För att förklara nykonservatismens framväxt måste vi tillbaka i historien ett par decennier och titta på den utveckling som ledde fram till den. Under 90-talet blev det allt tydligare att ett politiskt vacuum hade uppstått. Dels inom vänstern, efter "realsocialismens" kollaps. Men minst lika mycket på högerkanten, och där av den rakt motsatta anledningen - nyliberalismens triumf.

Näringslivsorganisationerna hade vunnit den strid som de inledde i början av 70-talet, då SAF och Industriförbundet bytte inriktning från att vara defensiva till offensiva organisationer. Det var då de bland annat bildade tankesmedjan Timbro, som sedan dess har stått för en kontinuerlig injektion av nyliberal ideologi i den svenska debatten.

Traditionellt har Timbro och dess komplicerade nät av systerorganisationer i allmänhet stått för åsikter som resten av högern kunde skriva under på, även om de som tankesmedja självklart alltid var snäppet radikalare. Det handlade mest om sänkta skatter och privatiseringar - krav som de alltså i stora stycken fick se genomförda under 90-talet.

Vad skulle bli timbrohögerns nya roll efter det? Att plötsligt ha uppnåt sina mål har aldrig varit en lätt sits för en organisation som byggt hela sin existens på att vara i opposition. Mycket tyder på att Timbro nu befinner sig i en djup kris.

Parallellt med systemskiftet i svensk politik, hade timbrohögern radikaliserats i libertariansk riktning. När Frihetsfronten, en radikalt nyliberal utbrytargrupp ur Fria Moderata Studentförbundet, först började göra sig hörda, var det med svartklubbar och andra provokativa aktioner. Då sågs de som kufar - nu sitter flera av de drivande på höga poster inom Timbro. Alldeles nyligen utsågs till exempel frihetsfrontaren Mattias Bengtsson till Timbros nya VD.

Familj och fosterland

Timbro tvingades alltså, efter det nyliberala systemskiftets genomförande, att ge sig ut på jakt efter nya samhällsfrågor att ta sig an. De har deklarerat att de huvudsakligen ska ägna sig åt fyra projekt, av vilka miljöfrågan har märkts mest. Att konsekvent förneka förekomsten av miljö- och hälsoproblem känns kanske relevant för stenhårt ideologiska nyliberaler, men knappast för resten av högern. Att Timbro inte bara förespråkar en liberal ekonomisk politik, utan också till exempel liberal invandringspolitik, är en annan sak som kan vara svår att acceptera för den del av högern som inte är nyliberal.

Vissa började därför under andra hälften av 90-talet allt mer pröva på att återuppliva högerns konservativa sida, som mer eller mindre glömts bort under den nyliberala privatiseringseuforin. Man började leta efter andra värden än de ekonomiska. Vad man hittade var det gamla vanliga: Gud, familj och fosterland. I praktiken innebar det att man åter började engagera sig i motstånd mot aborter, homosexualitet och invandring, och föra intellektuella resonemang om "naturlig ojämlikhet".

Samtidigt flerdubblades röstsiffrorna för kristdemokraterna. Även om deras väljare nog oftast snarare sökte efter en socialt ansvarstagande höger än efter ideologisk konservatism, sammanföll det ovanligt bra.

De nykonservativa började små smått att organisera sig, och 1992 bildades Konservativa sällskapet. Initiativtagarna var folk från den borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala, men också från kretsarna kring det Timbro närstående Cityuniversitetet. Med tiden anslöt sig också några borgerliga ledarskribenter och vissa moderata och kristdemokratiska riksdagsmän, som Ja Till Livet-medlemmarna Per Landgren och Gustaf von Essen. Sällskapets främsta verksamhet var att ordna föredrag för medlemmarna och på ett teoretiskt plan flytta fram positionerna.

Det var inte bara Edmund Burke och andra klassiska konservativa ideologer som dammades av. Bland Konservativa sällskapets husgudar finns också 91-åringen Tage Lindbom, f d chef för Arbetarrörelsens arkiv, som på äldre dar blev kristen och ideologiskt allt mer konservativ. Lindbom kritiserar jämlikhetssträvanden med argument som: "I dag gäller det rasernas och könens jämställdhet. I morgon gäller det perversionernas".

