Finns människovärdet?
-Om skinkmackor, socialism och djurens rättigheter

Människans frigörelse, jovisst. Men är djurens befrielse verkligen en uppgift för socialister? Har marxismen överhuvudtaget något att komma med i frågan om vad som skiljer människor från djur? Är marxister i själva verket djurförtryckande art-egoister?

Pelle Strindlund, själv socialist och djurrättsaktivist, tar sig an den svåra frågan om förhållandet mellan människans värde och djurens rätt., och pekar ut den revolutionerande revolution han anser kommer att krävas.

En riksdagsmotion, Rättigheter för djur, från hösten 1999 inleds på följande sätt:

"På senare år har djurens situation i samhället blivit en viktig fråga för allt fler, särskilt unga människor. Fler och fler tar till sig fakta om djurens förhållanden i vårt samhälle, om hur de lever och om hur de dör. Djurtransporter, pälsdjurens förhållanden och försöksdjurens lidande är några exempel som upprör. I dag är djurrättsrörelsen en växande rörelse."

De elva vänsterpartister som undertecknat motionen är inte ensamma om den analysen, och en vanlig frågeställning i den offentliga debatten är varför djurrättsfrågan fått ett sådant uppsving de senaste åren. Antalet veganer och vegetarianer ökar. Opinionsundersökningar visar att en majoritet av svenskar instämmer i påståendet "djur och människor har samma värde". Djurskyddsfrågor får en viktigare plats i de politiska partiernas liv. Djurrättsfrågor tas på allt större allvar i tidningarnas kultursidor. Djurrättsrörelsen tycks vara på frammarsch, och det är intressant att titta närmare på skälen till detta. Men i denna artikel ska jag istället vända på frågan, och dessutom zooma in ett speciellt avsnitt av det politiska landskapet: marxismen. Varför har djurrättsidéerna inte vunnit större gehör bland marxister? Vilka hinder tycks finnas för att marxister ska anamma den idé som djurrrättsrörelsen trumpetar ut?

Själv har jag utfört den största delen av min politiska aktivitet i Ung Vänster och Vänsterpartiet, som alltjämt är min partitillhörighet. Jag betecknar mig emellertid i första hand som socialist, revolutionär och demokrat och känner mig hemma i den bredare socialistiska rörelse som bär upp dessa ideal. Karl Marx är enligt min åsikt i första hand intressant som sociolog och historiker. Jag slutade äta kött när jag blev medveten om att vi som en följd av befolkningsökningen tycks gå mot en global spannmålskris och att den förvärras av västerlandets köttkonsumtion.

Numera är jag också djurrättsaktivist på djuretiska grunder. Jag är svag för den etiska teori som kallas för utilitarism - vad den innebär förklaras senare i artikeln - även om jag är medveten om att det finns många seriösa och tänkvärda invändningar mot den. Jag anser att dogmatism och bokstavsträldom är ett elände, vare sig den manifesterar sig i djurrättsliga- eller marxistiska sammanhang. Det är också en anledning till att jag numera undviker etiketten marxist om mig själv.

Med marxister menar jag i den här artikeln människor eller partier som säger sig arbeta i en marxistisk tradition. Exempel på sådana partier är Vänsterpartiet, Socialistiska partiet, KPMLr och Rättvisepartiet Socialisterna. Jag beskrev mig ovan som demokrat, vilket innebär att jag är svuren fiende till stalinismen. Men jag väljer att i detta sammanhang inte definiera bort stalinismen ur marxismen. För att begränsa mig väljer jag att inte diskutera hur djurrättsidéerna förhållit sig till socialismen i allmänhet. Ett sådant bredare grepp, som skulle inkludera anarkism och socialdemokrati, vore intressant men faller utanför den uppgift jag åtar mig här.

Att jag fokuserar på marxister innebär inte att jag anser att de varit de mest ovilligt inställda till djurrättsidéerna. Vänstern i allmänhet har varit betydligt mer positiv till djurrätt än högern. Det är ingen tillfällighet att det var just vänsterpartiet som lade den första riksdagsmotionen i ämnet. Det finns många politiska grupper, kristdemokrater och nyliberaler till exempel, som varit betydligt mer avvisande mot djurrätt än marxister.

