Trots att det är ett intervall på 75 år mellan Oktoberrevolutionen och dagens kapitalistiska renässans i Ryssland, hänger de två omvälvningarna ihop som delar av samma historiska epok. Arbetarrådens maktövertagande 1917 var startskottet för en social revolution, medan den byråkratiska regimens fall och kapitalismens återupprättande var själva finalen på den kontrarevolution som tog sin början under Stalin på 1920-talet. I båda fallen var det styrkeförhållandet mellan arbetarklassen och borgarklassen som fällde avgörandet. En jämförelse mellan dessa två historiska omkastningar visar en paradox. å ena sidan en liten arbetarklass som lyckades ta makten i ett fattigt bondesamhälle och på ett avgörande sätt påverka den framtida utvecklingen. å andra sidan en stor arbetarklass i ett utvecklat industrisamhälle som inte kunde hindra fientliga sociala krafters omstöpning av systemet. Det 75-åriga intervallet däremellan var en period som inte på ett enkelt sätt låter sig förklaras.

Arbetarklassen i Ryssland 1917 var endast en liten minoritet i ett hav av bönder. Det var en klass som uppstått på några få decennier de flesta arbetare hade vuxit upp i bondefamiljer på landsbygden och de hade i allmänhet få skolår bakom sig. Inte desto mindre kom den att gå i spetsen för den segrande revolutionära rörelsen. Självklart var Oktoberrevolutionen ett mångfasetterat fenomen. Bland annat störtades godsägarväldet på landsbygden och de nationella minoriteterna tillerkändes självbestämmande. Privategendomens avskaffande, den planerade ekonomin, full sysselsättning, sociala reformer och välfärd åt alla var ingenting som kunde uppnås i en handvändning, men allt hade sin grund i att det var en genuint socialistisk revolution. De ryska revolutionärerna var dock övertygade om att de inte skulle kunna hålla sig kvar vid makten utan stöd från segerrika revolutioner i väst och förvisso gick den direkta arbetarmakten snart förlorad.

Byråkratiseringen

Vad de ryska revolutionärerna dock inte förutsåg var att arbetarmaktens störtande skulle följas av någonting annat än kapitalismens återupprättande; att en partibyråkrati, vars intresse stod i rakt motsatsställning till arbetarna, skulle komma att tillskansa sig makten och upprätta sin diktatur. Trotskij betecknade den byråkratiska diktaturen som en kontrarevolution inom den sociala revolutionens ramar. Kontrarevolutionen deformerade den sociala revolutionen men kapitalismen återupprättades inte. Helt följdriktigt talade Trotskij om nödvändigheten av en politisk revolution, för att återföra Sovjet till den socialistiska utvecklingsvägen. Han menade att en kapitalistisk restauration skulle rikta ett våldsamt slag mot arbetarklassen och föra landet decennier tillbaka i utveckling.

Idag är det uppenbart att han hade rätt. Ett antal samspelande faktorer av varierande slag bidrog till uthålligheten i ett system som, utifrån ett längre historiskt perspektiv, till sist bara visade sig vara ett övergångsstadium.En avgörande faktor, som möjliggjorde revolutionen, var dock den grundläggande styrkan hos arbetarklassen och den därtill kopplade sociala svagheten hos den till sist konsoliderade byråkratiska diktaturen. Utan att kunna basera sin makt på privat ägande och utan någon reell legitimitet (att arbetarklassen utövade den direkta makten genom sina sovjeter var en myt som träget underhölls) levde byråkratin i ständig skräck för arbetarklassen. Den kunde inte överleva utan sin totalitära förtryckarapparat. När Gorbatjov slutligen liberaliserade systemet kollapsade regimen.

