Kärnkraftsbumerangen

Inom den internationella antikärnkraftsrörelsen har det blivit en etablerad uppfattning att den avgörande kampen är över: Kärnkraften är på väg bort. Utbyggnaden är stoppad. Reaktorerna avvecklas, om än ryckvis och i långsam takt. Kärnkraften kommer att vara olönsam när den tvingas bära sina egna kostnader.

Men i följande artikel ger Tord Björk en annan bild. Det är för tidigt att ta ut segern. Kärnkraftsindustrin befinner sig i själva verket på global offensiv. Avregleringen av energimarknaden fick helt andra konsekvenser. Hur kunde stora delar av rörelsen tro att kampen var över?

Tongivande krafter i World Information Service on Energy (WISE) den internationella antikärnkraftsrörelsens samlande organisation Har likt många andra i miljörörelsen trott att den avgörande kampen mot atomkraften är över. Det handlar inte om tilltro till att så många politiker bundit upp sig för en stängning av enstaka kärnkraftverk utan om övrtygelsen på att ekonomiska styrmedel kommer att fälla kärnkraften.

När avregleringen av el- och energimarknaderna tog fart under slutet av 1990-talet förväntades kärnkraften utsättas för så stor konkurrens att den inte längre skulle vara lönsam. Resultatet av energiliberaliseringen i USA verkade också gå i den riktningen. Stängningar av ekonomiska skäl följde i snabb takt och några nya kärnkraftverk blev inte aktuella. Kärnkraftsindustrin syntes av marknadsmässiga skäl dömd att gå under, en åsikt som framfördes i närmast deterministiska ordalag. Den fria energimarknaden skulle bli dominerande på den globala arenan och därmed skulle kärnkraften utan sina ständiga statliga subsidier, och mer eller mindre dolda stöd av olika slag, tyna bort.

Offensiv för kärnkraft

Så har det nu inte blivit. Den totala kärnkraftseffekten i världen har ökat igen med nästan 5% under 1999. Samtidigt går kärnkraftsindustrin till global offensiv. I land efter land står nu avgörande politiska strider som kan bereda marken för att kärnkraften blir kvar för oöverskådlig tid och även kan komma att expandera. Stora nationella kärnkraftsprogram lanseras. Det står strid om varje stängning av kärnkraftverk även om den är politiskt beslutad. Regeringar söker genomdriva nybyggnationer trots att energiliberaliseringen gjort det onödigt.

Inför klimatförhandlingarna i Haag i november har kärnvapenmakterna Frankrike, Storbritannien, USA, Ryssland, Kina och Indien tillsammans med Kanada har fört fram förslaget att återigen subventionera kärnkraften i större skala. I industriländerna skulle detta ske genom att kärnkraften räknas med i klimatkvoten enligt Kyotoavtalet och därigenom få en lönsam subventionering jämfört med fossila bränslen. I tredje världen vill man tillförsäkra internationellt bistånd på upp till 40% av kostnaden för att bygga nya kärnkraftverk.

Detta innebär förstås stora risker för spridning av kärnvapenteknik vilket också de pådrivande länderna är medvetna om och man betonar behovet av att hitta sätt att motverka detta. Det kan synas motsägelsefullt att kärnvapenmakterna går in för ett förslag som kan få till följd att deras monopol på kärnvapen bryts. Men uppenbarligen betraktar framförallt kärnvapenmakten USA detta som en risk som man har förmåga att hantera. Spridning av kärnvapenteknik och tillverkning av kärnvapen sker inte under en dag. Under tiden finns stora möjligheter att ingripa i en världsordning där USA och NATO tar sig allt större friheter att ingripa mot stater som sätter sig upp mot västvärlden. Om dessa länder också har skaffat sig eller är på väg att skaffa sig så kallade massförintelsevapen kan det utnyttjas som argument för att ytterligare isolera landet, för ekonomiska sanktioner eller militära ingripanden. När västvärldens vänner som Israel skaffar sig kärnvapen är det snarare en fördel än en nackdel. Om fiender som Irak är på väg att skaffa sig det, kan det bli ytterligare ett argument för att genomföra ekonomiska sanktioner som effektivt lamslår landet (med en miljon döda som följd.) Risken för kärnvapenspridning kan dessutom användas som argument för ny kärnvapenupprustning genom satsning på omfattande system för försvar mot kärnvapenrobotar.