Radikalkonservatism

En liten krets började också intressera sig för den obskyra radikalkonservatismen, vars främsta tänkare var våldsdyrkaren Ernst Jünger. En grupp yngre radikalkonservativa, som Jonas De Geer och Peter Norberg, drev på mitten av 90-talet föreningen Reaktion, medan Per Landin på DN:s kultursida gjorde sitt bästa för att föra ut idéerna där, och Bo Cavefors gav ut sin egen radikalkonservativa tidning Svarta Fanor. I vårt land har ideologin historiskt främst funnits representerad i Sveriges Nationella Ungdom, högerpartiets gamla ungdomsförbund som med tiden blev öppet nazistiskt.

Det fanns alltså flera parallella tendenser som delvis, men inte helt, drog i samma riktning. Trots allt finns det vissa skillnader mellan kristdemokraternas ideologi, den mer ideologiska nykonservatismen och den tredje strömmning som kan betecknas som "politisk inkorrekthet". Den är först och främst en motreaktion mot det konsensus som råder i den offentliga debatten kring vissa frågor och att vissa ämnen är, som man ser det, tabubelagda. Detta kallas med en amerikansk term för PK, "politisk korrekthet".

Feminismen, multikulturalismen, "den heliga antirasismen", homorörelsen, modernismen, kvinnliga präster och kyrkans liberalteologi var några av de företeelser som man vällustigt gav sig på. Finanstidningens kultursida under Knut Carlqvist var en av de få arenor som släppte fram den brokiga skara skribenter som stod för olika varianter på detta tema.

Ett försök att samla motståndarna till allt som luktade "politiskt korrekt" gjordes 1998 i boken Politisk korrekthet på svenska. Redaktörer var två av radikalkonservatismens ivrigaste förespråkare, Pierre Kullbom och Per Landin. Något enhetligt program gick inte att urskilja, konservativa präster samsades med invandringsmotståndare och antifeministiska biologister som Marianne Ahrne. Inte minst var inslaget av skribenter med vänsterbakgrund stort. Även om motståndet mot 68-generationens hegemoni i debatten var bokens sammanfogande tema, hade flera inlägg vänsterprägel. Avståndstagandet från den amerikanska "kulturimperialismen" fanns till exempel kvar, men nu angreps den från ett nationalistiskt i stället för internationalistiskt håll.

Organisk samhälssyn

Året innan boken kom ut, hade Konservativa sällskapet börjat ge ut Contextus, den enda svenska tidningen helt dedicerad åt konservativ idédebatt. Därmed började ideologin utkristallisera sig tydligare, och i Contextus tappning handlade det om konservatism av den gamla skolan.

Konservatismen har i alla tider haft ett pessimistiskt konstaterande som utgångspunkt - att dagens samhälle befinner sig i en djup kris. Det handlar då inte så mycket om ekonomisk kris, som om kulturella värden. Botemedlet mot det moraliska förfallet är ett stärkande av traditionella värderingar - i samhället i stort, i kyrkan, i arbetslivet och i familjen.

Även om de konservativa oftast ser sig som en del av högern, kommer de i konflikt med liberalerna, som de kritiserar för en enfaldig tro på det transnationella kapitalet som lösare av alla problem. På bekostnad av det ekonomiska vill man återupprätta värdefrågorna, och även religionen.

Konservatismens samhällssyn är organisk. Feminism är fel, eftersom det splittrar familjen. Klasskampsidéer är ett hot mot den gemensamma uppslutning runt nationen som eftersträvas. I stället lyfte första numret av Contextus fram relationen mellan brukspatron och arbetare som ett idealtillstånd, där alla accepterar sin av födseln givna roll.

I en annan artikel i samma nummer stod att läsa att den fria abortlagen är orsak till "att den senaste tredjedelen av detta sekel (...) präglats av en social och kulturell upplösning och en påtaglig ekonomisk tillbakagång". Artikelförfattarinna var Carin Stenström, till vardags ledarskribent på pingströrelsens tidning Dagen. Såväl samtidskonsten som modernismen fick sig också rejäla kängor och anklagades för ett destruktivt inflytande över samhället.

Salt och skalbolag

En tidning som Contextus fyller i och för sig en viktig funktion för sin målgrupp, en liten klick akademiker och politiker, i att återuppliva den glömda konservatismen. Men den når inte utanför sin ytterst begränsade läsekrets, och dessutom görs den med knappa resurser. Konservativa Sällskapet tycks ha finansierats helt på bidrag från enskilda personer, ännu hade inte nykonservatismen fått någon rik mecenat.

