Vart går Ryssland? Stalinistdiktaturen i Sovjetunionen rasade för tio år
sedan. Idag domineras samhället av sönderfall och social kollaps Men hur
ska man egentligen beteckna det ekonomiska system som råder i dagens Ryssland:
är det kapitalism? Och vad har förändringen som följde efter Sovjetunionens
sammanbrott egentligen lett till för politisk situation? Stockholm en novemberkväll 1999. ABF-husets Katasal är fylld av åhörare. Genomsnittsåldern är hög, och flera ryssar märks i publiken. Snett bakom mej sitter en före detta svensk utrikesminister som råkade i blåsväder när han tvivlade på ryska ubåtars existens i svenska skärgårdar. Bredvid mej känner jag igen en före detta medlem i mitt eget parti, Socialistiska Partiet, som via en karriär på finansdepartementet på 80-talet idag hamnat som Wallenbergs högra hand; chefsekonomen på SE-banken Klas Eklund. Föredragshållaren som vi alla kommit för att lyssna på är den legendariske Roy Medvedev som är här för att presentera sin nya bok Kapitalism i Ryssland? Medvedev var under många år kritiker av den sovjetiska regimen, historiker, sociolog och en förespråkare för demokratisk socialism. Och till skillnad från många andra "oliktänkande" från sovjettiden är Medvedev, sina 76 år till trots, varken passiviserad eller cynisk. Han konstaterar att den verklighet som nu råder inte är vad "vi oppositionella kämpade för". För hans del betyder de orden att kampen fortsätter. Den respekt man måste hysa för denne vetenskapsman och aktivist bör dock inte leda till någon kritiklös hållning. Det är nog det sista som Medvedev själv skulle önska. Personligen förhåller jag mej tveksam till de slutsatser han presenterade på mötet som svar på den fråga som är bokens titel; råder det kapitalism i Ryssland?. I stort gav han ett nekande svar. Inom service och handel menar Medvedev att kapitalistiska förhållanden uppstått. När det gäller industrin hävdar han att stora delar fortfarande är statsägda och att inte mycket har förändrats i de företag som privatiserats, inte ens där utländska ägare tagit över. Han gav exempel på brittiska ägare som ett år efter att de köpt ett företag ville byta ut ledningen. Ledningen bad engelsmännen dra till varmare nejder. Den totala frånvaron av lagstiftning när det gäller bland annat aktieägande gör att ägarna inte kan göra mycket. En del processer pågår som kan sluta i kompromisser. Ofta stöder arbetarna den ryska företagsledningen som de ser som en garant för fortsatt anställning, låga och oregelbundet utbetalda löner till trots. Det är oerhört lätt att få köpa upp statliga fabriker, ofta till löjligt låga priser. I sin bok ger Medvedev flera bisarra exempel. Han nämner till exempel hur ägaren till företaget Bioprocessor vid namn Kochi Benukidze köpte kontrollposten i Ryssland största företag, Uralmasj, som tillverkar verktygsmaskiner, för den löjliga summan av två miljoner dollar! Alksandr Jepifanov, ägare till firman Mikrodin, köpte 25 procent av aktierna och därmed kontrollen över bilgiganten ZIL för en miljon dollar. Inget av de företagen fungerade effektivare efter privatiseringen. ZIL har numera köpts ut av Moskva stad och är alltså kommunal egendom. Medvedev berättar i boken att han själv blev erbjuden att köpa en makaronfabrik för 20 000 dollar! Ingen kapitalistisk dynamik Men det är ingen fungerande kapitalism vi ser, menar han. Vinster görs inom handel och penninghantering men i produktionen sker ingen verklig kapitalackumulation och vinsterna är låga. Det råder ingen kapitalistisk dynamik. I sitt föredrag gick han gick till och med så långt som att hävda att det inte heller framöver kommer att råda någon verklig kapitalism i Ryssland. Förhållandena i samhället är till stor del fortfarande sovjetiska och den rådande folkmentaliteten är ingen grogrund för en ren kapitalism, enligt Medvedev. Som exempel på vilka problem förespråkare för kapitalism i Ryssland har att brottas med berättade Medvedev att han som pensionär inte behöver bekymra