Den spanskamerikanske sociologen Manuel Castells monumentala verk om kapitalets omstrukturering Informationsåldern har väckt stor uppmärksamhet och diskuterats livligt i akademiska- och vänsterradikala kretsar. ”En Marx i vår tid” är det epitet som många tilldelat honom. Men i vilken mån håller den jämförelsen streck? Och vari ligger hans stora bidrag till förståelsen av vår tid? Ove Holmström ger oss en presentation och en kritisk analys av Castells forskargärning

 Varje vetenskapsman har en förhistoria både som individ och i sin roll som forskare. De resultat som han eller hon kommer fram till och de verk som skapas präglas av denna historiskt bestämda situation. När det gäller Manuel Castells och Informationsåldern så har den föregåtts av period av samhällsvetenskapliga konvulsioner. Först postmodernismen med dess ifrågasättanden av alla generella slutsatser, följd av en globaliseringsdebatt som pendlar mellan religiös tro och skeptiskt avståndstagande. Diskursen har varit både snårig, motsägelsefull och mångfasetterad. När nu Manuel Castells i slutet av 1990-talet kommer med sitt verk Informationsåldern, tycks han bli något av en slutpunkt för en fas i utvecklingen.

Det är knappast kontroversiellt att påstå att vi näst intill drunknar i debatten om globalisering och dess effekter. Själva begreppet är relativt nytt – det etablerades egentligen först på 1990-talet – och kom delvis att ersätta debatten om postmodernism och postindustrialism. Globaliseringsdebatten har både löften och hot. För de nyliberala avreglerings- och marknadsprofeterna innebär det ett löfte om en ny guldålder för det fria kapitalet. Den pragmatiska reformvänstern ser däremot att fundamenten till folkhemmet, och det välfärdskapitalistiska samhällsbygget raseras.

Sociologiprofessorn Anthony Giddens, tillika chefsideolog hos den brittiske statsministern Tony Blair, tillkännagav 1999 att ”Vi är den första generationen som får leva i ett kosmopolitiskt samhälle, vars konturer vi bara kan skönja vagt. Detta faktum skakar om hela vår existens oavsett var vi råkar befinna oss.” Vilka är då dessa ”vi” som Giddens talar om? Är det alla på detta vårt klot eller är ”vi” en liten utvald kosmopolitisk elit vars liv och medvetande kommit att präglas av de senaste ideologiska och teknologiska krusningarna på den samhälleliga ytan snarare än av en genomgripande och allomfattande samhällsutveckling? Är Giddens och de andra globaliseringsteoretikernas tankegångar kanske i själva verket bara en projicering av deras egna privilegierade sociala förhållanden? Har globaliseringen kommit att bli en fråga om eliternas sociala vara och intressen, snarare än en gigantisk samhällsomvandling ?

Gemensam analysgrund

När sociologin föddes i mitten av 1800-talet så skedde detta också i anslutning till omvälvande samhällsförändringar. Det var industrisamhällets framväxt som tillsammans med den borgerliga kulturens segertåg, den kapitalistiska ekonomins dominans, nya kommunikationsmedel och väldiga folkomflyttningar som skapade den ”sociala frågan”, grunden för arbetarrörelsen och socialismens framväxt. Det är i denna kontext som Karl Marx skriver Kapitalet och grundlägger en generell teori för kapitalismen, både vad det gäller dess samhälleliga förutsättning och dess konsekvenser. Den ”sociala frågan” kom sedermera att definieras i nationella termer, den kom att inordnas och studeras som ett nationellt problem. Staten utgör här en redan existerande territoriell enhet i vilken det systematiskt produceras statistik över ekonomiska och sociala processer, som sedermera omvandlas till empiriska kategorier och samhällsvetenskapliga definitioner.

Detta gäller oavsett om vi talar om klassiker som Emile Durkheim, Max Weber eller Karl Marx, som trots alla skillnader i övrigt hade en gemensam analysgrund i form av en territoriell, nationalstatlig definition av det moderna samhället. Det är denna nationalstatliga samhällsmodell som nu skakas om och ifrågasätts i globaliseringsdiskursen.

Debatten kring globaliseringen och dess orsaker och effekter har både en politisk och en vetenskaplig dimension. Det är svårt att dra någon knivskarp gräns mellan ideologi och vetenskap. Den första och kanske mest frekventa frågan som ställs av både forskare och politiker är: Vad är globalisering?

