Lågan som kvävdes

1987 inleddes Intifadan, det palestinska upproret. Ett folk reste sig för att skaka av sig sitt förtryck. Idag, tolv år senare, cirkulerar palestinska aktivister ett upprop mot tyranniet och korruptionen i de nu självstyrande områdena på Västbanken och Gazaremsan . Den"egna" palestinska myndigheten slår skoningslöst ner protesten och fängslar flera av undertecknarna. Myndigheten styrs av Yasser Arafat som i årtionden lett den palestinska befrielsekampen. Något avgörande har hänt.

Att dra lärdomar av nederlag är smärtsamt och bittert. Ändå är det en mycket viktig uppgift för att bidra till formandet av en hållbar strategi för socialistisk samhällsomvandling. Med den utgångspunkten har Andreas Malm analyserat den palestinska revolutionens uppgång och fall utifrån dess specifika historiska förutsättningar. Frågan är: varför gick det som det gick?

Vad har hänt med palestinierna? Vad har skett med det folk som under fem års tid i en enda vild, väldig gest – intifadan – reste sig mot förtrycket på de ockuperade områdena? Vart har frihetstörsten blivit av, vart alla ideal om en unikt demokratisk arabstat, vart uppoffringarna och entusiasmen? Och framför allt: vad har gått åt Yassir Arafat? Han som i mer än fyra decennier framställt sig som sitt folks frälsare och befriare.

Enligt resultatet av Oslo–förhandlingarna 1993 och "fredsprocessen" som följde därpå skulle palestinerna tillerkännas ett visst självstyre på Västbanken och Gazaremsan. Men fem år senare har de självstyrande enklaverna förvandlats till en sorts öar av repression, översållade av poliser i en utsträckning som söker sin motsvarighet i världen. Medan befolkningen sjunker ner i arbetslöshet och misär, noga övervakade av president Arafats sju säkerhetstjänster, reser sig den mest otyglade frivola lyx över de nya politiska befattningarna. Militärdomstolar, kasinon, dödsstraff, polisbrutalitet, monopolföretag… Det är inget paradis av social rättvisa och demokrati som åstadkommits under fem år av självstyre. Snarare har en helt ny situation uppstått som har en förbryllande inverkan på palestinierna och ställer alla invanda föreställningar om frihetskampen på huvudet. Varje ansträngning som framöver görs för att förbättra det palestinska folkets villkor har att förhålla sig till en egen regim som i de flesta avseenden står i vägen.

Hur kunde det bli så här? Hur kunde arvet från intifadan förvaltas så illa och drömmarna vanställas så? De debattörer som fångat upp besvikelsen från Västbanken och Gazaremsan och vänt den till en kritik av fredsprocessen har sökt svaren i de mellannationella relationerna. PLO–ledningen är tvingad (alternativt skyldig till) underkastelse under Israel och USA, har det hävdats – främst av Edward Said – och myndighetens repressiva och korrupta karaktär är i huvudsak en följd av detta . Fokus har legat på Israels fortsatta överhöghet. Självstyrets problem har inordnats därunder och inte i någon större utsträckning försetts med en egen bakgrundsbild, och därmed har dialektiken mellan de inompalestinska och de mellanstatliga förhållandena fallit ur bilden.

Det finns ett annat sätt att skriva palestiniernas historia sedan intifadan. I boken Building a Palestinian State – The Incomplete Revolution ställer Glenn E. Robinson in skärpan på de interna palestinska relationerna och den dynamik med vilken de utvecklades under upprorets gång. Intifadan riktade sig, enligt Robinson, inte bara mot Israels ockupation och var inte endast ett antikolonialt utbrott av historiska mått, utan innehöll också en ansats till inhemsk social revolution. I boken presenteras för första gången ett systematiskt försök att få grepp om denna revolt i revolten .

Folkkommitteér

Under intifadans första explosiva månader bildades på grannskaps– och kvartersnivå så kallade folkkommittéer (lijan sha´biya). Deras ursprungliga syfte var vanligtvis att samla in och distribuera mat till områden som lydde under den israeliska militärens utegångsförbud, men efterhand kom de att ta sig an allt fler av de behov som undantagsförhållandena gjort akuta. Armén stängde skolorna – inom ramen för folkkommittéerna organiserade föräldrar och lärare provisorisk undervisning . Mat samlades in och lagrades för den händelse armén skulle spärra av staden, lägret eller byn och delades ut till familjer som förlorat sin försörjning. Den israeliska rättsapparaten bojkottades – folkkommittéerna satte upp ett slags enkla medlingsinstitut där tvister mellan palestinier kunde lösas. Man turades om att hålla nattvakt mot inkräktare. Mer än en gång slog barrikadfällor igen runt beväpnade bosättare som kört in i lägren eller byarna i skydd av mörkret. Det redan usla hälsoläget förvärrades dramatiskt av den fysiska repressionen, men någon fungerande hälsovårdsstruktur existerade inte. Således startades enkla kliniker , första hjälpen gavs till de skadade och ett blodgivarsystem upprättades.

Intifadan utvidgades småningom till en allmän civil olydnadskampanj, samtidigt som det normala ekonomiska utbytet bröt samman. För att kunna undvika att köpa israeliska produkter och uppväga inkomstbortfallet en aning började invånarna på de ockuperade områdena odla upp bakgårdar och små jordplättar. Folkkommittéerna distribuerade höns, kor och kaniner för individuell eller kooperativ uppfödning, plantor och frön, bekämpnings– och gödningsmedel och informationsbroschyrer om odlingens grunder. Självförsörjningen utvecklades på så vis till en veritabel folkrörelse, enligt Robinson till den grad att den blev "intifadans symboliska centrum": det palestinska folkets självständighet materialiserad med hacka och spade. 1988 var jordbruksproduktionen på Västbanken 50 procent större än året innan, och konsumtionen av israeliska varor sjönk med lika mycket.