Runt 1989, efter att reformförsöken fullständigt misslyckats, var det i praktiken Gorbatjov som öppnade vägen för kapitalismens återupprättande. Men hans rädsla för folkets reaktion hindrade honom från att skrida till verket på ett systematiskt sätt. Gorbatjov och hans premiärminister Ryzhkov talade helt öppet om denna rädsla när de gick i svaromål mot den öppna restaurationens förespråkare. Den polska erfarenheten och det faktum att arbetarna i Sovjet självt i allt högre grad gav uttryck för sitt politiska missnöje visar att han faktiskt hade något att frukta. Men efter regimens fall kom arbetarklassen att spela en obetydlig roll. I bästa fall kunde de utöva ett indirekt inflytande över vissa åtgärder och påverka takten i den fortsatta utvecklingen, men den saknade kraft att bestämma själva inriktningen.

Att kapitalismen var på väg att återupprättas, och smidigheten i själva den politiska processen, tog den internationella vänstern på sängen, även dem som åberopade sig på Trotskijs analys av Sovjet. De hade förväntat sig en politisk revolution som skulle leda Sovjet tillbaka mot socialismen. Istället ledde den politiska revolutionen rakt motsatt väg, till kapitalismen. Trotskij själv hade, trots sin allmänna optimism, varit förutseende nog att ta med denna möjlighet i beräkningen. år 1938 skrev han att en restauration var oundviklig om inga revolutioner ägde rum i de utvecklade industriländerna. Men för de flesta av hans följeslagare kom denna del av hans analys att falla i glömska. Självklart grundade sig denna optimism inte enbart på önsketänkande. Tiden gick och det var inte mycket som pekade mot varken en politisk revolution eller en kapitalistisk restauration.

Den subjektiva faktorn

Vänsterfolk som analyserade utvecklingen i Sovjet, inklusive jag själv, hade en benägenhet att övervärdera de objektiva faktorerna den växande arbetarklassen, urbaniseringen, utbildningssystemets utbyggnad, höjd levnadsstandard etcetera. I längden föreföll det omöjligt att hålla människor borta från politiken. Den folkliga kraft som slagits ner av byråkratin skulle återfödas. Förvisso förhöll sig den sovjetiska arbetarklassen relativt passiv, men i Polen, Ungern och Tjeckoslovakien växte det fram starka antibyråkratiska rörelser, där arbetarna redan från början var, eller så småningom kom att bli, den ledande kraften. Dessa rörelser kämpade för självstyre och demokrati utifrån en socialistisk plattform.

De led alla nederlag, men det var framför allt följden av antingen direkt eller indirekt sovjetisk intervention. Det var i varje fall svårt för västvärldens socialister att föreställa sig att arbetare som störtat sina byråkratiska förtryckare skulle tillåta att kapitalister tog deras plats. Nedan försöker jag att jämföra arbetarnas situation vid tiden för den socialistiska revolutionen med dagens restauration; för att i någon mån söka förklara varför arbetarklassen kunde tillskansa sig makten 1917 och varför den samtidigt är så förbryllande svag idag. Jag kommer framför allt att sikta in mig på aspekter som påverkar arbetarnas klassmedvetande, den subjektiva faktorn. Den objektiva situationen var ju mycket mer fördelaktig för arbetarna vid tiden för Sovjetunionens sammanbrott än 1917.

Till de objektiva faktorerna bör vi även lägga den sovjetiska arbetarklassens relativa homogenitet. Alla var anställda av samma arbetsgivare (staten). Arbetsvillkor och lönenivåer var också relativt likvärdiga från bransch till bransch. Dessutom var de inhemska kapitalistiska krafterna svagt organiserade. Om arbetarna hade försökt ta makten i samband med den misslyckade kuppen 1991, skulle inte någon väpnad styrka kunnat stoppa dem. När vi kommer in på en mer konkret beskrivning av verkligheten blir givetvis distinktionen mellan objektiva och subjektiva faktorer en smula konstlat. I praktiken är de sammanvävda. Trotskij kopplade samman socialismens öde i Sovjet med dess framgång i övriga världen.