Skeptiker och radikaler

Mycket förenklat kan vi börja med att beskriva två diametralt motsatta synsätt på globaliseringen. För det första kan vi urskilja de skeptiska , som menar att allt prat om globalisering enbart är prat. Det handlar om ideologi snarare än verklighet. Världen har inte förändrats, globaliseringen är inte ny utan snarare en myt hävdar till exempel Paul Hirst och Grahame Thompson. Ekonomierna är inte mera öppna eller globala idag än under andra skeden i historien. Man ifrågasätter förändringens storlek och betydelse. Den kanske mest berömde skeptikern Pierre Bourdieu, hävdar med emfas att globaliseringen framförallt är en självrättfärdigande myt, som genom ständig upprepning av samma budskap ger styrka åt den diskurs som nyliberalismen behöver för sitt projekt. I Sverige har vi Johan Ehrenberg som hävdar att ”världen är inte ny. Den har alltid varit global. Problemet är politiken, inte ekonomin”, dvs en likartad variant av globaliseringen som myt.

Det kan tyckas vara något märkligt att de flesta av skeptikerna tillhör vänstern i bred mening och ofta har marxistisk bakgrund, det vill säga ofta tillhört en intellektuell miljö där det inte varit helt ovanligt att se politik och kultur som determinerade av ekonomin. Detta eftersom deras förklaringar av fenomenet globalisering i mångt och mycket i själva verket är idealistisk, då de ofta hävdar att den materiella grunden inte förändrats nämnvärt. Det är således själva talet om globalisering som utgör hotet. (Det skulle förefalla naturligare att en marxistisk vänster antog att globaliseringsdiskursen hade sina rötter i en förändring av den samhälleliga basen snarare än i huvudet på ett antal nyliberala politiker.)

Än märkligare blir det när man ser närmare på globaliseringsanhängarna – de radikala – för vilka allt tal om globalisering enbart är en bekräftelse på grundläggande samhällsomvandling. Bara det faktum att man talar om globalisering är ett bevis på att globaliseringsprocessen inte bara är verklig, utan dessutom oundviklig och nödvändig. Här handlar det alltså om en fast förlitan på av människan opåverkbara sociala krafter som man måste anpassa sig till snarare än försöka styra. Giddens med flera inom den nya socialdemokratin samt diverse avreglerings- och frihandelsvänner inom nyliberalismen delar här en mycket handfast deterministisk, materialistisk inställning när det gäller möjligheterna att påverka samhällsutvecklingen.

Högern som benhårda materialister – där det är de ekonomiska krafterna som styr – och vänstern som troende idealister – där det bara handlar om att vilja så kan vi stoppa globaliseringen – och därmed få välfärden tillbaka.

Mångdimensionell förklaring

Ser vi till de mera vetenskapliga debattörerna, finner vi en skiljelinje mellan de som hävdar att en enda av globaliseringens dimensioner och logiker är den centrala i motsats till dem som ser globaliseringen som en mångdimensionell och ytterst komplex process där ekonomin enbart är en av många aspekter som hör det globala till. Till de förstnämnda räknas exempelviss Immanuel Wallerstein, James Rosenau, David Held med flera och så naturligtvis även Marx. När det gäller Wallerstein så presenterade han redan för trettio år sedan sin teori om världssystemet, en kapitalistisk världsekonomi vars inre logik genererar både integration och sönderfall i global måttstock. Hans modell kännetecknas av både monokausalitet och ekonomism. Även Rosenau och Held ser globaliseringen utifrån en endimensionell logik, fast till skillnad från Wallerstein är det inte ekonomin som är central. För Rosenau orsakas förändringen mot en polycentrisk politik av en teknologisk dimension och dess egendynamik. Held ser globaliseringen som en utvidgning av transnationella rum och aktörer, osv.

Mot dessa synsätt protesterar mer än någon annan sociologiprofessorn Ulrich Beck, som gör själva betoningen av globaliseringens komplexitet till sin teoretiska huvudpoäng. Enligt honom är globalisering ett mångdimensionellt, komplext och mångtydigt fenomen och måste analyseras som ett sådant. Han är inte ensam om sina åsikter, utan dessa kännetecknar många av de aktuella sociologiska teorierna inom området, som till exempel hos Manuel Castells och Martin Albrow. Det är oftast de nyare av globaliseringsteoretikerna som, till skillnad från till exempel Wallerstein, betonar detta mångdimensionella perspektiv. Det finns ingen grundläggande dynamik, man kan inte söka en grundläggande förklaring till utvecklingen. Det globala tillskrivs helt olika innebörd beroende på om man fokuserar på ekonomins, politikens eller kulturens globalisering.

Det är således inte svårt att inse att diskussionen kring globaliseringen kommit att bli både snårig, mångtydig och inte minst obegriplig. Det finns inte en gemensam grund, som hos 1800-talets klassiker när de försökte förklara den industriella revolutionens samhällsomvandling, utan en mängd olika utgångspunkter. Inte heller finns längre det sociala rum i form av nationalstaten som utgjorde ramen för klassikerna.