Den civila kärnkraften innebär i själva verket en subventionering av kärnvapentekniken. Ett stöd som uppenbarligenn väger tyngre än risken för kärnvapenspridning. Alltså vill kärnvapenmakterna, i allians med Kanada och dess kärnkraftsindustri, att de biståndskranar som annars stängs ska öppnas just för att bygga kärnkraft i tredje världen.

Att kärnkraften presenteras som lösningen i FN-förhandlingar om miljön är något helt nytt. Redan från FN:s första större miljökonferens 1972 i Stockholm blev kärnkaften en kontroversiell fråga, inte minst genom den kvinnliga fredsrörelsens ansträngningar. Snart blev den en kampfråga i många industriländer i Europa, Nordamerika och Latinamerika. När FN igen skulle göra miljön till en huvudfråga förbereddes detta genom den fristående världskommissionen för miljö och utveckling under Gro Harlem Brundtlands ordförandeskap. I Bruntlandkommissionens rapport som fick stort inflytande över nästa FN-konferens om miljön, i Rio de Janeiro, föreslogs en minskning av energikonsumtionen med hälften och en avveckling av kärnkraften. Det sistnämnda var nödvändigt för att kommissionens lansering av begreppet "hållbar utveckling" som lösning på den globala miljökrisen skulle få trovärdighet inför en då stark och självständig miljörörelse.

Så radikala krav fördes inte in i Riokonferensens officiella handlingar men kärnkraften försvann ur de flesta skrivningar om hållbar utveckling. En fördubbling av biståndet skulle lägga grunden till en hållbar utveckling i tredje världen. Men istället skedde en drastisk minskning med en tredjedel på fem år, en minskning som sedan fortsatt. I dagsläget är alltså situationen den, att istället för att öka biståndet till de nivåer man ansåg behövs för att skapa ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle så vill man nu ta av det krympande biståndet och ge till västvärldens kärnkraftsindustri för att de ska bygga anläggningar i Syd. Brundtlandkommissionens visioner om stopp för energislöseriet, avveckling av kärnkraften och en rättvisare fördelning av jorden resurser har blivit till försumbara detaljer i det som blev huvudtanken. Det vill säga; hållbar utveckling skulle uppnås med hjälp av frihandel och storföretagens självreglering. Marknaden skulle lösa miljökrisen.

Nysatsningar på kärnkraft

Oavsett vad som händer i klimatförhandlingarna är nu stora nya investeringar lanserade i flera stater. Ett nyckelland är Frankrike med sitt kärnvapenförsvar och över 50 kärnkraftverk som snart behöver ersättas av nya eller avvecklas helt.

Ryssland har en liknande situation som kärnvapenstat och har allvarliga problem att finansiera sina kärnkraftverk. Den ansvarige ministern lanserade i maj lösningen på problemet. En fördubbling av antalet atomkraftverk med ett tjugotal nya vilka finansieras genom att göra Ryssland till en atomsoptunna för avfallet från andra länder.

Även stater utan atomvapen har planer på stora nya satsningar. Japan har tänkt sig 20 nya kärnkraftverk för att uppfylla klimatkraven i Kyotoavtalet, något som dock fick ett visst avbräck efter olyckan i den kärntekniska anläggningen i Tokai Mura förra året. Små industriländer som Finland och Tjeckien hakar också på planerna. I Finland vill det statliga energibolaget satsa på en femte reaktor. Tjeckiens regering har beslutat att starta två nya reaktor trots att vikande energibehov och energiliberaliseringen gjort det onödigt.

Stärkt storföretagarmakt

Men det var inte bara kopplingarna till kärnvapenintresset och klimatförhandlingarna som gjorde att de som trodde på kärnkraftens borttynande tack vare kapitalistisk konkurrensutsättning tog miste. Det finns också andra avgörande faktorer. Ekonomiska styrmedel finns inte i ett socialt vakum. Kapitalismen är inte bara en ekonomi, den är också ett socialt maktsystem. När marknadslösningar blir dominerande innebär inte detta bara att ekonomisk subventionering av t.ex. kärnkraften kanske försvinner. Det får också till följd att de starkaste aktörerna på marknaden också blir starkare allmänt på alla eller i alla fall på många områden i samhället. I fallet med energiliberaliseringen innebär det flera på sikt mycket allvarliga följder.

