Någonting har definitivt hänt. Om vi bara går fem år tillbaka i tiden var det i den yttersta tillbakadragenhet som länder ratificerade WTO:s grundläggande fördrag. Den allmänna opinionen ignorerades medvetet och endast små radikala grupper, organiserade i nätverk, förstod vad som var på gång.
Men i Seattle i december 1999, var inledningen av den nya frihandelsrundan (Milleniumrundan) en mediahändelse av globalt format. Det var inte heller regeringsrepresentanterna som var det heta nyhetsstoffet. Tiotusentals vanliga medborgare och hundratals organisationer kom till Seattle för att protestera mot den nya världsordning som förkroppsligas av WTO. De ockuperade stadens centrum och all trafik lamslogs fullständigt. Konferensens officiella delegater kunde inte lämna sina hotell för att närvara vid mötets öppningsceremoni. Det är möjligt att myndigheterna skulle ha kunnat strypa det hela i sin linda, men istället utlyste man undantagstillstånd och utegångsförbud för att ta kontroll över situationen. Så till slut kunde konferensen ta sin början i en stad med faktiska krigslagar.

Seattle var inte heller unikt när det gäller protester. Över hela världen samlades ett anmärkningsvärt brett spektrum av rörelser och organisationer bakom en gemensam paroll – säg nej! Hela 1449 organisationer från mer än 90 länder och regioner skrev på ett upprop som krävde ajournering av den nya frihandelsrundan. Främst menade de att det nuvarande WTO:s strukturer är odemokratiska. Vanligt folk har små möjligheter att kunna påverka avtal som rör världens framtida handel. Många människor delar uppenbarligen inte WTO:s världsbild. Och när såg vi senast ett sådant mångskiftande motstånd mot den dominerande världsordningen? Inte sedan Vietnamkrigets dagar har de folkliga protesterna i Nordamerika varit av den här storleksordningen.

Ställda mot denna växande massrörelse förmådde inte de stormakter som dominerar WTO komma överens om den nya frihandelsrundans utformning. Motsättningarna mellan de imperialistiska blocken – USA, EU och Japan – visade sig vara alltför skarpa. Med detta som utgångspunkt vågade tredje världens länder stå upp för sina egna intressen. Mödosamma förberedande förhandlingar på WTO:s högkvarter i Geneve förmådde inte bryta dödläget. Inte ens utåt kunde man visa upp en enad fasad. De kunde inte ens enas om en gemensam slutdeklaration i Seattle för att rädda ansiktet.

Redan när den nya frihandelsrundan inleddes i mitten av 1990-talet började det knaka i fogarna. Spänningen mellan de stora länderna skärptes, massiva protester blev allt vanligare och WTO:s bristande demokratiska legitimitet framgick allt tydligare. Det var just denna kombination som möjliggjorde för oss att nå en första viktig delseger, då WTO i oktober 1998 tvingades skrinlägga sitt nyckelprojekt – det multilaterala investeringsavtalet (MAI). Ytterligare segrar är möjliga om vi kan upprätthålla en hög mobiliseringsnivå. Det är inte heller endast WTO som organisation som ifrågasätts. De senaste två åren har den globala kapitalismens inre motsättningar blottlagts. Den nya världsordningens ömma punkt har synliggjorts.

WTO skapades speciellt för att fullfölja Gatt:s huvudsakliga uppgift; att riva ner alla handelsbarriärer. En nyliberal politik skulle skapas i form av ett antal preciserade "rättigheter" och stadfästas i avtal. Dessa rättigheter skall baseras på den internationella handelns företräde och ha global räckvidd. Organisationen försågs med en komplex struktur och ansenlig makt. Under de fem senaste åren har den med hjälp av lagstiftning sökt att knäsätta denna makt. Dess betydelse vilar på västmakternas regeringar, de ekonomiska intressen dessa tjänar och tjänas av. Men alla motorer kan hacka, alla organisationer kan förlora sin legitimitet och det är vad som händer med WTO idag.

Inomimperialistiska motsättningar

WTO:s uppgift borde vara att skapa ett neutralt globalt juridiskt ramverk. Men dess fördrag avspeglar styrkeförhållandet mellan statsmakt och ekonomisk makt i världsmåttstock. Det kan man förstå genom att analysera skiljelinjerna mellan USA och Västeuropa i synen på förhandlingarnas uppläggning.