De nykonservativas första utåtriktade projekt såg sitt ljus under 1900-talets sista månader, och hade en omfattning och kvalité som dess föregångare aldrig kommit i närheten av. Två yngre konservativa, Jonas De Geer och Per Olof Bolander, drog i gång tidningen Salt. För att ge ut en högklassig fyrfärgstidning krävs pengar, och bidrag från näringslivshögern var knappast att vänta. I stället äntrade en otippad aktör scenen. Skalbolagskungen Bertel Nathhorst - en av Sveriges absolut största ekonomiska fifflare - blev Salts finansiär.

Nathhorst har blivit mångmiljonär genom komplicerade skalbolagsaffärer och såväl åklagare som skattemyndigheten är honom ständigt i hälarna. Just nu står han åtalad i Högsta domstolen med nederländska staten som motpart, men tack vare dyra stjärnadvokater brukar han klara sig ifrån straff.

Bolander och De Geer tycks inte ha bekymrat sig över det aningen motsägelsefulla i att tidningen Salt - som ständigt rycker ut till samhällsmoralens försvar och i mer än en artikel attackerat den ekonomiska brottsligheten som ett utslag av moraliskt förfall - finansieras av just Bertel Nathhorst.

Nu är det inte första gången som en del av Nathhorsts skalbolagsintäkter sponsrar ett högerprojekt. Den lilla sekten S:t Martins evangelisk-lutherska församling, en ytterst konservativ grupp som bröt sig ur Svenska kyrkan på 70-talet, finansieras av Nathhorst, som också är en av de drivande i församlingsarbetet. Han ger även ut en egen tidning, Tidskrift för rätt och rättssäkerhet, en ganska obskyr skrift vars målgrupp tycks vara högersinnade rättshaverister.

Kultur ger legitimitet

Företaget som ger ut Salt heter Vendée AB. Det är alltså uppkallat efter det uppror som 1793-96 motsatte sig den franska revolutionens ideal av frihet, jämlikhet och broderskap. I styrelsen sitter dels Bertel Nathhorst och hans ständige affärskompanjon Rein Jakoby, dels de bägge redaktörerna De Geer och Bolander.

Jonas De Geer är son till Hans De Geer, professor på Handelshögskolan och SAF:s historieskrivare, och har alltså sin bakgrund i den radikalkonservativa föreningen Reaktion. Per Olof Bolander har tidigare mest dykt upp som skribent på Finanstidningens kultursida.

Bland de övriga som skrivit artiklar i Salt bekänner sig den absoluta majoriteten inte till ideologisk konservatism. Vissa, som Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria, och Per-Johan Nilsson, redaktör för kulturtidskriften Ariel, skriver knappt alls om politiska ämnen. Men de är duktiga skribenter, som snarast tycks fungera som alibin, några som kan skänka legitimitet till tidskriftens mer kontroversiella delar.

En stor del av det övriga innehållet kommer från de små kretsar av kufar och rättshaverister, var och en med sin hjärtefråga, som redaktionen tycks har knutit till tidningen.

I nummer två blev det till exempel första gången de främlingsfientliga lobbygruppernas tur att släppas in i värmen. Ingrid Björkman från "Samfundet för internationell och nationell utveckling" lade där upp en sanslös konspirationsteori om att utomeuropeiska invandrare i andra generationen systematiskt gruppvåldtar svenska flickor för att förnedra dem (och i förlängningen ta över landet), och att etablissemanget försöker leda bort uppmärksamheten genom att agera mot nazismen (som enligt Björkman egentligen knappt finns). Påföljande numret av Salt lät nästa grupp, "Blågula frågor", berätta om hur det övriga samhället förföljer dem och stämplar dem som rasister, trots att det enda de vill är att stoppa invandringen. Och så drar dom den långa historien om hur ondskefull den antirasistiska tidningen Expo är. Därmed har numera även Salt publicerat två av de konspirationsteorier som varenda högerextrem tidning i landet, med mindre variationer, har tryckt.

Rättshaverister

En annan klagosång från en flyktingmotståndare som känner sig förföljd bjuds det på i Salt nummer tre, där Nils Löw, som var riksdagskandidat för kortlivade Det Nya Partiet, berättar om det hot mot demokratin han ser i att engagerade ungdomar demonstrerade mot hans partis valmöten sommaren 1998. Även det är gammal skåpmat som kunnat läsas i många av extremhögerns publikationer.

