Förklädd makt Anne Hedén var under slutet av 70-talet aktiv i Socialistiska
Partiets föregångare KAF och mötte den vägen vänsterns diskussioner om
kvinnokamp kontra klasskamp. För 20 år sedan lämnade hon det partipolitiska
arbetet, men har fortsatt intressera sig för kvinnofrågor och feminism
. Och det var någonting med kvinnornas roll i det politiska arbetet som
hela tiden dröjt sig kvar i medvetandet... Jag var ungdomsorganisatör 1980, i Kommunistiska Arbetarförbundet (nuvarande Socialistiska Partiet), och hamnade på möte i Kiruna, där tjejerna inte sa ett skvatt. I stället höll de låda sent på kvällen i ett angränsande rum medan jag läste och berättade för varandra - i förhöjt tonläge, så att man inte skulle missa något - allt de tyckte om hur killarna styrde och ställde i lokalföreningen. Jo, Kiruna var grabbigt på alla sätt. Vad tjejerna tyckte var inget som kom fram på mötena. Å andra sidan var jag med, tyckte jag, i den enda organisation som överhuvudtaget diskuterade problemet med arbetarrörelsens och vänsterns traditionellt ljumma inställning till kvinnor, invandrare och ungdomar. Alltså de tre kategorier som inte stämde in på den vedertagna definitionen av en riktig arbetare. Ändå var kvinnor alltid ett problem när jag jobbade politiskt. Vi pratade för lite, sa fel saker, intresserade oss för fel ämnen, eller hjälpte inte till tillräckligt (fast den uppfattningen är förstås inte entydig, kvinnor jag pratat med som blev politiskt aktiva under slutet av sextiotalet har en ljusare bild). Jag var också med i den elevförening i Stockholm som fanns före Ungsocialisterna, och hade den krångliga rollen att vara en av de få tjejer som yttrade mig på mötena - medan resten rätt kvickt försvann från verksamheten. Ingen fångade deras bollar. Tjejernas intressen var inte riktigt politiska, ansågs det. När de bildade en egen undergrupp och hade egna möten sågs det som ett tecken på svaghet. Och aktionen där tjejgruppen gick ut på stan och klistrade upp en snabbtillverkad affisch där det stod Impotenta män läser fib över en bild av en naken kille med snoppen pekandes neråt, tyckte killarna i föreningen tyckte var måttligt kul. Istället borde man hålla på med riktiga saker; betygsstrejker, massaktioner - tunga grejer. Själv var jag med på mötet där allt med affischen bestämdes men jag var inte med och klistrade, vilket i efterhand kändes pinsamt, som att jag inte vågat riktigt. Idag är inte kvinnlig identitet lika problemdefinierad i det offentliga samtalet (även om det ekonomiskt sett blivit sämre med den faktiska jämställdheten) Många fler kvinnor har klivit in på scenen och blivit förebilder för yngre tjejer. En hel del kulturella arenor har öppnats och/eller erövrats. Frågan hur kvinnokamp ska bedrivas är det som diskuteras, inte om den är relevant. Och det ska jämföras med sent sjuttiotal, då diskussionen i hög grad handlade om huruvida kvinnokamp uteslöt klasskamp eller inte. Misstanken om att feminismen möjligen innebar skumma borgerliga allianser, verkade alltid ligga på lut. Märkligt nog är det fortfarande då och då fullt gångbart att i vänsterdebatt komma med påståendet att de kvinnor som yttrar sig i offentligheten egentligen bara är medelklasskvinnor eller mellanskikt, eller rent av borgerliga (som om någon någonsin kritiserat radikala män för att de har fel klassbakgrund). Och vänstermiljön och arbetarrörelsen i vid mening erbjuder rätt lite när det gäller feministiskt debatt och kvinnokamp. Unga tjejer idag flockas inte heller till radikalism eller traditionellt revolutionärt tänkande, vågar jag påstå. Varför? Vänsterns berättelse Historiker brukar tala om kollektiva berättelser, där organisationer och rörelser