De två huvudlinjerna skeptiker kontra radikaler och monokausalteorier kontra mångdimensionella teorier kan inte heller förväntas skapa reda i oordningen. Förespråkare av monokausala teorier kan nämligen lika gärna vara radikaler som de som företräder mångdimensionella teorier kan vara skeptiker och vice versa. Det finns alltså ett stort behov av någon som skapar ordning i kaos. Mången intellektuell har suktat efter vägledning i denna förvirringens tidevarv. Så lite av en frälsare har han kommit att utmålas -Manuel Castells - när han nu i slutet av 1990-talet presenterade sin trilogi om Informationsåldern. Åtminstone här i Sverige där globaliseringsdiskussionen kommit att blomma ut först i slutet av 1990-talet har Castells snabbt fått en ställning som modern klassiker. Han har till och med på sina håll hyllats som vår tids Karl Marx.

Intellektuell kosmopolit

Den spansk-amerikanske sociologen Manuel Castells, professor i sociologi och stadsplanering vid Universitetet i Berkley, har gjort ett av efterkrigstidens mest ambitiösa samhällsvetenskapliga försök att beskriva konsekvenserna av de vetenskapliga och tekniska revolutionerna och dess sociala konsekvenser under 1900-talets sista decennier. Analysen ligger på det globala planet.

Castells har själv verkat som forskare inom ett antal ekonomiska makroregioner, som till exempel Västeuropa, Östeuropa, Nordamerika, Sydamerika, Stilla Havs området, Afrika söder om Sahara, etc. Hans ambitionsnivå är följaktligen gigantisk. Castells nöjer sig nämligen inte med att bara behandla den tekniska utvecklingen, produktionssätt och ekonomisk organisering av samhället. Han analyserar också könsrelationer, medier, identitet och rörelser, kriminalitet med mera. Som intellektuell kosmopolit har han rört sig obehindrat inte bara mellan olika discipliner, som sociologi, geografi, politik, ekonomi och kulturanalys, utan även mellan politik och vetenskap, bland annat i egenskap av rådgivare åt Boris Jeltsin i frågor om social förändring och åt EU kommissionen i fråga om informationsteknologins konsekvenser för samhället.

Castells verk Informationsåldern, består av tre band och är med sina totalt 120 sidor referenser och 160 tabeller naturligtvis enastående idag i omfattning och bredd. Det första intryck detta magnifika verk ger, är att här har vi svaren på alla frågorna om globaliseringen. Här har vi forskaren som knutit samman trådarna från de olika globaliseringsteorierna och lyckats utläsa sammanhangen mellan samtidens förändringar, kopplingen mellan tekniska förändringar, de politiska omvandlingarna och globaliseringen av ekonomin. Den globala diskursen blir inte längre ogenomtränglig utan tycks bli gripbar. Castells verk tycks härvidlag fylla ett dubbelt syfte, nämligen att både försöka ge en syntes av den splittrade globaliseringsdiskursen och, inte minst efter postmodernitetens upplösningstendenser och ifrågasättande av vetenskapen, återupprätta idén om förnuftet och rationaliteten som primära verktyg i förståelsen av samhället. Den postmodernistiska tolkningen av Friedrich Nietzsches konstaterande ”att Gud är död”, det vill säga att det inte finns några absoluta sanningar, motbevisas av Castells Informationsåldern. Nu vågar vi återigen tro på Gud igen. Det är med andra ord inte konstigt att Manuell Castells likställs med Karl Marx och Informationsåldern utropas till vår tids Das Kapital.

Globalisering och identitet

Men låt oss, innan vi stämmer in i jubelkören och utnämner Informationsåldern till vår tid klassiker, se lite närmare på vad det är som hävdas.

I inledningen av andra bandet av Informationsåldern skriver Castells:

”Vår värld, och våra liv, formas av globaliseringen och identitetens motsatta krafter. Den informationsteknologiska revolutionen och kapitalismens omstrukturering har framkallat en ny samhällsform, nätverksamhället. Dess utmärkande drag är globaliseringen av strategiskt avgörande ekonomiska aktiviteter, nätverk som organisationsform, flexibilitet och instabilitet hos arbetet samt individualisering av arbetskraften, en kultur av verklig virtualitet som byggs upp av ett allt genomträngande, sammanflätat och diversifierat mediesystem. Och en omvandling av livets, rummets och tidens materiella grundvalar genom konstituering av ett flödesrum och en tidlös tid, uttryck för dominerande aktiviteter och styrande eliter.”