Alternativ apparat

Folkkommittéerna arbetade i regel med just dessa fem sektorer – utbildning, mat, säkerhet, hälsovård och jordbruk – vars verksamheter samordnades av ett valt utskott. De kom därigenom i praktiken att gräva ett veritabelt system av gångar under ockupationsmaktens förtryck, i vilka palestinierna kunde röra sig någorlunda fritt. Enligt den israeliska militären utgjorde folkkommittéerna ett "primärt hot" eftersom de "underminerar den israeliska statsapparaten i territorierna genom att etablera en alternativ apparat i dess ställe". Följaktligen förklarade Israels dåvarande ÖB Yitzhak Rabin i augusti 1988 allt samröre med folkkommittéerna för olagligt, och deltagande i dem belades med tioårigt fängelsestraff. Men trots detta fortsatte intifadan och kommittéerna att sprida sig. Det fanns alltid nya personer som kunde ta vid efter dem som fängslades.

Men det var inte bara ockupationen som kände sig hotad. Den traditionella palestinska eliten åsidosattes så gott som fullständigt av intifadans nya strukturer. Denna elit är en avkomling till de klaner som på 1800–talet drev in skatt åt det ottomanska imperiet och därigenom lade under sig vidsträckta jordegendomar. Detta maktens släktträd som alltsedan dess förblivit obrutet stod nu inför sitt fall. Elitens borgmästare och klanöverhuvuden förlorade helt kontrollen över de fickor av lokala angelägenheter som dittills varit deras. I Nablus fann borgmästaren Hafiz Tuqan att folkkommittéerna tagit över de funktioner som låg under hans ansvarsområde och avgick. I Beit Sahour försvann hans kollega Hanna al–Atrash ut i skuggorna sedan han vägrat stödja kommittéernas kliniker och jordbruksprojekt. När stadens invånare organiserade en omfattande bojkott av ockupationsmaktens skattepålagor – ett tydligt uttryck för framväxten av en alternativ auktoritet – uppmanade al–Atrash dem att betala vad Israel krävde.

Medan den traditionella palestinska eliten härledde sin makt ur jordägande introducerade folkkommittéerna mikrodemokratier där maktposition i stället var ett resultat av omröstning i vilken personen väljs uteslutande på basis av sina politiska kvaliteter. Möten hölls i moskéer, kyrkor, gathörn och hem. Folkkommittéerna fanns överallt; i flyktingläger, i byar, i städernas mindre bemedlade kvarter. De populariserade och proletariserade makten över palestiniernas förehavanden, bakom och innanför den ständiga konfrontationen med ockupationsmaktens militär.

En central ställning i intifadan innehades av UNLU, den underjordiska ledning som uppenbarade sig på de ockuperade områdena i form av bayanat – flygblad med scheman för protestaktiviteter och appeller som gav upproret stadga och riktning. UNLU bestod av gräsrotsaktivister från flyktinglägren och byarna, vilka ständigt i sina flygblad återkom till att folkkommittéer måste bildas och stärkas. Vi måste "accelerera arbetet för att bilda folkkommittéer överallt", hette det i den sextonde bayan, eftersom de "representerar folkets auktoritet och fungerar som alternativ till ockupationsmaktens sönderfallande apparat, såväl som ett nödvändigt redskap för den civila olydnadens framgång". Den alternativa maktapparatens spridning var till stor del en följd av denna stimulans. Den sociala revolutionen var en integrerad, naturlig del i intifadan.

Sociala krafter

Under 70– och 80–talet hade marken för intifadans inre sociala revolution beretts av två krafter som stod emot varandra: Israel och PLO. Den israeliska ockupationsmaktens politik satte den palestinska elitens sociala ställning i gungning. När de judiska bosättarna började slå sig ner på Västbanken och Gazaremsan blev den av med sina jordar. Bönderna omvandlades i stor utsträckning till arbetare som tidigt på morgonen lämnade sina hem för att åka över till Israel, där de lejdes som daglönare på fabriker och byggen. De fyllde den israeliska ekonomins behov av en billig arbetskraftsreserv och omfattade vid tiden för intifadans utbrott mellan 40 och 60 procent av alla arbetande palestinier. Därmed skapades en palestinsk arbetarklass, som inte längre var ekonomiskt beroende av det beskyddarnät som de jordägande klanerna omslutit sina bönder med. Den traditionella elitens förlust av jord blev därför också också en förlust av inflytande över den palestinska befolkningen.

Samtidigt stötte de fyra stora PLO–fraktionerna till med en massmobilisering som gick långt utanför de sedvanliga politiska ramarna. I synnerhet de tre vänsterfraktionerna PFLP, DFLP och PPP lyckades via sina kvinnoförbund och fackföreningar engagera folklager som dittills varit tysta och passiva. I opposition mot den traditionella elitens syn på hälsovård höll de föredrag om förebyggande vård ute i byarna. De småbönder som fanns kvar undervisades i moderna odlingstekniker och uppmuntrades att bilda kooperativ. Parollerna var självhjälp och självtillit. De riktade sig i första hand mot Israel, men i andra hand även – understryker Glenn E Robinson – mot den egna rika eliten.