Just spillrorna av Det Nya Partiet tycks ha blivit en rekryteringsbas för Salt-redaktionen. Förutom Nils Löw och ovan nämnda Ingrid Björkman har även konstprofessorn Lars Berglund, också han riksdagskandidat för partiet, medverkat i Salt.

En annan marginell krets människor som nu hittat en plattform är de organiserade rättshaveristerna runt organisationer som Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter, Sveriges rättssäkerhetsförbund och Medborgarrättsrörelsen.

I dessa grupper finns dels människor som verkligen blivit felbehandlade av myndigheter, som kanske fått ett barn tvångsomhändertaget på felaktiga grunder.

Men bland de drivande i föreningarna finns flera kända högerextremister, som advokaten Lennart Hane, som för övrigt intervjuades i Salt nummer fyra i egenskap av förkämpe för rättssäkerhet. Aningen udda kan man tycka, med tanke på den något annorlunda syn på begreppet han verkar ha. Till exempel tycks han inte ha något att invända mot rättssäkerheten i Pinochets Chile, eftersom han under Chiles diktaturtid var drivande i Svensk-chilenska sällskapet, en nazistdominerad stödorganisation till militärjuntan.

Vad rättshaveristföreningarna främst gör är att de dels driver frågor om tvångsomhändertagagna barn, dels hävdar de att sexuella övergrepp mot barn i stort sett inte existerar, att tusentals oskyldiga män sitter inspärrade i svenska fängelser för att barn har hittat på historier om dem.

Flyttar gränserna

Såväl de flyktingfientliga lobbygrupperna som rättshaverist-föreningarna är minst sagt marginaliserade. I den mån någon tar del av deras budskap är det oftast i form av amatörmässiga, uppkopierade flygblad. Men nu får de gott om plats att föra fram sitt budskap i en välgjord kulturtidskrift, där de medverkar tillsammans med respekterade skribenter. Säkerligen kommer vi att få se fler kretsar av folk långt ute på högerkanten sprida sina budskap i Salt. Ännu har till exempel inte den kristna högern, bortsett från vissa enskilda individer, slutit upp bakom det nykonservativa projektet, men det kanske bara är en tidsfråga.

Vilka som dock funnit varandra är Salt och kretsen kring tidningen FiB/Kulturfront och föreningen FiB-juristerna. I Salt nummer fyra medverkar FiB:arna Erik Göthe och Tor Bergman med artiklar om rättssäkerhet och Salt höjs till skyarna i FiB-juristernas tidning Tidskrift för folkets rättigheter. Samtidigt har FiB, som med tiden fått en allt mer nationalistisk prägel, tagit med Jonas De Geer i sin talarbank.

Alliansen mellan nykonservativa och gammelmaoister kan tyckas märklig. Förklaringen är kanske att båda representerar utdöda ideologier, vars minsta gemensamma nämnare är anti-liberalism, nationalism och provokationslust.

Den politiska linjen i Salt är alltså brokig och spretar åt flera håll. Visserligen medverkar den konservative ideologen Tage Lindbom, men annars lyser de mer ideologiska artiklarna med sin frånvaro. Ändå är helhetsintrycket tydligt, och i de korta, fräna artiklar som utgör det redaktionella materialet hymlas det inte. Där attackeras främst feminismen, homorörelsen och antirasismen friskt. Redaktörernas och finansiärens syfte råder det i varje fall inget tvivel om - de vill återföra den klassiska, intoleranta konservatismen i det politiska livet.

Det är smart av männen bakom Salt att blanda uppenbara provokationer mot invandrare och homosexuella, med välskrivna kulturartiklar av kända och duktiga skribenter. På så vis flyttar de steg för steg ständigt fram gränserna för vilka åsikter som "får" framföras i debatten utan att väcka starka reaktioner. De kulturskribenter som medverkar i Salt bör vara medvetna om vilken roll de spelar - rollen som "opolitiskt" alibi som krävs för att förpacka klart människofientliga idéer på ett aningen smakfullare vis. Delar av det redaktionella materialet ligger inte långt från gränsen till brottet hets mot folkgrupp. Om homosexuella skulle inkluderas av denna lag, vilket länge har föreslagits, skulle tidningen helt klart vara åtalbar. Skulle man kapa bort de välskrivna kulturartiklarna ur Salt, skulle återstoden bli en tidning som få skulle ta på allvar, en föga originell högerextrem blaska.