Vad är djurättsfilosofi?

Vad menas då med att djur och människor är jämlikar? Vad är det för innehåll i det djurrättsbudskap som många marxister tycks nalkas med misstänksamhet? Precis som det finns många socialismer finns det många djurrättsfilosofier. Startskottet för den moderna diskussionen om djurs värde avfyrades 1975, då filosofen Peter Singer publicerade Djurens frigörelse. Under det kvartssekel som förflutit sedan dess har det skrivits en rad olika moralfilosofiska verk som angriper djurutnyttjande.

Djurrättspositionerna skiljer sig inte sällan mycket från varandra. Det två mest kända djurfilosoferna, Peter Singer och Tom Regan, är till exempel djupt oense om flera etiska grundfrågor. Båda dessa kritiseras i sin tur av rättighetsetikern Evelyn Pluhar. På senare år har dessutom feministiska djuretiker som Carol Adams och Josephine Donovan ökat sitt inflytande inom djurrättsteorin. Det är alltså svårt att tala om djurrättsfilosofin som en enhetlig rörelse. I denna artikel väljer jag att presentera den variant av djurrättsfilosofi, som jag själv står närmast.

Låt oss börja med ett idéhistoriskt perspektiv och fråga oss varifrån tanken om människans moraliska särställning kommer. En tes som jag finner rimlig är att vårt samhälles djursyn till stor del färgats av det faktum att västerlandet under lång tid levde under kyrklig åsiktshegemoni. På bibelns första sida lanseras idén att människan är skapad till Guds avbild och med odödlig själ. Kyrkan tolkade detta som att människan var mer värd än djuren och att vi hade rätt att använda dem för våra syften. I och med att kristendomen fick ideologiskt herravälde i Europa och sedermera i Nordamerika blev detta den djursyn generationer av människor skolades in i.

I takt med sekulariseringen devalverades värdet av religiösa doktriner i den samhälleliga debatten och icke-religiösa argument för människans rätt att utnyttja djur presenterades. Dessa har ända sedan dess i huvudsak handlat om detta: att människans mentala kapacitet ger oss ett värde som djur saknar. Argumentet har varierats, men alltid rört sig om vår överlägsna intelligens. Filosofer har refererat till människans förmåga att handla i enlighet med principer vi själva uppställer (Kant), vår förmåga att ingå i kontrakt med andra (Hobbes), vår förmåga att förstå och respektera principer om rättvisa (Rawls).

Vad ska man nu säga om detta? Det är ju uppenbart att människor skiljer sig från djuren, och att vi har högre mental kapacitet. Men varför skulle detta ge oss ett högre värde? Om intelligens vore relevant för hur en individ ska behandlas skulle många människor vara i fara. Jag tänker på spädbarn, förståndshandikappade och senildementa. Om vi rättfärdigar experiment på hundar med hänvisning till att vi är intelligentare än dem tycks vägen även ligga öppen för experiment på intellektuellt lågpresterande människor.

För att undvika denna obehagliga slutsats brukar anhängare av idén att människan har ett särskilt värde hävda att vi inte ska titta på sådana faktiska egenskaper hos individer. Det är själva tillhörigheten till människosläktet som ger varje människa ett värde som inget djur har. Men detta förefaller vara en underlig tanke. Den innebär ju att blotta tillhörigheten till en grupp ger någon ett särskilt värde. Sådant accepterar vi inte när det gäller ras- eller könstillhörighet - varför skulle vi acceptera det när det gäller arttillhörighet?

Lidandets jämlikhet

Nej, förutom fördomar och rent egenintresse tycks det inte finnas några goda skäl att visa mindre hänsyn till djurs intressen och behov än människors. Vilka är då dessa behov? Det handlar inte om att få rösträtt eller gratis utbildning. Sådant har inte djur intresse av. Däremot är ett centralt behov att undvika lidande och smärta. Bör vi ge djurs plågor samma vikt som människors plågor? Det menar i alla fall de vänsterpartistiska riksdagsledamöterna. "Ett djurs smärta är inte mindre värt än samma smärta hos en människa", skriver de i sin motion. Och det är svårt att se hur det skulle kunna vara på annat sätt. Djurens lägre intelligens, kulturella nivå, eller vad som nu anförs, kan inte vara ett skäl att ta lättare på deras plågor. Det skulle ju innebära att också småbarn och förståndshandikappades smärta skulle vara mindre viktig än vuxna "normala" människors.