Han fortsätter:

”Denna nya form av samhällsorganisation och dess helhetsgrepp sprids till hela världen - liksom industrikapitalismen och dess tvillingfiende, den industriella etatismen, gjorde på 1900-tale – skakar institutioner, omvandlar kulturer, skapar rikedom och framkallar fattigdom, väcker girighet, förnyelse och hopp samtidigt som den framkallar umbäranden och förtvivlan. Det är verkligen, skön eller ej, en ny värld.”

Denna inledning, som andas lite av Kommunistiska manifestets målande storslagenhet, ger oss en antydan av vad Castells ser som historiens drivkraft, nämligen motsättningen mellan globalisering och identitet. Det är också i huvudsak vad som behandlas i de två första banden av Informationsåldern. I band ett, Nätverksamhällets framväxt, behandlas ekonomins globalisering, differentiering och specialisering samt inverkan av dessa processer på arbetslivet och samhället. Band två Identitetens makt handlar i huvudsak om identitetens utveckling i nätverksamhället, patriakatets slut, nationalstatens upplösning och demokratins kris. Den tredje boken, Milleniumets slut, som jag i denna artikel inte ägnar så mycket kraft åt, fokuseras på den nya geografin, förändringar i särskilda världsdelar, Sovjetunionens sammanbrott, uppkomsten av fjärde världen med global fattigdom och utstötning, den globala kriminella ekonomins utvidgning, krisen i Asien och Stillahavsområdet samt EU:s framväxt. Denna tredje volym framstår mer som en genomgång av den sociala- och politiska utvecklingen i olika delar av världen. En kontroll av att utvecklingen följer och stämmer med den ”nya värld” som han analyserat fram i första och andra volymerna. Så låt oss därför koncentrera oss på de två första banden och själva den universella teorin.

Bortom postmodernismen

I den första volymen beskriver Castells grunddragen för en teori om framväxt och utveckling av ett nytt samhälle, ett informations- och nätverksamhälle. Detta nätverksamhälle som enligt Castells är uppbyggt kring nya produktionsrelationer, genererar nya maktrelationer och nya sociala strukturer. Själva utgångspunkten för analysen är den informationsteknologiska revolutionen, eftersom den genomsyrar alla mänskliga aktiviteter. Castells är dock snabb att redan i förordet till första bandet bestämt ta avstånd från en teknisk determinism. I detta förord tar Castells också indirekt avstånd från den postmodernistiska världssynen och hävdar att han tror på rationaliteten och förnuftet, på meningsfullt socialt handlande och på politik, Han tror på identitetens frigörande kraft men tar avstånd från individualism och fundamentalism och slutligen ställer han hypotesen att alla de huvudtrender (de som han sedan redogör för i de tre banden), som konstituerar den nya världen hänger samman och att det går att förklara sambandet. Castells är med andra ord en rationalitetens och modernitetens förespråkare. Vi skulle alltså på denna nivå kunna placera Castells i samma huvudfåra som Karl Marx och de övriga klassikerna.

IT och samhälle

Om vi fortsätter att titta på vilka grundtankar Castells själv hävdar att han står för, så är den informationstekonologiska revolutionen en central faktor för det kapitalistiska systemets omstruktureringsprocess. Detta även om den avancerade kapitalismens logik i sin tur formade IT revolutionens manifestationer. Castells är i sin teoretiska programförklaring noga med att betona att samhällsutvecklingen är en dialektisk process. Men, vilket vi återkommer till, det är en dialektik främst mellan teknik och samhälle och mindre en dialektik mellan klasser och klassintressen. Klasskampen som är så central för Marx intar en betydligt blygsammare roll i Castells teoribygge.

För övrigt kan vi återigen i den manifesta teoretiska programförklaringen se likheter med Marx teorier. Castells skriver:

”Produktionsprocessens produkt används socialt sett i två former: som konsumtion och som överskott. Samhällsstrukturer samverkar med produktionsprocesser genom att bestämma regler för tillägnelse, fördelning och andvändning av överskottet. Dessa regler konstituerar olika produktionssätt, och produktionssätten definierar de sociala produktionsförhållandena, bestämmer existensen av sociala klasser vilka konstitueras som sådana genom sin historiska praktik. Ett produktionsätt utmärks av den strukturella princip enligt vilket ett överskott tillägnas och kontrolleras”

Han fortsätter sedan om kapitalismen:

”Under kapitalismen har producenternas avskiljande från produktionsmedlen, arbetets ökande varukaraktär och det privata ägandet av produktionsmedel på basis av kontroll över kapital utgjort grundprincipen för kapitalisternas tillägnelse och fördelning av överskottet (…) kapitalismen är inriktad på vinstmaximering, dvs öka den mängd överskott som kapitalet tillägnar sig på basis av privat kontroll av produktions- och konsumtionsmedlen”

För att uttrycka det i Marx termer: ” …ett ekonomiskt produktionssätt bestämmes av samhällsmedlemmarnas förfogande över produktionsinstrument och arbetsresultat” Det faktum att arbetaren är skild från produktionsmedlen och därigenom från produkten av arbetet är den centrala punkten i konstituerandet av det kapitalistiska systemet.