skapar ett vi och ett dom, och bilder av samtiden, det förflutna, och framtiden. Min uppfattning är att den utomparlamentariska vänstern först ingick i en intellektuell mansdominerad (borgerligt radikal) tradition. Genom den vändning till industrin som de olika vänsterorganisationerna genomförde i slutet av 70- och början av 80-talet tog man så plats i en delvis annorlunda historia, arbetarrörelsens. Ingen av dessa berättelser inkluderade kvinnor, annat än som stödtrupp - integrerad men ändå segregerad. I synnerhet arbetarrörelsens berättelse har hittills inte alls handlat så mycket om kvinnans frigörelse som om kvinnans befrielse, räddning, genom den manlige arbetarens stöddighet mot överheten. Detta arbetarrörelsens dubbla förhållningssätt till kvinnofrågor är något som historiker alltmer håller på att problematisera. Ju mer forskning som kommer fram, desto tydligare blir det att den gamla diskussionen om huruvida det finns en kvinnofråga för varje klass, i praktiken kamouflerat det faktum att arbetarklassens män snarast allierat sig med arbetsgivarsidan för att hålla den kvinnliga arbetskraften i underläge. Förklädda maktfrågor Yvonne Hirdman, som skrivit den i sammanhanget banbrytande forskningsrapporten "Med kluven tunga. LO och genusordningen", diskuterar genomgående landsorganisationens dubbelhet och ambivalens till sina kvinnliga medlemmar. Det begrepp hon redan tidigare etablerat för att beskriva maktrelationen mellan kvinnor och män i samhället är genuskontrakt. Det hon beskriver i boken är ingen konspiration eller kuppverksamhet, utan just hur kvinnornas underordning hela tiden fås att framstå som något fullständigt rimligt. Boken syftar till att kartlägga tankemönstren i LO:s genustänkande, hur maktfrågor kläs i annan dräkt, omskapas till kvinnornas egna problem, eller familjepolitiska dilemman av olika slag. Hirdman hänvisar till traditionen som fanns innan LO bildades. Redan under första internationalen 1866 diskuterades skapandet av en kvinnoförsäkringskassa där alla män via staten skulle försörja alla ogifta kvinnor - vilket enligt Hirdman visar hur cementerade rollerna var. Män skulle vara försörjare och kvinnor skulle sköta barn och hem, (oavsett hur det såg ut i verkligheten, kan man tillägga). Den tes hon, och andra forskare, driver är att arbetarrörelsens män från början skaffade sig en monopolställning på arbetsmarknaden, jämfört med arbetarklassens kvinnor. Den fria konkurrensen har alltså inte rått mellan könen. Dyrare arbetskraft I långa stycken fungerar "Med kluven tunga" som en märklig exempelsamling, en negativ rekordbok, i alla fall om man är inskolad i den utomparlamentariska vänsterns bild av klass som nyckeln till förändring. Det handlar alltså inte bara om att en bestående ordning skapar villkoren - denna bestående ordning återskapas, moderniseras genom nya initiativ hela tiden. Och det förefaller som om det inte enbart handlar om hur ett ledarskikt agerar osolidariskt, utan som om att i stort sett hela gruppen män inom LO-kollektivet på den här punkten drivit (och driver) samma dagordning. Under trettiotalet var LO för likalönsprincipen för att kvinnorna som hade två tredjedelar ner till hälften av manslönerna, inte skulle kunna konkurrera ut männen. Samtidigt ansåg man att kvinnorna var en dyrare arbetskraft eftersom deras frånvaro var högre och arbetet av sämre kvalitet. Lönearbetet skulle i första hand ransoneras till män - gifta kvinnors rätt till arbete var knappast självklar. En kvinna som gjorde inhopp på mansjobb tog sin egen låga lön med sig. Förbudet mot nattarbete för kvinnor höll LO liv i längre än arbetsgivarsidan ansåg det vara nödvändigt. LO stretade också emot avskaffandet