USA vill bibehålla ett maximalt manöverutrymme. De vill fortsätta med att kunna påtvinga enskilda länder sanktioner (som till exempel den ekonomiska blockaden mot Kuba och Irak). De vill fortfarande ha möjligheten att ta sin tillflykt till bilaterala överenskommelser, i den mån det hjälper dem att förstärka sin dominanta position. De ville begränsa förhandlingarna i Seattle till de områden som redan var på bordet i samband med tidigare avtal (som slöts i Marrakesh) och som avslutade den senaste cykeln av förhandlingar (Uruguayrundan). Främst inriktar man sig på att riva ner EU:s tullmurar för jordbruksprodukter. USA:s taktik är här att gå fram steg för steg och få ett slutavtal som utgår från att olika fall skall behandlas utifrån sina särskilda förutsättningar. De multinationella företagen inom EU drar med säkerhet fördel av den kapitalistiska globaliseringen och då främst inom tjänstesektorn. Men EU vill konsolidisera sin ekonomiska och politiska integration innan nästa våg av avregleringar tar vid.

EU, som på grund av militär svaghet och bristande inre enighet fortfarande inte kan göra USA rangen stridig som supermakt, vill ha WTO som en kollektiv övergripande förhandlingsarena för den imperialistiska triaden – USA, EU och Japan. Det är därför man vill utvidga dagordningen för den nuvarande rundan (till att innefatta exempelvis konkurrens- och investeringsregler). EU förespråkar kompromisslösningar. Man vill vanligtvis inte skriva under avtal inom enskilda sektorer utan strävar efter ett globalt ramavtal som sträcker sig över de närmsta tre åren.

Att kontrollera den kapitalistiska periferin

WTO ärvde Gatt:s sätt att fatta beslut. Konsensus är den övergripande ordningen och alla de 134 staterna (135 med Kina) är formellt likvärdiga – en regering, en röst. Detta system är helt annorlunda än det inom IMF och Världsbanken, där den rådande modellen är "en dollar, en röst". Den likvärdiga röstrepresentationen är dock det enda plustecknet på det demokratiska kontot som WTO kan tillräkna sig. Men priset för ett sådant system är att procedurfrågor tar lång tid och att förhandlingar riskerar att hamna i långbänk. Det var därför stormakterna försökte förhandla fram MAI-avtalet inom OECD:s ramar och inte inom WTO där även de fattiga länderna kan göra sin röst hörd.

Givetvis är denna likvärdighet mellan länderna formell, i praktiken har inte de flesta länder resurser till att engagera sig i alla förhandlingsomgångar som pågår samtidigt inom WTO. Det är G-7-ländernas regeringar som stakar ut kursen. Så länge de är eniga, är det deras ord som gäller. Men om de är splittrade kan regeringarna från Syd och Öst blockera beslut. Indien och Malaysia har delvis lyckats med detta. Så också vissa afrikanska regeringar som vänt sig mot införandet av patent på gener.

Naturligtvis kan inte alla konflikter analyseras i termer av Nord-Sydrelationer. Frågan om statligt stöd till jordbruket är ett område där länderna i Nord inte är överens. Den primära konflikten utspelas här mellan EU och USA. Vissa länder i Syd, exempelvis Argentina, fördömer EU:s protektionism. Inom Syd förespråkar också många regeringar, företag och andra elitgrupper en globalisering på kapitalets villkor.

WTO saknar legitimitet

WTO:s grundfördrag är otvetydigt. Organisationens uppgift är att få till stånd fri handel inom alla ekonomiska sektorer där det finns minst två konkurrenter. Det inbegriper kultur, hälso- och sjukvård, utbildning, bioteknik och allt övrigt som drivs i offentlig regi. Med andra ord försöker WTO sätta sig som domare över den offentliga sektorn överallt.

Det målet är dock inte lätt att uppnå. I många länder hindrar det faktiska styrkeförhållandet i klasskampen regeringar från att bryta ner offentlig vård och undervisning. WTO har av det skälet tilldelats maktmedel som går längre än vad som är vanligt i klassisk borgerlig demokrati. Dess grundfördrag slår nämligen fast att nationernas lagstiftning måste stämma överens med WTO:s regler. Så detta organ, som varken är valt eller öppet för insyn, har blivit en källa till överstatlig lagstiftning.

De beslut som WTO fattar har samma status som internationella avtal. Fram till nu har internationella avtal i nästan alla länder varit exceptionella politiska händelser. Deras betydelse har diskuterats i de nationella parlamenten. I många länder måste internationella avtal ratificeras av en kvalificerad majoritet av parlamentet. Men detta gäller inte WTO. Dess bestämmelser, oavsett vilka det blir, kommer att vara bindande för alla medlemsländer.

Dessutom slår WTO samman den lagstiftande, verkställande och juridiska makten inom ramen för DS (Dispute Settlement body). DS är en institution inom WTO som har makt att döma i konflikter mellan medlemsländer och bestämma sanktioner, speciellt av det finansiella slaget. Exempelvis legaliserade DS att USA införde strafftullar på lyxvaror från EU, som en vedergällning för att EU vägrade att importera hormonbehandlat kött från USA.

