Det Världsociala Forumet i den brasilianska staden Porto Alegre, som i slutet av januari samlade folkrörelser från hela världen, blev ganska omskrivet i internationella massmedier. Forumet blev en stor framgång. Vad som har blivit mindre belyst är den alternativa politik som bedrivs i staden. Detta är lite märkligt. Om ”en annan värld är möjlig”, som exempelvis ATTAC-rörelsen brukar hävda på sina banderoller och som även var forumets huvudparoll, så reser det frågan om hur denna andra värld ska kunna bli möjlig. Studier av och lärdomar från den alternativa politik som faktiskt praktiserats i södra Brasilien de senaste 13 åren kan här väcka en del idéer om vad som går att göra åt det rådande eländet i världen. Det var ju faktiskt ingen slump att denna unika samling av fackföreningar, bondeorganisationer, ursprungsfolk, miljöorganisationer och vänsterrörelser kom att samlas just där.

Porto Alegre är huvudstad i delstaten Rio Grande do Sul, som med sina 10 miljoner invånare är den femte största av Brasiliens 25 delstater. Det är alltid svårt att försöka jämföra Brasilien – med 170 miljoner invånare och en geografisk utbredning som omfattar 3/4 av Sydamerika – med Sverige eller något annat enskilt europeiskt land. Ska en jämförelse göras måste det snarare handla om hela EU eller USA. För Rio Grande do Sul är det betydligt enklare att göra en jämförelse. Levnadsstandarden ligger i nivå med Grekland eller Portugal. Den genomsnittliga livslängden är lika med Englands.

Barnadödligheten är lägre än i grannländerna Argentina och Uruguay. Den totala produktionen i delstaten är ungefär lika stor som Ungerns och fördelad per person är den i nivå med Mexikos.

Huvudstaden Porto Alegre har 1,3 miljoner invånare – alltså något större än Stockholm. Med sina förorter har huvudstadsområdet närmare tre miljoner invånare. Staden växte mycket snabbt under 1980-talet med tillväxt av stora slumområden där vatten, avlopp och asfalterade gator helt saknades. I slutet av 1980-talet levde 1/3 av stadens befolkning i kvarter utan denna grundläggande infrastruktur. Detta är inget unikt för Porto Alegre. Snarare är det en bild som är allt för vanlig i nästan alla större städer i Latinamerika.

Även de kommunala regimer som avlöste varandra var relativt typiska för Brasilien och Latinamerika. Mer eller mindre korrumperade och ointresserade av att i grunden förändra de rådande förhållandena. Den brittiska finanstidningen Economist – som knappast kan beskyllas för några vänster-radikala åsikter – beskrev för några år sedan träffande det ”normala” kommunstyret i Brasilien: ”De flesta borgmästare ser sin kommunala post som en trampolin för högre poster. Så över hela landet fyller de sina områden med så många monument som ryms inom ett fyra-årsmandat och lämnar sen kostnaderna till efterföljaren att ta hand om.” (Economist 28/9 1996) Denna allmänna bild passar bra in på Porto Alegre i slutet av 1980-talet, med tillägget att stadens kostnader var 102 procent av dess totala inkomster. Investeringarna i infrastruktur och social service låg på bottennivå och i stort sett alla intäkter (98 procent) gick till att betala de kommunanställdas löner.

Att göra det omöjliga möjligt

Historien om det fullt möjliga politiska alternativet börjar hösten 1988 då Arbetarpartiet, Partido dos Trabalhadores, PT, vann stadens borgmästarval. Olivio Dutra övertog den 1 januari 1989 ledningen av kommunen och en ny era inleddes.

Den nya kommunala regeringens politik innebar:

• En grundläggande skattereform

• Inga privatiseringar av offentliga företag eller myndigheter

• Inga avsked av anställda inom den offentliga sektorn

• Utbyggnad av infrastrukturen i de fattiga delarna av staden

• Utveckling istället för att avveckling den sociala servicen

• Utveckling av en folklig direkt-demokratisk kontroll av den kommunala budgeten.

Enklare uttryckt: Att göra precis motsatsen till vad som praktiseras i resten av Latinamerika.

Detta program var naturligtvis helt omöjligt att genomföra inom ramarna för den rådande kommunala budgeten. Som jag tidigare nämnt var utgångsläget när PT tog över att stadens kostnader var större än intäkterna. Hur realistiskt är det då att öka kostnaderna? Ska man ”spränga ramarna” för hela budgeten? Eller hur ska problemet lösas? Olivio Dutras PT-regering valde att konstruera nya ramar.