När så intifadan bröt ut fullbordades sammanbrottet för gårdagens jordägare. Robinson talar om en "ny elit" som definitivt konstituerades när den tog ledningen för upproret. Denna ledning var politiskt välskolad efter åren av aktivism inom PLO–fraktionernas olika rörelser, inte minst deras studentorganisationer. Den hade ett mer desperat intresse av – och en annan förmåga till – att få till stånd en djupgående massmoblisering än den traditionella eliten. Skillnaden var en fråga om klass: med rötterna i de flyktingläger och byar där lönearbete var främsta inkomstkälla hade den ett enklare ursprung och ett helt annat omfång. Dess sociala bas var arbetarklassen. Femtio procent av de palestinier som dödades under upprorets första år och uppskattningsvis 85 procent av de som fängslades var arbetare. I sina första flygblad uppmanade UNLU till strejker – och strejker blev det också. Den israeliska ekonomin rubbades när daglönarna inte infann sig; under de första åren upphörde allt fler för en tid helt med att arbeta i Israel. Istället satsade de sin tid på självförsörjning i hemtrakterna, där de drev på bildandet av jordbrukskooperativ. Arbetarklassen spelade sålunda en synnerligen framskjuten roll i intifadan.

Kvinnornas roll

Särskilt revolutionerande var också den roll som kvinnorna skrev åt sig. I antologin Palestinian Women of Gaza and the West Bank redigerad av Suha Sabbagh, ges viktiga insikter i denna aspekt av omvälvningen. Kvinnornas agerande hade ett intimt samband med de demokratiska organens utveckling. De gick ut ur hemmen en masse under intifadans inledande massdemonstrationer och deras organisationer tog ofta initiativ till bildandet av folkkommittéer. Kvinnorna utgjorde mer än 50 procent av de aktiva i kommittéerna under upprorets första år. För första gången i den palestinska historien utmanades den traditionella patriarkala familjen av öppna, politiska organisationer som många gånger blev det sociala livets främsta institution.

Detta var av avgörande betydelse för massmobiliseringen; familjefäder hade haft för vana att skydda sina döttrars och hustrurs inomhusheder genom att hålla dem borta från politiska aktiviteter. Men inte nu längre. Storfamiljen hade, liksom den traditionella eliten, försvagats av ockupationens attack mot det gamla samhällets grundval – jorden – och förmådde inte stå emot att kvinnorna politiserades. Från att ha stått under sina makars eller släktöverhuvudens regemente blev de nu egna subjekt i folkkommittéerna och attributen föll: hemgiftssystemet försvagades, de arrangerade äktenskapen blev färre, passiviteten och tystnaden sprack.

Men efter framstegen följde reaktionen. Under intifadans senare år förpassades kvinnorna steg för steg tillbaka till sina traditionella hemvister. Och under intifadans senare år förlorade också folkkommittéerna i betydelse. Idag finns de inte alls. De upplöstes för gott någon gång i skarven mellan upprorets sista desillusionerade suck och Osloavtalets kortvariga jubel, och har inte ens lyckats lämna efter sig den demokratiska prägel som de så starkt satte på det palestinska samhället under åren 1988 och –89. Varför? Det är också den fråga som reser sig över den palestinska myndighetens karaktär.

PLO–ledningen hotad

Enligt Glenn E Robinson fanns det en tredje aktör som hotades av den makt intifadan byggde underifrån, nämligen PLO–ledningen. Från sitt säte i Tunis hade den föga kontroll över händelseutvecklingen på Gazaremsan och Västbanken. Utövandet av den nationella frigörelsekampen flyttades från exilen till de ockuperade områdena; från PLO–toppens ledningsorgan till de gräsrötter som genomförde resningen. Yassir Arafat och hans ledning bekämpade aldrig öppet decentraliseringen av kampen, men under retorikens yta drev de – enligt Robinson – ett arbete för att underminera den och återställa sitt direkta inflytande.

Just när det förflutnas elit var som mest bortsopad av folkkommittéerna sökte PLO–ledningen kontakter med den. En allians växte fram mellan föredettingar som Hanna al–Attrash och exilorganen i Tunis utifrån den gemensamma insikten om att den makt de tidigare besuttit nu "i allt högre grad utövades av autonoma lokala aktivister". I fallet med skattebojkotten i Beit Sahour antyder Robinson till och med att PLO–ledningen i tysthet deltog i påtryckningarna för att få invånarna att betala.

Men viktigare ändå är kanske att de avgörande politiska vägval som PLO gjorde under upprorets gång fick till indirekt följd att folkkommittéerna förlorade sin kraft. Det tveklöst mest avgörande var beslutet att erkänna staten Israels existens som ett oföränderligt och berättigat faktum, som fattades av PLOs högsta organ i november 1988 när intifadan ännu var ung och het. Det kontroversiella ställningstagandet splittrade de palestinska leden och ställde de som stödde erkännandet mot dem som förkastade det. Hädanefter led intifadan av en ständigt stegrad fraktionalisering. Varje PLO–fraktion profilerade sig allt hårdare gentemot de andra, och dessutom utsattes de tillsammans för konkurrensen från en ny utomstående fraktion – Hamas – som tack vare sitt motstånd mot erkännandet fick sitt verkliga genombrott. (18)

Fraktionaliseringen skruvades djupt ner i den massiva enhet som utvecklats lokalt under intifadans första år. Folkkommittéerna samlade från början alla som bodde i kvarteret, grannskapet eller byn, men under de följande åren kom de alltmer att slitas sönder av de politiska motsättningarna. Undan för undan gav de vika för de fraktioner som med allt större bitterhet, och stundom till och med med våld, bekämpade varandra.

Samtidigt berövades folkkommittéerna den stimulans som utgått från UNLU. Från och med mars 1990 kunde exil–PLO diktera vad som skrevs i flygbladen, efter att den israeliska säkerhetstjänsten sprängt den sista självständiga ledningsgruppen. Talet om "folkets auktoritet" försvann. Istället för att uppmana till kollektiv aktion vred nu bayanat palestiniernas uppmärksamhet alltmer mot de kompromisskrokar som PLO–ledningen vid den här tiden lade ut för USA och Israel. Civil olydnad och massmobilisering som politisk metod trädde tillbaka och trängdes undan av diplomati.