Kärnan i min djurrättsargumentation handlar om detta: I lidandet är djur och människor jämlikar, det vill säga att var och ens lidande ska betraktas som något lika viktigt som varje annan individs. När denna princip väl är etablerad så är det svårt att acceptera det som vi utsätter djur för i vårt samhälle. I Sverige sitter sex miljoner burhönor i så trånga burar att de inte kan sträcka på vingarna. Flera miljoner slaktsvin trängs i bullriga och dammiga byggnader och de allra flesta av dem kommer aldrig någonsin utomhus. I mjölkindustrin står den överväldigande majoriteten kor fastbunda vid båspallar åtta till tio månader om året. Motivet till detta är att människor vill tillfredställa sina gastronomiska preferenser med kött och andra animalier. För ett sådant trivialt syfte skulle vi aldrig plåga medlemmar av vår egen art. Så varför accepterar vi det när det gäller medlemmar av andra arter?

Jag vill alltså utsträcka den sfär inom vilken vi betraktar varandra som jämlikar till att inte bara omfatta människor utan också djur. Däremot hävdar jag inte att också växter bör ges rättigheter i samma bemärkelse som djur. Det tycks nämligen finnas starka skäl att tro att växter inte kan känna smärta. Den moraliskt relevanta skillnaden mellan djur och växter är att blott djuren kan uppleva någonting överhuvudtaget.

Säg att vi kommer till en bilolycka där det ligger en skadad älg och en skadad människa. Betyder mitt resonemang ovan att det inte finns några särskilda skäl att i första hand rädda människan i den situationen? Nej. Låt mig här kortfattat redogöra för ett skäl till varför vi som tumregel i första hand bör bistå människan. Om inte moralen påbjöd att vi i nödsituationer, där valet står mellan en människa och ett djurs liv, gav människan prioritet skulle oro spridas bland oss människor. Jag skulle känna mig mindre trygg i mitt hus om jag inte visste att brandkåren räddar mig först, innan de tar grannens katt. Katterna, älgarna och de andra djuren vet ju nämligen inte om att vi människor tillämpar den här principen, och kan därför inte oroa sig. Katten går inte omkring och är upprörd eller orolig för att brandkåren i första hand räddar människor. Ett annat skäl att rädda människan är att vi människor i regel har nära och kära som sörjer oss på ett sätt som inte djur tycks göra. Älgkon saknar sannolikt inte sitt barn på samma sätt som människoföräldrar gör.

Min slutsats är att även den som anser att djur och människors lidande är något lika ont, samtidigt kan hävda att vi bör hålla oss med en tumregel som säger att vi bör hjälpa människor i första hand, i de ovanliga situationer då deras liv står mot ett djurs. Observera att detta är exceptionella situationer, och att vi inte ur dem kan dra slutsatsen att det är okej att rutinmässigt döda djur. Den förälder som tvingas välja mellan att rädda sitt eget barn och ett okänt barn skulle sannolikt rädda sitt eget barn. De flesta av oss accepterar att hon gör det valet. Men vad vi inte accepterar är att hon från detta drar slutsatsen att det är okej att fånga in och döda för henne okända barn, för att äta dem som kött.

Julskinkan och marxismen

Varför har då djurrättsrevolutionen ännu inte transformerat västerlandet? Varför äter de allra flesta människor i Sverige kött? Varför görs plågsamma experiment på djur? Varför finns det alltjämt människor som tycker att det är okej att utsätta djur för plågor som vi inte skulle acceptera att människor drabbades av? En förklaring skulle kunna vara att djurrättsrörelsen är en ung politisk rörelse, och att den därför ännu inte hunnit slå igenom. Det ligger nog mycket i det, men det kan inte vara hela förklaringen. Det finns trots allt människor som hört argument som det ovan, men ändå vidhåller att djur inte kan göra anspråk på samma hänsyn som människor

Jag tror att svaret är att människor tror att de tjänar på att upprätthålla en moralisk distinktion mellan djur och människor. Doktrinen om det exklusiva människovärdet är alltså vad man i marxistisk mening skulle beteckna som en ideologi: en idé som legitimerar den härskande gruppens intressen och herravälde. Människor vill fortsätta att använda djur för olika syften och behöver en moralisk legitimation av detta. Detta tror jag är det generella svaret på att djurutnyttjande fortfarande pågår. Charles Darwin fångade det med orden: "Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar."

