Valet i USA fick en farsartad upplösning. En handfull grånande konservativa män i Högsta Domstolen fällde avgörandet genom att gå in och stoppa den utdragna rösträkningsproceduren i Florida. En tvekamp med miljarder dollar i potten var till ända. Men vad är det för USA som döljer sig bakom detta eliternas spel i det massmediala strålkastarljuset? Vart är det amerikanska samhället på väg? Noam Chomsky ger oss en inblick bakom kulissen.

Det mest slående med presidentvalet i november 2000 var att det utvecklades till en statistisk mara. Om inget annat så säger det något om demokratins faktiska tillstånd. För många kommentatorer är faktumet att valet till presidentämbetet ”hänger på ett antal hundra röster” ett bevis för den extraordinärt goda kondition som den amerikanska demokratin befinner sig i (UD-talesmannen James Rubin). En alternativ tolkning är att det bara bekräftade slutsatsen att det inte var något riktigt val, det vill säga om man tar den demokratiska tanken på allvar. Det är förståeligt att finansvärlden till överväldigande delen gav Bush, vars aviserade planer inkluderar väldiga offentliga bidrag till industrin och – än mer än Gore – en rasering av de sociala trygghetssystemen, sitt stöd. Det är inte heller någon överraskning att en klar majoritet av de vita som röstade gjorde det på Bush, liksom att en klar majoritet av de som röstade bland fackföreningsmedlemmar, latinamerikaner och afroamerikaner gjorde det på Gore. Men väljarandelar är inte alltid så lätta att förklara i termer av intressebaserad röstning och, vilket är viktigt att komma ihåg, ofta läggs röster som går stick i stäv mot de egna åsikterna. Exempelvis vann Ronald Reagan 1984 som en ”verkligt konservativ” en som det kallades ”jordskredsseger” (utan ens 30 procent av de röstberättigades stöd). Men en stor majoritet av de röstande motsatte sig hans politiska program och endast 4 procent av de som röstade på honom uppfattade sig själva som ”verkligt konservativa”.

Folklig demoralisering

Sådana utfall är inte att förvåna när över 80 procent av befolkningen upplever att regeringen ”styr i fåtalets intresse inte folkets”, en ökning på senare år från den tidigare noteringen på omkring 50 procent. Eller när lika många upplever att det ekonomiska systemet är ”i grunden orättvist”, att arbetande människor har allt för lite att säga till om och att ”alltför mycket makt är koncentrerad i företagens händer till nationens nackdel”. Under sådana omständigheter tenderar människor att rösta på måfå (om alls) utifrån grunder som saknar betydelse för den politik som kommer att föras, som de ändå upplever att de endast till ringa del kan påverka. Dessa tendenser förstärks av att media och valpropagandan i så hög grad fokuserar på stil, personlighet och andra trivialiteter.

De studier av väljarattityder som gjorts på Harvarduniversitetet ger detta fenomen ytterligare belysning. Här visar det sig att amerikanernas känsla av maktlöshet nått en alarmerande hög nivå. 53 procent av de svarande upplevde att människor som de själva endast hade ”lite” eller ”inget” inflytande över den förda regeringspolitiken. Den tidigare toppen – 41 procent – uppmättes för 30 år sedan. Under valkampanjen uppfattade över 60 procent av väljarna de amerikanska politikerna som ”i största allmänhet motbjudande”. Under hela kampanjen upplevde fler av väljarna den som tråkig än spännande, sista veckan med en differens på 20 procent (48-28). 75 procent av befolkningen såg hela processen främst som ett spel med stora bidragsgivare (till överväldigande delen företagare), partiföreträdare och PR-industrin som aktörer, som kunde få kandidaterna att säga ”nästan vad som helst bara för att bli valda”, så att det var svårt att hysa tilltro till dem även när deras ståndpunkter var klara och tydliga. Väljarna kunde inte få något ordentligt grepp över vad kandidaterna stod för och var skiljelinjerna gick. Det verkar som om USA idag – tydligare än någonsin tidigare – är på väg mot ett tillstånd som Colombias förre president Alfonso Lopez Michaelsen, då syftande på sitt eget land, beskrev som ett politiskt system där två partier delar på makten likt ”två hästar med samma ägare”. Till yttermera visso kanske denna liknelse gör Clintons beundran och lovordande av den colombianska demokratin och dess groteska ekonomiska- och sociala system, som bara kan upprätthållas med våld, mer förståelig. Eller faktumet att detta land, världens värsta i frågan om våldsamt kränkande av mänskliga rättigheter under 1999, är den främsta mottagaren av amerikanskt militärt bistånd – förutom Israel och Egypten – på det västra halvklotet.

Berövad rösträtt

Under den utdragna rösträkningsproceduren gavs åtminstone lite uppmärksamhet åt ett betydelsefullt amerikanskt fenomen: berövande av rösträtt på grund av fängelsevistelse. Dagen efter valet offentliggjorde Human Right Watch en undersökning som fastslog att den ”avgörande” faktorn vid valet i Florida var att 31 procent av de afroamerikanska männen inte tillgavs rätten att rösta. Antingen för att de satt i fängelse eller för att de tillhörde den grupp av mer än 400 000 tidigare straffade som permanent fråntagits sin rösträtt. HRW uppskattar att mer än 200 000 potentiella svarta väljare i Florida på detta sätt utestängdes från valförättningen. Med tanke på att den stora majoriteten av dessa väljare skulle ha röstat demokratiskt var det dessa regler, och inte några marginella teknikaliteter, som blev avgörande.

Samma fenomen låg för handen i andra delstater där valutslaget stod och vägde. I sju av delstaterna är en av fyra svarta män permanent berövade sin rösträtt, nästan alla delstater frånkänner fängelseinterner rätten att rösta och i fjorton av delstaterna är även tidigare interner berövade rösträtten – totalt i hela USA uppgår antalet ex-interner med fråntagen rösträtt till över en miljon, enligt HRW. Afroamerikaner och latinamerikaner är oerhört överrepresenterade i denna grupp. Mer än 13 procent av alla svarta män (1,4 miljoner) är berövade sin rösträtt för många år framåt, en del för hela livet. Många för att de innehavt samma drog som Al Gore rökte och George W Bush sniffade för många år sedan.

Under de senaste åtta åren har Clinton och Gore berövat en stor mängd väljare rösträtten, väljare som med all säkerhet givit Gore segern.

Social utförsbacke

Under Clintoneran har antalet fängslade ökat från 1,4 till 2 miljoner. Clinton och Gore har här främst fallit tillbaka på drakoniska lagar stiftade under radarparet Reagan-Bush. Viktigast är de antiknarklagar, vilka ackompanjerades av högstämd retorik om ”krig mot drogerna”, som har betydligt mer med social kontroll än drogbekämpning att göra. ”Krigets planläggare visste precis vad de gjorde”, skrev kriminologen Michael Towry och påminde om den rasistiska och klassmässiga slagsida som genomsyrar hela systemet – från arrestering till frigivning – och som är en fortsättning på en lång och föga ärofull tradition.

För tjugo år sedan var andelen fängelseinterner i USA på ungefär samma nivå som i andra i-länder, men nu ligger man i topp bland länder med tillförlitlig statistik. Utvecklingen har inte varit kopplad till en stigande brottslighet, vilken legat kvar på en stabil nivå eller till och med minskat. Den har sitt ursprung i de sociala hjälpprogram som instiftades under senare delen av Carters presidentperiod, en variant av de ”nyliberala reformer”, som fått förödande konsekvenser i stora delar av tredje världen. De makroekonomiska problemen har här klart förvärrats, men framför allt har de haft en dramatisk påverkan på sociala indikatorer (andelen fattiga, sociala klyftor, medellivslängd, spädbarnsdödlighet, läskunnighet, etc). Likadant är det i USA där vi nu är tillbaka på samma nivå som för 40 år sedan, i vad forskningsinstitutet på Fordham universitetet i den mest omfattade studie som gjorts kallar för en ”social recession”.

De ekonomiska tillgångarna är starkt koncentrerade till en elit och stora delar av befolkningen är överflödiga för dem med pengar och makt. Marginaliseringen av de överflödiga tar sig många olika uttryck. Några av dessa var nyligen ämnet för en artikel i Business Week under rubriken ”Varför service luktar illa”. Den berättar om det förfinade resonemang med vars hjälp man torgför 80-20 modellen i amerikanska affärsskolor: 20 procent av dina kunder ger dig 80 procent av din vinst och resten kan du lika gärna vara utan. Att så många sitter i fängelse påverkar också arbetsmarknaden. Det blir en form av intervention där arbetsföra män och kvinnor undandras. I en informativ undersökning visar sociologerna Bruce Western och Katherine Beckett att om denna grupp tas med i beräkning ligger den amerikanska arbetslösheten på liknande nivåer som i Europa, tvärtemot offentliga påståenden. De drar slutsatsen att det inte är frågan om staten skall eller inte skall intervenera på arbetsmarknaden utan hur staten intervenerar: arbetsträning, arbetslöshetsförsäkring och liknande åtgärder som i den socialdemokratiska modellen eller att man ,som i USA, kastar överflödiga människor i fängelse. Med fullföljandet av denna politik särskiljer sig USA från andra i-länder.

Demokrati med förhinder

USA särskiljer sig också från andra i-länder genom att beröva interner dess rösträtt, en restriktion som övergavs i Europa för flera decennier sedan. 1999 fick också interner rösträtt i Sydafrika. Innan de nyliberala reformerna och kriget mot drogerna rörde sig också USA i den riktningen. Att antalet människor som berövats sin rösträtt ökat under Clinton-Gore eran kan bara förstås som en naturlig konsekvens av deras socioekonomiska synsätt. Valet i sig självt illustrerar ett politiskt system med två hästar som har samma ägare. Ingenting av detta är naturligtvis någonting nytt. Det finns ingen ”guldålder” i det förflutna som gått förlorad och det är inte första gången som demokratin och mänskliga rättigheter utsätts för koncentrerade attacker. Om novembervalet 2000 överhuvudtaget är värt att diskutera tror jag att det bör ses utifrån dessa perspektiv.

Noam Chomsky

Ur International Viewpoint nr 326
Översättning Anders Karlsson

Artikelförfattaren har i en rad böcker analyserat amerikansk politik i allmänhet och dess utrikespolitik i synnerhet samt medias roll i sammanhanget. Chomsky är professor i lingvistik, där han också som forskare varit banbrytande.