De avtal som tidigare regimer hade slutit med de stora privata – ofta utländska – företagen om speciella skatteförmåner eller undantag från beskattning sas omedelbart upp. Budskapet var enkelt: ”I fortsättningen subventionerar kommunen inte er verksamhet med skattemedel som tidigare regeringar gjort. I fortsättningen får ni betala skatt för er verksamhet”. Kontrollen och indrivningen av momsen från de stora varuhusen effektiviserades och blev hårdare. Indrivningen av förmögenhetsskatten skärptes och en progressiv fastighetsskatt infördes. De rika började följaktligen också ganska snart att klaga på den nya regeringens ”skatteraseri”. Och utländska företag hamnade i en helt ny situation.

Fallet Carrefour

Den franska varuhuskedjan Carrefour, även ledande på den brasilianska marknaden, som var vana vid att kommunala ledare stod med hatten i hand blygt bugande och bockande tacksam för att det globala bolaget ville etablera ett av sina varuhus i kommunen, bemöttes i Porto Alegre på ett helt annat sätt. Efter att ha kontaktats av såväl de handelsanställdas fackförening som småföretagarnas organisation om risken för ökad arbetslöshet lät kommunledningen göra en egen utredning. Den konstaterade att de 400 nya jobb som Carrefour skulle komma att erbjuda i sin nya Supermercado måste ställas mot de 500 som riskerade att förloras inom småföretagssektorn i regionen. Efter två månaders förhandlingar accepterade Carrefour att bygga ett daghem; betala anläggningen av en bit motorväg för att minska de trafikproblem som hotade uppstå; betala uppförandet av 40 småaffärer runt storvaruhuset; finansiera ett utbildningscenter för de anställda inom den lokala affärsverksamheten; samt bidra med sina sopcontainers till ett arbetskooperativ för sophantering. Vid ett tidigare fall hade kommunledningen förhandlat fram liknande eftergifter med det portugisiska företaget Sonae. Företaget ville bygga en av sina affärer på kommunägd mark som ockuperades av några dussin bostadslösa familjer. Innan kommunen gav byggnadslov var företaget först tvingat att köpa in mark och där bygga småhus för 700 bostadslösa.

Detta är några av de positiva exemplen. Det finns förstås också negativa. Varuhuskedjor behöver förlägga sina butiker så nära ”marknaden” som möjligt, något som producerande företag inte alltid är lika beroende av. När bilföretaget Ford ville bygga en ny monteringsfabrik i utkanten av Porto Alegre och tvingades sätta sig i förhandlingar, valde de istället att förlägga fabriken till delstaten Bahia där ett helt annat politiskt och skatteklimat råder.

Former för demokratisk kontroll

Nästan samtidigt började PT-regeringen att arbeta med att utveckla en helt ny form av direkt och demokratisk folklig kontroll av den kommunala budgeten. I spetsen för detta arbete gick vice-borgmästaren Raul Pont. Idén för detta arbete var i grunden enkel. Om kommunens resurser ska gå till att täcka de behov som invånarna har måste befolkningen själv få avgöra och bestämma till vad resurserna ska användas. Denna ”Deltagande budgetprocess” (Orcamento Participativo, OP) inleddes redan 1989, men förde under de första åren av 90-talet en ganska blek tillvaro. Frånvaron av resurser och den utbredda skepsisen mot ”politiker” som bara var intresserade av att sko sig själva var de viktigaste orsakerna till detta. Dessutom var det första försöket att organisera OP ganska styrd av Stadshuset, något som ändrades först efter fyra år då vice borgmästaren Raúl Pont valdes till borgmästare. Inför den första PT-budgeten 1990 deltog sammanlagt 976 personer på de offentliga möten som hölls. En inte helt imponerande siffra. Tio år senare – inför 2000 års budget – deltog omkring 21 000 personer aktivt på dessa möten för att diskutera och besluta om till vad kommunens pengar skulle användas. Utvecklingen av denna folkliga direktdemokrati är den viktigaste förklaringen till arbetarpartiets kraftigt ökade politiska stöd i södra Brasilien under 1990-talet.