Cirkeln sluts

Så återfördes den palestinska nationalismens intiativ succesivt till PLO–exilen i Tunis. När fredsförhandlingarna började i Madrid i oktober 1991 bestod palestiniernas delegation – som en sista rest från intifadans scenförskjutning– av framträdande personligheter från de ockuperade områdena. I december 1992, medan Madridprocessen ännu pågick men utan att ge resultat, inleddes i hemlighet parallella överläggningar i Oslo mellan företrädare för den israeliska regeringen och de allra högsta PLO–ledarna; en handfull personer i den närmsta kretsen runt Arafat. När Osloavtalet presenterades för en palestinsk publik som inte var informerad i förväg och inte hade getts någon chans att påverka slöts cirkeln slutgilitgt. PLO–ledningen stod nu åter med den palestinska fanan i sina egna händer.

Osloavtalets mest påtagliga effekt kom att bli etableringen av den palestinska myndigheten, eller annorlunda uttryckt: PLO–ledningens ankomst från Tunis till ett litet antal små enklaver på Västbanken och Gazaremsan över vilka den tilläts regera. Därmed ställdes den för första gången ansikte mot ansikte med de människor som genomfört intifadan. Om folkkommittéerna under upproret hade underminerats diskret och indirekt så angrep nu myndigheten frågan om den lokala makten med desto större brutalitet och frenesi.

Av den nya elitens regim fanns fortfarande en hel del kvar, framför allt i form av den brokiga flora av NGO:s, fokliga organisationer som hade sina rottrådar i 70– och 80–talens mobilisering: kvinnoförbund, fackföreningar, hälso– och jordbruksorganisationer samt nätverk av skilda slag. "NGO:s", skriver Robinson, "är den nya palestinska elitens institutionella boning och har, som sådan, hanterats med misstänksamhet av myndigheten från första början av dess styre". De som motsatt sig anpassning under myndighetens byråkrati har givits att smaka på den överdimensionerade säkerhetsapparaten. Hotelser, trakasserier och arresteringar har drabbat deras ledare.

Ett effektivare sätt att kväsa motsträviga NGO:s har varit att slå mot deras ekonomi. I egenskap av ledare för den största PLO–fraktionen, Fateh, har Yassir Arafat strypt de pengaflöden som tidigare gick genom PLO till de tre vänsterfraktionerna. De rörelser som står dem nära har varit välorganiserade, deras hälso– och jordbruksarbete har haft högre kvalitet än Fatehs, men sedan fredsprocessen lades ut i en riktning som de ogillade har Arafat sett till att tumskruvarna dragits åt.

Här vilar också ett tungt ansvar på västvärlden. Efter uppmaningar från myndigheten har det mesta av det bistånd som gått till NGO:s med band till någon av de tre vänsterfraktionerna omprövats och dirigerats om till myndigheten själv. Givarna peststämplade snabbt de organisationer som förhöll sig kritiskt till fredsprocessen. I Sverige återspeglades detta i den hetskampanj som solidaritetsorganisationen Emmaus–Björkå utsattes för 1994 för att den stödde "fredsmotståndarna" i PFLP med pengar och kläder. Så har myndigheten stärkts i sin ställning och floran av folkliga rörelser slaknat – till grovt förfång för framväxten av ett civilt samhälle i de självstyrande enklaverna och för hjälparbetets kvalitet.

Eliten återupplivas

Samtidigt underblåser myndigheten så kallade "familjeförbund" – ett slags patriarkala välgörenhetsföreningar för medlemmarna i en klan eller släkt – som får sina licenser upphävda om de ägnar sig åt politik. Återupplivandet av den traditionella eliten fortskrider och är en del i bygget av myndighetens institutioner. Hanna al–Atrash sitter idag på Beit Sahours borgmästartron som om ingenting har hänt, rehabiliterad från ovan.

Några kommunalval har inte hållits – istället utser Yassir Arafat på egen hand borgmästare och bereder plats åt de gamla jordägarfamiljernas företrädare i administrationen. Institutionerna är så konstruerade att det är han som har sista ordet. Utnämningarna sker uppifrån, ansvarsfördelningen är oklar, genomskinligheten obefintlig. De självstyrande enklaverna är utstuderat översållade av Arafat–affischer, och det har förekommit incidenter där presidenten har straffat redaktörer för att de inte placerat nyheter om honom på sina tidningars framsidor.

Allt detta går att förstå. Det är inte, menar Robinson, resultatet av någon särskild arabisk mentalitet, "eller ens en biprodukt av Yassir Arafats psyke", utan nödvändiga ingredienser i myndighetens arbete för att säkra sin makt över de självstyrande enklaverna. Myndigheten "litar inte på sitt eget samhälle". Den har kommit till utifrån. Den har anlänt till ett folk som nyss organiserat en långtgående erövring av makten i sina liv i konfrontation med Israel, och med sig har den uppgiften att konsolidera sin egen makt, i samarbete med Israel.

"I synnerhet litar myndigheten inte på den nya politiska elit som frambringade intifadan", skriver Robinson. För att lägga den under sig har PLO–ledningen varit tvungen att motverka allt det som utmärkte den, att bygga myndigheten som en antites till intifadans strukturer. Antitesens ingdredienser är: auktoritärt styre, allians med den traditionella eliten, korruption och personalisering av makten. "Detta är logiken i bildandet av den palestinska staten efter Oslo."

Och, på ett djupare plan, som väcker grundläggande frågor: "Den spridning av makt, i nedåtgående riktning som ägde rum under intifadan står i konflikt med behovet att centralisera makten under statsbyggnadsprocessen". Statsbyggnadsprocessen som sådan, tycks han vilja säga.