Människor vill behålla köttbiten på tallriken, och marxister är förstås inte några undantag. Också de gillar att äta kött. När vänsterdebattören Johan Ehrenberg kopplade ihop djurrättsaktivism - i det fallet veganer som befriar julgrisar - med socialism fick han svar på tal av Frank Baude, före detta partiordförande för KPMLr. Baude skrev: "Befriandet av julgrisar i all ära, men vad har det med socialismen att göra? Om parollen kring detta ädla djur istället hade låtit: Rejäla skinkor på arbetarborden! så hade vi haft viss förståelse för att dra in svinet i frågan om kampen för socialismen." Baude har nog rätt i att många anser att bakdelen av en gris hör till julfriandet. Alltså: gärna en diskussion om human djurhållning, men först en rejäl skinkmacka.

Jag har ovan hävdat att grunden till exploateringen av djur är människors egenintresse. Men min erfarenhet av jobba i den marxistiska vänstern har lärt mig att marxister dessutom tycks ha sina särskilda skäl att avvisa djurrättsidéerna.

Frånvaron av tradition

Om de unga djurrättsaktivisterna skriver journalisten Magnus Linton i sin förträffliga reportagebok Veganerna att de flesta har "någon sorts socialism i ryggsäcken". Det tror jag är en riktig karaktärisering. Vänstermänniskor saknas inte heller bland rörelsens ledare. Den som många anser vara den mest effektive djurrättsaktivisten genom tiderna, Henry Spira, var en gammal trotskistisk fackföreningsaktivist. Den amerikanska organisationen Feminist for Animal Rights - med författaren Carol Adams som förgrundsgestalt - har en vänsterprofil. De fördömde till exempel USA:s angrepp på Irak under Gulfkriget. Gary L. Francione, Anna E. Charlton och Sue Coe vill länka ihop den socialistiska vänstern med djurrättsrörelsen i manifestet The American Left Should Support Animal Rights.

Men sett i ett historiskt perspektiv har det varit glest med djurrättsmänniskor under de röda fanorna. Och att det inte finns mycket till marxistisk tradition att bygga ett djurrättsprojekt på tror jag kan spelat in på hur djurrättsidéerna tagits emot av marxister. Marx och Engels bekymrade sig inte om djurs rättigheter. (Sanningen är välatt de inte hade mycket att säga om mänskliga rättigheter heller.) I vilket fall gjorde Marx en starkt skillnad mellan människor och djur. Människan är medveten i sin produktion av det hon behöver för att överleva, och därigenom lägger hon också ned sin själ i arbetsprodukten, som hon kan alieneras från. Djuren å andra sidan arbetar på instinkt. Det är enligt Marx stor skillnad på en människa som bygger en bostad, och en bäver som gör det.

I De ekonomisk-filosofiska manuskripten skriver han:

"Djuret är omedelbart ett med sin livsaktivitet. Denna skiljer sig inte från djuret. Det är den. Människan gör själv sin livsaktivitet till objekt för sin vilja och sitt medvetande. Hennes livsaktivitet är medveten. Den är inte en bestämning med vilken hon omedelbart sammanfaller. Denmedvetna livsaktiviteten skiljer omedelbart människan från den djuriska livsaktiviteten. Endast och just därigenom framstår hon som självständigt artväsen."

Under 1800-talet saknades inte socialister som också bröt en lans för kossor och försöksdjur. Den brittiske författaren G.B Shaw delade sin tid mellan att valtala för Labour och att häftigt angripa djurförsök. Hans landsman Henry Salt skrev 1892 det första systematiska djurrättsliga verket, Animals´ Rights. Även Salt var socialist, men likt Shaw var Salts socialism inte ortodox marxism.