Vad som står på spel är inte endast att nationell suveränitet hotas utan politikens roll i samhället över huvud taget. WTO hotar folkets möjlighet att självt kunna bestämma vilket slags samhälle det vill leva i. Allt fler områden hamnar under WTO:s domvärjo. Nyliberalismens förödande konsekvenser förklarar varför motståndet mot WTO kunnat byggas så brett – politiska partier, fackföreningar, miljögrupper, kulturgrupper etc.

Ett nytt sätt att dominera

WTO blev snabbt – vid sidan av IMF, Världsbanken, G 7 och Nato – en av de viktigaste organisationerna i den kapitalistiska globaliseringsprocessen. Det är en mäktig organisation men den har också stora svårigheter att tackla. Hindren i den nuvarande förhandlingsrundan är ansenliga. Seattlemötet hålls vid en tidpunkt när det nyliberala konceptet, efter år av ohotad ideologisk dominans, var djupt skakat efter de finansiella kriserna 1997-98. Skapandet av en ny världsordning visade sig vara mindre självklart och problemfritt än vad nyliberalismens försvarsadvokater hade föreställt sig.

Den nyliberala globaliseringen står för ett nytt stadium i den kapitalistiska internationaliseringsprocessen. Processens dynamik visar sig i alla fusioner inom industri- och banksektorn under de senaste åren. Vi ser också hur tredje världens periferi mer och mer länkas in i det rådande systemet, hur konkurrensen inom den imperialistiska triaden (USA, EU, Japan) skärps och hur vidsträckta områden, speciellt i Afrika, helt enkelt lämnas åt sitt öde. Ur imperialismens synvinkel har direkt territoriell kontroll minskat i betydelse.

Globaliseringsprocessen äger inte heller enbart rum inom de kommersiella, industriella och finansiella områdena. Djupa sociala förändringar är en del av processen. Inom de härskande skikten kan vi se hur gamla traditionella eliter försvagas och marginaliseras. De förtryckta klasserna är i sin tur utsatta för djupgående sociala förändringar som gör livet mer osäkert och vår identitet mer fragmentarisk.

Globaliseringen rubbar jämvikten i det rådande världssystemet. Gamla globala institutioner, av vilka de flesta bildades efter Andra världskriget, får nya roller. FN-organ som till exempel ILO förlorar i betydelse. Implicit ligger i den nya världsordningen ett nytt sätt att utöva klassdominans.

Nyliberalismens glansperiod sträcker sig bara tio år tillbaka i tiden. Berlinmurens fall är här en symbol för denna historiska förändring. Under denna tid har imperialismens viktigaste institutioner stärkt sin makt: IMF har med sina åtstramningsprogram kommit in i det fallna Östeuropa, Nato har börjat att inkorporera länder i före detta östblocket (Polen, Tjeckien och Ungern), och G 7 har som rikemansklubben på toppen flyttat fram sina positioner.

Men under denna period har den kapitalistiska globaliseringen också råkat ut för sin första stora kris. Krisen belyser de inneboende motsättningar - av ekonomisk, politisk och social art - som denna globalisering för med sig. Den visar hur svårt det är att genomföra och stabilisera det nya sättet att dominera.

De finansiella kriserna

Marknadens profeter har återigen blivit euforiska. Men erfarenheterna från krisen 1997-98 kan inte bara glömmas i en handvändning. Inom loppet av 18 månader drabbades Thailand och en betydande del av Ostasien, Ryssland, Brasilien och andra delar av Latinamerika av kriser. I sista änden påverkades även pensionsfonder i vilka merparten av pengarna har amerikanskt ursprung. Mekanismen som från början var ämnade att gagna finansmarknadernas stabilitet fick motsatt effekt. Det var det spekulativa kapitalet och de stora aktieägarna på börserna som orsakade detta fall. Idag har man verkligen släppt på alla regleringar. Frågan är om vår tids kapitalism under dessa omständigheter verkligen kan konsolidisera sin produktiva och sociala bas: Har aktieägarna tillräcklig kunskap?, Kan de fatta de riktiga besluten?, Bryr de sig?

År 1997 såg nyliberalismens försvarsadvokater den asiatiska krisen som ett sätt att penetrera nya marknader (framför allt Sydkorea), att till ett lågt pris köpa företag och banker som låg på konkursens rand. Men saker och ting gick inte som man tänkt sig. IMF fortsatte att trampa i klaveret precis som det gjorde 1998 då Indonesiens diktator Suharto föll och ett av Asiens nyckelländer (och det femte största landet i världen) stod inför en regeringskris. IMF:s auktoritet föll ytterligare när dess band till den ryska maffian avslöjades.