Om inte någon socialistisk revolution segrade i de utvecklade kapitalistiska länderna, då skulle snarare en borgerlig kontrarevolution än ett arbetarnas uppror mot byråkratin vara det troliga utvecklingsscenariot. Men om proletariatet segrade i väst, trots förenade sabotageförsök från de socialdemokratiska och kommunistiska ledningarna, skulle sakernas tillstånd drastiskt förändras i Sovjet. Den första segerrika revolutionen i Europa skulle träffa den sovjetiska arbetarklassen med en elektrifierande kraft, ena den, stärka den frihetliga kampandan och återuppväcka traditionerna från 1905 och 1917.

Byråkratin i kris

Den byråkratiska regimens kris i slutet av 1980-talet inträffade under en period av svaghet och tillbakagång för den socialistiska och fackliga rörelsen över hela världen. Det fanns inga framgångsrika socialistiska exempel, eller avancerad kamp för socialism, som de sovjetiska arbetarna kunde dra lärdom av. Det fanns inte ens någon kamp för grundläggande arbetarrättigheter som kunde inspirera dem. Restaurationen i Sovjet sammanföll med att borgarklassen i väst var framgångsrik i sin strävan att montera ner den välfärdsstat som uppstått efter andra världskriget. Under dessa omständigheter vann prokapitalistiska krafters argument om att kapitalismen var det enda naturliga tillståndet stor genklang bland de sovjetiska arbetarna. Dessutom backades dessa krafter upp ideologiskt, politiskt och ekonomiskt av den internationella borgarklassen. Den internationella arbetarrörelsen spelade å andra sidan, i den mån den överhuvudtaget var närvarande, en i stort sett negativ roll.

Syftet med den lilla hjälp som erbjöds var att anpassa de ryska fackföreningarna till kapitalismen, inte till att slåss för ett alternativ. Allra värst var den amerikanska fackföreningen AFL-CIO, som hade den överlägset största närvaron i Ryssland. Dess hjälp gick direkt ut på att splittra arbetarklassen och stärka de prokapitalistiska strömningarna. Det internationella läget spelade även en avgörande roll för Oktoberrevolutionen. Den inträffade i en tid då arbetarklassen stadigt flyttade fram sina positioner, främst illustrerat av fackföreningarnas och arbetarpartiernas framväxt i den industrialiserade världen.

Trots att majoriteten av de socialistiska ledarskapen 1914, i samband med första världskrigets utbrott, ställde sig på den egna borgarklassens sida var det inget definitivt nederlag. Till slut kom tvärtom själva kriget att bli en källa till kraftfull radikalisering. Det bidrog till den våg av arbetarresningar som svepte över Europa, som först i och med den tyska revolutionens nederlag 1923 bröts definitivt. Oktoberrevolutionen var en del av denna period, dess första akt. Arbetare över hela Europa kom att se första världskriget som ett påbud om den gamla borgerliga ordningens kris. Socialismen var inte för dem, i motsats till de sovjetiska arbetarna i slutet av 1980-talet, någon komprometterad utopi utan ett levande och nödvändigt alternativ. I Ryssland, vars borgarklass var svagare än de andra stormakternas, hade inte kapitalismens företrädare kraft att försvara sitt system annat än med argumentet att landet ännu inte var moget för socialismen. Indirekt erkände de därmed det socialistiska systemets livskraft och det oundvikliga i att det på sikt skulle komma att införas.

Över hela världen var det borgarklassen som förlamades av alternativlöshet. Om inte Oktoberrevolutionen varit en del av detta internationella uppsving, hade det gått till historien som en andra Pariskommun. Nästan omedelbart hamnade revolutionen i dödlig konflikt med alla de stora kapitalistiska staterna. Dessa rika och mäktiga stater hade haft förmågan att beväpna miljoner soldater och tvinga ut dem till det imperialistiska krigets slaktbänk. Men de kunde inte dra sig segrande ur en konflikt med den unga sovjetstaten som var tvunget att bygga upp en arm från ingenting, vars industri kollapsat och som var avskärmat från utlandet genom en ekonomisk och diplomatisk blockad. Som historikern W Chamberlain uttryckte det: Det fanns en absolut avgörande orsak till varför de allierade inte kunde understödja de vita med stora truppstyrkor: det fanns inga tillgängliga trupper att lita på.