Vad jag vet så är Rosa Luxemburg den enda av marxismens klassiska ledare som berört djur. I sina fängelsebrev skriver hon då och då om dem. I ett brev till Hans Diefenbach heter det:"Ni vet att jag känner och lider med varje levande varelse. En geting som dyker ner i mitt bläckhorn sköljer jag tre gånger i ljumt vatten och låter den torka i solen på balkongen för att ge den litet liv igen."

Luxemburg-citatet är långt ifrån en fullskalig teori om djurs moraliska status, men också fjärran bilden av en stålhård kommunistisk revolutionär som betraktar ömhet för djur som småborgerlig sentimentalitet.

Franklin Rosemont skriver träffande i Encyclopedia of the American Left att djuren sak knuffades ut ur vänstern i takt med att marxismen blev den dominerande varianten av socialism, och att djurfrågan levde blott i diverse kätterska strömningar av marxism, i första hand anarkismen men också bland de så kallade nymarxisterna iFrankfurtskolan. Två av Frankfurtskolans företrädare, Theodor Adorno och Max Horkheimer, går i sitt verk Upplysningens dialektik till storms mot den västerländska civilisationens artegoistiska arrogans:

"Den europeiska historiens föreställning om människan kommer till uttryck i gränsdragningen gentemot djuret, vars oförnuft utgör beviset för människans värdighet. Denna motsatsställning har med sådan ihärdighet och samstämmighet frambesvurits av alla det borgerliga tänkandets förfäder, alltifrån de gamla judarna, stoikerna och kyrkofäderna och vidare genom hela medeltiden fram till vår tid, att den som få andra idéer kan säga höra till den västerländska antropologin."

Slutsatsen blir att den marxist som hellre äter linssoppa än falukorv inte har mycketav tradition att luta sig tillbaka på, men att hon å andra sidan inte heller står helt ensam. Det finns tunna rottrådar ner i marxismens mylla. I övrigt får hon tillämpa samma förhållningssätt som den socialistiska kvinno-, gay-, och miljörörelsen fått göra: det som lärofäderna försummat får vi ta igen idag.

Klass och individualism

Det finns olika åsikter hurvida Marx gjorde några moraliska ställningstaganden, eller om han såg sig själv endast som en vetenskapsman som beskrev historiska lagar eller tendenser. Personligen tycker jag att det är uppenbart att Marx och Engels upprördes av exploateringen av arbetarklassen - se till exempel Kapitalet och Den arbetande klassens läge i England - och att de önskar revolutionen, men att diskutera deras syn på moral skulle föra långt utanför ämnet för den här artikeln. Jag nöjer mig med att konstatera att många marxister, kanske närda av tesen om bas och överbyggnad, uppfattat etiska frågor som något suspekt, som ideologi.

Det faktum att vänsterns motståndare, i synnerhet högern med kristna förtecken, flitigt pratat om etik och moral torde ytterligare ökat marxisters skepticism. Den misstänksamheten tror jag nu drabbar djurrättsrörelsen eftersom den är ovanligt moralorienterad. Då djuren inte kan kämpa för sig själva så måste de som företräder djuren lägga saken på den bogen; vädja till medkänsla och solidaritet. Det vill säga plädera med moraliska argument. Det är ingen tillfällighet att moralfilosofer är väl representerade i rörelsens led.

Jörgen Hassler, journalist på tidningen Internationalen, har levererat ett våldsamt angrepp på djurrättsfilosofen Peter Singer:

"Alla hans idéer är extremt individualistiska: Världens öde avgörs av vilken konservburk du väljer på Konsum."

"Singers etik har en sak gemensam med det idag så utbredda nyliberala synsättet, nämligen den extrema individualismen - i Singers fall kanske man kan tala om en 'moralisk individualism'. Varje entitet ska bedömas med avseende på hans eller hennes egenskaper."

Det blir dålig agitation när marxister vägrar ta orden "individen" och "du" i sin mun, för att istället uteslutande tala om "folket", "klassen" och "vi". Eftertänksamma människor vill inte ansluta sig till socialismen för ett diffust kollektivs skull, utan i första hand för att de själva och deras nära och kära ska få det bättre. Detta är en klassisk marxistisk insikt. Vill man se folk kämpa ska man få dem att inse att kampen är i deras eget intresse.