Social bas

Men svävar då den palestinska kvasistaten i luften? Är det bara ur Arafats självbevarelsebehov som myndighetens makt växer? Räcker "logiken i bildandet av den palestinska staten"– konflikten mellan intifadans nya elit och PLO–ledningen – till för att förklara utvecklingen i de självstyrande enklaverna ?

Otillfredställda ögon söker en social bas under myndigheten. De letar efter en samhällsklass som uttrycker sina intressen genom Yassir Arafat, ett skikt av härskande palestinier som drivit fram och backar upp PLO–ledningens styre. Det kan inte vara den traditionella eliten, ty som vi sett räddades den med nöd och näppe från sin undergång av en tillskyndande Arafat. Den har aldrig varit så socialt svag som vid tidpunkten för myndighetens etablering och kan därmed knappast ha legat bakom den. Att en allians har ingåtts mellan de två beror snarare på att myndigheten ser den traditionella elitens svaghet som en garanti för sin egen styrka; just genom att liera sig med en åldrad överhet utan egen makt har den skaffat sig en partner som är beredd att gå i koppel i dessa så främmande och hotfulla områden. Det är myndigheten som använder sig av den traditionella eliten – inte tvärtom.

Men finns där ingen palestinsk borgarklass? För att svara på det måste optiken riktas om mot den andra sidan i den israelisk-palestinska konflikten: mot sionismen. Det är den sionistiska staten som genom sin ockupation präglat Västbankens och Gazaremsans samhällsstruktur under de senaste tre decennierna, och det är således i dess karaktär som svaret på frågan om myndighetens sociala bas måste sökas.

Sionismen - läran att det judiska folket, utspritt över hela världen, bör återsamlas i Palestina och där bygga sin egen stat - formulerades under andra hälften av 1800-talet. Redan från början hade den nära band till imperialismen. De sionistiska pionjärernas hopp stod till att någon av de stora kolonialmakterna skulle adoptera deras idé och skära till en judisk koloni åt dem. Under Theodor Herzls ledning bearbetade de Frankrike, Storbrittanien, Tyskland, Ryssland och Turkiet. Påtryckningarna gav resultat. År 1917 deklarerade Storbrittaniens utrikesminister att ett "judiskt nationalhem" skulle skapas i Palestina. Det var startskottet för den sionistiska kolonisering under brittiskt överinseende som utmynnade i staten Israels tillkomst 1948.

Men sionismen var inte som andra kolonialismer. Sionisterna koloniserade inte Palestina för att serva sitt moderland utan för att skapa det. Deras koloniala projekt var tänkt att sammanfalla med bildandet av den judiska nationalstaten. Sionismen var således nationalistisk.

Ingen satellitklass

Som bekant infann sig ett problem: det tilltänkta territoriet var redan bebott. Invånarna där hade ingen tanke på att självmant ge sig av för att lämna plats åt en annan folkgrupps nations-bygge, varför de och de sionistiska kolonialisterna utvecklade en oförsonlig antagonism till varandra. Av detta följer att sionismen inte förhöll sig till infödingarna, det vill säga palestinierna, på en vanlig kolonialmakts vis.

I en klassisk kolonial situation är inkräktarnas främsta intresse att exploatera infödingarna och profitera på dem, deras resurser och deras arbetskraft. För att göra det knyter den till sig en inhemsk privilegierad klass av infödingar, som "passar på att dra fördel av kolonialexploate-ringen" . Men sionismen etablerade aldrig någon satellitklass i det palestinska samhället. Fördrivningen av den stora majoriteten av infödingarna i samband med Israels etablering 1948 gjorde klart att sionisterna inte var ute efter att suga ut dem, utan efter att få bort dem, ta deras plats och skilja dem från deras resurser. De vägleddes inte av kapitalistiska principer, men väl av en aggressivt expansionistisk nationalism.

Ockupationen av Gazaremsan och Västbanken,1967 var en fortsättning på det sionistiska projektet. Den syftade till att införliva dessa områden i staten Israel. Det har skett genom byggandet av bosättningar som tar landet från palestinierna.

Den israeliska ockupationsmakten har förstört den produktionskapacitet som tidigare fanns på Västbanken och Gazaremsan. Ingen utveckling har tillåtits. Inga plantager eller gruvor har anlagts för att producera råvaror, inga normala kolonialföretag har sjösatts. För att beskriva den ekonomiska genomklappning som beståtts de ockuperade områdena har ekonomen Sara Roy lanserat begreppet "av-utveckling". Det har redan framgått att den traditionella jordägande eliten drabbades hårt av ockupationspolitiken.När ingen ny produktiv verksamhet initierats för att fylla tomrummet från den konfiskerade jorden har det heller inte funnits utrymme för en annan härskande klass - en klass av mellanhänder och ekonomiska samarbetsmän - att växa fram. Inga palestinier har, i den meningen, kunnat "passa på att dra fördel av kolonialexploateringen".

Konsekvensen av detta är att det inte existerar någon palestinsk borgarklass. Det innebär att den palestinska myndigheten saknar bas i sitt samhälle, i begreppets historiematerialistiska mening. Att etikettera den som en borgerlig institution, ett uttryck för en borgerlig revolution, håller därför inte.

Nyrika palestinier

Den palestinska myndigheten förefaller istället vara… sin egen sociala bas. Men det ter sig underligt. Kanske är det snarare så att myndigheten är på väg att föda fram en social bas inom sig själv. Faktum är att det under de gångna fem åren har utkristalliserats ett skikt av palestinier som profiterar på monopolföretag, hotell, kasinon och liknande enheter som står i deras ägo. De utövar en för de ockuperade områdena ny kapitalackumulation.