Folklig image

Vem som helst kan inse att den gamla punchdoftande konservatismen i cylinderhatt saknar framtid. För att en radikal, nationalistisk höger ska kunna växa fram i Europa i dag, krävs att andra politiska krafter lämnar fältet öppet för den, och låter dem få en image som en folklig rörelse mot etablissemanget. Med dagens politiska utveckling är det just vad ultrahögern erbjuds alldeles gratis. När ett efter ett av Europas socialdemokratiska partier med New Labour som förebild byter skepnad till socialliberala mittenpartier, finns inte mycket mer än olika varianter på liberala partier representerade i parlamenten.

Införandet av liberalismen som den enda ideologin är dock en manöver uppifrån utan folklig förankring. Att en opposition då får stora möjligheter är uppenbart, men vilka former den tar sig beror på det politiska klimatet i respektive land, och på förekomsten av karismatiska missnöjespolitiker. Det finns flera olika politiska krafter som är beredda att fylla tomrummet.

Vid första anblicken kan det tyckas som en oerhörd fördel för vänstern att motståndarsidan, högern, splittras i två delar. Men det kan lika gärna förhålla sig tvärtom. Arbetarrörelsen har varit bortskämd med ha patent på att vara alternativet till liberal politik, nu är det inte längre så överallt. Till exempel kommer kritiken mot EU numera både från vänster och höger. Även om högerpopulisterna självklart står för i stort sett samma ekonomiska politik som nyliberalerna, vinner de ändå röster på att visa ett visst socialt medvetande, vilket i deras fall dock är begränsat till en viss etnisk grupp.

Parallellen till fallet Österrike är uppenbar. Väljarna sökte sig till Haiders FPÖ eftersom de var det enda alternativet till en traditionellt styrande symbios mellan de två stora partierna, vars realpolitik inte skiljde sig nämnvärt åt. Någon realistiskt alternativ som stod för radikal samhällsförändring såg folk inte i arbetarrörelsen.

Politisk korrekthet

Vänstern och liberalismen har uppenberligen en del värderingar gemensamma, och det är just det som nykonservativa provokatörer älskar att ge sig på. Det finns ett visst mått av offentlig konsensus kring att jämställdhet är eftersträvansvärt, att människor i behov av skydd ska släppas in i landet och att homosexuella inte ska diskrimineras. Det är dessa värderingar som föraktfullt brukar benämnas "politisk korrekthet".

När någon bryter mot denna, svarar ofta korrekthetens försvarare med att sluta sig samman mot den yttre fienden. Resultatet är att den som framfört "inkorrekta" åsikter får ännu ett bevis på att han är ett hot mot etablissemanget.

Just tidningen Salt innehåller i och för sig alldeles för mycket kultursnobberi, för att kunna fungera som populistiskt organ med arbetarklassen som målgrupp. Vissa inslag stinker verkligen av aristrokratiskt förakt mot "vanligt folk", som Wilhelm Engströms skrattretande artiklar om engelsk rävjakt och ryska tsarfamiljer.

Ändå missar inte Salt-redaktörerna något tillfälle att ta på sig rollen som förespråkare av vad "vanligt folk", den "tysta majoriteten", tycker. Som när Jonas De Geer i TV-programmet Centrum hånade Carl Rudbeck från Timbros nättidskrift Smedjan för att vara medelklassliberal, eftersom den senare förespråkade en friare invandring. Carl Rudbeck å sin sida tvingades erkänna att han aldrig skrivit om problemen med den svenska invandringspolitiken, och De Geer vann på knockout.

De flesta människor kan se att "integrationspolitiken" i Sverige har gjort stora misslyckanden. Om de som vill ha en solidarisk invandringspolitik vägrar diskutera formerna för den, lämnas planen öppen åt rasister att själva befatta sig med frågan.

Slående i debatten var för övrigt att ingen tog upp invandringsfrågan som en fråga som berör enskilda människor på flykt. Såväl Carl Rudbeck som Jonas De Geer diskuterade bara vad som var bra för Sverige. Problemformuleringen var redan nationalistisk, så det var knappast förvånande att De Geer kunde plocka hem enkla poäng.

Nöjda med slakten

När man läser Salt märks det tydligt hur nöjd redaktionen är över att ha blivit offentligt slaktad i de flesta andra tidningar. Det besvärar dem inte det minsta att folk kastar sig över dem och utmålar dem som kryptonazister. Tvärtom ser de det som ett bevis på att de har rätt i att den politiska korrektheten har lagt lock på debatten.