Skillnaden mellan marxister och allehanda liberaler är att marxister hävdat att framtiden för arbetarklassen ligger i kollektiv kamp. Marxister har inte trott på individuella lösningar, och den individualism som högern försökt torgföra har handlat om att splittra och isolera människor från varandra. Individuell lönesättning är ett sådant exempel. Men här gäller det för oss att inte kasta ut barnet med badvattnet. Arbetarklassen som abstrakt begrepp existerar ju blott som en tankens produkt. Det finns ingen metafysisk entitet "arbetarklassen". Och bara för att moderaterna pratar om individen och individens frihet ska vi inte göra oss av med vår form av individualism. Det är ju individuella människor av kött och blod som far illa under kapitalismen, och jag tror människor för att bli kampbenägna har ett behov att bli sedda i just detta: det är jag som tar skada, det är mitt liv som kunde vara annorlunda. Men för att det ska röra på sig måste jag ansluta mig till kollektivet.

Svaret på anklagelsen om individualism blir alltså: Nej, Singer fikar inte bara efter konsumentbojkotter. Ja, djurrättsrörelsen är individualistisk i samma bemärkelse som människorättsrörelsen - det är individers rättigheter som kränks. Det är varjedjurindivid som ska få det bättre, inte bara djurkollektivet - arten.

Nyttomoralen

Utilitarismen, också kallad nyttomoralen, är en moralfilosofisk teori som mycket förenklat hävdar att vi bör handla så att vi maximerar lyckan. Enligt utilitarismen finns det inga heliga moraliska bud eller principer. Det som avgör en handlings moraliska värde är dess konsekvenser. Utilitarister anser förvisso att vi till vardags bör hålla oss med moraliska tumregler - att inte ljuga, att inte döda osv. - men knackar Gestapo på dörren och frågar om du gömmer judar så bör du ljuga. Kan du störta nazismen genom att lönnmörda Hitler så bör du försöka döda.

I Veganerna hävdar Magnus Linton att mycket av vänstern avståndstagande från djurrättsrörelsen beror på den senares släktskap med just utilitarismen. "Vänsterintellektuella debattörers syn på utilitarismen som en kallhamrad teknokratisk filossofi där enskilda individer faller offer för kollektivistiskt nyttotänkande har en lång historia. Den pågick i hätsk ton under 80-talet, och när filosofen Thomas Anderberg 1990 skrev en första svensk presentation av Peter Singers idéer i Dagens Nyheter blev reaktionen redan då våldsam. Flera vänsterprofiler deklarerade omedelbar avsky.

Jag tror att Lintons analys, i den mån den är korrekt, i högre grad träffar vänstern i bred mening än just marxister. Mitt intryck är att utilitarismen inte är en särskilt populär bland några skikt i kulturetablissemanget, åtminstone förfäktas den inteoffentligt. Svensk socialdemokrati har ju från högerhåll skällts för att vara en form av rå utilitarism som offrat somliga - de hårt arbetande entreprenörerna, de innovationsrika företagsbyggarna och så vidare - till de mångas förmån.

Men jag tror Lintons tes åtminstone i viss utsträckning är tillämplig på marxister. Redan Marx själv avfärdade utilitarismen, som "banal". Och i Internationalen angriper Jörgen Hassler utilitarismen:

"Hela Singers filosofiska skola är en koloss på lerfötter. Den utgår från idén om största möjliga lycka åt största möjliga antal människor. Men definiera lycka! (…) Vi marxister anser att politik är filosofi och filosofi politik. Att samhället förändras till det bättre därför att människor kämpar för rättigheter, inte av att en professor sitter på kammaren och funderar över livet och döden. Att all historia är en historia om klasskamp. För oss är utilitarismen bara trams."

Jag tycker att Hasslers resonemang är otydligt. Hans grepp att bekämpa utilitarismen med marxismen reser till exempel frågan om marxismens räckvidd. Innebär till exempel marxismen en särskild moral och livsåskådning? Det är en intressant diskussion, men jag har inte möjlighet att föra den här. Jag nöjer mig med att konstatera att även en utilitarist skulle kunna instämma i Hasslers teser - att filosofi är politik och politik är filosofi, att kammarfilosoferna är av begränsat värde och att historien handlar om klassernas kamp. Jag tycker alltså att det är oklart vad och vem Hassler angriper med den ovan citerade passagen.