Den allmänna uppfattningen bland såväl ledande politiker som soldater var att ett försök att sända stora truppstyrkor till Ryssland troligtvis skulle ända i myteri. Som alltid förekom det myterier. Men att man inte kunde lita på soldaterna var i själva verket en avspegling av den rådande politiska konjunkturen. Chamberlain beskriver läget då världens statsmän samlades till fredssamtal i Paris 1919 som att de befann på vulkanisk mark under vilken de sociala krafterna sprängde och bände. Arbetarnas solidaritet med den ryska revolutionen tog sig mestadels indirekta former i klasskamp som höll den härskande klassen upptagen på hemmaplan. Men där fanns också många exempel på direkt medvetet stöd till revolutionen. Förhoppningarna att hjälp utifrån snart skulle komma spelade samtidigt en viktig moralisk stärkande roll för de ryska revolutionärerna. Varje nyhet om arbetarkamp utomlands stärkte kampandan. Likaledes utövade nederlagen i väst, med Tyskland 1923 som den bittra slutstationen, en demoraliserande effekt på de sovjetiska arbetarna.

Klassmedvetande

Relationen mellan den exploaterande och exploaterade klassen är avgörande för klassmedvetandet och betingas i varje given situation av konkreta historiska erfarenheter samt sociala och politiska förhållanden. Sovjet var verkligen ett övergångssamhälle, en kombination av såväl kapitalistiska som socialistiska drag. Det var en byråkratisk diktatur vilande på en nationaliserad och planerad ekonomi, vars officiella ideologi var en kastrerad socialism med ett nationalistiskt påhäng. Under Bresjnev förvärvade Sovjet den skamliga halvofficiella beteckningen den reellt existerande socialismen. Det förrevolutionära Ryssland var å andra sidan en absolut monarki, vilande på en kapitalistisk ekonomi med starka drag av feodalism. Båda systemen baserades på lönearbete, med arbetarklassens kärntrupper i storskalig mekaniserad industriproduktion. Inte desto mindre var det två vitt skilda sociala system, som givetvis också fick skilda återverkningar på klassmedvetandet. Här ämnar jag endast ta upp en central aspekt av arbetarnas klassmedvetenhet: dess uppfattning om sig själva i relation till exploatörerna: i hur hög grad arbetare ser sina egna grundläggande sociala och ekonomiska intressen sammanlänkade med hela arbetarklassen och dess kamp mot kapitalet?

Klassens oberoende

Det handlar om det fundamentala vägvalet. Exploatörerna försöker oavbrutet knäsätta en klassamarbetsideologi bland arbetarna. Revolutionära socialister slår däremot alltid vakt om arbetarnas ideologiska och organisatoriska oberoende gentemot kapitalet, utan att för den skull principiellt avvisa ett tillfälligt taktiskt samarbete. Ett av de mest tydliga dragen hos den ryska arbetarrörelsen, även innan revolutionen, var dess starka fasthållande vid en politik som syftade till att försvara klassens oberoende. Det var den frågan, mer än något annat, som drog upp skiljelinjen mellan bolsjeviker och mensjeviker. Här har vi förklaringen till att bolsjevikerna kom att bli den dominerande kraften i rysk arbetarrörelse från åtminstone 1912 och framåt (förutom en tid efter Februarirevolutionen). Mensjevikerna pläderade för en allians med den liberala delen av borgarklassen och tonade följaktligen ner sina krav, för att inte kapitalägarna skulle kastas i tsarens armar. Bolsjevikerna såg däremot liberalerna som fullständiga motståndare till den demokratiska revolutionen.