En del av reaktionerna på Salt har också haft en tydlig prägel av att "de korrekta" läxar upp "de inkorrekta" för att de har tagit upp fel ämnen till diskussion. Till exempel har många förfasat sig över att Salt i en ledare riktar skarp kritik mot förintelsekonferensen som hölls i Stockholm. Vissa har antytt att de, bara för att de över huvud taget ifrågasatte syftet med konferensen, är judehatare och historierevisionister. Salts kritik hade visserligen en lätt obehaglig vinkling, men de har ändå rätt i att det luktade ganska mycket hyckleri och prestigespel om konferensen. Att hålla högtidliga tal om att vi aldrig får glömma historien, samtidigt som människor som hotas till livet avvisas och EU:s murar mot omvärlden blir allt högre, kan ju inte beskrivas som annat än hyckleri. Men eftersom de flesta inte vågade annat än stämma in i hyllningskören till Göran Perssons initiativ, kunde Salt och deras gelikar hitta ännu ett område där det rådde en politiskt korrekt norm att angripa.

Om det blir "politiskt korrekta" och etablerade debattörer som får framstå som de enda förespråkarna för frågor som jämlikhet mellan könen och generös invandringspolitik, får de "inkorrekta" ett gyllene tillfälle att profilera sig. Frågan är om inte alla upprop mot våld och rasism som gång på gång undertecknas av kända profiler med Kurdo Baksi i spetsen, i vissa fall kan göra lika mycket skada som nytta. Antirasismen görs till en angelägenhet för en politiskt korrekt elit. En folklig antirasism, brett förankrad i till exempel fackklubbar, är alltså livsviktig, eftersom den rycker undan fotfästet för "politiskt inkorrekta" populister.

Vägen till inflytande

Hur kommer då de nykonservativa att agera i sina försök att vinna inflytande? Att kretsen kring Salt skulle ge sig på att bilda ett konservativt parti till höger om kristdemokraterna förefaller högst osannolikt. (Vissa av dem har ju dessutom personliga erfarenheter av Det Nya Partiets totalfiasko 1998.) Inte heller att backa upp existerande högerpartier, vare sig moderater, kristdemokrater eller små extremhögerpartier, är en trolig väg för de nykonservativa (även om Salt har hälsats med stor glädje hos Sverigedemokraterna och liknande grupper).

Snarare handlar det om att vrida hela det politiska spektrat, genom att få upp andra frågor än i dag på den politiska dagordningen. Det var genom denna strategi som timbrohögern vann sina framgångar. En strategi som kan ta tiotals år innan den ger utdelning, men som i det långa loppet är betydligt effektivare än partipolitiskt arbete för den som vill genomdriva en politisk ideologi.

För en sådan strategi krävs en spjutspets, ett organ där kontroversiella ämnen tas upp och gradvis blir mer och mer accepterade som viktiga frågor. Tidningen Salt skulle mycket väl kunna spela denna roll. Redan nu kan vi se att även om många skribenter tävlar i att ta avstånd från Salt, får dess idéer, om än i mindre provokativ form, större utrymme i mer repsekterade media. Borgerliga ledarsidor lämnar allt mer plats år de konservativas hjärtefrågor och den konservativa ideologin är på kraftig frammarsch i moderaternas interndebatt. Nu släpper till och med Timbro på sin dogmatiska nyliberalism och ger ut boken "Nycklar till modern konservatism" av Fredrik Haage, redaktör för Contextus som även medverkat i Salt.

Att en allt självsäkrare nykonservatism har stuckit upp sitt tryne kan alltså konstateras. Salts roll i det ska inte överdrivas, men de är ett fenomen som är värt att studera. Tidningen är inte bara en spjutspets, de står också för en ny koppling mellan den representerade högern och de öppet främlingsfientliga grupperna.

Så länge det är provokationslusten som är den minsta gemensamma nämnaren för projektet Salt, kommer nog tidningen snarare att fortsätta ha en karaktär mer av samlingsplats för kufar som inte får plats någon annanstans, än som en bas för uppbyggnaden av en konservativ rörelse. Hur utvecklingen blir hänger till stor del på vilken roll som andra politiska krafter låter de nykonservativa inta. Om de även fortsättningsvis tillåts spela rollen som folkliga utmanare mot etablissemanget, eller om arbetarrörelsen genom att bryta med socialdemokratins mittenvridning lyckas fylla det tomrum där högerpopulismen försöker slå rot.