet och som gjorde sig mer eller mindre oumbärliga i styrelsen.

Kvinnor hölls utanför

För männen var det viktigt att kvinnliga arbetare var organiserade, men därutöver var det inte nödvändigt – eller kanske inte ens önskvärt – med någon kvinnlig aktivitet. De kvinnliga medlemmarnas passivitet formulerades sällan som något problem i fackföreningarna i Örebro. Var kvinnorna bara organiserade tycktes männen se sig som deras självklara representanter. Många forskare har betonat att män använde fackföreningarna och den fackliga verksamheten för att skapa eller stärka en manlig identitet. Det förutsatte att kvinnor hölls utanför. Mäns inställning till kvinnliga arbetare kan också förklaras med att de på kort sikt såg det som viktigt att organisera kvinnor, men i ett längre perspektiv ifrågasatte kvinnors lönearbete och ansåg att gifta kvinnors plats egentligen var i hemmet.

I de fackföreningar som jag har undersökt var det ofta hård konkurrens om platserna; mellan socialdemokrater och kommunister och mellan olika fabriker eller arbetsplatser som kämpade för att få in just sin representant i styrelsen. Dessutom var en facklig post en maktbas i mäns fortsatta facklig och/eller politisk karriär, en möjlig väg bort från fabriksgolvet till ett avlönat fackligt eller politiskt uppdrag. Något annorlunda kunde det vara på lägre nivå. I fabriksklubbarna i Sko- och läder insåg männen att det lokala förhandlingsarbetet underlättades om det fanns kvinnor från de kvinnodominerade avdelningarna i styrelsen.

Kvinnor ville och kunde arbeta fackligt. Det var inte där problemet låg. Men när en kvinna i en manligt dominerad fackförening, likt skoarbeterskan Elvida Jansson, hade tid, lust och möjlighet att ägna sig åt fackligt arbete fanns det som vi har sett många hinder i vägen. Ville skoarbeterskorna ha en kvinnlig representant fick de själva se till att hon blev vald. När Skoarbeterskornas klubb fick in sin ordförande i avdelningsstyrelsen år 1925-26 var det för att klubben lyckades mobilisera skoarbeterskor som röstade in sin kandidat. Men när Elvida Jansson gång på gång kandiderade till styrelsen och andra uppdrag i Sko och läders avd 17, hade hon ingen organisation bakom ryggen och att motivera andra kvinnliga skoarbetare att gå på fackföreningsmöten kan inte ha varit lätt. Där diskuterades aldrig kvinnofrågor, ifrågasattes aldrig låga kvinnolöner, höjdes aldrig några röster för kvinnlig representation. Istället utkämpades ändlösa strider mellan socialdemokratiska män och kommunistiska män. Visst handlade dessa strider om facklig politik och politisk ideologi–men det var också gladiatorspel, offentliga verbala slagsmål, en manifestation av manlig arbetarkultur där bägge lägren mobiliserade sina anhängare. Vad hade kvinnliga arbetare där att göra? Hur skulle de kunna bli annat än åskådare och publik, när själva förutsättningen var mannen och manligheten, konkurrensen och rangordningen mellan män?

Uteslutningsstrategier

Det förefaller vara en rimlig slutsats att Elvida Janssons möjligheter att göra facklig karriär hindrades av manliga uteslutningsstrategier. Därmed var också den för socialdemokratiska män vanligaste vägen till politiskt inflytande stängd för Elvida och för andra fackligt aktiva kvinnor. De hänvisades till andra vägar.

Som ogift självförsörjande skoarbeterska var den socialdemokratiska kvinnoklubben inget förstahandsval för Elvida Jansson. Klubben hade få medlemmar och de flesta var hemarbetande. I april 1932 begärde ändå Elvida Jansson och några andra fackligt aktiva skoarbeterskor inträde. Hon blev snart ordförande i kvinnoklubben, nominerades året därpå till stadsfullmäktige, placerades på en "säker" plats och blev därmed den första fackligt aktiva kvinnan i stadsfullmäktige i Örebro. Så småningom kom hon även in som kvinnoklubbens representant i arbetarkommunens styrelse.

Denna historia visar alltså att politiskt intresserade kvinnliga arbetare i Örebro hade att välja mellan att utgöra en försvinnande minoritet i arbetarekommunen eller ansluta sig till hemmafruarna i den socialdemokratiska kvinnoklubben, isolerad från partiets fackliga och politiska verksamhet. Skoarbeterskornas försök att organisera sig vid sidan av eller utanför de fackliga strukturerna ledde ju som vi såg inte vidare in i politiken. Först när fackligt aktiva kvinnor anslöt sig till kvinnoklubben, öppnade sig en väg för dem in på den politiska arenan. Anslutningen till kvinnoklubben var ett nederlag, som samtidigt visade på nya möjligheter. Med de fackligt erfarna kvinnorna politiserades verksamheten i kvinnoklubben, och med kvinnoklubben som bas valdes de till kvinnornas politiska representanter i stadsfullmäktige och arbetarekommunens styrelse. Det innebar ingen massanslutning av kvinnliga arbeterskor, bara att de mest aktiva hittade en väg in i politiken.

Frågor om kvinnors situation på arbetsplatserna saknade dock fortfarande ett forum under hela mellankrigstiden. Arbeterskorna fick inte tillgång till manliga lönearbetares fackliga maktresurser, så nära knutna till det politiska medborgarskapet. Bara genom att acceptera identiteten som "socialdemokratiska kvinnor" kunde arbeterskor få tillträde till den politiska arenan. Männens fackliga och politiska kamp fördes på bekostnad av kvinnliga arbetare och underminerade deras möjligheter att vara med och påverka innehållet i sitt politiska medborgarskap. Elvida Janssons och de andra kvinnliga arbetarnas politiska medborgarskap knöts därmed till könet och inte till deras ställning på arbetsmarknaden, och försvagades.