Dessa händelser framkallade defensiva reaktioner från delar av de härskande klasserna på det södra halvklotet. Den malaysiska regeringen utmanade IMF genom att införa kontroll av kapitalrörelser. I november 1998 blev det uppenbart att APEC var oförmöget att stimulera ytterligare rivande av handelshinder. Några latinamerikanska stater vädrade öppet sin kritik mot betalningen av sina skuldräntor. Detta motstånd från eliten mot ultraliberala diktat blir alltmer synligt inom WTO:s förhandlingar.

Den nya världsordningens institutioner tenderar att på ett avsevärt sätt begränsa den nationella bourgeoisiens sociala handlingsmöjligheter. Beprövade modeller för dominans brännmärks i frihandelns, konkurrensens eller budgetåtstramningarnas namn: Västeuropas historiska kompromiss mellan klasserna, Latinamerikas populism, Afrikas redistributiva klientförhållande och Asiens statsintervensionism. IMF och WTO förespråkar en enda oförställd modell för finansiell, industriell och kommersiell verksamhet, en modell för dominans som endast kan fungera i frånvaro av betydande kollektivt motstånd.

Kollektivt motstånd

I många länder har fackföreningar och andra sociala och demokratiska rörelser försvagats kraftigt under 1990-talet. Men inte tillräckligt för den nya världsordningens behov. Segern som vanns mot MAI i oktober 1998 var kortvarig och rörde endast några få länder (Kanada, USA, Frankrike). Den gav inte upphov till viktiga gatudemonstrationer, men den engagerade en ansenlig mängd av organisationer. Under detta tryck var den franska regeringen den första att besluta att bryta ledet och på ett spektakulärt sätt dra sig tillbaka från förhandlingen inom OECD samtidigt som den föreslog att återuppta samtalen inom WTO.

Den här segern (som naturligtvis var temporär) vanns lättare än vad vi då förväntade oss. Vår framgång inträffade därför att regeringarna på det norra halvklotet var starkt splittrade samtidigt som de finansiella kriserna förstärkte splittringen. Men dessutom bidrog MAI eftersom det uttryckte de multinationella företagens dominans så brutalt att det blev omöjligt att försvara offentligt. Avsaknaden av demokratisk legitimitet visade sig vara en akilleshäl i den kapitalistiska globaliseringsprocessen.

Europas socialdemokratiska regeringar och (till viss del) Bill Clinton har försökt att ta lärdom från fiaskot med MAI. De lovprisar behovet av "öppenhet", behovet att "styra" den "begripliga oron" hos demonstranterna mot WTO och inbjuder oss till en "dialog mellan regeringar och det civila samhället". Varje politikers tal är fyllt med hänvisningar till solidaritet, rättvisa för den tredje världen och med kulturella och ekologiska omsorger. Detta är en rökridå för att dölja det väsentliga: att fullfölja processen av ekonomisk liberalisering och demokratins fördrivning.

Pascal Lamy, representant från EU i Seattle, sa det helt klart: Ja till liberalisering av handel och endast vissa restriktiva klausuler med hänsyn till kulturella olikheter, varsamhet i hälso- och miljöfrågor och en dialog med ILO om en mininivå gällande sociala förmåner. Fri handel skall vara regel och avvikelser (definitionsmässigt provisoriskt) undantag.

EU kräver med särskild kraft en utvidgning av WTO:s områden för konkurrens. Detta är naturligtvis en av de huvudsakliga frågor som demonstranterna opponerar sig mot. Det är en verklig ideologisk motoffensiv under uppsegling. De större medierna förespråkar en slags social liberalism ("det är bättre att ha WTO:s regler än inga regler alls"). Men medias skandalösa bevakning av utvecklingen i Seattle (där våldsamma proteströrelser avvisade erbjudande om "dialog") misslyckades att övertyga folk.

Den kapitalistiska globaliseringen sliter sönder det sociala nätverket och försvagar de folkliga klasserna genom att sprida osäkerhet. Den försöker förstöra de kollektiva rättigheter som har erövrats genom tidigare strider och ersätta dem med, i bästa fall, elementära sociala åtgärder som är målinriktade och individualiserade. Men den skapar också betingelser för en ny solidaritet: internationella institutioner sprider samma nyliberala politik på alla områden, i alla miljöer och i alla delar av världen. Den pågående kampanjen mot WTO är bestämd att vara åtminstone så länge som Milleniumrundan varar. Det ger oss möjligheten att förena denna nya globala solidaritet, att ge liv åt en ny internationalism.

Pierre Rousset