OP – en foklig direktdemokrati

Orcamento Participativo, OP, innebär kortfattat att befolkning på stormöten ute i sina bostadsområden och genom en direktvald rådsförsamling prioriterar och beslutar vad kommunens pengar ska användas till. Processen inleds i mars/april med offentliga möten i de 16 ”regioner” som staden delats in i. På dessa redovisar de politiskt ansvariga och tjänstemän från stadshuset hur föregående års budget verkställts; hur stora inkomster kommunen haft och hur dessa har använts till beslutade investeringar, social service och så vidare. Alla som bor i bostadsområdet har närvaro- yttrande- och beslutsrätt på dessa stormöten. Politikerna och tjänstemännen är skyldiga att närvara för att svara på frågor och ställas till svars för hur pengarna har använts. De har dock inte rätt att delta i omröstningarna eller valen.

På dessa möten förs också en första diskussion om bostadsområdets behov av investeringar (ska gatan asfalteras, måste en ny vårdcentral byggas, etc) i den kommande budgeten. För att samordna sina krav och prioriteringar med de andra bostadsområdena som ingår i regionen väljer dessa möten lokala representanter till dels ett regionalt representantskapsforum, dels till fem tematiska repskapsforum:

• Transport och trafik

• Hälsovård och social service

• Utbildning, kultur och fritid

• Ekonomisk utveckling och beskattning

• Urban utveckling.

Representanterna väljs i proportion till hur många som är med på dessa stormöten och de som väljs har sedan i uppgift att under de närmaste månaderna organisera mindre möten på bostad- och kvartersnivå.

I juni/juli presenterar kommunledningen på nya offentliga möten de beräknade fasta kostnaderna och inkomsterna under det kommande året. På dessa stormöten väljer befolkningen sina representanter till OP-rådet. Dessa representanter väljs efter att varje region på sina stormöten bestämt vilka områden som är viktigast att satsa resurser på i budgeten. OP-rådet består av två rådsledamöter (och två suppleanter) från varje region och temaområde och det är denna församling som sedan beslutar om kommunens budget. En rådsledamot väljs på ett år och kan endast omväljas en gång. De har ingen lön och kan när som helst avsättas av de regionala representantskapsförsamlingarna. Det första rådsförsamlingen gör är att fastställa reglerna för sin verksamhet (som sedan offentliggörs i en liten skrift varje år). Ledamöterna rapporterar om rådets verksamhet till de regionala repskapen en gång varje vecka. Till detta ska läggas att rådsförsamlingens möten är offentliga.

Under de kommande månaderna förs sedan diskussioner mellan OP-rådets ledamöter, kommunledningen och tjänstemännen i stadshuset. Kommunens planeringsavdelning – GAPLAN – överlämnar ett första budgetutkast utifrån de prioriteringar som kommit in, till kommunledningen som i september överlämnar ett färdigt budgetförslag till OP-rådet. OP-rådet har sedan full frihet att förändra allt i budgetförslaget som inte överensstämmer med de prioriteringar som gjorts på de regionala stormötena.

När OP-rådet sedan fattat beslut om den färdiga budgeten överlämnas den till kommunfullmäktige för det formella beslutet. Legalt sett är det fullmäktige som antar budgeten, men tack vare den breda legitimitet OP-processen har uppnått är detta i praktiken idag en ren formalitet.

Vad har uppnåtts under 13 år?

Den mest iögonfallande förändringen i staden är upprustningen av bostäderna i de fattigaste områdena. I vissa fall har helt nya bostäder byggts i andra delar av staden dit kvarterets familjer fått flytta. Så har den slum som för tio år sedan kantade strandområdet tagits bort och gjorts om till ett grönområde. 1989 hade 53 procent av bostäderna avlopp, idag är siffran 85 procent. Rinnande vatten har dragits in i 99 procent av bostäderna.

Även inom hälsovården har förändringarna varit märkbara. Den ökade satsningen har bland annat resulterat i att spädbarnsdödligheten minskat med 40 procent Till och med när den gäller den personliga säkerheten har förändringen varit dramatisk. Antalet mord har minskat från 25 till 16 per 100 000 invånare.

Den grundläggande reformeringen av skattesystemet betyder att skatteintäkterna fyrdubblats från 300 miljoner reais 1989 till 1,2 miljarder förra året. Denna reform var en ekonomisk förutsättning för de förändringar som sedan skulle komma. Med de nya ramar som på detta sätt skapats har det varit möjligt att balansera den kommunala budgeten och samtidigt hålla de löften som getts, utan privatiseringar och avsked av offentliganställda och att samtidigt börja förbättra levnadsstandarden för de fattigaste grupperna i staden.