På denna nivån kan man åtminstone på ett ytligt plan se ganska stora likheter med Marx samhällssyn. Castells betraktas också allmänt som en akademisk vänsterman som står på en marxistiskt intellektuell grund.. Så långt föreligger en samsyn mellan Castells och Marx.

Informationalismen

När Marx och Engels börjar Kommunistiska Manifestet med meningen: ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp” så anger de också vad de ser som den samhällsomdanande kraften. En dialektisk kraft som i sin tur påverkar samhällets samtliga strukturer, direkt eller indirekt. Det är alltså de sociala klassernas kamp – på grundval av i systemet inbyggda motsättningar – som driver samhället framåt.

Enligt Castells är det utvecklingssättet, det vill säga de tekniska arrangemang i vilka arbetskraften bearbetar materien, som i sista hand är bestämmande för överskottets nivå och utgör för honom härigenom den centrala axeln i utvecklingen. Varje utvecklingsätt definieras utifrån de element som är grundläggande för att öka produktiviteten. Under feodalismen handlade det om en kvantitativ ökning av arbete och naturresurser (jord). Industrialismens produktivitetsökning var avhängigt av framväxten av nya energikällor som ångmaskinen och elkraft. Slutligen i det nya informationella utvecklingssättet är det kunskapsalstring, informationsbehandling och symbolkommunikationens teknik som utgör källan till produktivitetsökningen. Man får dock skilja på utvecklingssätt och produktionsätt. Enligt Castells finns det inget i det nya utvecklingssättet, informationalismen, som ändrar på produktionssättet kapitalism. Det är, för att prata i marxistiska termer, inget som talar för att det nya utvecklingssättet (produktivkrafterna) spränger några produktionsförhållanden. Tvärtom vidmakthålls kapitalismens logik och förstärks. Trots detta menar Castells att den nya ekonomin - informationalismen - måste ses mot bakgrunden av ett kvalitativt historiskt skifte, en ny industriell revolution vars konsekvenser vi ännu knappast kan skönja.

I sin omfattande redogörelse för informationsteknologins framväxt tar Castells på olika sätt upp och betonar att tekniken inte kan ses skild från samhället, och han hävdar också att det är samspelet mellan produktionssätt (kapitalism) och utvecklingssätt (informationalism) som skapar den historiska förändringen. ”Det tycks faktisk, säger Castells, som om uppkomsten av ett nytt tekniskt system på 70-talet måste återföras på det teknologiska upptäckandets och spridandets egen dynamik” IT revolutionen var snarare teknologiskt framlockad än socialt determinerad. Det var sedan tillgången på dessa nya tekniska system som blev grundvillkor för 80-talets socioekonomiska omstruktureringar. Den mest avgörande historiska faktorn som påskyndat och format det informationsteknologiska paradigmet är den kapitalistiska omstruktureringsprocessen som pågått sedan 1980-talet. Men samtidigt påpekar han att även om kapitalismens omstrukturering och informationalismens spridning var oskiljaktiga processer i global skala, så har olika samhällen reagerat olika på grund av specifika historiska, institutionella och kulturella drag. Men även om han i de mer teoretisk programmatiska avsnitten betonar vikten av att se teknologin i ett samhälleligt sammanhang, så framstår analysen av drivkrafterna för denna kapitalistiska omstruktureringsprocess som betydligt mindre utvecklade i hans i övrigt mycket omfattande verk. Castells konstaterar mer eller mindre bara att arbetslivet har fragmenterats och individualiserats och arbetarkollektivet och fackföreningarna har fått mindre betydelse som en följd av informationalismen.