sej om att betala några avgifter inom kollektivtrafiken. "Ingen tar betalt av en pensionär! Mitt gråa hår är min legitimation". Men vid besöket i Stockholm kunde Medvedev konstatera att hårfärgen inte hjälpte, han fick betala bussbiljett som alla andra. Att karaktärisera det nuvarande samhället i Ryssland är inte lätt. Bland revolutionära marxister i världen idag finns olika åsikter om huruvida kapitalismen har återupprättats eller inte. Naturligtvis finns det drag också i den privatiserade och framförallt i den fortfarande statliga sektorn som inte är rent kapitalistiska. Man kan ju knappast tala om en fungerande kapitalistisk arbetsmarknad när ägarna inte kan avskeda arbetskraften och när arbetarna stannar i företaget trots att de inte fått lön på flera månader. Arbetarna ser på och förväntar sej något helt annat av företagen än vad arbetare i väst gör. Men det är motsägelsefullt. Samtidigt som Medvedev uttrycker sin åsikt om kapitalismen i Ryssland, så innehåller hans bok ett helt avsnitt (Den viktigaste delen av den ryska affärsvärlden ) där han räknar upp flera mycket stora, och efter vad jag kan förstå av beskrivningen, normalt fungerande kapitalistiska företag. Och om man därtill lägger Medvedevs egen bedömning att kapitalism råder inom handel och service så är det för en marxist svårt att tänka sej att Ryssland, trots sina säregenheter och sitt historiska arv, skulle vara immunt mot kapitalism. Roy Medvedev kallar sej inte marxist utan demokratisk och humanistisk socialist. Han är inte anhängare av planekonomi utan vad han kallar blandekonomi. I bokens första kapitel skriver han: "Det är få i vårt land som vill bestrida det faktum att statssocialismen fört vårt land in i en återvändsgränd, som det var omöjligt att ta sej ur utan att använda marknadsekonomiska former och metoder. En förnuftig privatisering av en del av statsföretagen, och ett gradvist skapande av en konkurrensmiljö, ett återställande av olika former av privategendom inom små- och medelstor produktion, i handel och service, uppmuntrande av västliga investeringar i den ryska ekonomin, en delvis liberalisering av utrikeshandeln, bildandet av samägda företag, privatföretag, banker och börser, liksom en del andra element av marknadsekonomins infrastruktur - allt detta hade kunnat vara steg i rätt riktning. Det arbete som påbörjades redan under Gorbatjov skulle ha behövts fortsättas och fördjupas." Blandekonomi På mötet menade Medvedev att den blandekonomi han förespråkar inte har någon speciell procentandel privat eller statligt ägande. Han menade att service och handel antagligen till stor del bör vara privat, med tung industri bör vara statlig och planerad. Men blandningen kan se olika ut i olika delar av Ryssland beroende på olika förhållanden. Han ser ingen nödvändighet i att definiera planen eller marknaden som den dominerande formen. Här skiljer sej alltså Medvedev från den syn som vi i Fjärde Internationalen (den internationella socialistiska organisation som Socialistiska Partiet tillhör) för fram. Vi hävdar att planen måste dominera i ett samhälle som genomgått en revolution och börjat bygga en socialistisk ekonomi. Beroende på olika historiska situationer kommer visserligen olika övergångsekonomier att ha olika element av varuproduktion, kapitalism, och kanske till och med jägar- och samlarekonomier (tänk er till exempel en socialistisk omvandling av Brasilien) Men den socialistiska planen måste vara det dominerande elementet och övergången innebär en kamp mellan denna socialistiska form och de marknadsekonomiska inslagen som hela tiden utgör en bas för kapitalismens återupprättande. Det övergångssamhälle som vi hoppas ska kunna upprättas är alltså också en "blandekonomi". Men Medvedev verkar inte se sin blandekonomi som en övergångsform till en socialistisk ekonomi, utan den är också hans mål. Han kan alltså inte beskyllas för att vara förespråkare för planekonomi. Det ger paradoxalt nog en ännu större tyngd till hans