Tilltron som funnits hos delar av miljörörelsen till att marknadslösningar skulle slå ut kärnkraften för gott i hela världen har visat sig vara problematiska. Nysatsning i förnyelsebar energi, energisparande och en mindre konsumistisk livsstil slås ut före atomkraften. Satsningen allmänt i samhället på marknadslösningar leder till att storföretagens makt ökar.

När genomförandet av kärnkraftsavvecklingen sammanföll med 90-talets drastiska förskjutning av makten, från politikens område till marknaden, visade sig avvecklingarna bli allt svårare att genomföra. Marknadstänkandet som överordnad samhällsfilosofi har gjort det lättare för storföretagen att sätta sig upp mot demokratiskt fattade beslut eller öka kostnaderna så mycket att det blir svårt att genomföra besluten.

I fallet med Barsebäck kunde ägare med bas i tre länder, som alla är på väg att besluta om avveckling av kärnkraften eller redan beslutat avstå från utbyggnad, agera så att avstängningen av reaktorerna gång på gång försköts in i framtiden. De svenska offentliga ägarna, i form av kommuner i en stat som beslutat om avveckling, sålde andelar till tyska och norska intressen. Den norska staten har en politik som går ut på att avstå från atomkraft efter en massiv tvärpolitisk kampanj under 1970-talet. Men det norska statliga bolaget

Statkraft använde sin avgörande aktiepost i Sydkraft som äger Barsebäck för att ge ordförandeposten åt Preussen Elektra. De svenska kommuner som tidigare haft aktiemajoriteten sköts åt sidan till förmån för alliansen mellan de utländska storföretagen. Man hotade med att gå till EU-domstolen för att hindra avstängningen eller driva upp priset för en avstängning.

Detta är en viktig fråga om formerna för avveckling, inte minst för Preussen Elektra som står inför en röd-grön regering som i sin avvecklingsstrategi inte vill ge någon ersättning alls till kärnkraftsbolagen eftersom vinsterna och subventionerna redan varit så stora. Det första delresultatet blev minst sagt motsägelsfullt och en lösning på storföretagens villkor. Barsebäck 1 stängdes men till en kostnad av flera  miljarder svenska kronor och därtill en skattelättnad vilket i praktiken innebär att den total kostnaden ökar ytterligare. Pengarna gick till det svenska statliga kraftbolaget Vattenfall för ersättningsel till Sydkraft från kärnkraftverket i Ringhals. För pengarna köpte Vattenfall in sig till en fjärdedel i fyra kärnkraftverk runt Hamburg och sex hela kolkraftverk i Polen.

Svenska staten fortsätter alltså att hota Köpenhamn, hotar dessutom Hamburg och satsar dessutom på kolkraft i Polen samtidigt som ersättningsnivåerna för Barsebäck 1 är så höga att det skulle kosta  otroliga summor att stänga kärnkraftverket i Forsmark som har en nästan tio gånger högre effekt än Barsebäck. Om man anser att Danmark är mer än bara Köpenhamn innebär det alltså att hotet från Ringhals kvarstår och att en avstängning av detta verk med sitt hot Jylland snarare blivit än svårare efter den dyra uppgörelsen om Barsebäck 1, och att Sverige numera också atomhotar södra Danmark med sitt delägarskap i kärnkraften runt Hamburg.