På det politiska planet har de positiva erfarenheterna från Porto Alegre lett till ett ökat stöd för PT i hela delstaten. Tendensen har varit mycket klar under hela 1990-talet. 1988 vann PT kommunvalen i fyra av delstatens kommuner, 1992 i åtta kommuner, 1996 i 26 och 2000 i 35 kommuner.

Men det räcker inte med en radikal omfördelning av skatteintäkter på lokal nivå. Ska en omfördelning av resurser till de fattigaste och mest behövandes sociala behov leda till någon bestående samhällsförändring måste kampen ha ett mycket vidare perspektiv. De förbättringar som hittintills uppnåtts kan mycket snabbt komma att raseras.

Från kommunen till delstaten

När Raul Pont vann borgmästarvalet 1996 – den tredje kommunala PT-segern i rad – var två vallöften centrala i hela kampanjarbetet: att utveckla och stärka den folkliga kontrollen och den direkta demokratiska maktutövning som inletts på det lokala planet; och att göra Porto Alegre till det praktiska oppositionsalternativet mot den nyliberala politik som förs i resten av Brasilien. Utifrån det folkliga stöd man vunnit i Porto Alegre handlade det om att gå vidare, vinna guvernörsvalet i Rio Grande do Sul, utveckla en folklig direkt kontroll även på delstatsnivå (som befolkningsmässigt alltså är något större än Sverige) med sikte på att ersätta den brasilianska regeringen och stoppa den nyliberala politiken på nationell nivå. Två år senare vann Olivio Dutra guvernörsvalet i Rio Grande do Sul i en av de oförsonligaste och hårdaste valrörelser som hållits i Brasilien.

Det brasilianska arbetarpartiet, Partido dos Trabalhadores (PT), växte fram under kampen mot militärdiktaturen och bildades som en fusion av politiska strömningar som hade sina rötter inom helt olika sektorer. Här fanns radikala, fackliga aktivister med sin bas inom den tunga industrin i Sao Paolo, här fanns aktivister från den katolska kyrkans basgrupper inspirerade av befrielseteologin, liksom aktiva från en rad vänsterorganisationer. Partiet erkänner rätten för olika politiska strömningar att organisera sig internt för att argumentera för sina ståndpunkter. Inför kongresser lägger olika politiska tendenser fram sina dokument till omröstningarna. Inom partiet finns det idag olika åsikter och organiserade tendenser i såväl taktiska som strategiska frågor. De politiska framgångarna i Porto Alegre har i synnerhet varit en framgång för de vänsterströmningar som där dominerar partiet. Olivio Dutra, som idag är guvernör i Rio Grande do Sul och en av initiativtagarna till det ”Världssociala forumet”, beskriver sig själv som ”kristen socialist”. Vice guvernören Miguel Rosetto tillhör tendensen Socialistisk Demokrati (Democracia Socialista) som sympatiserar med världsrörelsen Fjärde Internationalen. Raul Pont, som i praktiken kom att gå i spetsen för att utveckla OP i Porto Alegre, är en av de mest kända medlemmarna i Socialistisk Demokrati-tendensen i Brasilien.

I vissa andra delstater valde PT 1998 att söka valallians med öppet borgerliga partier för att komma i regeringsställning. En praktik som PT-vänstern i Porto Alegre alltid öppet argumenterat mot: Vi kan inte i grunden förändra de nuvarande, mycket ofördelaktiga förhållandena för den arbetande befolkningen, genom att söka allianser med de partier som är beredda att föra samma nyliberala politik som den nuvarande regeringen. Det kommer bara ett leda till att vi anpassar vårt eget program till de borgerliga partiernas ”realism”. Vill vi ha bestående förändringar måste vi vinna den fattiga majoriteten för vårt politiska program och visa med praktisk politik att vi står för något helt annat än de borgerliga partierna. Ungefär så har PT-vänstern i Porto Alegre argumenterat.

Det var denna klasskampsinställning till politisk handling som låg bakom kraftmätningen i södra Brasilien. Kapitalisterna, godsägarna och de borgerliga partiernas ledare satsade allt på att förhindra en vänsterseger på delstatsnivå. Inget förtal var för lågt, inga lögner för grova att spridas i massmedia om de ”internationella revolutionärer” som satt vid makten i Porto Alegre. Trots detta förlorade borgarna valet. Det som gjorde segern möjlig var att Porto Alegre tonade fram som ett levande exempel på en praktisk politik i öppen opposition mot den nyliberala politiken med uppenbara materiella förbättringar för de sämst ställda befolkningsgrupperna som resultat – utvecklingen av den folkliga direktdemokratin, samt en massiv politisk mobilisering av aktivister från folkrörelserna – fackföreningarna, de jordlösas organisation MST, etc. Utan att överdriva var valsegern i oktober 1998 en ren klasseger. Det var en seger för fattigfolket över borgarklassens partier på delstatsnivå. Och den innebar att det var möjligt att gå vidare på den inslagna vägen.