Det virtuella företagets logik

Hur den ekonomiska omstruktureringen och arbetslivets omvandling gått till berörs således mycket knapphändigt av Castells, exempelvis så nämns Ronald Reagan och Margreth Thachers antifackliga offensiv under 1980-talet bara i en parentes, och då som en nödvändig politisk offensiv för att jämna vägen för de historiskt- strukturella trenderna som motarbetar fackföreningarna. Fackföreningar tas för övrigt bara upp en gång i index i den första volymen Nätverksamhällets framväxt, som ju handlar om teknologins framväxt, globaliseringen och arbetslivets förändring. Bilden som målas upp är att det som möjliggjorde den historiska om definitionen av förhållandet mellan kapital och arbete var användningen av kraftfull informationsteknologi och av organisatoriska former som underlättades av det tekniska mediet. Det virtuella företagets logik (eller snarare hotet om detta) har framtvingat så massiva eftergifter från anställda och fackföreningar, att trots att arbetet aldrig varit mer centralt i den värdeskapande processen än i nätverksamhället så har det heller aldrig varit mer utlämnade åt organisationen (kapitalet). Orsaken, enligt Castells, är att den nya tekniken medgav att kapitalets rörlighet har kunnat ställas mot arbetets stelhet. Härigenom kommer Castells förklaringsmodell av den samhälleliga utvecklingen farligt nära den teknikdeterminism som han upprepade gånger säger sig ta avstånd från. En förklaring till detta är naturligtvis att han bygger så mycket av sin analys på en empirisk beskrivning av trender och tendenser, och då i hög grad utifrån utvecklingen efter teknikrevolutionen på 1970-talet. En annan orsak är hans undertryckande av värderingar. Han tar till exempel kategoriskt avstånd från Marx ambition att vilja förändra världen. Likaså är frånvaron av alternativ något som gör att hans utvecklingsmodell till stora delar framstår som oundviklig. Han ställer sig till exempel aldrig frågan vilka potentiella möjligheter tekniken skapar vad det gäller facklig samverkan i global skala?

Avsomnad klasskamp

Den slutsats Castells kommer fram till blir att den dominerande logiken blir alltmer strikt kapitalistisk (på grund av de fria kapitalflödena och finanskapitalismens avkastningskrav), samtidigt som kapital och arbete alltmer tenderar att existera på skilda platser och tidpunkter, flödesrum kontra platsrum, de datoriserade nätverkens ögonblickstid kontra vardagslivets klocktid. Följden av denna utveckling blir att de sociala klasserna, vars oundvikliga kamp hos Marx är historiens drivkraft, förvandlas till en motsättning mellan nätverk och individuella arbetare.

Då motsättningen arbete och kapital på detta sätt upplöses, tenderar kapitalet att fly in i sin hyperrymd av ren cirkulation, medan arbetets kollektiva enhet upplöses i oändligt varierande, individuella existenser, så kan inte heller detta utgöra drivkraften för samhällsutvecklingen. Klasskampen i form av sociala klasser är slutgiltigt avsomnad. Castells hävdar i del två, Identitetens makt, att arbetarrörelsen tycks vara förbisprungen av historien. På grund av de strukturella element och de historiska processer som han beskriver menar han att arbetarrörelsen inte kommer att vara i stånd att av egen kraft och ur sig själv återuppbygga den sociala kontrollen den hade under industrialismen. Samma öde kommer att drabba de politiska partierna som också uttömt sin potential som autonoma agenter för samhällsförändringar, fångade i den informationella politikens logik och berövade sin viktigaste plattform, nämligen nationalstaten, vars öde under den globala ekonomins kalla stjärna är att tappa en stor del av sin relevans.

Så trots att samhället genom informationalismen håller på att klyvas i en betydande topp – nätverkets elit – och en betydande botten – de som är utestängda från nätverken – så hårdnar inte klassmotsättningarna, utan snarare så präglas det informationella samhället av en grundläggande process där arbetskraftens upplösning utmynnar i nätverksamhället. Vi har alltså fått en samhällsstruktur där den grundläggande motsättningen i samhället mellan kapital och arbete inte längre finns manifesterat i sociala klasser utan bara på abstrakt nivå. Marx tal om ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp gäller inte längre. Historien om nätverkssamhället är istället historien om motsättningen mellan informationalismen och identitet, vi får kulturkamp istället för klasskamp.

Castells berör inte heller den för Marx så centrala profitkvotens fallande tendens inom kapitalismen, den inbyggda motsättningen där produktivkrafterna spränger sönder produktionsförhållandena, saknas helt hos Castells. Det framstår till skillnad från hos Marx som om det är produktivkrafterna som skapar sina produktionsförhållanden. Nätverkssamhällets sociala struktur uppstår ju som en följd av den tekniska utvecklingen, det är utvecklingssättet (dvs IT-revolutionen) som ser till att anpassa och göra produktionsförhållandena så flexibla att de inte stör utvecklingssättets logik. Klassmotsättningarna reduceras till en abstrakt motsättning mellan systemet logik och autonoma individer, som inte förmår samla sig till motstånd på något klassmässig sätt, med ökande klyftor som följd.