Marknaden bromsar utvecklingen

Marknadslösningen har också andra negativa effekter för kärnkraftsmotståndet. Avgörande i en stor politisk och social strid är att dels kunna stå emot lösningar som gör det man bekämpar permanent, dels bygga alternativ i praktiken och dels att inte bidra till andra lösningar som för med sig andra sociala eller miljömässiga problem. På alla dessa områden innebär marknadslösningens stärkande av storföretagen motgångar för antikärnkrafts- och miljörörelsen. Energiliberaliseringen innebär att investeringar i förnyelsebar energi, kraftvärme och energibesparing riskerar att slås ut. I takt med att kablar mellan länderna byggs ut blir Norden, Tyskland och Polen en gemensam elmarknad. Finland, Norge och Sverige har ett växande underskott som hittills inte märkts så mycket av på grund av onormalt stor nederbörd som gjort vattenkraften billig och riklig. Danmark, Tyskland och Polen har stora kraftöverskott från kolkraft, ibland subventionerad för att understödja kraftvärmeproduktion eller inhemska arbetsplatser.

Genom etableringen av en gemensam marknad minskar intresset för att stänga de miljöfarliga kolkraftverken i dessa länder vars el man nu kan få avsättning för på den internationella marknaden. Investeringen i den fasta kostnaden är redan gjord och de rörliga kostnader understiger kraftigt kostnaderna för investering i ny energibesparande teknik och förnyelsebara energikällor. De som investerar i energimarknaden räknar inte med att internationellt beslutade avgifter på fossila bränslen kommer att införas. Således kommer verkligt stora investeringar i ny miljövänlig teknik inte bli lönsamma inom överskådlig tid. Nationella avgifter blir allt svårare att använda som styrmedel. Moderna miljövänliga kolkraftverk har tvingats stänga i Sverige på grund av höga miljöavgifter och rörliga kostnader som den importerade elen inte har.

Att höja avgifterna ytterligare skulle leda till att ytterligare inhemsk kraftproduktion slås ut till förmån för mer miljöfarlig äldre teknik i andra länder. Den internationella energimarknaden leder till att frihandeln överordnas miljöhänsynen. Energiliberaliseringen leder alltså till betydligt stärkt position för den redan etablerade kolkraften och risk för investeringsstopp för förnyelsebar och energibesparande teknik. Därmed ökar problemen med växthuseffekten, en lösning genom utbyggd förnyelsebar energi blockeras och atomkraften kan framställas som lösning på den globala klimatkrisen.

Atomsoptunnorna permanentas

Men detta är kanske ändå inte den allvarligaste effekterna av att energi görs till en direkt marknadsvara. Avgörande för att bryta den demokratiska   kontrollen över kärnkraften är att atomavfallet görs till en internationell handelsvara. Ryssland förbereder sig redan för att göra sig förtjänster som atomsoptunna. I Bulgarien fruktar miljöorganisationen Ekoglasnost att landet ska ta emot internationellt atomavfall och i Sverige närmar sig en slutstrid som pågått i decennier. Sedan 1973 har den svenska antikärnkraftsrörelsen stått emot varje etablering på nya platser av kärnkraftverk, uranbrytning eller atomavfall. I kommun efter kommun har enhård strid stått. I Tanums kommun bevakade lokalbefolkningen Kynnefjäll där provborrningar skulle göras dag och natt i knappt 20 år. Ockupationen avbröts först i vintras när lokalbefolkningens begärda löftt, till slut gavs från regeringen att Kynnefjäll aldrig skulle bli aktuellt för slutförvaring av kärnavfall.

Många ledande politiker i glesbygdskommuner med hög arbetslöshet och i desperat behov av arbetsplatser har strävat efter att ta emot atomavfall eller starta uranbrytning men planerna har hittills stoppats i folkomröstningar. Samtidigt påstår sig atomavfallsbolaget ha hittat en teknisk lösning för avfallsfrågan som sägs vara en lösning som det internationellt erkänt miljösinnade Sverige godtar. Det enda som saknas är en villig kommun med lämpliga naturförutsättningar. När väl en kommun är beredd att i praktiken genomföra en sådan teknisk lösning kommer det bli mycket svårt att stå emot krav på att ta hand om avfall också från andra länder. Med ett genombrott för marknadsliberalisering av atomavfall och för internationella atomsoptunnor på en eller flera platser så skapas förutsättningar för en hämningslös expansion av atomkraften.

Tord Björk

Artikelförfattaren är aktiv i det tysk-svenska nätverket Barsebäcksoffensiv och Miljöförbundet Jordens Vänner.