av sambeskattningen, som missgynnade gifta kvinnor som ville arbeta heltid LO:s kvinnolönekommité som bildades 1946 blev arena för resonemang som att likalön egentligen innebar att kvinnorna relativt sett fick en högre lön; om likalön för lika arbete infördes skulle arbetsgivarna självklart välja män, enligt sekreteraren Gösta Rehn. Samtidigt förordades (i kvinnolönekommitténs dokument) centrala förhandlingar mellan LO och SAF om kvinnolönerna. Förklaringen var att det skulle krävas extra stöd till förbund med många kvinnliga medlemmar, för att motverka att de speciella höjningarna av kvinnolönerna skulle gå ut över de manlig arbetarna i samma fack. . Begreppet könsroll Hirdman delar in genusordningens utveckling i tre faser: Hushållskontraktets tid från 1946 till 1961 - då det enligt Hirdman till synes inte existerade något problem alls eller blott smärre bekymmer för de 700 000 kvinnorna på arbetsmarknaden. En utredning om kvinnolönefrågan och om hur man skulle få ut kvinnlig arbetskraft på arbetsmarknaden tillsattes 1948, med representanter från LO och SAF. Men trots att den kvinnliga arbetskraften ansågs nödvändig skapades en praktik där arbetsvärderingen såg olika ut för män och för kvinnor, och där arbetsmarknaden segregerades alltmer. När den statliga sektorn utvecklades under sent femtiotal fanns det visserligen ingen officiell segregering, men istället fanns det lönegrader som alltid enbart gällde kvinnor. I princip, skriver Hirdman, leder resonemang om likalön direkt till resonemang om arbetsdelning. "När LO:s män i dessa frågor betraktade kvinnor var det som de plötsligt blev arbetsgivare och värderande for med blicken upp och ner längs kvinnokroppen. Denna arbetsgivarblick som tyckte sig se ineffektivitet och höga kostnader i varje skrymsle." Så småningom, under femtiotalet, tog Folkpartiet över frågan om kvinnolönerna. Först 1960 slogs det fast i centrala förhandlingar att kvinnor och män borde ha lika lön för lika arbete. I början av sextiotalet började så frågan om lika löner uppmärksammas i hela samhället. Sextiotalet och första hälften av sjuttiotalet beskriver Hirdman som jämlikhetskontraktets tid. Ordet könsroll började användas, en term som, enligt Hirdman, gjorde ojämlikheten till ett fruktbart problem som man kunde göra något åt. "Genusproblematiken formulerades som ett irrationellt samhällsekonomiskt problem Det blev allmänt tankegods att kvinnor inte var inte sämre, det var könsrollen det var fel på. Även män led av sin roll. På det viset blev en maktfråga omvandlad till en social reformfråga, enligt Hirdman. Det gällde alltså för kvinnorna att skaffa en ny roll, annars bidrog de till en negativ utveckling. Hirdman betonar dock att utvecklingen går framåt , om än mycket långsamt. År 1966 kom ett principiellt ställningstagande om kvinnors rätt till arbete. Hirdman framhåller också att utgångspunkten för debatten i LO var att arbetslivet var nyckeln till kvinnlig emancipation. Samtidigt innebar vänstervågen i slutet av sextiotalet bland annat en kritik mot könsrollsdebatten som gick ut på att kvinnokraven var klasslösa. Unga manliga radikaler beskyllde LO och SAF för att bedriva feministisk propaganda, lika med manshat, genom arbetsmarknadens kvinnoråd (som omskapades av LO, till ett eget familjeråd 1976).. Visionerna och verkligheten Enligt Hirdman är det skillnad på att vara jämlik och att vara jämställd. I det senare fallet är man ställd vid sidan, i det förra lik, vilket alltså säger en del om hur förskjutningen sett ut i debatten under sjuttio- och åttiotalet. Därför beskriver hon perioden från 1976 till 1983 som jämställdhetskontraktets tid. Omskapandet av könsrelaterade maktfrågor till