Castells menar dock att gapet mellan över- och underutveckling inte måste bestå i all evighet. Vad som ska upphäva utvecklingen säger han dock inget om. Han har bara en vision (för övrig på allra sista sidan) om att människans växande vetande tillsammans med att företag ska bli socialt ansvarstagande och att media ska börja fungera mer som budbärare än som budskap, ska komma att öka harmonin mellan människa och natur etc. Det vill säga i princip motsatsen till den utveckling han i tre band redogjort för. Här går uppenbarligen inte utopi ihop med verklighet. Castells framstår som om han i analysen närmast är fatalist, men när det gäller vägen till en stabilare, mer solidarisk och mer jämlik värld så hemfaller han åt fromma förhoppningar.

Obevisade teser

Castells bygger sin analys på en mycket omfattande empiri. Man skulle kunna betrakta hans verk som en encyklopedi. Trots den enorma faktabasen har Castells svårt att empiriskt bevisa en del av sina mest centrala teser, till exempel att IT revolutionen de facto lyckats öka produktiviteten som ju enligt Castells är själva orsaken till utvecklingssättens framväxt. Lösningen är något krystad; nämligen statistiska felkällor och att det nog blir ökad produktivitet med tiden.

Ett annat problem för Castells trovärdighet när det gäller att inte vara deterministisk är att han visar fram få eller inga alternativ till den givna utvecklingen. Det är hela tiden kommunikations- och databehandlingsteknologin som möjliggör nätverksföretagen. Frågan hur och i vilken grad företagen skapar sig en teknologi för att uppnå vissa syften behandlas bristfälligt. Om till exempel arbetarrörelsen tagit kamp om inflytandet över teknologin, hade nätverken då sett annorlunda ut? Exemplet med kineserna och skrivkonsten, som Castells resonerar om, talar för att statsmaktens förhållande till teknologin är central, men när han ska förklara framväxten av informationsteknologins utbredning blir utgångspunkten snarare ett maktvakuum där tekniken sätter dagordningen. Den som får makt är den som kan anpassa sig och får vara med i nätet, medan den som stängs ute blir maktlös. Frågan är dock vad är det som tvingar in respektive låser ute människor, grupper och nationer i nätverket ?

USA och även England har via en rad globala institutioner, såsom till exempel Världsbanken och Internationella valuta fonden (IMF), lyckats med att globalisera sin nationella politik. Den ekonomiska frihandelspolitiken har inte främst uppstått som en följd av framväxten av de globala nätverken utan som följd av en global politisk strategi från specifika ekonomiska aktörer, som därigenom blivit till noder i nätverket. Vi talar här om aktörer vars makt inte bara har utökats av den nya teknologin, utan framförallt utövats. De som ställer sig utanför och vägrar acceptera spelreglerna tvingas in, med våld eller hot om våld med ekonomiska sanktioner eller hot om sådana. USAs utrikespolitik lyser med sin frånvaro som förklaringsfaktor till utvecklingen. Här skulle vi ju faktiskt kunna tala om klasskamp i global skala.

I den nyliberala revolutionen, ser Castells främst ett sätt att jämna vägen för IT-revolutionen, som ju ger den oundvikliga utvecklingen för den kapitalistiska omstruktureringen. Det går att vända på perspektivet, den nyliberala revolutionen (klasskampen) är det primära. Efter 1970-talets kriser, har borgerligheten via Världsbanken, IMF och en amerikansk krigsmakt, som med hjälp av eller i strid mot FN, varit beredd att isolera eller bomba de som ställer sig utanför eller ifrågasätter kraven på avreglering och privatisering eller som på något annat sätt ifrågasätter den rådande maktstrukturen. De teknologiska framstegen har i detta perspektiv kommit att utnyttjas i denna borgerliga offensiv. Men det som bestämmer omstruktureringen är inte primärt teknologin utan det faktum att den borgerliga eliten har haft makten och utövat den. Enkelt uttryckt är det den fria kapitalrörligheten som skapat de ekonomiska nätverken och inte nätverken som skapat finansflödena. I detta perspektiv av utvecklingen får återigen klasskampen relevans. Idag är det dock inte arbetarklassen som flyttar fram sina positioner, som under perioden från andra världskriget och fram till 70-talet, utan kapitalägarna som attackerar arbetarklassens förmåner och rättigheter. Det är svårt för den globala eliten att inse att den faktisk kan vara en del av spelet, enklast är då naturligtvis att befinna sig ovan den krassa intressekampen. Svårigheten blir då att hitta de historiska förklaringarna till utvecklingen, man fastnar lätt i deterministiska antaganden, något som Castells trots att han svär sig fri ändå riskerar att hamna i.