Skuldkamp på delstatsnivå

Den nya delstats-regeringen inledde sin verksamhet med att stämma den federala regeringen angående det skuldkontrakt den avgående guvernören Britto undertecknat. Enligt detta kontrakt skulle den nya regeringen tvingas att betala mer i skuldavbetalningar till den federala regeringen än den tidigare. Och om inte den delstatsägda banken Banrisul – Brasiliens fjortonde största – och annan offentlig egendom privatiserades skulle delstaten tvingas betala ett ännu högre belopp. Allt enligt recepten från Internationella valutafonden (IMF). Delstatsregeringen inledde förhandlingar med den federala regeringen, men vägrade konsekvent att acceptera några privatiseringskrav. Vid sidan av denna institutionella kamp mot den federala regerings anpassning till Internationella valutafondens krav inledde man samtidigt en politisk kampanj. Tillsammans med fackliga organisationer, MST och andra folkrörelser organiserade PT offentliga möten om skuldfrågan och strategier för att bilda en bred rörelse. Denna rörelse skulle vara en del av den internationella ATTAC-rörelsen med krav på skuldavskrivning för de fattiga länderna. Inom parentes bör kanske nämnas att ATTAC har sin största organisation i Brasilien. Det är möjligt att det var i denna konkreta skuldkamp tankarna på ett internationellt möte först väcktes. De tankar som några år senare materialiserades i det ”Världssociala forumet” .

Parallellt med denna skuldkonfrontation med den federala regeringen följde Olivio Dutra och hans regering det framgångsrika politiska receptet från Porto Alegre. Delstatsbudgeten fördes ut till diskussion och beslut på stormöten och direktvalda församlingar. Under det första året deltog 190 000 människor runt om i Rio Grande do Sul i denna utomparlamentariska budgetprocess. Delstaten fick sitt första jordreformprogram och de tiotal jordockupationer som pågick fick ett direkt materiellt stöd från den nya regeringen i form av mat och mediciner. De små och medelstora jordbrukarna erbjöds genom den delstatsägda banken, Banrisul, nya och fördelaktigare lån än tidigare. Satsningarna på bostadsbyggande och infrastruktur i delstatens fattigaste delar var under första året var fyra gånger större än vad den föregående regeringen lyckats uppnå under hela sin fyraåriga mandatperiod.

Antalet platser i gymnasieskolorna ökade med 19 procent. För att uppnå detta nyanställdes 2500 lärare och 1375 tjänstemän, samtidigt som man initierade samma typ av skattereform som i Porto Alegre. Överenskommelser om skattelättnader eller skattebefrielse för de stora företagen sas upp.

För de kamrater som gått i spetsen för att utveckla en folklig direktdemokrati i Porto Alegre ingår detta som en central del i en strategi för grundläggande samhällsförändring. En av deras slutsatser från sammanbrottet för de byråkratiskt-totalitära samhällena i Östeuropa är att en av de viktigaste grundstenarna för att utveckla en kamp för och bygga ett socialistiskt samhälle är att befolkningen själv på ett demokratiskt sätt måste fatta besluten om hur samhällets resurser ska användas.

Utvecklandet av en folklig direktdemokrati handlar därför även om att underifrån organisera en permanent kontroll av den ”egna” regeringen, dess politiker och tjänstemän.

I en intervju 1996 efter att precis blivit vald till borgmästare i Porto Alegre uttryckte Raul Pont det med följande ord: ”Den (representativa demokratin) är inte den typ av demokrati som tillåter medborgaren och arbetaren att inta lagstiftarens plats. Och det är kärnan i ett framtida, socialistiskt samhälle. Medborgaren måste kontrollera den lagstiftande processen och budgeten så direkt som möjligt. I själva verket är nivån av direkt kontroll den bästa ”termometer” för att mäta ett samhälles demokratiska styrka.” (Intenational Viewpoint nr 285, februari 1997)

Denna politiska diskussion om ett annat samhälle och vilken väg som kan leda dit är idag ingen akademisk diskussion för latinamerikanska revolutionärer. Den handlar i högsta grad om akuta praktiska frågor och ställningstaganden. Det finns två tunga skäl till detta.