Och är det verkligen klokt att avfärda utilitarismen som "trams"? Det finns trots allt många eftertänksamma människor som anser attutilitarismen har skäl för sig. Faktum är att inte så få menar att det kanske är den enda verkligt välutvecklade etiska teorin. Och den saknar inte anhängare bland vänsterfolk. Filosofen Torbjörn Tännsjö, skribenten Nina Lekander och författaren Göran Greider är några som bekänner sig till läran. Hur det än är med utilitarismen så är det viktigt att påminna sig om att det finns en rad olika djurrättsfilosofier. Utilitaristerna är idag en minoritet bland de stora namnen i internationell djurrättsteori. Alltså: den som avvisar djurrättsrörelsens program på grund av motvilja mot utilitarismen förhastar sig.

Alienerade kossor

Låt mig till sist beröra ett argument som man kan få höra från alla som jobbar för människors fromma. Det är alltså inte unikt för marxister, men jag tror att inte så få marxister bär på det. Det handlar om att revolutionen tycks långt borta och att socialister har händerna fulla, utan att de också ska behöva göra dagsverke för djuren. Jag förstår de som ser saken på det sättet. Det var så jag själv brukade avfärda djurfrågan. "I Colombia skjuts fackföreningsaktivister på löpande band och du ber mig hjälpa burhönorna!" Till den som tänker så skulle jag vilja säga: Ingen ber att du ska upphöra med det viktiga politiska arbete du gör. Det djurrättsrörelsen ber om å grisarna och hönornas vägnar är att du upphör att äta djur. Genom att göra det rycker du undan grunden för de institutioner som dödar och plågar djur. Och det kommer inte att gå ut över ditt arbete. Att laga veg-mat tar varken mer tid eller kostar mer pengar än att fixa köttbiten.

Under apartheidtiden i Sydafrika var det många som hörsammade ANC:s vädjan om bojkott av Sydafrikanska varor, utan att de gjorde något organiserat arbete mot Botha-regimen. Alla kan inte arbeta med allt. Men alla kan avstå att köpa produkter som vi inte behöver för liv eller hälsa. Vi behövde inte köpa sydafrikansk ananas. Vi behöver inte köpa kött.

Somliga menar att Marx politiska program kunde sammanfattas i parollen: befria arbetet. Genom lönearbetets avskaffande skulle den alienation som människan drabbades av i den kapitalistiska produktionsprocessen upphöra. Djurrättsrörelsenreser ett liknande krav: befria djuren från slavarbetet i människans tjänst. Och kanske kan man även tala om en djurens alienation. Alienation från sig själva, som när den uppbundna mjölkossan drabbas av beteendestörningar som tungrullning för att hantera ladugårdens tristess. Alienation från andra artfränder, som när den stressade grismamman biter ihjäl sina barn.

Både marxismen och djurrättsrörelsen har kommit för att stanna. I vad mån dessa två projekt kommer att vara antagonister eller stötta varandra kommer säkerligen bero på djurrättsrörelsens sammansättning och vilka politiska krafter den väljer att alliera sig med. Idag tycks djurrättsrörelsen vara en vänsterrörelse, men det finns förstås inga garantier att den förblir det i framtiden. Men förhållandet mellan de två rörelsernakommer också bero på i vilken grad marxister beaktar den utsugning och främlingskap som även fyrfota och fjäderklädda varelser drabbas av. Djurrättsrörelsens djärva mål är att avskaffa exploateringen av de andra arter som vi delar Jorden med. I den revolution som det skulle innebära har marxister förvisso ett och annat att förlora - julskinkan till exempel - men där finns också en värld att vinna. En helt ny värld för de som under årtusenden trälat i klassamhällets källare - djuren.

Pelle Strindlund

Artikelförfattaren studerar religionsvetenskap i Göteborg, där han skrivit uppsatsen "Artöverskridande jämlikhet - en studie av Peter Singers djuretik". Författare till "Djurrätt - 110 frågor och svar."