De uppmuntrade och ledde arbetare i kollektiva aktioner, vars krav otvetydigt riktade sig mot kapitalägarna och staten. Arbetare som inte sympatiserade med bolsjevikerna tog alltid ställning för något av de andra socialistiska partierna, aldrig för ett borgerligt parti. En av de objektiva faktorer som bidrog till arbetarnas medvetenhet om sina gemensamma intressen var de feodala kvarlevorna i samhället. Tsarens Ryssland var i många avseenden fortfarande ett godsägarsamhälle. Rösträtt och valbarhet till duman var till exempel beroende av jordägande och andra egendomsförhållanden som på ett iögonfallande sätt gynnade de besuttna, vilket bidrog till arbetarnas syn på sig själva som i fundamental motsatsställning till dessa. En annan orsak var borgarklassens politiska och ideologiska kraftlöshet, som i sista änden var ett uttryck för dess ekonomiska svaghet och beroendeställning gentemot statsmakten. Borgarklassen såg inga möjligheter till en samförståndspolitik som innebar eftergifter till arbetarklassen, i synnerhet inte efter händelserna 1905, vilka övertygade borgerskapet om arbetarrörelsens revolutionära böjelser och att den utgjorde ett dödligt hot mot dess existens.

Den ryska borgerligheten var en reaktionär, pro-tsaristisk klass, vars fåtaliga liberaler, (några av dem gav under en kort period till och med ekonomiska bidrag till bolsjevikerna), saknade inflytande. I ett klimat där företagsledningarna intimt samarbetade med tsarens säkerhetspolis för att slå ner på arbetaraktivister och på varje tecken på kollektiva, ekonomiska eller politiska aktioner, fanns ingen jordmån för illusioner om intressegemenskap mellan borgare och arbetare. Ryssland var före revolutionen ett socialt och politiskt hårt polariserat samhälle. Intelligensian, som historiskt har spelat rollen av överbryggare mellan klasserna, (i sista hand tjänande de härskandes syften), var i stort sett frånvarande i arbetarrörelsen efter 1905 års revolution.

Vi mot dem

Förhållandena i det sovjetiska samhället var betydligt mer komplexa och motsägelsefulla. å ena sidan skapade byråkratins maktmonopol, och de repressiva drag som fanns inbäddade i snart sagt alla samhälliga relationer, en känsla av vi mot dom hos arbetarna. Men jämsides med detta fanns ett starkt inslag av korporativism i arbetslivet vilket blev alltmer framträdande under Bresjnevepoken. När perestrojkans reformer alltmer försämrade villkoren för folkflertalet talade många arbetare om den perioden som de gyllene åren. Byråkratin var organiserad i hierarkier av makt och privilegier där varje funktionär hade tummen i ögat på sin närmast underställde. Detta tenderade att göra vi mot dom perspektivet oskarpt, eftersom man som arbetare också kunde se sig som nederst i hierarkin. Byråkratin har ofta missvisande beskrivits som en kast.

I själva verket utgjorde den ingen sluten enhet. Flertalet av Sovjetunionens sista ledare, inklusive Gorbatjov och Jeltsin, var inte barn till funktionärer. För den skötsamme arbetaren gick vägen till en karriär inom den administrativa hierarkin oftast via en ingenjörsutbildning. Många direktörer började sitt yrkesliv i det företag de sedan kom att leda. Barn till byråkrater blev sällan själva byråkrater utan valde oftast rent akademiska yrken eller blev specialister inom särskilt priveligierade yrkesområden. Men viktigare var de klientrelationer, ofta med ett inslag av korruption, som frodades särskilt ymnigt under Bresjnevs regim. Den perioden kännetecknades av att centralmaktens kontroll över byråkratin försvagades. Företagsdirektörer, lokala och regionala partiordföranden, eller förste sekreterare, kom under sådana förhållanden att allt tydligare få dubbla roller.