Ett katastrofalt årtionde

För drygt tio år sedan brukade samhällsvetare och ekonomer beteckna 1980-talet som ett ”förlorat årtionde” för Latinamerikas del. Idag går det tillägga att det följande 1990-talet blev en ren katastrof. Dettta betyder att fattigdomen är mer utbredd och djupare än vad den var för 20 år sedan. Låt oss ta det med en konkret siffra. 1980 levde 63 miljoner människor i ren misär.

Åren 1980-97 ökade andelen extremt fatttiga (människor som har mindre än en dollar att leva på per dag) med 43 procent – från 60 till 97 miljoner. Denna utveckling ska jämföras med att under 1950-talet började fattigdomen faktiskt att minska i Latinamerika. Under 1960-talet och första halvan 70-talet fortsatte det i lite snabbare takt. Inte så att folk i allmänhet blev ”rika” eller ens kom i närheten av levnadsstandarden för en arbetarfamilj i Sverige – men lite mindre fattiga. De senaste 25 åren har utvecklingen gått åt det motsatta hållet.

Bakom denna växande fattigdom ligger en kraftigt ökad arbetslöshet och sjunkande löner. Under 1990-talet slog land efter land sitt nationella rekord i arbetslöshet: Argentina 1996, Colombia 1999, Paraguay idag. 13 av 18 länder hade 1999 en minimilön som var lägre än 1980. Och tittar vi bakom arbetslöshetssiffrorna hittar vi en ökad utplundring av folken i dessa länder från internationellt finanskapital och stora industrikoncerner.

I mitten av 1970-talet var Latinamerikas totala utlandsskuld omkring 60 miljarder dollar. 1980 var den 204 miljarder. Tio år senare, 1990, hade den stigit till 443 miljarder dollar och ytterligare tio år senare låg den över 700 miljarder dollar. Men mellan 1982 och 1996 uppgick räntebetalningarna på denna utlandsskuld till 739 miljarder dollar. Det vill säga, under dessa femton åren betalade länderna i Latinamerika mer till banker och finansinstitutioner i utlandet än det totala ackumulerade skulden i slutet av århundradet.

För att betala en växande utlandsskuld har de utländska långivarna krävt en utförsäljning av statliga företag: oljebolag, telebolag, el-, och vattenverk etc. Oftast har de sålts till spanska, franska eller USA-ägda koncerner. Och i de flesta fall har privatiseringarna föregåtts av omfattande avsked av anställda i dessa företag. Inför privatiseringarna av tele-, el-, och vattenverken i Paraguay nu i höst håller den paraguayanska regeringen för närvarande på att avskeda 10 000 arbetare. Till detta ska läggas kraftiga nedskärningar av budgeten inom den offentlig sektorn.

Men den nyliberala politiken har även drabbat ländernas jordbruk. Enligt en studie förra året från Cepal, FNs ekonomiska kommission för Latinamerika, har antalet jobb inom jordbruket i Brasilien under 1990-talet minskat med 5,5 miljoner. En miljon små och medelstora jordbruk har slagits ut och landarealen som används för jordbruk har minskat med 17 miljoner hektar – 4,85 procent av den totala ytan.

Denna ökade sociala misär är i sig det första skälet till att diskutera alternativa samhällsmodeller och en annan politik. Men så länge den nyliberala politiken passivt accepteras – oavsett hur stort missnöjet än är – riskerar diskussionen att bli en diskussion om abstrakta modeller utan koppling till praktiska erfarenheter. I Latinamerika har vi sett motsatsen.

Ett ”omöjligt” uppror

Jag skulle kunna påstå – med en totalt ovetenskaplig efterhandskonstruktion – att vindarna vände klockan 00.30 den 1 januari 1994. Då inledde Zapatistgerillan intagandet av San Cristóbal de Las Casas, i Chiapas, södra Mexiko. Detta uppror – under parollen ”Störta Mexikos regering!” – var vid den tidpunkten en helt osannolik handling och dömdes omedelbart ut av alla ”realistiska” bedömare. Det kom vid en kritisk tidpunkt då den folkliga kampen i Latinamerika var kraftigt försvagad och den latinamerikanska vänstern befann sig i en växande politisk förvirring. I början av 1990-talet var den centralamerikanska revolutionen slut. I Peru genomförde president Fujimori i april 1992 i samarbete med militärledningen en kupp som inledde den totalitära diktatur som kom att råda där under resten av 90-talet. Längre söderut hade militärregimerna ersatts av civila regeringar med brutala nyliberala program. Och i Östeuropa föll de betongmurar som byggts till värn för de byråkratstyrda diktaturerna. För delar av vänstern var det sista inte minst viktigt. I de strategiska modeller de hade ingick ”de reellt existerande socialistiska staterna” som viktiga – kanske de viktigaste – allierade på ett internationellt plan.

