Robotar köper inga kylskåp
Om Marx, Turingmaskinen och den digitala revolutionen

Alltmer av produktionen automatiseras i de digitala inovationernas spår. Gör det att arbetarklassen, och därmed klassmotsättningarna, försvinner? Eller blir resultatet bara ett nytt landskap för gamla motsättningar? Lars Henriksson diskuterar dessa frågor med utgångspunkt från en radikal forskarantologi som vänder på begreppen. Kan kapitalismen överleva den digitala revolutionen? 

På 30-talet, långt före microchipsen, visade den engelske matematikern Turing med sin tankekonstruktion, Turingmaskinen, att en maskin kan göra varje tänkbar uppgift som gäller att ta in och bearbeta information och ge ett svar i form av en handling.

I ett par decennier har den digitala revolutionen nu rullat på och omstöpt samhället. En vanlig ståndpunkt är att arbetarklassen – och med den klassmotsättningarna – håller på att försvinna som följd av att allt arbete nu verkar kunna automatiseras. Det nya sköna informationssamhället kommer en gång för alla att radera ut förlegade motsättningar och konflikter.

I den i fjol utkomna antologin Cutting Edge – Technology, Information , Capitalism and Social Revolution vänder man på perspektivet och ställer frågan om kapitalismen kan överleva den digitala revolutionen. Bokens utgångspunkt är att den värld vi ser växa fram med ökande klyftor mellan fattig och rik, både mellan länder och i dessa, varken är ”den bästa av världar” eller omöjlig att analysera utan tvärt om utgör ett nytt landskap för gamla motsättningar.

Mervärde och automation

De 17 författarna använder sig i olika utsträckning av en marxistisk metod, dock utan att bli förutsägbara eller fastna i steril dogmatism. Mer än att tvärsäkert peka ut framtiden innehåller boken en rad tänkvärda och genomarbetade analyser av de olika – ibland motstridiga tendenser som gör sig gällande i samhället. De olika bidragen spänner över stora delar av det informationstekniska landskapet och de konflikter som skapas i det: bioteknik och striderna i Chiapas, robotisering och fackliga konflikter, privatisering av offentlig kunskap och motstånd mot informationsmonopol.

De klassiska ekonomernas analys av det kapitalistiska samhället utgick, med början hos Adam Smith, från att en varas bytesvärde ytterst bestäms av hur mycket mänskligt arbete som gått åt för att producera den. Marx tillägg var att kapitalistens vinst kommer från det mervärde han får ut genom att köpa den speciella varan arbetskraft. En vara som har den unika egenskapen att dess bruksvärde, arbetet, skapar bytesvärde. Arbetskraften kan köpas för ett lägre pris än det värde den tillför produkterna. Genom detta lilla trolleritrick skapas det mervärde som får det kapitalistiska systemet att gå runt.

I det inledande kapitlet tar Tessa Morris-Suzuki, japanexpert vid universitetet i Canberrra, sin utgångspunkt i en kritik av ståndpunkten att kapitalismen inte är förenlig med en fullt ut automatiserad produktion. Detta eftersom det då det då inte skulle produceras något mervärde och kapitalismen därmed skulle gå under. Morris-Suzuki hävdar att profiten, långt ifrån att gå ner till följd av robotiseringen tvärtom har ökat. Detta vill hon förklara med att kunskap – i form av digital mjukvara – i dramatiskt ökad utsträckning omvandlats till varor. Detta skulle, draget till sin spets, leda till ett samhälle där den fysiska tillverkningen av materiella produkter är helt automatiserad men där produktionen av kunskap – dataprogram – blir källan till värde, och därmed profit.

Eftersom tekniken blir lätt tillgänglig blir det just i kunskapen – programmen – som konkurrensfördelarna kan finnas. Och i programmeringen, i framställandet av information, ser Morris-Suzuki den nya arbetarklassen växa fram. Långt från gårdagens allvarliga experter i vita rockar är programmeringen på väg att förvandlas till ett lönarbete, med alienation, profit och utsugning helt enligt Marx beskrivning.

Skillnaden är att det nya informationsproletariatet inte tillverkar konsumtionsvaror eller ens maskiner utan information, det vill säga styrinstruktioner till maskiner. Problemet, ur kapitalistisk synvinkel, med digital information är att den aldrig slits ut. Morris-Suzukis informationskapitalism måste därför bygga på att hela tiden skapa ny information, nya program, som gör de gamla omoderna. Vi kan redan se det idag. Denna text är till exempel skriven i ett ordbehandlingsprogram som en fem år gammal dator knappast skulle orka med. (Utan att texten för den skull är bättre än den skulle varit på den gamla datorn…)

I ett avslutande kort kapitlet resonerar Nelson Peery om de redan synliga konsekvenserna av den digitala revolutionen. Alla tekniska genombrott har gjort det möjligt att producera mer på kortare tid genom att de ersatt levande arbete med dött. Men till skillnad från till exempel den fordistiska revolutionen – som i inom loppet av några månader reducerade tillverkningstiden för en bil med nästan 90 procent för att sedan omvandla hela bilindustrin från en lyxindustri till sinnebilden för en masskonsumtionsindustri med mängder av ”dynamiska effekter” som följd – skapas inte fler nya arbetsplatser till följd av den digitala revolutionens rationaliseringar. Tvär-tom just genom dess universella användbarhet leder den till att arbete inom alla grenar i ekonomin ersätts med maskiner. Inte minst inom dataindustrin själv!