Dessa nyrika palestinier, som bor i påkostade lyxvillor i de självstyrande enklavernas stadskärnor, har det gemensamt att de befinner sig på de högre våningarna i myndighetens administrationsbygge. Det är dessa positioner i myndigheten som ger dem inflytande över ekonomiska verksamheter och transformerar dem till en sorts kapitalister. Kausaliteten förefaller här gå i motsatt riktning mot vad man skulle kunna tro. Det är (kvasi–)staten som ger upphov till en (än så länge kvasi–)borgarklass, och inte tvärtom.

Dock kan det invändas att det redan finns en palestinsk borgarklass på annat håll, nämligen i gulfstaterna. Dit flydde år 1948 en relativt omfattande grupp av palestinier som sedan kom upp sig inom oljekapitalismen. Under decennierna av motståndskamp stödde de Arafat och sponsrade Fateh, vars nationella linje utan några socialistiska inslag föll dem i smaken. Deras kapital betydde en hel del för att säkra Fatehs dominans inom PLO. Myndighetens etablering skulle såtillvida kunna betraktas som en triumf för den borgerliga PLO–fraktionen.

Men det är svårt att se att det skulle finnas en mer direkt bro mellan gulfpalestinierna och myndigheten. Efter att PLO–ledningen tagit parti för Saddam Hussein i gulfkriget 1991 kastades hundratusentals palestinier ut ur Kuwait och Saudiarabien, de två viktigaste oljestaterna som också själva stött Fateh. De palestinska oljekapitalisterna förlorade därmed sina inkomstkällor. Därmed sinade bidragen till PLO–ledningen, som tvingades lägga ner kontor och aktiviteter och 1992 vacklade omkring på konkursens rand. Fredsprocessen började alltså när den palestinska gulfborgerligheten stod svagare än någonsin – precis som i fallet med den traditionella eliten på Västbanken och Gazaremsan. Att den idag skulle ha någon större betydelse för självstyret är knivigt att påvisa.

Återinföra ordningen

Emellertid. Myndigheten har en social bas utanför sitt samhälle. För att förstå hur den formats går det att ta hjälp av Frantz Fanon, den kanske främste uttolkaren av kolonialismen. I sin bok Jordens fördömda skriver han i ett nästan kusligt profetiskt avsnitt: "Massornas våld kommer i häftig motsättning till ockupationsmaktens styrkor och läget försämras. De ledare som befinner sig på fri fot är livligt verksamma. Plötsligt har de med sin byråkrati och sitt resonabla program blivit överflödiga och man ser dem försöka ett sista hyckleri, att långt ifrån händelsernas centrum 'tala i den nedtystade nationens namn'. I allmänhet kastar sig kolonialismen begärligt över detta oförmodade fynd, omvandlar dessa överflödiga till interlokutörer och ger dem på fyra sekunder oberoende med skyldighet för dem att återinföra ordning."

Detta är just precis vad som utspelade sig under perioden mellan intifadans första stenar år 1987 och handslaget mellan Yassir Arafat och Bill Clinton utanför Vita Huset sex år senare. Fanons "massor" var då de palestinska massorna på de ockuperade områdena, "de ledare som befinner sig på fri fot" var PLO–ledningen i Tunis och "kolonialismen" var Israel och USA. Det gick visserligen inte på fyra sekunder – det tog flera år. Men som följd av handslaget 1993 gav verkligen Israel och USA ett visst självstyre åt Arafat och PLO–ledningen med skyldighet för dem att återinföra ordning.

Det var inte bara den traditionella eliten och gulfborgerligheten som stod svaga åren –92 och –93, när "fredsprocessen" tog sina första steg. Det gällde också i högsta grad för PLO–ledningen. Visserligen hade den lyckats tämja intifadan och leda in den i ramar som stod under dess kontroll, men situationen på de ockuperade områdena var ändå inte vad den önskade. Fraktionerna slogs med varandra. Hamas växte sig allt starkare och – vilket var ytterst genant för PLO–ledningen som gjorde allt för att stoppa det – hundratals palestinska kollaboratörer mördades. I själva verket var vågen av mord på kollaboratörer en sorts missriktad protest från intifadans unga militanta aktivister mot att Tunis tagit över deras uppror. Arafats alla vädjanden till dem om besinning tycktes snarast få motsatt effekt.

Intifadan var splittrad, modlös, på väg utför. Det var i mångt och mycket ett resultat av PLO–ledningens egen politik, men det slog likafullt tillbaka mot den själv. Massorna bröts mot varandra i oberäkneliga konvulsioner, och upprorets förfall medförde att den palestinska frågan inte längre var lika aktuell i världen som mellan 1987 och –90. Efter stödet till Saddam Hussein frystes PLO–ledningen ut av såväl gamla allierade arabländer som av Israel och USA och betraktades en tid som paria. Den kunde inte längre spela rollen av "interlokutörer" – ingen lyssnade när den talade i den allt mer bortglömda "nedtystade nationens man". Och samtidigt var den på väg att gå i ekonomisk konkurs.

Oslo-förhandlingarna

I detta läge fanns en möjlighet för Arafat. Han kunde radikalt sänka sina politiska krav; det vill säga kraven på flyktingarnas återvändande, nationellt självbestämmande i form av en stat på Gazaremsan och Västbanken med östra Jerusalem som huvudstad, och så vidare – och förklara inför Israel och USA att han var beredd att ingå en överenskommelse i utbyte mot betydligt mindre än så. Detta var också just vad han gjorde i Oslo-förhandlingarna. Och vips! Israel och USA kastade sig "begärligt över detta oförmodade fynd", omvandlade de akut överflödiga till hyllade interlokutörer och...