Zapatistgerillans inmarsch i huvudstaden Mexiko City i mars i år – då de hälsades av flera hundra tusen människor, nästan som en segrande politisk rörelse – är ett litet och fragmentariskt uttryck för hur ursprungsbefolkningens och den folkliga motståndskampen över hela kontinenten fått ett nytt uppsving under de senaste 6-7 åren. Det är ett uppsving som tagit sig många olika uttryck och som märks på flera nivåer.

På de vanligtvis utlandsägda sammansättningsfabrikerna – ”maquiladoras” – i de små centralamerikanska länderna – Nicaragua, Honduras, El Salvador – har de korta fabriksockupationerna ökat i antal och den fackliga organiseringen vuxit. Ungdomar i Uruguay och Argentina (men även i andra länder) har de senaste åren genomfört massiva ockupationer av skolor och universitet som pågått flera månader, oftast med stöd av lärarna som genom sina fackliga organisationer utlyst strejk i sympati med ungdomarnas aktioner mot nedskärningarna av utbildningsbudgeten. Arbetslösa i Argentina och Paraguay har byggt vägblockader och i flera fall inlett lokala uppror för rätten till ett arbete. På landsbygden i bland annat Brasilien och Paraguay – liksom i alla de andinska länderna – har antalet jordockupationer kraftigt ökat i antal och bondeorganisationerna spelat en allt viktigare roll. I Bolivia utvecklades folkliga protester mot privatiseringen av vattendistributionen till ett lokalt uppror i april förra året.

I Ecuador har två massiva nationella folkliga uppror (1997 och 2000) fällt landets president. Båda dessa uppror leddes av ursprungsbefolkningens paraplyorganisation CONAIE, vilket inte var någon tillfällighet. Över hela kontinenten har ursprungsbefolkningens kamp vuxit i styrka och radikaliserats. Ett annat exempel på detta är att den viktiga kamp mot de internationella – däribland även svenska – skogsbolagens skövling i södra Chile leds av mapuchefolkets organisationer. Och i Colombia har de revolutionära gerillaorganisationernas – FARC och ELN – framgångsrika politiska-militära kamp lett till att regeringen tvingats acceptera att en geografisk dubbelmaktssitutation formellt råder sedan ett par år tillbaks.

Även på det parlamentariska planet märks detta folkliga motstånd. I flera av kontinentens huvudstäder har idag vänstern makten. I San Salvador vann den före detta gerillarörelsen FMLN lokalvalet 1997 och är idag även det största partiet i landets parlament. I Uruguays huvudstad, Montevideo, får vänsterfronten Frente Amplio, som tog över det kommunala för ett tiotal år sedan, ett allt större röststöd i val efter val och är även det största partiet i landet på nationell nivå. I Sydamerikas största stad, Sao Paolo, tog PT över kommunstyret i januari i år. I Mexiko City styr det oppositionella, socialdemokratiska PRD sedan några år tillbaka.

Det är i denna kontinentala situation av både ökad misär och en växande folklig motståndskamp som diskussionen om alternativa modeller måste sättas in. De båda folkliga upproren i Ecuador inom loppet av tre år visar att det i dagens Latinamerika faktiskt är möjligt att störta en president som driver en nyliberal politik. Men de visar samtidigt att detta – även om det är en bra början – inte är tillräckligt. Båda gångerna fortsatte nya borgerliga politiker att föra samma nyliberala politik.

Direktdemokrati är nyckeln

I denna situation är PT-vänsterns linje i Porto Alegre ett politiskt alternativ som även är aktuellt för andra länder på kontinenten. Ska grundläggande förändringar genomföras som gynnar de fattigaste grupperna, så måste de nuvarande regeringarna störtas. Detta gäller oavsett om det handlar om Brasilien eller Colombia eller Ecuador. Men det går inte att utveckla ett reellt alternativ till den nuvarande politiken om påbuden från de imperialistiska företagens ägare och de internationella bankernas diktat snällt accepteras. Eller genom att begränsa den politiska kampen till en rent parlamentarisk verksamhet. Enda sättet att skapa ett verkligt politiskt alternativ är att utveckla den sociala, utomparlamentariska kampen och inom ramarna för den kampen bygga folkliga maktorgan som på ett demokratiskt sätt kan kontrollera och besluta om hur samhällets resurser ska fördelas. Kampen måste föras på lokal, delstatlig och nationell nivå.