argumentation när han gör upp med den myt som säger att planekonomi i sej är oförmögen att utveckla produktivkrafterna (tekniken, vetenskapen produktionen etcetera.) I bokens första del smular han denna myt sönder och samman. Medvedev må vägra att kalla sej marxist ("jag betecknar mej inte själv som marxist, men jag hyser respekt för marxismen", sa han på seminariet) men vad som präglar hela hans förhållningssätt är ett ärligt sanningssökande. Han visar att där sovjetregeringen koncentrerade sina resurser där var Sovjetunionens teknologi och vetenskap fullt jämförbar med västs och i vissa fall världsledande. Det gällde framförallt forskning och industriell produktion inom rymdsektorn och i det militärindustriella komplexet. Felet var alltså den totala koncentrationen till dessa områden och negligerandet av andra. En annan prioritering i planekonomin hade naturligtvis kunnat leda till framsteg på andra områden. Medvedev visar också att det var planekonomins styrka som gjorde att Sovjetunionen under andra världskriget kunde överträffa Tysklands rustningsindustri trots att den senare kunde basera sej på så gott som hela den europeiska kontinentens industri . Negligerad resurs Under sovjettiden byggdes sextio vetenskapsstäder upp, samhällen koncentrerade på forskning där många av Sovjetunionens bästa forskare verkade. Medvedev menar att man kan kritisera metoden att isolera vetenskapsmän från övriga samhället, att det hade varit bättre att knyta dom till universiteten som i väst. Men nu finns dom där. Och idag negligeras denna enorma resurs. Medvedev refererar den italienska journalisten Guileto Chiesa som 1996 besökte en av dessa städer, Tjeljabinsk 70. Chiesa frapperades av den vetenskapliga nivån och förekomsten av teknik som då inte ens fanns i USA. Han blev också vittne till akademile-damoten Vladimir Netjajs begravning, vilket blev en illustration av att man inte utnyttjar dessa resurser. Netjaj hade lett en grupp som utarbetat en metod för produktion av super-rent kvarts, ett ämne som är oersättligt vid produktion av optiska fibrer. Denna metod patenterades inte av Ryssland som därmed gick miste om stora fördelar på världsmarknaden. Tjeljabinsk 70 får inga resurser från staten och forskarna där hankar sej fram på tiggarlöner. Netjaj tog sitt liv och runt kistan vid begravningen stod vetenskapsmän av en kaliber som alla industriländer skulle vilja ha till sitt förfogande. Planekonomin har efterlämnat en miljon vetenskapsmän av Netjajs kapacitet. Dessa människor, som inte besitter talang för business, marginaliseras och lever under ytterst svåra omständigheter. Roy Medvedev menar att en ansvarsfull politik borde vara att utgå ifrån den avancerade nivå som Sovjetunionen nått på det militärindustriella området och på ett förnuftigt sätt ställa om denna till civil produktion. Kan man bygga militära helikoptrar så kan man bygga civila. Han pekar på Rysslands mycket goda möjligheter att överträffa väst när det gäller att bygga exempelvis rymdfärjor. Men de nyliberaler som haft den politiska makten i Ryssland under det sista årtiondet; Burbulis, Gajdar, Tjubajs med flera har haft en helt annan syn. "Försvarsindustrin rasar samman – än sen, låt den rasa. Vem behövde den?" citerar han en av dessa nyliberaler. Ryssland har fått en politisk ledning som med öppna ögon vill rasera och förstöra den industriella kapacitet som landet uppnått. Det finns regimmotståndare som menar att deras agerande måste ses som att de medvetet har som mål att kasta Ryssland ner i ett kolonialt beroende av väst, att de handlar på västs uppdrag och att de själva hoppas bli ett privilegierat skikt i ett för övrigt förött land. Medvedev menar på vissa ställen i boken att detta är att överdriva nyliberalernas medvetenhet om vad de själva sysslar med, på andra ställen visar han sympati för en sådan tolkning. Framför allt menar han att deras agerande vittnar om att de är isolerade från folket och saknar förståelse för det egna landets historia