När de förhandlat färdigt ledde Clinton ut Rabin och Arafat på Vita Husets gräsmatta. Där undertecknades det fredsavtal som å ena sidan förde in PLO–ledningen i världspolitikens centrum och räddade den från konkurs, å andra sidan tog död på palestinafrågan i dess dittillsvarande tappning. Där släcktes en av 1900–talets mest envisa revolutionshärdar, som i intifadan antagit sin hittills farligaste gestalt. "Ledarna" fick sitt, "kolonialismen" fick sitt.

Det är viktigt att inse att de självstyrande enklaverna inrättades i första hand av Israel och i andra hand av USA. Inte av FN, inte av en klasskraft inom det palestinska samhället eller av någon annan. Den sionistiska ockupationsmakten grupperade om sig, gick ut ur de större städerna och lämnade dem öppna för Arafats poliser därför att den och dess allierade hade ett intresse i detta. När premiärminister Rabin försvarade fredsprocessen i det israeliska parlamentet Knesset argumenterade han just för att det var mest rationellt att lägga ut uppgiften att slå ned fortsatt kamp mot ockupationsmakten på palestinsk entreprenad. "Palestinierna kommer att vara bättre på det än vad vi har varit", sade han i september 1993, bland annat för att de inte kommer "att tillåta några överklaganden till en Högsta Domstol."

I Kairo–avtalet lovade PLO–ledningen staten Israel att garantera "den personliga säkerheten för dess medborgare på Västbanken" (det vill säga bosättarna). Och i den senaste utväxten på Oslo–trädet, Wye River–avtalet som slöts i december 1998, blir det ännu tydligare vad arrangemanget mellan Israel och PLO–ledningen syftar till. Merparten av avtalstexten upptas av föreskrifter för hur palestinierna själva ska sörja för bekämpningen av "terrorism" och "uppvigling" – de officiella israelisk–amerikanska termerna för alla former av motstånd.

Skatteöverföringar

Det palestinska motståndet befinner sig i skrivande stund på en historisk bottennivå eftersom det nu också har en egen regim emot sig. Denna regim springer ur den organisation som förkroppsligat deras strävanden i fyra decennier, men PLO hade – vilket de flesta palestinier inte till fullo insett – fått en ledning som var beredd att sälja ut dem och acceptera rollen som deras fångvaktare för att säkra sin egen makt. Det var det behovet som fick Arafat att backa på sina politiska krav.

I sin bok sammanfattar Glenn E Robinson processen så här: "Grovt uttryckt lyckades PLO-ledningen i Tunis fånga den politiska makten på Västbanken och Gazaremsan inte för att den ledde revolutionen, utan för att den lovade att avsluta den". Oslo-avtalet var slutpunkten i en dialektik där Israel och USA gjorde Arafat till sitt verktyg, medan Arafat använde Israel och USA som transportmedel för upprättandet av sin myndighet.

Förutom i sig själv har alltså den palestinska myndigheten en social bas utanför sitt eget samhälle, hos imperialismen. Detta tar sig konkret uttryck i att så mycket som 94 procent av dess intäkter förmedlas av utländska händer. Sextio procent kommer från Israel, varav det mesta består av skatteöverföringar. Dessa fungerar enligt ett avtal som reglerar de ekonomiska förbindelserna mellan myndigheten och Israel där det stadgas att de varor som är på väg till de självstyrande enklaverna ska beskattas vid de israeliska gränsövergångarna.

Skatterna ska sedan föras över till myndigheten senast sju dagar efter att de samlats in – men vid upprepade tillfällen har den israeliska regeringen hållt på överföringarna när den funnit Arafat misshaglig. Det är som att stoppa bomull i halsen samtidigt som man trycker ihop näsan på sin nästa. Det är ett oerhört påtryckningsmedel: hela importskatten i Israels händer! Den motsvarar nästan hälften av myndighetens budget. Resterande 34 procent utgörs av bistånd från USA, EU och Japan.

Denna analys av Israels och imperialismens överhöghet, som i stort sammanfaller med Edward Saids, förklarar en hel del - men ändå inte allt. Det kan inte förklara varför den interna sociala revolutionen inte fullbordades. Det kan inte svara på varför folkkommittéerna inte fördjupades och konsoliderades, varför kvinnorna inte frigjorde sig helt från familjens grepp, varför den palestinska arbetarklassen inte krossade den traditionella eliten eller varför massorna inte överflyglade PLO–ledningen. Hade dessa mål förvekligats skulle avtalet mellan "ledarna" och "kolonialismen" varit en omöjlighet. Så, återigen: varför?

Intifadans dilemma

Palestiniernas kamp är nationalistisk. Den syftar till att dyrka upp ett stängt och förnekat rum åt en nation som i allt väsentligt redan finns till – den palestinska nationen. Kampen gäller utrymmet för nationen, inte innehållet i den. Detta betyder att försök att omgestalta de inre relationerna kan åsamka nationen skada i dess strävan, eftersom de hotar att klyva den och spränga den behövliga sammanhållningen.

Å andra sidan kan den nationalistiska kampen inte nå någon framgång – vilket är övertydligt i det palestinska fallet – utan att mobilisera sina kvinnor, sina arbetare, sina fattiga. Under intifadan drevs kampen av dessa grupper, och just därför var den så väldig. Men med dem vid den politiska fronten öppnades fönstret för inre vädring. Försök att omgestalta relationerna palestinier emellan kom som en naturlig följd av att de grupper som hade intresse i detta sköt fram sina positioner för nationens skull.

