I april i år, när alla amerikanska länder utom Kuba träffades i kanadensiska Quebec, bröts tystnaden kring FTAA. Det visade sig då att diskussioner och förhandlingar pågått sedan länge. Quebec var redan det tredje toppmötet – efter Miami 1994 och Santiago i Chile 1999. Och precis som när det gäller investeringsavtalet MAI, anser kritiker att avtalet om Amerika har myglats fram bak stängda dörrar, utan någon offentlig insyn och än mindre någon offentlig diskussion. Storföretagen däremot har som vanlig varit väl insatta i hela arbetet och till och med erhållit officiell ställning som förhandlingspart genom sin påtryckningsgrupp, Amerikas företagsforum. Fackliga företrädare, eller miljö- och solidaritetsorganisationer har däremot inte fått motsvarande roll,§ trots att det rör sig om ett handelsavtal som kan få djupgående följder för hela Amerika.

I Quebec var det dock nödvändigt att föra förhandlingarna upp i ljuset. En anledning är att avtalet snart måste bli offentligt och förankras om tidsplanen ska kunna hållas, en tidsplan som säger att förhandlingarna ska avslutas i januari 2005 och att det nya avtalet för 750 miljoner människor och 34 stater (åter exkluderande Kuba) ska börja gälla från december 2005.

Vatten som vara

Liksom när det gäller WTO och MAI är det mycket mer än handel med varor och tjänster som täcks av det amerikanska handelsavtalet FTAA. Kritiken känns också igen: företag har rättigheter men inga skyldigheter, handel är alltid viktigare än miljö eller sociala frågor, och företag kan stämma länder. FTAA handlar om att marknaden ska stå över politiken, att företagens intressen ska komma före nationers eller klassers eller miljöns behov av skydd eller specialbehandling. Därför är invändningarna ungefär desamma som mot MAI och WTO. För det första: för lite öppenhet och demokrati; kritikerna talar om bristen på transparens, ingen offentlig diskussion av avtalet, för lite utrymme för folkvalda att sätta sig in i frågorna, och för lite gehör för folkliga och fackliga organisationers uppfattningar.

Vidare: handelslogik och affärsintressen sätts framför länders behov av att skydda sina marknader och säkra sin befolkning tillgång till livets nödtorft. Även vattenförsörjningen ska underställas internationell konkurrens. Dricksvatten blir en vara vilken som helst som säljs dit där efterfrågan är störst utan hänsyn till om landet självt har tillräckligt för att försörja sin egen befolkning. Det vattenrika Kanada borde vara lockande för de bolag som tänker tjäna pengar på att förse underskottsområden med vatten.

Konflikter om hur FTAA-avtalet ska tolkas ska, precis som i WTO, lösas av jurister och nationella myndigheter berövas sin suveränitet. Och liksom det var tänkt i MAI-avtalet ska företag kunna föra sak mot regeringar.

I samband med Quebec-mötet gick dock motståndarna mot FTAA till anfall och krävde att företagens makt gentemot stater skulle begränsas och att grundläggande sociala rättigheter inte skulle underordnas handelspolitiken. Det gäller förutom skola och hälsovård sånt som konsumenträtt, arbetsmiljö, anställningstrygghet. Vidare bör länder kunna ställa krav på utländska bolag om det ligger i nationernas intressen, exempelvis att begränsa utländskt kapital inom vissa områden, eller kräva att överskott återinvesteras eller att lokal upphandling sker, eller att äganderätt till jord eller naturtillgångar reserveras för de egna medborgarna. Och slutligen: ett handelsavtal måste tillåta att man inför regler som minskar det spekulativa kapitalets flyktighet.

Risk att stå utanför

Annars menar kritikerna hotar en värld där avregleringar och privatiseringar kommer att föra över all makt från demokratiskt valda regeringar till ademokratiska företagargrupper. Då hjälper det inte att de 34 stiftarna av FTAA slår sig för bröstet i deklarationen från Quebec och framhåller sina demokratiska meriter – dessa demokratier kommer att ha allt mindre att säga till om ifall FTAA blir verklighet.

Med de här invändningarna kan man undra varför alla länder i Central och Sydamerika – ja, utom Kuba som fortfarande utestängs av USA:s blockad – varför alla vill gå med. En förklaring är att USA:s marknad är så dominerande: den står för tre fjärdedelar av hela regionens ekonomi. Att hamna utanför den marknaden och förlora konkurrensfördelar till grannarna känns nog farligt för många länder. En annan förklaring får vi från den officiella slutdeklarationen efter vårens Quebec-möte. Där läggs stor vikt vid narkotikahandel och migrantarbete, två av de verkliga knäckfrågorna i regionen. Att stå utanför när FTAA förbereder sig för det som i Quebec kallades för ”Amerikas århundrade” är uppenbarligen en risk som inget land vågar ta.