Om en avskrivning av utlandsskulden verkligen ska gå till en social utveckling i dessa länder – och inte försvinna i fickorna på korrupta statstjänstemän – är den bästa garantin en demokratisk folklig kontroll av hela den nationella budgeten. Och i denna politiska kamp är den folkliga direktdemokratin en av de viktigaste nycklarna.

Gränsöverskridande allianser

Men även den bäst utvecklade folkliga direktdemokrati hotas att snabbt krossas av de imperialistiska stormakternas finansiella och militära maktapparat. Det enda som kan förhindra detta är att de fattiga människor, som runt hela Latinamerika kämpar mot den skärpta utplundringen,. kan vinna allierade i de rika länderna. Det nuvarande kampuppsvinget kommer i längden inte att kunna utvecklas oberoende av vad som händer – eller inte händer – i de imperialistiska länderna. Detta är också en strategisk insikt PT-vänstern dragit och som ligger bakom det ”Världsociala Forum” som hölls i januari i Porto Alegre. De första fröna såddes redan i juli 1996, då kallade den zapatistiska befrielserörelsen i Mexiko till den ”Första Intergalaktiska konferensen för mänskligheten och mot nyliberalismen”. Dess budskap var enkelt: Även om vi slåss på skilda barrikader och med olika utgångspunkter så drabbas vi alla av samma nyliberala politik. Därför måste vi träffas, utbyta erfarenheter och bygga kontaknät för vår kamp i alla delar av världen. Den konferensen och de följande internationella mötena som zapatisterna tog initiativ till blev framgångsrika solidaritetsmanifestationer för den mexikanska ursprungsbefolkningens rättigheter och förhindrade den mexikanska regeringen att militärt besegra zapatistgerillan. Däremot blev de i ganska liten utsträckning möten för att utbyta och diskutera konkreta kamperfarenheter från olika delar av världen. Fröna kom istället att spridas genom en – för de makthavande– mycket oväntad massprotest i Seattle några år senare. Där samlades i december 1999 regeringsföreträdare från hela världen för att högtidligt underteckna ett nytt, orättvist världshandelsavtal inför det nya årtusendet. De omfattande folkrörelseprotester de möttes av ledde till regelrätta gatustrider i flera dagar och försatte hela staden i ett krigsliknande tillstånd. De välklädda regeringsrepresentanterna tvingades bokstavligt talat lämna scenen genom bakdörren, utan att ha skrivit under det handelsavtal som de diskuterade. (Här bidrog även motsättningar mellan USAs och EUs regeringar till den snöpliga utgången). När tårgasdimmorna skingrats hade dessa folkrörelseprotester i de rika kapitalistiska länderna gett upphov till nya vindar som – genom Washington, Prag, Nice – kom att föra fröna till den politiskt bördiga jordmånen i södra Brasilien för att blomma upp i den internationella folkrörelse-sammankomsten.

Dessa protester – mot Världsbanken, Internationella Valutafonden (IMF), Världshandelsorganisationen (WTO) i de rika imperialistiska länderna – visar på möjligheterna att börja utveckla en gemensam kamp på internationell nivå mot den ökade utplundringen av folken i Latinamerika, Afrika och Asien. De visar att det är möjligt att länka den sociala och demokratiska kampen i syd med den kamp som lönearbetare i de rika länderna tvingas föra för att försvara sig mot sina ”egna” regeringars nyliberala åtstramningspolitik. Och med det möjligheterna att bygga nya internationella nätverk och organisationer av solidaritet mellan alla som drabbas av kapitalismen över hella våt jord.

Det är denna strategiska inriktning som varit vägledande för den praktiska politiken i Porto Alegre och Rio Grande do Sul sedan 1988. ”Vi tycker, precis som Che Guevara, att det är viktigare att få saker gjorda än att tala om för alla andra vad vi tycker att de borde göra”, som PT-ledaren och DS-medlemmen Lucio Costa en gång uttryckt det. Det är ett levande exempel att studera, lära av och – naturligtvis – kritisera.