Castells kan med visst fog beskyllas för att dölja sig bakom IT revolutionen. Han lämnar kapitalismen som system i stort sett utanför analysen. han konstatera i princip bara att dess logik är den allena rådande och slipper härigenom ta ställning för om det är positivt eller negativt. Hans värderingsfria vetenskaplighet, som till skillnad från Marx som han menar är livsfarlig i sin vilja att lämna skrivbordet och förändra världen, ger hans analys och modell en stor trovärdighet för de som idag tillhör eller tror sig tillhöra den globala eliten, att hålla sig med en allmän humanism och vissa visioner hör liksom till. Castells kan alltså bli en ny Marx, men bara för den globala eliten som befolkar nätverkssamhället och vars självsyn behöver bekräftelse.

Castells har ambitionen att samla vår tids samhällsomvandling i ett verk och Informationsåldern, detta modernistiska mastodontprojekt påminner förvisso om Marx försök att beskriva sin samtid. Nu hann ju Marx bara ge ut del 1 av Kapitalet , vars syfte snarare blev att analysera rörelselagarna, det vill säga det som fick förändringarna till stånd, än att som Castells beskriva utvecklingen i mer eller mindre encyklopedisk form. Marx hade också ett syfte som Castells aldrig haft nämligen att använda vetenskapen för att påverka samhället. Castells står uttryckligen för motsatsen. I slutet av tredje bandet slår han till och med fast att uppgiften är att förklara världen, inte att förändra den. På så sätt får hans arbete snarare funktionen att legitimera systemet, med hjälp av oundviklighetsargumentet, än att ändra på det.

Den förste nymodernisten?

Frågan är om detta är samma sak som att skriva Kapitalet, vars syfte var att avslöja samhällets rörelselagar samt att använda denna metod för att riva ner de strukturer som vidmakthöll elitens positioner och ersätta dem med de förtryckta.

En av frågorna som kvarstår är: Kan det vara så att samhällsförändringarna orsakats av att kapitalet stärkts i förhållande till arbetet? eller är det så att betingelserna för kapital och arbete så i grunden förändrats att vi nu ser ett nytt samhällssystem växa fram? Castells svar måste tolkas som det vore det sistnämnda som gällde, den nya ekonomin – informationalismen – måste ses mot bakgrunden av ett kvalitativt historiskt skifte, en ny industriell revolution vars konsekvenser vi ännu knappast kan skönja.

Om vi knyter an till de inledande tankegångarna om Castells roll i den vetenskapliga diskursen, så kan vi konstatera att det inte går att stoppa in honom i något speciell kategori av globaliseringsforskare. Castells styrka är att han vare sig är radikal förespråkare för globalisering eller någon uttalad skeptiker. Han fastnar inte i någon form av monokausal teori. Även om han ligger farligt nära teknologiska determinismen, så lyckas han ta avstånd från att det skulle finnas endast en orsak till utvecklingen. Han hamnar heller inte i det postmodernismens ifrågasättande av allt inklusive sig själv. Det är förmodligen också detta faktum, att Castells återigen vågar tro på förnuftet och vetenskapens förmåga att förstå samhället, något som gör honom till den siste modernisten alternativt den förste nymodernisten, som gör att han hos många som tröttnat på det postmoderna kaoset framträder som en frälsare. Castells blir den reinkarnerade Guden som postmodernismen avskaffade, samtidigt som han knyter samman det trådnystan av globaliseringsteorier som präglat de senaste årtiondenas vetenskapliga debatt.

När det gäller att sätta honom på Marx plats haltar dock jämförelsen betänkligt. Den marxska metoden att dela in forskningsprocessen i två faser, en abstraktionsprocess och en konkretiseringsprocess, vars motsvarighet i verkligheten Marx benämner verklighetens väsen och dess framträdelseformer – dess djup och yta – återfinns inte hos Castells. Han stannar till skillnad från Marx på ytan. Castells som med enorma resurser, en tillgång till information och databehandlingskapacitet som Marx förmodligen inte ens kunnat drömma om, lyckas aldrig riktigt och har egentligen inte heller ambitionen att gå under ytan. Han fastnar i en smått magnifik redogörelse för framträdelseformerna och missar det Marx skulle kalla för vår tid samhälleliga väsen. Marx inställning, ”att all vetenskap vore överflödig om tingens framträdelseform omedelbart sammanföll med dess väsen”, har inte gjort någon större intryck på Castells, vars huvudsakliga metod varit att med utgångspunkt från sina myriader av tabeller och diagram, visa upp och sammanställa de framträdelseformer som informationsåldern visar upp. Arbetet med att finna ”vår tids sanna väsen” återstår att göra. Slutsatsen blir att vi nog får fortsätta att vänta på den nye Marx.