De var statens representanter i den produktionsenhet, den ekonomiska sektor eller det territorium de administrerade, men samtidigt var de representanter och lobbyister för, och försvarare av, sina underlydande gentemot statmakten. Den avgörande roll som de sociala förmånerna spelade för människors levnadsstandard bidrog starkt till det korporativistiska tänkesättet bland arbetarna. Förmånerna, vilka innefattade bland annat bostad, sjuklön, hälsovård, daghem, subventionerade semestrar och fritidssysselsättningar, administrerades i stor utsträckning genom företagen. Då företagen också allt mer kom att distribuera de otaliga bristvarorna förväntades arbetarna å sin sida ställa upp för företaget, vilket framför allt innebar att jobba övertid också på helger och semestrar, för att hjälpa företagsledningen att uppfylla planmålen.

Utan tvekan fanns det ett visst mått av hot i detta. De som vägrade arbeta frivilligt tog en risk, men arbetarnas överlag positiva reaktioner grundades på en uppfattning att deras intressen var nära sammankopplade med företagsledningens. Det arbetarna fick i utbyte var, förutom de sociala förmånerna som administrerades genom företagen, en betydande flexibilitet ifråga om arbetsscheman och en tolerant inställning vid brott mot arbetsregler, samt en närmast garanterad bonus (en betydande andel av lönen). Vare sig företagets produktionsresultat motiverade det eller inte.

Demokratisk revolution

Dessa inslag i arbetarklassens medvetande bestämde i hög grad de historiska förloppen både 1917 och vid sovjetsystemets sammanbrott. Det finns både slående paralleller och kontraster. I det första fallet följdes den demokratiska revolutionen (tsarväldets fall) av arbetarnas maktövertagande i stat och företag i form av en socialistisk revolution. Nästan 75 år senare följdes den demokratiska revolutionen (den byråkratiserade regimens sammanbrott) av att arbetarnas snabbt utestängdes från politiskt och ekonomiskt inflytande genom återupprättandet av kapitalismen. Trots att arbetarna under en kort period 1917 följde mensjevikernas politik och gav den administrativa makten till en liberal regering så bildade de icke desto mindre också sina egna självständiga klassorganisationer; sovjeterna. Ur sovjeternas perspektiv så var det de som beslutade vilken politik som den liberala regeringen skulle föra. Också i företagen bildade man oberoende klassorgan; fabrikskommitterna, vilka inte tvekade att ta över ledningen av företaget om man hotades av massavskedanden eller fabriksnedläggelser. Fabrikskommitterna uppstod helt och hållet ur en rörelse underifrån. Fastän bolsjevikerna kom att stå i ledningen för dem så fanns de varken i deras eller något annat partis program.

Det fanns ingen strävan bland arbetarna i de olika företagen att kollektivt ta makten över helheten. På fabrikskommitternas konferenser avslogs konsekvent förslag från anarkisterna om arbetarnas omedelbara övertagande av fabrikerna. Det var förslag som, inte oväntat, med tanke på dess upphovsmän, undvek frågan om statsmaktens roll i ekonomin. Men bara tre månader efter februarirevolutionen reste Petrogradkonferensen för fabrikskommitter krav på upprättande av sovjetmakt. På den och följande konferenser kom delegaterna till insikt om att det inte längre låg i borgarklassens intresse att få bukt med den ekonomiska krisen, och att upprättandet av en folklig regering där borgarna saknade inflytande var nödvändig för att undvika ekonomiskt sammanbrott och massarbetslöshet.