Och här, mitt i det ”postindustriella” informationssamhället dyker den gamla inneboende motsättningen i kapitalismen upp igen; värde kan bara skapas av arbete, mervärde och vinst bara av merarbete. Varje kapitalist vill tillverka sin varor med så lite arbete som möjligt samtidigt som han, för att få avsättning för dem, önskar att så många som möjligt har ett arbete där de tjänar pengar och utgör ett köpkraftigt behov för hans varor. I samma utsträckning som arbetarklassen hotas av robotisering – i samma utsträckning hotas det kapitalistiska systemet. Robotar köper inga kylskåp!

Följden blir, enligt Peery, en långsiktig, inneboende massarbetslöshet. Denna arbetslöshet skapar ett nytt skikt av underklass i samhället. En klass som i en mening står utanför ekonomin. De producerar inte, blir inte utsugna av kapitalet och deltar inte i kampen om produktionsresultatet. Författaren drar paralleller till proletariatet i det antika Rom, som varken var slavar eller herrar utan vars främsta uppgift var att föda barn till imperiets arméer. På samma sätt, menar han, med befolkningen i många av USA:s inner-stadsområden i bakhuvudet, har det redan skapats ett skikt som står utanför den ”normala” ekonomin och vars enda sätt att få del av samhällets goda är att revoltera.

Denna nya underklass är dock inte bara en tragisk restprodukt av det kapitalistiska informationssamhället, existensen av ett allt större skikt av befolkningen som får sitt levebröd utan att arbeta pekar, åtminstone till hälften, i en riktning bortom penningekonomin, bortom kapitalismen mot ett samhälle som producerar ett sådant överflöd av förnödenheter att det inte behöver en marknad för att fördela dem. Det vill säga mot socialismen.

Marx sa att ett produktionssystem är utlevat när produktivkrafternas utveckling kommer i motsättning till de existerande produktionsförhållanadena. Så hämmades den tidiga industrin och köpenskapen av medeltidens skrankor att det till sist blev nödvändigt för det uppåtstigande borgerskapet att störta det feodala samhället.I det samhälle där den digitalt överförda informationen blir en allt viktigare beståndsdel i produktionen uppkommer en märklig parallell till detta.

”Information wants to be free” lyder ibland parollen från anarkistiskt influerade datahackers. Det speciella med information, och i synnerhet digital sådan, är att den kan användas hur många gånger som helst utan att förbrukas. Detta oavsett hur mycket arbete som ligger bakom att ta fram den. Fritt informationsflöde blir därmed ett dödligt hot mot de företag som investerar stora resurser i att utveckla dataprogram. Det enorma försprång företag har av sin storskalighet när det gäller investeringar i stålverk eller bilfabriker – och som sedan länge avskaffat Adam Smiths idylliska fria konkurrens – försvinner i samma ögonblick som produkten är digital information.

Lösningen heter patent. Därav den allt större vikt som läggs vid frågor om ”intellektuell egendom” i internationella handelsfördrag. Det blir alltså inte längre de inneboende ekonomiska mekanismerna – de så omhuldade ”marknadskrafterna” – som garanterar storföretagens makt och monopolställning. I stället sker det med utomekonomiska medel: med internationella överenskommelser, lagstiftning patent, och i sista hand polis och domstolar. Utveckling och spridning av nya idéer och lösningar skall alltså begränsas och övervakas av lagar och andra politiska skrankor.

Monopoliseringen tar ett nytt kliv och kapitalet kan självt inte längre leva med det fria utbyte av varor och tjänster man så ivrigt förespråkar i teorin. Och framför allt; utvecklingen av teknik och vetenskap hämmas med allt mer konstgjorda medel för att kunna upprätthålla det privata ägandet. Produktionsförhållandena kommer, som Marx skulle uttryckt det, allt mer i motsättning till produktivkrafternas utveckling.

Cutting Edge. Technology, Information, Capitalism and Social Revolution.Red.: J. Davis, T. Hirschl. M. Stack, Verso, London-New-York 1997, 304 sidor.

Lars Henriksson

Artikelförfattaren  är sedan många år metallarbetare på Volvo Torslandaverken i Göteborg, där han är facklig gruppstyrelseordförande och förgrundsfigur inom Facklig Opposition. Han har tidigare medarbetet i Röda Rummet/ Fjärde Internationalen, bland annat som gästredaktör till temanumret om arbetet och ”japaniseringen”, nr 2/94.