något mindre laddat fortsatte. Socialdemokratiska kvinnoförbundet övergav, enligt Hirdman , sitt krav på sextimmarsdag för småbarnsföräldrar och började driva sextimmarsdagen för alla som ett sätt att komma förbi ojämlikheten. Men de fick mothugg - viktigare var det med en femte semestervecka och kortare arbetstid för skiftarbetare. (Argumentationen känns igen – tidigare hade högre lönekrav för kvinnor ställts mot andra, generella förbättringar för alla arbetande,) Samtidigt underströk facket att deltidsarbete - som flertalet LO- kvinnor var sysselsatta i - var mindre meningsfullt och att det därför var svårare att reformera. Jämställdhet i form av proportionerlig representation på kongresser och liknande var större än tidigare men knappast genomfört, trots att proportionen mellan män och kvinnor var 60/40 i slutet av 70-talet. Kvinnors representation i media och på andra områden i samhällslivet var ointressant, så löpte argumentationen från arbetarrörelsen. 1978 tyckte LO att lagstiftningen i jämställdhetsfrågan var helt omotiverad - avtal räckte. Först 1996 jämställs kön och klass såtillvida att LO tar ställning emot det dubbla kvinnoförtrycket. Men att verklig jämställdhet kräver ett upphävande av segregationen på arbetsplatserna, den diskussionen har helt avstannat, enligt Hirdman.. Hon sammanfattar: "Det finns ett fascinerade drag i historien om LO och genusordningen och det är att ju bättre situationen för kvinnorna blivit i samhället och på arbetsmarknaden, desto mer problematiskt har den uppfattats" Det dynamiska, anser Hirdman, är att man idag ser krocken mellan visionerna och verkligheten att kvinnoförtrycket blivit synligt. Man kan jämföra med mediaforskaren Tom Olssons beskrivning av förändringar i de politiska stilen i offentlighetens Sverige mellan 1925 och 1955. "Utmärkande för berättelserna var 1925 och 1955 att de handlade om patriarkala ordningar (storsvenskhetens respektive folkhemsfabrikens). Det finns ingen sådan tydlig patriarkal ordning 1987 och 1995. Betyder det att den har försvunnit? Snarare, tror jag att den finns som en dold ordning som endast delvis visar sig." Det där tror jag är en viktig faktor att ta med i beräkningen när det gäller att ställa frågor kring jämställdheten idag. Hur manifesteras denna dolda ordning? I hög grad genom en historielöshet i debatten där man helt enkelt sitter fast i en delvis föråldrad syn på kvinnorörelsen och på hur kvinnoförtrycket fungerar. Dagens frågor Socialistiska Partiets program har en formulering om att kvinnor är förtryckta, generellt sett, och vidare att kvinnor är underordnade i sin respektive klass. Här finns menar jag en oklarhet, kanske en osäkerhet som går igen i andra organisationer som siktar på att ändra samhället. För vad man verkligen kan konstatera är att klassfrågan bara varit viktig för arbetarrörelsen när det gäller manliga områden. Den traditionella kritiken av feminismen som bärare av men oönskade klassallianser har alltså i praktiken blivit en förevändning för manligt klassamarbete. Genus har gått före klass i detta avseende, för att man (på kort sikt) haft något att vinna på att bevara ojämlikheten. Kvinnor är generellt förtryckta, för att män samarbetat kring detta över klassgränserna, Enligt min uppfattning är det lika nödvändigt för den så kallade vänstern, som för arbetarrörelsen i stort att granska de egna traditionerna på området. På samma sätt som föregångarna till dagens SP för tjugo år sedan grävde upp arvet från stalinismen och synade det i sömmarna. För 20 år sedan föll det mig aldrig in att ifrågasätta att det som killarna sa och tyckte var det enda rätta - det gällde att erövra det som de hade erövrat, så såg jag problemet med underordningen då. Idag har jag noterat att yngre kvinnor inte sneglar så förtvivlat åt vad killarna gör, tycker och tänker, den patriarkala auktoriteten är alltså inte lika normerande som tidigare. Däremot har kvinnor, om än mer synliga, överhuvudtaget endast marginellt sett mer makt än förr. Om jag vore 15-20 år gammal idag, och ville aktivera mig politiskt, skulle jag definitivt intressera mig för en organisation som förde en tydlig debatt om orsakerna till detta. För att skapa en politik som verkligen tar med genusanalysen i beräkningen finns det några områden som är viktiga att resonera kring. Representation eller kropp Varför handlar diskussionen om kvinnor i media mindre om representation och mer om kropp? Min uppfattning är man i det offentliga samtalet fastnar i en diskussion om vilka utseendeideal som pådyvlas unga tjejer genom tjejtidningar och film och teve. Visst är kvinnokroppen en arena för kvinnoförtrycket i största allmänhet men om man kräver att kvinnlig frigörelse bara (och helt felaktigt) ska handla om att hålla kropp och sinne rena från dåliga influenser tror jag man begränsar problemet med den bristande jämställdheten till de unga tjejernas personliga moral. Våld, trakasserier, löneskillnader, utrymmet i klassrummet, mindre pengar till idrott, alltså den orättvisa verklighet som möter unga kvinnor handlar om helt andra saker än att veckotidningar skriver om mascara och kläder, Varför förekommer så ofta kritik mot feminister som framträder i media, i kraft av att de representerar fel klass eller skikt? Vad betyder det att vara kvinna och komma från "fel" klass? Vad är en rörelse? Inom vänstern är man väldigt orienterad åt att se folkrörelser och fackföreningar som rörelser, man kanske inte är observant på de uttryck som kvinnoorganiseringar tar sig. Var går skiljelinjerna mellan borgerlig och socialistisk kvinnokamp? Mitt intryck är detta i långa stycken är en konstruerad konflikt. Inte så att klasskillnader inte finns Men hur borgerlig är den borgerliga kvinnorörelsen? Och hur hårt knutna till borgerligheten är till exempel den lägre medleklassens kvinnor? En annan aspekt på klass är hur arbetarrörelsen kom att lägga sig på begreppet folkhemmet - i själva verket har även delar av den liberala kvinnorörelsen varit med i skapandet och utförandet av folkhemmets visioner. På ett liknande sätt kan man diskutera vilken betydelse de filantropiska kvinnoorganisationerna haft för välfärdssamhällets projekterande. Min uppfattning är att mycket av det man kör fast i när det gäller resonemanget om kön och klass inte blir lika tyngande om man flyttar perspektivet en aning. En forskare som Drude Dahlreup vill till exempel i sin avhandling "Rödstrumperne. Den danska Rödstrumpebevaegelsens udvikling, nytaenkning og gennemslag 1970-1985" skriva in kvinnorörelsen och feminismen i det medborgarrättsprojekt som startar i och med franska revolutionen. På det viset, tolkar jag henne, blir analysen av de kvinnorörelsen som förekommit historiskt sett mindre schematisk. Den nyare forskningen i genushistoria pekar alltså på två saker: att klassfrågan inom arbetarrörelsen drivits med dubbel bokföring, och att kvinnorörelsens idéströmningar och praktik haft större betydelse för uppbygget av folkhemmet och välfärdssamhället än vad man tidigare uppfattat. Jag anser att det inte bara är dags för en omvärdering av kvinnorörelsens betydelse, utan att det dessutom är centralt för arbetarrörelsens och radikala rörelsers överlevnad att man förmår intergrera feminismen både som teori och praktik. Anne Héden Artikelförfattaren är frilansjournalist i Stockholm. Har tidigare medarbetat i Röda Rummet/Fjärde Internationalen |