Arbetarkontroll över företagen kunde bara vara effektivt i en ekonomi som reglerades och planerades på nationell nivå. Före oktoberrevolutionen var regelrätta övertaganden av fabriker sällsynta, och de skedde först när arbetarna ställdes inför hot om fabriksnedläggning eller när ledningen uppenbart misskötte eller rent av saboterade verksamheten. Och i de fall då arbetarna tog saken i egna händer krävde de samtidigt att staten skulle överta ägandet och garantera driften Då den ekonomiska krisen fördjupades efter oktoberrevolutionen var arbetarna på de enskilda företagen, nu uppbackade av sovjetmakten, mer benägna att ta sina företag i besittning. Men fabrikskommitternas konferenser krävde nu redan total nationalisering, Inte heller detta hade funnits i bolsjevikernas program. Men åtta månader efter revolutionen genomfördes allmän nationalisering. För att sammanfatta allt detta så visar det hur arbetarna reagerade på krisen som följde efter den demokratiska revolutionen med sammanhållning och solidaritet, samtidigt som man agerade självständigt som klass, oberoende av andra grupper.

Arbetaraktivitet på 1990-talet

På 1990-talet, då byråkratins styre föll, var arbetarnas reaktion annorlunda. Man bildade aldrig några egna klassorganisationer, varken politiska eller ekonomiska. Inget av de olika försöken att bilda arbetarpartier lyckades. Istället för att föra arbetarpolitik, så ägnade sig de organisationer där arbetarna var representerade åt lobbying, ofta i ett underordnat samarbete med företagsledningarna. Det finns också slående skillnader mellan de båda demokratiska revolutionerna. Februarirevolutionen 1917 var helt och hållet en rörelse med rötter i folkdjupen. Massorna förlorade aldrig intiativet. Även då man lämnat över regeringsmakten till liberalerna behöll man kontroll över den genom sovjeterna som ensamma hade tillgång till väpnade styrkor. Arbetarrörelsen i Sovjetunionen spelade också den en viktig roll i störtandet av den byråkratiska regimen, men det var ingen sjävständig roll, och rörelsen omfattade bara en minoritet av arbetarklassen.

Det är svårt att uppskatta hur tungt vägande rörelsen underifrån var i processen som bröt sönder den byråkratiska regimen, men det står klart att de krafter som strävade efter att återupprätta kapitalismen (krafter inom och utom byråkratin) lyckades manipulera de folkliga krafterna för sina syften. I de avgörande händelserna i augusti 1991 (det konservativa kuppförsöket) och i december samma år (upplösningen av Sovjetunionen) förblev arbetarna passiva iakttagare. Om den byråkratiska regimen fallit genom en folklig revolution så hade den borgerliga restaurationen blivit betydligt mer problematisk att genomföra.

Strategerna bakom kapitalismens återupprättande var väl medvetna om detta och sökte allianser med prokapitalistiska element inom byråkratin, i syfte att slippa genomföra en storskalig folklig mobilisering för att åstadkomma systemskiftet. Arbetarkommitter bildades under perstrojkan på ett antal fabriker, och en del av gruvarbetarna och några andra grupper skapade till sist nya fackföreningar, vilka till en början endast accepterade arbetare som medlemmar. Men de var mer korporativa organ än klassorganisationer eftersom de uteslöt inte bara lägre tjänstemän utan i stort sett alla som inte var kroppsarbetare. Men även detta var isolerade öar av nya organisationsformer. De gamla korporativa fackföreningarna var, och är, norm i Ryssland.

Kollektiv kamp

Arbetarnas klassmedvetande i Tsarryssland uppkom under en relativt kort period av intensiv klasskamp. Inte desto mindre fick den ryska arbetarrörelsen utstå årtionden av förtryck innan den genom kamperfarenheterna från 1905 och 1912-1914 verkligen kunde utmana den förhärskande samhällsordningen. Även bolsjevikpartiets avgörande inflytande 1917 var ett resultat av de tidigare decenniernas kamp. I synnerhet efter 1905 blev partiet ett genuint arbetarparti som förenade de mest klassmedvetna arbetarna, vilka i sin tur var organiskt förenade med den stora massan av arbetare. Partiet var ett resultat av två decenniers samlade klasskampserfarenheter. I kontrast till tsarregimen kunde den sovjetiska byråkratin, på grund av sin grundläggande svaghet, inte ens för en kort tid tillåta någon fri arbetarorganisering. Sovjetiska arbetare hade ingen möjlighet att skapa sig ett eget utrymme inom systemet före Gorbatjovs liberaliseringar. Dessa liberaliseringar visade sig nästan omedelbart vara ödesdigra för systemet.