Detta var intifadans dilemma. I kvinnornas fall yttrade det sig så: intifadan hade inte blivit vad den blev utan deras medverkan, men deras uttåg ur hemmet skakade den traditionella patriarkala familjen som håller samman det palestinska samhället. En backlash var måhända oundviklig, ty utmaningar mot familjen kunde bara alltför lätt tolkas som en utmaning mot nationens förmåga att hålla samman i en extremt utsatt situation.

Ungefär detsamma gällde relationerna mellan arbetarklassen och den traditionella eliten. Alla palestinier hade under intifadan ett gemensamt intresse av att trygga sin överlevnad genom att skaka av sig sionismen, vilket framgick av att även affärsinnehavare och andra icke–proletära lager faktiskt deltog i upproret. Sammanhållning var därmed en faktor som höll tillbaka och dämpade arbetarklassen. En grimma sattes på den sociala revolutionen, gjorde den tvehågsen och obeslutsam.

Denna nationella sammanhållning yttrade sig under intifadan i fortsatt lojalitet till PLO–ledningen. Massorna gick visserligen i praktisk handling långt före ledningen och drev politiken på egen hand genom sin direkta aktion. Men de utmanade aldrig PLO–ledningen symboliskt eller ideologiskt. De sade aldrig rakt ut: "nu klarar vi oss själva, vi struntar i Arafat", trots att det var just vad de gjorde i praktiken. Tvärtom hyllades PLO–ledningen i slagord och graffittimålningar där troheten betygades om och om igen. Det enkla skälet till detta är att palestiniernas kamp är nationalistisk, och att PLO i allmänhet och Arafat i synnerhet sedan mitten av sextiotalet har utgjort kartan över den palestinska nationen.

Den sociala revolutionen formade upproret men talade inte med sin egen röst. Arbetar-klassen och kvinnorna förlorade sin makt, uttryckt i folkkommittéerna, därför att de för den nationella sammanhållningens skull inte gjorde ett politiskt program av den.

Elitens återkomst

Paradoxalt nog gynnades inte nationen av detta. Familjens och den traditionella elitens fulla återkomst har inneburit att den nationalistiska kampen tappat sin massglöd: med kvinnorna och de arbetande sociala skikten avpolitiserade och avmobiliserade lägger den sig ner och förtvinar. Och med PLO–ledningen som återkomstens riddare har kampen fått ett ny snara om sin hals.

Det har, som beskrivits ovan, börjat växa fram ett skikt av palestinier som kan "dra fördel av kolonialexploateringen" och härleder sin makt ur Israels delegering av ansvaret för den allmänna ordningen. Det innebär – och detta är en avgörande förändring – att det i framtiden är ett villkor för den palestinska frihetskampen att röja undan den egna överhet som lever i symbios med kolonialmakten. Intifadans dilemma har lösts upp. Kampen har nya, klassiskt koloniala ramar över sig, som redan i förväg har skörtat upp den nationella sammanhållning som under intifadan klavband den sociala revolutionen.

Nästa stora palestinska utbrott måste göra den "egna" myndigheten till en måltavla. Inte bara för att denna står i vägen för inompalestinsk demokrati och jämlikhet, utan lika mycket för att dess poliser är de första att ställa sig i vägen för de demonstranter som vill kasta sin vrede över den fortsatta ockupationen.

En svag föraning om eventuella framtida drabbningar mellan de palestinska massorna och myndigheten gavs av de strejker som de självstyrande enklavernas lärare genomförde våren –97 och våren –99. Lärarna har stridit för att myndigheten ska avsätta mer pengar till utbildningssektorn och höja deras usla löner. De har organiserat sig utanför den Fateh–dominerade fackföreningsfederationen, valt sina egna strejkkommittéer och gjort myndigheten påtagligt störd. Hittills har de blivit mer slagna än framgångsrika, men de bildar ändå något slags nyhet om en möjlig framtid.

Andreas Malm

Artikelförfattaren studerar för närvarande internationella relationer vid universitetet i Stockholm. Har flera gånger rest i palestinska områden, bodde och arbetade i våras i Betlehem. Ny medarbetare i Röda Rummet.

Palestinafrågan i årtal:

1947-49 Sionisterna går segrande ur kriget med araberna o ch etablerar staten Israel på 77 procent av Palestinas yta. När man idag talar om Israel avses detta område

1967 I sexdagarskriget ockuperar staten Israel resten av Palestina, det vill säga Västbanken, Gazaremsan och östra Jerusalem. Det är på dem uttrycket "de ockuperade områdena" syfter.

1987 Det palestinska upproret, som snabbt får namnet intifadan (efter det arabiska verbet för "skaka av sig"), bryter ut.

1988 PLO erkänner staten Israel och acepterar tvåstatslösningen

1991 Arabisk-israeliska fredsförhandlingar inleds i Madrid

1993 Som ett resultat av förhandlingarna i Oslo ingår Israel och PLO den principöverenskommelse som utgör grunden för det som går under benämningen "fredsprocessen". Detta är Oslo-avtalet, men själva undertecknandet av det sker på Vita Hustes gräsmatta.

1994 Kairo-avtalet ingås som ett led i fredsprocessen. I enlighet med detat införs självstyre på delar av Gazaremsan och i Jeriko. Yassir Arafat återvänder med följe till det plaestinska landet och inrättar sin myndighet.

1995 Självstyret utökas på Gazaremsan och införs i alla större städer på Västbanken utom Hebron.

1996 Fredsprocessen går helt i stå, bland annat till följd av den nyvalde högerpresidenten Netanyahus politik.

1998 Wye-River-avtalet undertecknas. Det genomförs emellertid inte, men återuppstår i augusti 1999 och skall enligt planerna vara fullt ut genomfört i januari år 2000. Det innebär i stort sett ingenting av beydelse (vissa obebodda ökenområden överförs till självstyret)