och traditioner. Kommunistisk bakgrund Frapperande är att de tre ovan nämnda ledande nyliberalerna har en kommunistisk bakgrund, med studier och lärartjänster i ämnet marxismen-leninismen ,medmera. De har bara bytt den ideologi som de ytligt och dogmatiskt tidigare omfattat till en annan. Som nyliberaler blev de ultraextremistiska, och till skillnad från andra länder där den mest extrema nyliberalismen fungerat som påtryckare (I Sverige har till exempel deras motsvarighet inom MUF pressat moderaterna i allt mer nyliberal riktning) så har dom i Ryssland på 90-talet innehaft den direkta regeringsmakten. Vad sägs om följande formulering från Pjotr Avens läppar: "politik är inget annat än förmånlig kapitalplacering". Aven var 1992 minister för utrikesekonomiska förbindelser. Boken är full av skildringar av dessa unga karriäristers totala isolering från folkets problem och behov. Medvedev använder ytterligare ett exempel från den italienske journalisten Chiesa: Vid en konferens i Togliatti där stora delar av direktörskåren från militärindustrin och annan tung industri var samlad tillsammans med det nya unga nyioberala gardet vädjade den ene efter den andre av direktörerna till politikerna att vid omstruktureringen ta hänsyn till de miljontals familjer som var beroende av produktionen. Chiesa noterade ledan i de unga makthavarnas ansikten. Inte för att de var grymma utan för att de helt enkelt inte hade ägnat problemet en tanke och inte bekymrat sej för frågan om den ekonomiska omvälvning de önskar hade ett folkligt stöd eller inte. Medvedev visar hur Gajdar, Tjubajs och deras likar genomsyras av en klar antidemokratisk grundsyn. Reformerna bör enligt dem helst komma så snabbt att folkligt motstånd inte hinner formeras. Nyliberalernas isolering från verkligheten exemplifieras också med ett citat från doktorn i ekonomi Larisa Pijasjeva: "När jag begrundar hur mitt land ska kunna pånyttfödas, kan jag inte komma på något annat än att överföra erfarenheterna från det tyska ekonomiska undret på vårt territorium. Mina förhoppningar närs av att den ´företagaranda´som släpps fri kommer att pånyttföda en livsvilja i landet och en protestantisk etik". Pånyttföda en protestantisk etik där den aldrig har funnits? Mededev visar på att man inte bara har att ta hänsyn till den kultur och mentalitet som sovjettiden skapade utan också se till det faktum att kulturen innan 1917 var annorlunda än i väst. Den ortodoxa kristendomen är inte prokapitalistisk som Luthers och Calvins läror i västeuropa. Folkens traditioner, kultur och mentalitet är resultat av seklers historia. Den förkrossande majoriteten av Rysslands nyliberaler förstår inget av detta. Och de som förstår att Rysslands specifika historia måste leda till specifika metoder i bygget av kapitalism kan inte peka ut hur. "Men om ingen tänkt ut den ryska kapitalistiska modellen, vore det då inte enklare att reformera den socialistiska modell landet redan har?" undrar Roy Medvedev. "Vem river väl sitt eget hus, om det går att bo där - må vara utan särskilda bekvämligheter om inte ens ritningarna är färdiga till en ny och mer komfortabel bostad?" Avindustrialisering Liberalerna krossar istället industrin genom att helt enkelt dra bort beställningarna och öppna landet helt för en mördande konkurrens från väst. Företag som med ett minimalt statsstöd hade kunnat gå en bra framtid till mötes slås ut. Medvedev citerar med sympati regimmotståndaren Sergej Glazev som helt enkelt menar att den nya världsordningens ideologer har som mål en avindustrialisring av Ryssland och dess förvandling till ett land av nykolonial natur . "Den ryska oligarkin själv, som står främmande för landets nationella intressen ser i dess kolonisering en garanti för sin egen välmåga", skriver han. Han ger också förskräckande siffror över vad regimen åstadkommit under vad som ironiskt kallas den "trettonde femårplanen 1990 – 1995". BNP uppgick 1995 till mellan 42 och 45 procent av 1990 års nivå. Landets industri hade minskat till mellan 43 och 46 procent av 1990 års nivå, jordbruket till 65 procent. Investeringarna var 1995 bara 28 procent av vad de var fem år tidigare. Produktionen av olja, kol och metaller minskade med 40 procent, produktionen av lastbilar uppgick till 39 procent, av traktorer till 10 procent och skördetröskor till 6,7 procent av 1990 års siffror. Jämfört med 1990 låg produktionen av kylskåp på 47 procent , av tvättmaskiner på 25 procent, av färg-tv-apparater på 15 procent och av bandspelare på 10 procent! 70 000 forskare har emigrerat! Se där resultaten av den dogmatiska nyliberalismen. Medvedev förkastar Gajdars, Tjubajs och de övriga ledarnas bortförklaring att eländet är en effekt av "kommunismens sammanbrott". Den byråkratiska planekonomin hade gett landet en nivå utifrån vilken man skulle kunnat göra förbättringar. Det ekonomiska sammanbrottet är ett resultat av nyliberalernas aktiva politik. Han visar också att deras dogm att staten inte får lägga sej i politiken ingalunda följs av den utvecklade kapitalistiska världen, framförallt inte i de kapitalistländer som nyligen utmärkt sej för snabb tillväxt. Medvedev visar att Singapore under åren 1960 till 1995 femdubblat sin BNP. "Det tycks ta Ryssland med dess enorma resurser och ändlösa möjligheter mindre än tio år att förvandlas från ett relativt utvecklat och mäktigt land till ett efterblivet och fattigt land i "tredje världen" skriver han. Chockterapi Boris Jeltsin bars fram av ett folkligt stöd 1991. Visst kunde man se, berättar Medvedev, att det på Jeltsins möten fanns paroller som "Ner med Gorbatjov" och "Ner med SUKP", men aldrig någonsin paroller i stil med "Vi vill ha kapitalism" eller "Makten åt den nya borgarklassen". När Jeltsin ställde upp för omval 1996 presenterade han i princip ett socialdemokratiskt program och gjorde allt för att inte associeras med Gajdars och Tjubajs chockterapi. Men efter att han blivit vald var hans sociala vallöften inte värda papperet de skrivits ned på. Den kapitalistiska chockterapin genomfördes med västliga rådgivare som uppbackning. Den kände amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs som reser runt världen och ger olika regeringar råd om hur den offentliga sektorn och välfärdsystemen ska monteras ned säger sig idag vara bedrövad över att hans namn för alltid ska vara förknippat med den misslyckade politiken i Ryssland. En som däremot inte ångrar sej är Anders Åslund som fortfarande försvarar vansinnigheterna från 90-talets första år och hävdar att allt skulle ha ordnat sig om man bara hade gått hårdare fram. Det gick åt helvete när Åslund själv inte inte fick fortsätta som rådgivare anser han själv. Ett viktigt kapitel i Medvedevs bok som också avslöjar myter är det som handlar om kampen mellan det ryska parlamentet och president Jeltsin 1993 och som slutade med att presidenten lät beskjuta parlamentsbyggnaden med flera dödade som följd. Medvedev var i Tyskland när händelseförloppet startade och på ett möte med tyska affärsmän försvarade han parlamentet. Tyskarna på mötet stödde Jeltsin och Medvedev frågade dem vad dom skulle tycka om rikskanslern lagvidrigt skulle försöka upplösa den tyska riksdagen. Det svar han fick var arr Ryssland inte är Tyskland var det svar han fick. Ett svar som naturligtvis uttryckte det nakna affärsintresset. Medvedev återvände till Moskva och följde händelserna på plats. Parlamentet som var helt demokratiskt valt var inte lika förtjusta i nyliberalernas avindustrialisering och förstörelse som Jeltsin och västmakterna. Vi minns hur de alla de stora svenska tidningarna, såväl borgerliga som socialdemokratiska stödde Jeltsin till och med när artilleriet sattes in mot det valda parlamentet, när folk sköts till döds och fångar misshandlades och torterades. Medvedev är dock mycket kritisk till ledarna i parlamentet. Han anser att dom lät sej luras in i offensiva aktioner, som exempelvis stormning av stadsduman och försöket till stormning av tv-huset och att dom gick på provokationer, som när ultranationalistiska grupper fick stanna i anknytning till parlamentet samt att dom uppträdde allt annat än modigt när stormningen av parlamentet väl började. Parlamentsledarna lyckades därför aldrig få ett brett folkligt stöd, menar Medvedev. Folkets majoritet tog inte ställning för någon sida utan betraktade häpet händelseförloppet. Men han visar hur fullständigt falsk den bild som västliga massmedier spred var. I svenska tidningar framställdes Jeltsinsidan som demokrater i kamp mot hopplösa bakåtsträvare, nationalister och stalinister. I verkligheten reflekterade parlamentets opposition mot Jeltsin motståndet mot chockterapin. Bankirer i väst Under seminariet fick Medvedev frågor om maffiainflytandet över regeringen och om hur olika ryska politiker berikar sig själva. Hans svar var att det säkert finns mycket skumt att gräva i, men att vi aldrig får glömma att huvudansvaret för katastrofen i Ryssland ligger hos bankirerna i väst. Det är dom som drivit fram politiken, och det är dom som försett regeringen med pengar för att genomföra den och det är dom som med glädje tar hand om pengar och varor som strömmar ut ur Ryssland. För dessa kapitalströmmar är Baltikum en viktig mellanhand. När västföretag köper exempelvis nonferrometaller i Baltikum vet dom att det är stöldgods eftersom de baltiska länderna inte har har någon egen brytning av dessa metaller. Medvedev berättade att när han frågar tyska affärsmän om de köper ryska varor som dom vet är stulna så svarar dom "javisst, annars köper någon annan dom". Det sista kapitlet i Medvedevs bok överraskar en del Där berättar han att han själv är aktiv i en grupp med namnet De arbetandes socialistparti som tillsammans med sex andra organisationer bildat ett vänsterblock, Rörelsen för ny socialism. När han berättar om det för oss där i Katasalen säger han med ett leende att "vi vet att vi inte kommer att vinna det kommande valet, men vi hyllar den olympiska principen att det är viktigast att delta" Programmet för vänsterblocket verkar vara den blandekonomi som Medvedev själv uttalat sej för. Det stöds också av Ryska företagares förbund om vilket jag inte vet något men som får mig att undra över blockets karaktär. Det må vara hur som helst med den saken, Roy Medvedev visar med sitt ställningstagande att han är en man som inte nöjer sej med analyser, och en roll som uppburen intellektuell. Han vill förändra världen och han är beredd att göra det som aktivist i en liten vänstergrupp. Det överraskande i detta är ju att ett sådant förhållningssätt är så ovanligt. Det är bara att hoppas att denna ansvarsfulla attityd kan inspirera. För eventuella nyfikna kan jag avslöja att Klas Eklund köpte ett exemplar av Kapitalism i Ryssland? Vilka tankar och självprövningar läsningen av Medvedevs bok kan leda till hos den gode Klas kan kanske vara något att fundera över. Slutligen ska sägas att det verkligen är en tung bok som Roy Medvedev skrivit. Men inte alls tung i bemärkelsen tungläst. Tvärtom är den lättläst, bland annat beroende på en översättning från ryskan av Stefan Lindgren som måste vara måste mycket välgjord. Nej, tyngden ligger att det nu finns en bok på svenska som ger en systematisk och kunnig genomgång av det ryska 90-talet. De 400 sidorna som Medvedev tar på sej för att förklara gör att han inte behöver forcera eller bli propagandistisk utan har tid att noga reda ut problemen. Och han gör det på ett passionerat sätt. När han redogör för Gajdars och Tjubajs förehavanden märker man ett stilla, men kontrollerat raseri. Han låter nyliberalerna själva komma till tals, och deras egna ord är nog så avslöjande. Från oss som är anhängare av en demokratisk planekonomi ska ETC-förlaget ha ett stort tack. Ni har försett oss med ett mycket tungt artilleri. Peter Widén Artikelförfattaren är metallarbetare på Volvo CE i Eskilstuna. Ledamot av Socialistiska Partiets partistyrelse och representant i Fjärde Internationalens ledning. |