Gorbatjov önskade inte heller någon sjävständig arbetarrörelse, men han var ovillig att undertrycka den med våld. Men Sovjetunionens arbetare fick för lite tid. När arbetarklassen ställdes inför det gamla systemets kris var den nästan helt utan erfarenheter av kollektiv kamp och självständig organisering, allra minst på nationell nivå. Inga gemensamma erfarenheter av kamp och solidaritet kunde utgöra grunden för ett alternativ till korporativismen och grunden till ett oavhängigt politisk agerande. Den ekonomiska krisen i dagens Ryssland, vars djup och långvarighet antagligen saknar motstycke i något annat större land under modern tid, drabbade arbetarrörelsen då den ännu befann sig på ett mycket tidigt stadium och bromsade kraftigt dess fortsatta utveckling.

Paradoxalt nog har det snabba sönderfallet av korporativismens sociala bas; statens och företagsledningarnas roll som goda patriarker, den fulla sysselsättningen, sociala förmåner och rättigheter, inte försvagat dess grepp om arbetarna. Dagens korporativism verkar under den officiella beteckningen socialt partnerskap. Att klassamarbetet fortlever beror till största delen på den osäkerhet och känsla av kraftlöshet som den ekonomiska krisen har skapat hos arbetarna. Ett av de politiska motiven bakom att införa kapitalism med hjälp av chockterapi var i själva verket att snabbt rycka undan grunden för arbetarnas möjligheter att göra motstånd.

Demoraliseringen av arbetarna möjliggjorde Jeltsins statskupp i oktober 1993 och upprättandet av vad som inte kan betecknas som annat än en diktatur, låt vara i en mjuk form som hitintills inte behövt använda sig av någon omfattande repression. Kuppen riktade sig framförallt mot parlamentets motstånd mot Jeltsins ekonomiska politik, men dess syfte var också att i ett tidigt skede slå ner tecken på motstånd från arbetarnas sida. Det blev känt att Jeltsin på sitt bord hade färdiga dekret, som bara väntade på att undertecknas, vilka deklarerade upplösningen av den största fackföreningesfederationen, vars ordförande från början stödde parlamentets opposition mot presidenten. Kuppen knäckte framgångsrikt alla potentiellt militanta drag bland fackföreningarnas ledare.

Slutsatser

Denna jämförande analys ger en fingervisning om vad som krävs för att den ryska arbetarklassen återigen ska kunna axla rollen som historiens subjekt. Slutsatserna inger ingen optimism i det korta perspektivet. Men det vore fel att helt avfärda den ryska arbetarklassens möjligheter. Efter det att förhoppningarna från perestrojkan grusats har det funnits en sådan tendens bland västerländska socialister. De omständigheter som ligger till grund för den ryska arbetarklassens svaghet kommer att förändras, och håller redan på att förändras. En sådan faktor är styrkan hos arbetarrörelsen i de utvecklade länderna och dess direkta stöd till sin motsvarighet i Ryssland.

Det är lämpligt att återigen påpeka att den enorma tragedi som Rysslands historia under 1900-talet utgör hänger nära samman med bristen på starka socialistiska krafter i den utvecklade kapitalistiska världen. Det är folket i före detta Sovjetunionen som fått betala det högsta priset för frånvaron av socialism i västvärlden. På samma gång var den byråkratiska diktaturen i Sovjetunionen det största hindret för en utveckling av den västerländska arbetarklassens revolutionära potential. Idag betalar denna arbetarklass ett allt högre pris för socialismens frånvaro.

David Mandel
Ur International Wievpoint nr 306 dec-98
Översättning och bearbetning: Peter Belfrage och Anders Karlsson

Artikelförfattaren är historiker och undervisar vid univeristetet i Québec

Noter: